Orubblighet och sanningssträvan samt förtroendet för rättsskipningen

När en dom vunnit laga kraft är, som nämnts, utgångspunkten att den inte ska bli föremål för en ny rättegång. En lagakraftvunnen dom innebär att parterna i tvisten ska rätta sig efter den, vilket i sin tur kräver att domen blir bestående och inte ändras.⁸¹ Detta tar i synnerhet sikte på en tvist mellan två parter och när det gäller ett brottmålsförfarande menar Ekelöf och Edelstam att en fällande dom inte har betydelse för någon annans trygghets än för den dömdes.⁸² Detta stöds

81 SOU 1926:32 s 231 f.

82 Ekelöf & Edelstam s 189.

38

av processkommissionens betänkande där anges att den tilltalade i ett brottmål, oavsett om denne blivit frikänd eller dömd, ska känna en säkerhet i att den process som förts mot honom eller henne är avslutad.⁸³ Jag menar dock att även målsägandens perspektiv i målet, om någon sådan finns, måste beaktas, då en lagakraftvunnen dom innebär ett avslut på en process som också, med största sannolikhet, påverkat honom eller henne i mer eller mindre mån. Utöver det finns även ett samhällsperspektiv, då förtroendet för rättsväsendet torde påverkas negativt om domar gång på gång ändras vilket riskerar att leda till att samhället slutligen inte kan lita på att domstolarna gör ett kvalitativt jobb.

Om detta orubblighetskrav skulle tillämpas strikt skulle det emellertid kunna leda till ett resultat som i sin tur inte anses tillförlitligt: att materiellt oriktiga avgöranden inte ändras. Att producera materiellt riktiga avgöranden bör anses vara grunden i rättsskipningen och domstolarnas viktigaste uppgift.⁸⁴ Trots detta är det svårt att undvika att vissa avgöranden, efter att de vunnit laga kraft, visar sig vara felaktiga. Det är enligt min mening något utopiskt med tanken på att avgöranden aldrig blir felaktiga. Processkommissionen uttryckte följande gällande balansen mellan orubblighet och möjligheten att ändra lagakraftvunna domar: ”[e]ndast under säregna förhållanden, då kravet på domens undanröjande och en ny behandling av målet framträder med särskild styrka, bör denna grundsats eftergivas.”.⁸⁵ Det är av vikt att avgöranden som omfattas av felaktigheter tas upp till en ny prövning och, om felaktigheten visar sig vara sann, ändras.⁸⁶ Ekelöf och Edelstam menar att om det förekommer en oriktig straffdom, tillvaratas den tilltalades trygghet bäst genom att domen upphävs.⁸⁷ Det kan tyckas självklart att så är fallet, men om rättsväsendet också är brett att ställa felaktigheter till rätta torde det påverka allmänheten positivt. Om det finns skäl att anta att en straffdom är felaktig så måste det anses bättre, sett i relation till allmänhetens förtroende för rättsväsendet, att denna tas upp till en ny

83 SOU 1926:32 s 232.

84 A a s.

85 A a s.

86 A a s.

87 Ekelöf & Edelstam, s 189.

39

prövning än att så inte görs. Ekelöf och Edelstam skriver att ”rättskänslan kräver att rättvisa blir skipad, och är det av betydelse för den allmänna laglydnaden att detta krav tillfredsställs, bör man även av detta skäl i vidsträckt omfattning tillåta resning till förmån för den tilltalade”.⁸⁸

Det kan diskuteras vad Ekelöf och Edelstam i det sammanhanget menar med rättvisa och hur det kan påverka den allmänna laglydnaden. Ligger det i den allmänna laglydnadens intresse att en felaktigt dömd person får upprättelse? Ur ett straffrättsligt perspektiv kan det diskuteras i ljuset av vad syftet med kriminalisering är, då kriminalisering kan ses som den yttersta begränsningen av individens handlingsutrymme eftersom staten bestämmer vad individen får göra utan att bestraffas. Syftet med kriminalisering diskuteras ofta utifrån allmänpreventivt perspektiv och vedergällningsperspektiv. Det första innebär att straff bidrar till att hindra skadligt beteende i samhället och göra samhället anständigt.⁸⁹ Det andra innebär att en enskild person, genom sina gärningar, gjort sig förtjänt av ett straff.⁹⁰ Oavsett ur vilket perspektiv man ser på kriminalisering, så bör utgångspunkten vara att kriminalisering som formell social kontroll genom straffhot bör, på grund av sitt allvarliga ingripande på individens handlingsutrymme, vara sista utvägen.⁹¹

