Resning – för (rätts)säkerhets skull?: En utredning av resning till förmån för tilltalad

Juridiska institutionen Höstterminen 2019

Examensarbete i processrätt 30 högskolepoäng

Resning – för (rätts)säkerhets skull?

En utredning av resning till förmån för tilltalad

An enquiry about review in criminal cases in favor for the defendant

Författare: Agnes Emborg

Handledare: Universitetslektor Hans Eklund

2

3

Förord

Ända sedan jag var liten har rättvisa varit viktigt för mig, vilket gjorde att juristprogrammet så småningom blev ett självklart val för mig. Jag hade dock aldrig kunna föreställa mig vilka utmaningar och prövningar som väntade, både genom att lämna tryggheten i Luleå och flytta till en helt ny, främmande stad, men också genom att hoppa på en otroligt svår och lång utbildning. Utöver att ha lärt mig miljontals svåra ord, hur man transporterar sig bäst med 5,5 kg böcker på ryggen och hur man komprimerar en text från 15 800 tecken inklusive blanksteg till 14 000 tecken inklusive blanksteg en halvtimme innan inlämning, så har tiden vid Uppsala universitet också gett mig några av mina idag närmsta vänner.

Uppsatsskrivandet har varit en upplevelse i sig. Jag hade inte klarat att få ihop denna text utan hjälp av min fantastiske handledare Hans, som blandat sin handledning med pepp i form av fotbollsreferenser och värdefulla råd och påpekanden kring uppsatsens innehåll. Du har varit en klippa och ovärderlig.

Jag vill också tacka min opponent Alice för att du orkade ta dig igenom uppsatsen och lämna värdefulla kommentarer. Jag vill särskilt tacka Sofia för promenadsällskapet, hjälpen med rubriksättningen och bollandet av idéer, Linda för alla tidiga mornar på biblioteket och nyttiga genomläsningar, Alexander för att du funnits för mig när hopplöshetskänslorna tagit över, Jonna för kakorna och de oändliga hejarropen, Meysam och Elina för att ni fått mig att vila huvudet, se ljuset bortanför uppsatsen och prata om annat än krångliga juridiska frågeställningar. Utan er hade mitt uppsatsskrivande blivit hundra gånger svårare.

Avslutningsvis vill jag säga ett tack till min underbara familj som alltid trott på mig trots att ni ibland suckat och himlat med ögonen när jag börjat prata om juridik. Jag vill också hälsa till morfar, jag tror inte det hade varit ett vinnande koncept med en nålrädd person som läkare men jag hoppas att du är lika stolt över mig trots att jag blev jurist.

Tack!

4

Innehållsförteckning

Förord ... 3

Förkortningar ... 6

Sammanfattning ... 7

1 Inledning ... 9

1.1 Bakgrund ... 9

1.2 Syfte och frågeställning ... 10

1.3 Metod ... 11

1.4 Disposition ... 13

1.5 Avgränsningar ... 14

1.6 Terminologi ... 15

1.6.1 Den begreppsliga skillnaden mellan ”oskyldigt dömd” och ”felaktigt dömd” ... 15

1.6.2 Skillnaden mellan begreppen ”dömd” och ”tilltalad” ... 17

2 Resning i brottmål till förmån för tilltalad ... 18

2.1 Inledning ... 18

2.2 Laga kraft, rättskraft och resning ... 18

2.3 Resning enligt huvudregeln ... 19

2.3.1 Huvudregelns uppbyggnad ... 19

2.3.1.1 Nyhetskravet ... 20

2.3.1.2 Mildhetskravet ... 22

2.4 Tilläggsregeln ... 26

2.5 Sammanfattning av resningsreglerna de lege lata ... 30

3 Rättssäkerhet ... 31

3.1 Inledning ... 31

3.2 Generella teorier om rättssäkerhet ... 31

3.3 Rättssäkerhet ur ett straffprocessuellt perspektiv ... 35

3.3.1 Rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. ... 35

3.3.2 Orubblighet och sanningssträvan samt förtroendet för rättsskipningen ... 37

3.4 Definition av rättssäkerhet ... 43

4 Resningsreglerna och rättssäkerheten ... 46

4.1 Inledning ... 46

4.2 Den ordinarie brottmålsprocessens skyddsmekanismer ... 47

4.2.1 Några grundläggande principer inom brottmål ... 47

4.2.2 Beviskravet i brottmålsprocessen ... 47

4.2.3 Överklagande av fällande dom och prövningstillstånd ... 48

4.3 Resningsreglernas utformning och dess rättssäkerhetsförenlighet ... 50

4.3.1 Huvudregelns ordalydelse ... 50

4.3.2 Nyhetskravet och bevisvärdering som resningsgrund ... 51

4.3.3 Förhållandet mellan huvudregeln och tilläggsregeln ... 53

4.4 Resningsreglernas tillämpning ... 56

4.4.1 Ny bevisvärdering som resningsgrund ... 56

4.5 Ytterligare rättssäkerhetsaspekter att beakta ... 59

5

4.5.1 Domstolens perspektiv ... 59

5 Förändringsmöjligheter och följder därav ... 61

5.1 Inledning ... 61

5.2 Följder av mer lättillgängligt resningsinstitut ... 61

5.3 Möjliga förändringar i strävan mot mer rättssäkerhet ... 64

6 Sammanfattande och avslutande ord ... 66

Käll- och litteraturförteckning ... 67

6

Förkortningar

A a Anfört arbete Art. Artikel

BrB Brottsbalken (1962:700)

EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

ED Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna HD Högsta domstolen

HovR Hovrätten JK Justitiekanslern JT Juridisk tidskrift Kap. Kapitlet

NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NJA II Nytt juridiskt arkiv, avdelning II

PLB Processlagsberedningen (SOU 1938:44) Prop. Proposition

P. Punkten

RB Rättegångsbalken (1942:740) RF Regeringsformen (1974:152) SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning

TR Tingsrätten

ÄRB Rättegångsbalken enigt 1734 års lag

7

Sammanfattning

Genom resning kan en person som blivit felaktigt dömd få en chans till upprättelse genom att få sin dom prövad på nytt. Resningsbestämmelserna regleras i 58 kap. 2 § RB. Den fjärde punkten delas i uppsatsen in i två delar:

huvudregeln och tilläggsregeln. Det är även i denna punkt som domstolen finner mest tolkningsutrymme när det kommer till bedömningen om resning ska beviljas eller inte

Att en person blir felaktigt dömd bör inte kunna hända i ett rättssäkert samhälle. Resningsbestämmelserna innebär därför en möjlighet för makten genom domstolarna att rätta till en felaktig dom och således arbeta för en starkare rättssäkerhet. Vad som räknas som rättssäkerhet definieras utifrån att det ska finnas klara, förutsägbara, adekvata och lättillgängliga regler som innebär att lika behandlas lika och sedda i ljuset av grundläggande mänskliga rättigheter och friheter går att lita på. Genom att pröva lagar och regler mot kraven i rättssäkerhetsdefinitionen går det att göra en bedömning av hur rättssäkert samhället är i stort.

Resningsreglerna kan idag anses förhållandevis rättssäkra. Uppsatsen analyserar följderna av för generösa resningsregler och kommer fram till att det måste finnas en nedre gräns för i vilka fall resning ska beviljas. Ju högre den gränsen är satt, desto mer påverkas rättssäkerheten i negativ riktning i form av att färre sökanden beviljas resning. Utöver det måste resningsreglerna behålla sin extraordinära karaktär. Uppsatsen identifierar några konkreta förslag på förändring för att resningsreglerna ska kunna bli mer rättssäkra än de är idag.

För det första skulle mildhetskravet i huvudregeln även kunna omfatta särskild rättsverkan. Därefter skulle tillämpningen av huvudregeln och tilläggsregeln kunna förändras. Istället för den tillämpning som sker idag skulle tilläggsregeln kunna användas på fler fall, vilket skulle medföra att gränsen för när resning ska beviljas utvecklas genom praxis och därmed bli mer konkret. Avslutningsvis konstateras att felaktig bevisvärdering bör anses som en resningsgrund.

Nyhetskravet bör därför, i vissa fall, inte tillmätas betydelse.

8

9

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Den 29 december 2004 dömdes Kaj Linna av Luleå Tingsrätt till livstids fäng- else för mord och grovt rån, en dom som den 18 mars 2005 fastställdes av Hov- rätten för Övre Norrland.

Under sin verkställighetstid ansökte Linna om res- ning sammanlagt tre gånger. HD avslog de två första i december 2006

och oktober 2010

. I december 2016 beviljades Linna resning

och i juni 2017 frikände Hovrätten för Övre Norrland honom från åtalet. Domen innebar att Linna, som hela tiden nekat till brott, suttit i fängelse i 13 år dömd för ett mycket grovt brott det senare inte ansågs kunde vara ställt utom rimligt tvivel att han begått.

Att döma någon för brott är en från det allmännas sida mycket ingripande åtgärd gentemot den enskilda och dess integritet. Att bli dömd och få en frihets- berövande påföljd för ett brott man inte har begått är för många en mardröm.

Detta gäller i synnerhet ett sådant grovt brott som att beröva en annan person livet. I det svenska rättssystemet finns olika skyddsmekanismer som hindrar var och en från att bli felaktigt dömd. Det höga beviskravet inom straffrätten är en av dem, men också andra straffrättsliga principer så som in dubio pro reo, vilket översatt till svenska ungefär blir vid tvivel, till förmån för den tilltalade. Trots dessa starka skyddsmekanismer förekommer det fall där en person i första ledet blir dömd och sedan under eller efter avtjänat straff får resning och blir frikänd.

