4 Resningsreglerna och rättssäkerheten
4.2 Den ordinarie brottmålsprocessens skyddsmekanismer
4.2.1 Några grundläggande principer inom brottmål
Ett syfte med kriminalisering är, som nämnt ovan, i stort att få bukt med ett beteende som ur samhällets perspektiv anses skadligt eller förkastligt. När en person utövar sådant beteende är tanken att den personen på något sätt ska straffas. Att bestraffa en persons handlingar eller beteenden är ett intrång, från statsmaktens sida, i den personens personliga integritet och handlingsfrihet, vilket gör att det inte får ske hur som helst och på godtyckliga grunder. I svensk straff- och straffprocessrätt finns några grundläggande principer och regleringar med avsikt att säkerställa att maktutövningen inte sker på godtyckliga grunder.
Inledningsvis kan nämnas legalitetsprincipen i 1 kap. 1 § RF, om att all offentlig makt ska utövas under lagarna. Detta gäller särskilt förhållandet mel-lan makten och individen och ingripanden i individens personliga integritet.
Vidare stadgas objektivitets- och likabehandlingsprincipen i 1 kap. 9 § RF. Där framgår att domstolar och förvaltningsmyndigheter samt andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Det innebär ett krav på att myndigheter ska handla fritt från godtycke och inte särbehandla någon utan stöd i lag.100
4.2.2 Beviskravet i brottmålsprocessen
För att en person ska kunna dömas för ett brott krävs att det är ställt utom rimligt tvivel att det är den personen som begått brottet, vilket innebär att det inte får föreligga något rimligt tvivel.101 Vad som kan räknas som sådana tvivel bedöms av domstolen som genom den i 35 kap. 1 § RB stadgade fria bevisprövningen prövar det som förekommit i målet. Av denna bestämmelse framgår att rätten, efter en samvetsgrann prövning av allt som förekommit, ska avgöra vad i målet som är bevisat. Av förarbetena framgår att domaren inte får grunda sin
bevis-100 Prop. 1973:90 s 235.
101 Begreppet förekommer inte i RB, men utvecklats genom praxis under 80- och 90-talet. Se Diesen II, s 526 och Rättegång IV s 152.
48
prövning på en ren subjektiv uppfattning om bevisens värde och att domarens uppfattning måste vara objektivt grundad och stödjas på skäl som måste kunna godtas av andra förnuftiga personer.102 En kontrollfunktion för detta är bland annat domskälen, vilka regleras i 30 kap. 5 § RB. Av den framgår att domskälen ska redovisas skriftligen och omfatta uppgift om vad som är bevisat i målet.
Dessa domskäl kan användas som stöd för att överklaga ett domslut till en högre instans.
För att tvivlen ska räcka för att omkullkasta åklagarens bevisning mot en till-talad ställer Diesen upp ett antal punkter. Dessa punkter beskriver när tvivlen anses vara rimliga.103 Diesens punkter innebär att tvivlen ska vara rationella, vilket innebär att de ska kunna motiveras logiskt, konkreta, vilket innebär att de ska byggas upp med hjälp av fakta i målet, och relativa, vilket innebär att rimlighetsbedömningen skett inom ramen för målets beskaffenhet.104 Ekelöf m.fl. menar dock att domstolen också kan anse det abstrakt möjligt att den tilltalade är oskyldig och att domstolen då är skyldig att meddela friande dom.105 Inget av dessa tar sikte på rättens subjektiva övertygelse om den tilltalade är skyldig eller inte skyldig.106
4.2.3 Överklagande av fällande dom och prövningstillstånd
I detta avsnitt kommer reglerna om överklagande och prövningstillstånd att kort redogöras för. Avsnittet kommer endast beröra när det är möjligt att överklaga en fällande dom och när prövningstillstånd ska meddelas för en fällande dom.
Friande domar och förutsättningar för överklagande av och prövningstillstånd för sådana kommer inte att beröras.
