5.1 Inledning
I det förra kapitlet analyserades resningsreglerna ur ett resningsperspektiv och det diskuterades om resningsreglerna kan anses mer eller mindre rättssäkra. I detta kapitel diskuteras inledningsvis vilka följder eventuella förändringar av resningsreglerna skulle kunna få med fokus på följderna av mer lättillgängliga regler. Därefter föreslås några konkreta förändringsmöjligheter för att resningsreglerna skulle kunna anses mer rättssäkra än vad de gör idag.
5.2 Följder av mer lättillgängligt resningsinstitut
Varje gång en dömd person nekas resning finns en risk att en person som är felaktigt dömd inte får upprättelse. Hur stor den risken är går inte att avgöra, men med hänsyn till brottmålets höga beviskrav bör den risken å ena sidan inte vara stor. Å andra sidan är det omöjligt att tänka sig att det aldrig begås misstag när en domstol dömer en person skyldig till ett brott. Den tanken skapar för många ett obehag.
Inledningsvis anser jag att det är det ordinarie brottmålsförfarandet som ska säkerställa rättssäkerheten i en rättsstat, både utifrån hur regler och principer konstrueras men också hur de tillämpas. Det ordinarie brottmålsförfarandet i Sverige måste i viss mån anses erbjuda processmekanismer som långtgående skyddar den tilltalade från att bli felaktigt dömd. Däremot är det oundvikligt att misstag, trots dessa processmekanismer, begås och att personer blir felaktigt dömda. Så länge det finns utrymme för att en person döms för ett brott denne inte har begått kan inte ett rättssystem anses vara så rättssäkert som det kan bli.
Anledningen till detta är dels att det inte kan anses förutsebart att en person som inte begår en förkastlig gärning bestraffas som om han eller hon begått den. Det kan inte heller anses förenligt med likabehandlingsprincipen att en person bestraffas för en gärning som denne inte begått medan en annan person som inte begått gärningen inte bestraffas. Utöver det så riskerar staten om de på felaktiga
62
grunder dömer en person till en fängelsepåföljd att kränka den personens mänskliga fri- och rättigheter. Det i sig är självklart ytterst problematiskt, men ett system där det finns utrymme för sådana åtgärder kan inte anses ha en lagstiftning som bygger på grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Med hänsyn till detta måste samhället kunna möjliggöra att en felaktigt dömd person erbjuds chansen till upprättelse på ett effektivt sätt med hjälp av en resnings-reglering som kan anses rättssäker.
För att resningsreglerna ska ligga i linje med rättssäkerhetsdefinitionen som jag konturerat krävs det att de tillvaratar den enskildes rätt till resning på ett praktiskt och effektivt sätt. Det enda sättet som jag kan se att detta sker på är genom att alla personer som potentiellt är felaktigt dömda beviljas resning. På så sätt skulle resningsregleringen erbjuda ett effektivt skydd för den enskilde och det skulle då vara upp till den domstolen som prövar fallet att bedöma skyldigheten.
Det finns dock ett antal problem förenade med att tröskeln för att beviljas resning blir låg. En av dem är att resningsinstitutet förlorar sin extraordinära karaktär. Detta skulle äventyra orubblighetsprincipen, vilket i sin tur skulle kunna resultera i att rättssystemet inte tas på allvar. En möjlig konsekvens av det skulle kunna bli att resningsinstitutet blir en extra instans i brottmåls-processen och med det en i princip självklarhet att få sin dom prövad igen genom resning. Det skulle kunna utnyttjas taktiskt och göra det möjligt att dra processtaktiska fördelar genom att exempelvis undanhålla bevis för att sedan lägga fram dem i en resningsansökan, som utifrån att tröskeln sänkts sannolikt kommer beviljas. Detta skulle riskera att medföra en märkbart högre belastning på rättsväsendet som måste ompröva domar gång på gång vilket i sin tur skulle resultera i mycket höga processuella kostnader. Det skulle också kunna medföra att staten mer frekvent blir skadeståndsskyldig på grund av felaktiga frihetsberövanden.
Förutom dessa processtaktiska fördelar finns det risk att den ordinarie processen vid alltför extensiva och generösa resningsregler förlorar sin i någon form viktiga avskräckande effekt. Det kan diskuteras hur detta skulle höra ihop
63
med de grundläggande principerna om kriminalisering. Å ena sidan finns det inget som säger att extensiva resningsregler automatiskt innebär att färre personer skulle dömas för brott och att det skulle innebära tanken om att kriminalisering ska fungera avskräckande undermineras. Å andra sidan kan dock ett svagt ordinarie brottmålsförfarande medföra att den dömande makten ifrågasätts i alldeles för stor grad och att en tingsrätts dom aldrig vinner något förtroende hos allmänheten, då den slutgiltiga punkten för när en dom verkligen står fast är så pass långt bort.