Att någon blir straffad för en lagstridig gärning denne har begått bör anses uppfylla både det allmänpreventiva perspektivet, i form av att det skadliga beteendet straffas för att det inte passar in i samhällets anständighet, och vedergällningsperspektivet, på grund av att han eller hon genom sitt handlande gjort sig förtjänt av ett straff. Om en person däremot blir straffad för något denne inte gjort uppstår ett antal problem. Först och främst så kan det tänkas att personens beteende eller gärningar inte skadar anständigheten, eftersom beteendet eller gärningen inte bryter mot någon lag, vilket är en följd av att samhället inte ansett att beteendet eller gärningen är så förkastligt. Ur ett resningsperspektiv är detta emellertid inte ett problem, då det med största

88 Ekelöf & Edelstam, s 189.

89 Asp, m.fl., s 31.

90 A a s.

91 A a, s 33.

40

sannolikhet har funnits ett beteende som lett till en följd vilken anses så förkastlig att samhället har ansett att beteendet måste vara lagstridigt. Frågan är snarare vem som begått den förkastliga gärningen och därmed orsakat den följden. I det fallet aktualiseras istället vedergällningsperspektivet av kriminaliseringsdefinitionen, då det handlar om att en person ska ha gjort sig förtjänt av ett straff. Om en person straffas för något denne inte gjort är det uppenbart att personen inte gjort sig förtjänt av ett straff, åtminstone inte det straffet utifrån den gärningen.⁹² Det innebär också att en annan person som på grund av sitt beteende gett upphov till en följd som ur samhällets perspektiv anses förkastligt inte får sitt straff, vilket innebär att det grundläggande syftet med kriminaliseringen av beteendet början går förlorad.

Innebär det ovan anförda att en person som blivit felaktigt dömd ska få upprättelse? Sett ur ett vedergällningsperspektiv bör svaret vara jakande. Om individer blir straffade när de gjort fel borde följden bli att individer generellt inte vill göra fel. Om individer blir straffade när de inte gjort fel borde följden bli annorlunda; att personer inte bryr sig om huruvida de gör fel eller inte eftersom att de ändå kommer att ådömas straff. Ur ett samhällsperspektiv är därför upprättelse, om en person blivit straffad för något han eller hon inte gjort, av betydande vikt för att syftet med kriminaliseringen ska upprätthållas. Det upprätthåller förtroendet dels för att följden av samhällets maktutövande blir rätt från början, men kanske framförallt för att följden av samhällets maktutövande kan korrigeras om det inte blir rätt från början. Möjligheten till resning i brottmål kan således sägas vara en följd för allmänhetens förtroende till att makten, vilket i detta sammanhang innebär domstolarna, korrigerar sina misstag. Min mening är att den allmänna laglydnaden hör ihop med hur staten hanterar sin makt och om staten inte rättar till de fel som oundvikligen kommer begås kommer laglydnaden påverkas. Av den anledningen måste orubbligheten i lagakraftvunna domar kunna rubbas till förmån för intresset av materiellt riktiga domar.

92 Det kan självklart tänkas att den personen begått andra gärningen som anses förkastliga.

41

Liknande resonemang som ovan förs i förarbetena till RB där PLB diskuterar tröskeln för att begäran om resning ska tas upp till prövning. Däri berörs inledningsvis att parterna i ett mål bör kunna känna trygghet med att ett slutligt avgörande inte när som helst ska kunna ändras. Om parterna inte kan känna denna trygghet utan känner en osäkerhet kring om avgörandet står fast eller inte finns det en risk att den allmänna tilliten till rättsskipningen undergrävs. PLB framhäver särskilt brottmålsprocessen och den tilltalades perspektiv: denna ska kunna veta att domen står fast vare sig han blivit frikänd eller dömd. Utöver det poängterar PLB domstolarnas ökade arbetsbörda och det allmännas kostnader om domstolarna skulle behöva behandla redan avgjorda mål. PLB menar att stora krav ska ställas på prövningen i första instans för att kravet på rättssäkerhet ska uppfyllas. Extraordinära rättsmedel, såsom resning, ska endast användas när det ordinarie förfarandet inte erbjuder tillräckliga rättssäkerhetsgarantier, annars finns risk att de extraordinära rättsmedlen får samma innebörd som de ordinarie rättegångsförfarandet, vilket skulle försvaga det ordinarie förfarandet och äventyra rättsskipningens säkerhet. Av den anledningen måste det finnas en klar och bestämd gräns mellan det ordinarie förfarandet och de extraordinära rättsmedlen.⁹³