Av 49 kap. 1 § RB framgår att en tingsrättsdom får överklagas till hovrätten och 12 – 14 a §§ i samma kapitel reglerar hovrättens prövningstillstånd, vilket som huvudregel krävs för att hovrätten ska pröva tingsrättens dom, och när hov-rätten ska meddela sådant. Prövningstillstånd krävs emellertid inte om den
102 SOU 1938:44 s 377 f.
103 Diesen II, s 526.
104 A a, s 526.
105 Rättegång IV s 153.
106 Diesen II, s 526.
49
dömde dömts till annan påföljd än endast böter, då är hovrätten enligt 49 kap.
13 § skyldig att pröva fallet. Prövningstillstånd ska enligt 49 kap. 14 § meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens domslut. I det fall domstolen skulle meddela prövningstillstånd och det inte går att bedöma riktig-heten av tingsrättens domslut, ska prövningstillstånd ändå meddelas. Utöver det ska prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämp-ningen att överklagandet prövas av högre rätt eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Sammanfattningsvis är tröskeln för att få prövningstillstånd i hovrätten förhållandevis lågt.
Av 54 kap. 1 § RB framgår att en hovrättsdom får överklagas till HD. 9 § samma kap. anger att prövningstillstånd krävs för att HD ska pröva hovrättens dom, förutom i vissa fall rörande JK och JO. Av 10 § samma kap. framgår att prövningstillstånd endast får meddelas vid två situationer. Den första är om ”det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas”. Den andra är om ”det finns synnerliga skäl till sådan prövning” och som exempel på synnerliga skäl anges att det finns grund för resning, att domvilla förekommit eller att utgången i målet uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Reglernas utformning innebär att HD främst fokuserar på prejudikat-frågor107, det vill säga första punkten i bestämmelsen om prövningstillstånd, vilket innebär att största fokus ligger på behovet av att få en vägledande dom i en viss fråga som ofta kan komma att prövas av domstolar.108 Fokus ligger således inte främst på den klagandes intresse att nå ett materiellt riktigt resultat109 även om detta ”i möjligaste mån” beaktas i tillståndsprövningen.110 Viktigt att poängtera är att det faktum att en hovrättsdom är felaktig inte auto-matiskt medför att HD meddelar prövningstillstånd111, utan då krävs det pröv-ning med stöd av andra punkten. Den i sin tur ställer upp ett krav på att det ska vara ett grovt förbiseende eller grovt misstag, vilket Welamson och Munck
107 Rättegång VI, s 145.
108 Prop. 1971:45 s 88.
109 Rättegång VI, s 147 f och prop. 1971:45 s 88.
110 Rättegång VI, s 147.
111 A a, s 148.
50
kallar för ”extraordinär dispens”. Den benämningen i kombination med moti-ven, som anger att utrymmet till prövningstillstånd vid sidan av prejudikatfrå-gan bör vara starkt begränsat112, ger sken av att bestämmelsen endast ska tillämpas i ytterst få fall. I motiven framförs även att HD:s viktigaste uppgift är att ”vårda rättsenligheten”.113 Bengtsson menar slutligen att HD:s främsta uppgift inte är att skipa rättvisa i det enskilda fallet.114
Sammanfattningsvis kan konstateras att det är betydligt lättare att få en fäl-lande dom prövad av hovrätten, som fortfarande håller dörren öppen för tanken om att en parts möjlighet att nå ett materiellt riktigt resultat, än att få prövningstillstånd i HD, som främst har som uppgift att behandla prejudikat-frågor. Det bör däremot tilläggas att det kan invändas mot påståendet om att en parts möjlighet att nå ett riktigt resultat inte ligger i HD:s främsta intresse på grund av den extraordinära dispensen. Det måste dock kommas ihåg att den extraordinära dispensen just är extraordinär och tillämpas i ytterst få fall.