Om det är för svårt att få resning kvarstår emellertid det faktum att det finns en risk att personer som blivit felaktigt dömda inte får upprättelse. I någon mån måste det intresset, ur en rättssäkerhetsaspekt, anses mycket starkt. Frågan är om det, ur den felaktigt dömdes perspektiv, kan rättfärdigas att den personen får sitta inlåst i fängelse för att det finns argument som talar för att resningsreglerna måste ha en nedre gräns och att den gränsen medför att den personen inte får upprättelse och därmed inte blir frisläppt. Med största sannolikhet skulle svaret bli nej, vilket det också, ur ett rättssäkerhetsperspektiv, bör vara. Det är dock den bittra sanningen att det måste dras en nedre gräns för resningsreglernas tillämpbarhet. Det ordinarie förfarandet kan bli hur rättssäkert som helst men det är näst intill utopiskt att tänka att det enbart är de som är skyldiga som blir dömda och att det enbart är de oskyldiga som släpps fria i den ordinarie brottmålsprocessen.
Sammanfattningsvis anser jag att resningsreglerna aldrig kan skapa ett hundra procent rättssäkert samhälle utan det största ansvaret för det måste ligga på den ordinarie processen. Det är också, ur både processekonomiskt, processtaktiskt och kriminaliseringsperspektiv, nödvändigt med en nedre gräns för när resning kan beviljas. Min slutsats är att gränsen som finns idag i viss mån får anses ligga i linje med den rättssäkerhet som är möjlig att uppnå ur ett resningsperspektiv, men att vissa förändringar kan göras för att korrelationen mellan resning och rättssäkerhet kan bli starkare. Dessa kommer redovisas i nästa avsnitt.
64
5.3 Möjliga förändringar i strävan mot mer rättssäkerhet
Trots det ovan anförda om resningsreglernas förhållande med rättssäkerhet idag och svårigheterna med att bevilja resning i fler fall har jag identifierat vissa konkreta förändringsmöjligheter av resningsreglerna.
En konkret förändringsmöjlighet för att resningsreglerna komma närmare rättssäkerhetsdefinitionen är, som ovan nämnts, att särskild rättsverkan ska omfattas av mildhetskravet. Därutöver skulle det anses mer rättssäkert om en ny bevisvärdering görs till en legitim resningsgrund. Det kan fortfarande diskuteras om det vore en effektiv förändring i form av att det skulle innebära fler materiellt riktiga domar. Det går enligt min mening inte att på förhand avgöra. Det som däremot kan diskuteras är om det går att göra tilläggsregeln nedre gräns mer klar. Det kan tänkas att det utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv är nödvändigt att domstolen i varje enskild resningsansökan får bedöma när synnerliga skäl föreligger och således möjliggöra för likabehandling mellan de som är felaktigt dömda och de som inte, med rätta, är dömda alls. Min mening är dock att det handlingsutrymmet ändå kan föreligga trots att den nedre gränsen för tilläggsregelns tillämpning tydliggörs. En möjlig utväg för att göra den nedre gränsen mer konkret skulle kunna vara att förändra synen på förhållandet mellan huvudregeln och tilläggsregeln. Detta genom att tillämpningen av tilläggsregeln förändras och den tillämpas som en huvudregel, medan huvudregeln tillämpas som en undantagsregel.
Om resning beviljas och resningsdomstolen anser att mildhetskravet är uppfyllt, får den domstol som ska pröva fallet en vägledning gällande utfallet av prövningen. Just den vägledningen är idag kanske inte problematiskt i sig, men en förändring kan medföra att tilläggsregelns nedre gräns blir mer klar.
Detta tack vare att fler fall skulle prövas enligt tilläggsregeln, istället för att den motiveras i förbifarten vilket jag menar att domstolen gör ibland annat NJA 2002 not C1. Det skulle kunna bädda för en bättre förutsägbarhet och en större chans till likabehandling. Det skulle också kunna förändra allmänhetens syn på resningsreglerna. Idag torde synen, utifrån regleringens stränga utformning,
65
vara att de fall som beviljas resning sedan leder till en frikännande dom. Det kan tänkas att ett resningsinstitut som innebär att fler fall beviljas prövning, men där det inte innebär att varje fall innebär en frikännande dom, gör att domstolens tillämpning blir mer transparent och mer ödmjuk genom att den visar att domstolen och rättsväsendet är beredd att utvärdera sig själv och sina tidigare fällande domar.
Följden av en sådan tillämpning av huvudregeln och tilläggsregeln skulle sammanfattningsvis kunna bli att kravet på synnerliga skäl blir tydligare eftersom att fler domar prövas enligt den istället för huvudregeln. Jag anser dock att nyhetskravet i tilläggsregeln ändock bör tas bort, då det måste anses mindre rättssäkert att det måste krävas något nytt för att det ska finnas anledning att betvivla domens riktighet. Kvar finns fortfarande effektivitetsargumentet, men jag menar att de fall, särskilt beträffande grova brottmål, där det på grund av domstolens bevisvärdering finns anledning att betvivla domens riktighet måste resning kunna beviljas. En sådan syn måste sammanfattningsvis anses mer ändamålsenlig utifrån lagens förarbeten än att nyhetskravet under alla omständigheter måste finnas kvar. Det skulle också medföra att resningsreglerna blir mer rättssäkra än vad de är idag.
66