Det är något oklart vilka situationer PLB menar att ordinarie förfarandet inte erbjuder tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Det kan tänkas att det faktum att resningsreglerna finns till, det vill säga att felaktiga domar kan ändras, i den kontexten är den starkaste rättssäkerhetsgarantin. Med tanke på att det ordinarie förfarandet ställer upp ett högt beviskrav, att det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel, för att någon ska kunna bli dömd för ett brott måste det kvarstå sådana tvivel om domens riktighet för att resning ska bli aktuellt. PLB måste således ha menat att när det fortfarande kvarstår sådana tvivel, eller om sådana tvivel uppstår efter att domen vunnit laga kraft, uppfylls inte kraven på tillräckliga rättssäkerhetsgarantier och således kan resningsreglerna användas.

93 SOU 1938:44 s. 72.

42

PLB anförde vidare att det för resning i tvistemål och i brottmål till nackdel för tilltalad bör ställas upp ett sannolikhetskrav som innebär att de nya omständigheterna eller bevisen sannolikt skulle ha lett till en annan utgång, men att mindre stränga krav bör ställas upp vid resning i brottmål till förmån för tilltalad. En anledning till detta är det allmännas intresse i att en oskyldig person inte döms till ansvar för ett brott och att det intresset är större än statens intresse att ingen skyldig går fri från straff. En annan anledning, som förvisso hör ihop med det som tidigare nämnts, är det allmännas förtroende för straffrättskipningen. Den bör enligt PLB vara öppen för att erbjuda en omprövning av domen till den tilltalades förmån redan då de nya omständigheterna eller bevisen är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet han eller hon dömts för.⁹⁴

Som ovan nämnts tycks Bengtssons åsikt inledningsvis vara att resningsreglernas tillämpning ska ske återhållsamt. Dock påpekar han att det är svårt att hålla den principiella linjen och syftar särskilt på att intresset av det allmännas tro om att personer inte döms felaktigt väger lättare än att en enskild felaktigt döms. Bengtsson menar vidare att det inte heller finns mycket värde i argumentet att det inte ska uppmuntras till onödiga resningsansökningar. Inte heller argumentet som bygger på den vinnande partens trygghet, i brottmål målsägandens, om sådan finns, eller statens, i att domen står fast. Avslutningsvis menar han att resningsärenden inte mer allvarligt bör påverka arbetet i domstolen i den mån att arbetsbördan ökar.⁹⁵

Bengtsson berör emellertid inte den dömdes perspektiv djupgående. Han nämner att en domare i regel har ”ytterligt svårt att med jämnmod godta en till synes felaktig brottmålsdom som går ut över den tilltalade”.⁹⁶ Därefter påpekar han att domaren dock inte har möjlighet att agera fritt utan är styrd av de speciella förutsättningar som ges av 58 kap. 2 § RB och att domaren inte kan rätta till en dom om inte dessa förutsättningar är uppfyllda, hur upprörande eller

94 SOU 1938:44 s 75.

95 Bengtsson, s 5.

96 A a, s 1.

43

olustig domen än må vara. Han benämner dessa förutsättningar som ”snävt begränsande”.⁹⁷

Det kan tyckas näst intill cyniskt att endast diskutera huruvida en felaktigt dömd person ska sitta i fängelse utifrån ett samhällsperspektiv och i strikt juridiska termer. Detta tycks dock ligga i linje med övrig doktrin och även förarbetena till resningsreglerna, som i princip endast nämner den tilltalade i kontexten av dennes trygghet i att de omständigheterna som prövats emot honom eller henne vid ett förfarande inte ska prövas igen, oavsett om domen varit frikännande eller fällande.⁹⁸ Utöver det nämns det faktum att en oskyldig inte ska dömas utifrån det allmännas perspektiv och det allmännas intresse, men inte utifrån individens perspektiv. Det skulle kunna tolkas som att det ligger i det allmännas perspektiv att var och en inte ska kunna bli felaktigt dömd, men det kan ifrågasättas om inte den felaktigt dömdes perspektiv, vilket jag menar när jag säger individens perspektiv, är av ännu större betydelse och bör betonas särskilt när resningsreglernas form och funktion diskuteras än vad som tycks vara fallet. Av den anledningen anser jag sammanfattningsvis det som ytterst anmärkningsvärt att det inte inledningsvis diskuteras mer djupgående om det är rimligt att en enskild individ ska sitta i fängelse fastän det är osäkert om denne över huvud taget har begått brottet denne blivit dömd för, och därefter diskutera det i ljuset av ökad belastning på rättsväsendet, allmänhetens förtroende för rättsskipningen och liknande.