Resningsreglernas tillämpning

4.4.1 Ny bevisvärdering som resningsgrund

Hand i hand med det ovan förda resonemanget beträffande resningsreglernas nedre gräns ligger diskussionen om ny bevisvärdering som en giltig resnings-grund. Med hänsyn till bland annat orubblighetsprincipen tycks det finnas ett motstånd hos domstolarna att inkräkta på tidigare bevisvärdering, både gällande det ordinarie förfarandet och det extraordinära förfarandet. Det kan ifrågasättas om det visar på en ödmjukhet hos makten, det vill säga att domstolen är beredd att ändra felaktig dom utan att någonting nytt tillkommit. Det går nämligen inte att frångå det faktum att både huvudregeln och tilläggsregeln ställer upp ett nyhetskrav, även om Cars menar att formuleringen i tilläggsregeln öppnar upp för att domstolen ska kunna göra en ny bevisvärdering utan att något nytt tillkommit.

I förarbetena till RB diskuterades just resning och ny bevisvärdering. PLB menade att det med hänsyn till principen om bevisningens omedelbarhet inte var möjligt med en ny bevisvärdering och menade utöver det att det inte skulle leda någon vart. PLB anförde att det var ”i hög grad osannolikt” att en möjlighet till ny bevisvärdering inte skulle medföra några ”ytterligare garantier” utan att det istället skulle medföra ”stora praktiska svårigheter” och hänvisade bland annat tillbaka till principen om bevisningens omedelbarhet och bevisens försämrade tillförlitlighet. Dock framhåller PLB att det i vissa fall krävs ”ganska obetydliga omständigheter” för att rubba viss typ av bevisning. Därefter anför PLB att ”[s]om resningsgrund bör kunna åberopas varje förhållande av faktisk natur, som är ägnat att påverka domarens uppfattning i bevisfrågan” och menar att sådana fall föreligger när värdet av ett tidigare bevis helt elimineras, att ett vittne övertygats om att ha avgivit en falsk utsaga eller att man finner att en handling som antagits varit äkta visat sig vara falsk. Gemensamt för dessa fall är dock fortfarande att det handlar om nya upplysningar beträffande omständigheter eller bevis i målet och att dessa ska rubba tilltron till det tidigare

57

avgörandet. PLB avslutar diskussionen med att konstatera att ”[u]tan ett sådant villkor skulle resningsinstitutet uppenbart komma att sakna nödvändig begränsning”.¹²²

Det kan ifrågasättas om inte det faktum att PLB uttalade att varje förhållande av faktisk natur som är ägnat att påverka domarens uppfattning i bevisfrågan kan vara resningsgrund ändå öppnar upp för att en ny bevisvärdering kan anses vara en legitim resningsgrund. För att resning till förmån för tilltalad utan att något nytt tillkommit, det vill säga endast på grund av ny bevisvärdering, ska vara effektivt krävs det emellertid, enligt min mening, att den materiella grunden för domen ska bli säkrare och mer tillförlitlig genom den nya prövningen. Än en gång handlar det om allmänhetens förtroende till makten.

Värt att komma ihåg är även det faktum att PLB, som ovan anfört, var av åsikten att straffrättskipningen, på grund av allmänhetens förtroende, bör vara öppen för att erbjuda en omprövning av domen till förmån för den tilltalade redan då de nya omständigheterna eller bevisen är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet.¹²³ Detta påstående kan möjligtvis dras så långt att en ny prövning bör kunna erbjudas så fort det finns omständigheter i målet som framkallar tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet, vilket skulle kunna vara domstolens bevisvärdering i den fällande domen. Där uppkommer dock ett sådant gränsdragningsproblem som PLB vid tillkomsten av RB ville undvika. Frågan som måste ställas är därmed om bevisvärdering som resningsgrund skulle innebära materiellt mer korrekta domar eller om det skulle resultera i att sådan reglering skulle vara onödig och ineffektiv i förhållande till dess syfte. Avgörande blir alltså huruvida ny bevisvärdering som resningsgrund kan anses effektivt. En sådan fråga kan angripas i ljuset av det ordinarie förfarandets processmekanismer som ska skydda den tilltalade. Med hänsyn till vad som anförts ovan beträffande beviskravet och bevisvärderingen så bör frågan angripas särskilt utifrån de ordinarie överklagandemöjligheterna av fällande domar till högre instans.

122 SOU 1938:44 s 74.

123 Se avsnitt 3.3.2, not 95.

58

Möjlighet till överklagande av fällande dom redogjordes för under avsnitt.

4.2.3. Idag är det förhållandevis enkelt att få prövningstillstånd i hovrätten, men möjligheterna till prövningstillstånd i HD är, som konstateras ovan, ytterst be-gränsade. Den extraordinära dispensen öppnar upp för att HD ska pröva fall där det föreligger ett grovt förbiseende eller grovt misstag, vilket måste anses som mycket högt ställda krav. Det kanske inte är rätt väg att gå att HD ska pröva alla de fall där det finns tvivelsmål beträffande domens riktighet. Istället bör förtroendet för att hovrätten som prövningsinstans utifrån de processuella skyddsmekanismer som finns utfärdar korrekta domar som ska stå fast. Det stämmer även överens med orubblighetsprincipen, som skulle undermineras om möjligheten till prövningstillstånd i HD blev enklare. Det kan även ifrågasättas om HD som sista instans skulle förlora sin status som prejudikatinstans och om HD:s ord skulle väga mindre tungt om fler domar skulle få prövningstillstånd utanför prejudikat-dispensen. Det får dock inte glömmas bort att det ordinarie brottmålsförfarandet bör vara det som säkerställer att materiellt riktiga domar produceras. Det är därför viktigt att domstolen hela tiden strävar efter att producera materiellt riktiga domar och minimera risktagandet för att felaktiga ska bli dömda.

På grund av att möjligheten till att få en fällande dom prövad av HD och i synnerhet med hänsyn till att den extraordinära dispensen ställer höga krav anser jag att det ordinarie förfarandet inte uppfyller de rättssäkerhetskrav som krävs för att säkerställa att felaktigt dömda erbjuds möjligheten att få sina domar ändrade i den ordinarie processen. Det torde vara svårt att få prövningstillstånd i de fall hovrätten begått ett fel men inte så pass grovt att fallet kan få prövningstillstånd med stöd av den extraordinära dispensen. Ett sådant fel kan dock för den enskilde få stora konsekvenser om det innebär att den personen blir felaktigt dömd och att den domen vinner laga kraft. En lösning skulle kunna vara att dispensreglerna förändras till den sökandes fördel. På så sätt skulle den felaktigt dömdes rätt i större utsträckning tillvaratas i den ordinarie processen.

Det skulle emellertid enligt min mening, vilket nämns i stycket ovan, äventyra HD som prejudikatinstans påverka tyngden i HD:s domar. En mer lämplig

59

lösning är istället att ny bevisvärdering blir en giltig resningsgrund i de fall som resningsansökan innehåller material som är ägnad att framkalla tvivelsmål gällande den tilltalades skuld till brottet han eller hon har dömts för. På så sätt tas den felaktigt dömdes rätt tillvara och resningsreglerna kan anses mer rättssäkra.