Under år 2018 togs 175 stycken resningsmål upp i HD. Av dessa fall beviljades resning i tre stycken.

Utifrån den statistiken går det inte att dra några egentliga slutsatser om skyddet för felaktigt dömda är tillräckligt. Den gängse

1 Hovrätten för Övre Norrland mål B 49-05.

2 NJA 2006 not N 79.

3 NJA 2010 N 40.

4 NJA 2016 not N 17.

5 Hovrätten för Övre Norrland mål B 1138-16 s 13.

6 Statistik från Högsta domstolen, hämtad 2019-07-16.

10

uppfattningen tycks dock vara att det är tämligen svårt

att beviljas resning och det faktum att resning räknas som ett extraordinärt rättsmedel stödjer den uppfattningen.

I maj 2004 beslutade JK att starta ett projekt med syfte att ta reda på om rättssäkerheten då var tillräckligt väl tillgodosedd i brottmålsprocessens olika delar. Två år senare utkom rapporten ”Felaktigt dömda”. Rapporten var resultatet av en undersökning i brottmål där resning beviljats och där personen sedan blivit frikänd från brottet vid den förnyade prövningen. Undersökningen gick ut på att granska en viss typ av resningsfall och diskutera eventuella brister och möjliga åtgärder för att höja rättssäkerheten. En av slutsatserna från rappor- ten är att det vid tiden för publicering inte kunde uteslutas att det satt oskyldigt dömda i de svenska fängelserna. När rapporten publicerades stötte den förhållandevis omgående på kritik. Diesen framförde kritik i en debattartikel i Juridisk Tidskrift, där han skriver att ”framställningen är på den nivån att den möjligen kunde ha passerat i just en studentuppsats (där studenten visar att han/hon förstått grunderna för bevisrätten), men i detta sammanhang (i en statlig utredning) framstår den som lekmannamässig, ovetenskaplig och närmast teoriföraktande.”.

I DN Debatt framförde bland annat Skarhed att kritiken som JK framförde var grundlös och slutsatserna i rapporten var förhastade.

1.2 Syfte och frågeställning

Rättssäkerhetsaspekten inom brottmålsprocessen är ständigt aktuell och frågan huruvida reglerna om resning är förenliga med vad som anses som rättssäkert har inte upphört efter JK:s rapport från 2006. Det kan fortfarande diskuteras och analyseras om resningsregleringen i RB uppfyller kravet på rättssäkerhet som ställs upp i det svenska rättssamhället. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka om RB:s regler om resning till förmån för tilltalad kan anses

7Se exempelvis, Felaktigt dömda, Lidén, Eckerskog & Derblom Jobe, Sandgren II och Unsgaard.

8 Diesen, JT 2006/07 s 232.

9 Levén m.fl.

11

rättssäkra. För att uppfylla syftet kommer uppsatsen omfatta och behandla följande frågeställningar:

I. Hur skyddar de nuvarande resningsreglerna en felaktigt dömd?

II. Vilka processmekanismer skyddar en tilltalad och dömd i den ordinarie brottmålsprocessen idag?

III. Hur definieras rättssäkerhet?

IV. Hur förhåller sig resningsreglerna till rättssäkerhetsdefinitionen?

V. Finns några förändringsmöjligheter av resningsreglerna för att de ska anses mer förenliga med rättssäkerhetsdefinitionen?

1.3 Metod

Begreppet ”metod” kan användas på skiftande sätt, däribland åsyfta användningen av rättsligt material men också fungera som ram för hela det rättsvetenskapliga arbetet, då inkluderat val av problem och material.

Ofta definieras den användningen snävare genom att sätta någon form av definition på den metod som används i det rättsvetenskapliga arbetet. Den vanligaste metoden inom det rättsvetenskapliga området är den rättsdogmatiska metoden, som enligt Jareborg innebär att man konstruerar ett rättssystem genom att bygga ett system av i lag, praxis, förarbeten och litteratur.

Rättsvetenskapen har historiskt sett ansetts vara en självständig vetenskaps- disciplin och den förknippas ofta med tysken Friedrich Carl von Savigny, som menade att den då gällande lagen i Tyskland endast skulle grundas på rättsliga principer utan att influeras av något annat. Detta stöttades av Hans Kelsen, som menade att rättsvetenskapen var ett autonomt system som är helt oberoende av någon annan vetenskap. Dessa två uppfattningar har särskilt avspeglats i den rättsdogmatiska metoden som innebär att den tolkning som görs av rättskällorna inte ska ta hänsyn till någon annan vetenskapsdisciplin eller diskutera hur rätten

10 Sandgren, s. 308.

11 Jareborg II, SvJT 2004 s. 4 f.

12 Gränns, s 429.

12

Eftersom att syftet med denna uppsats sammanfattningsvis är att analysera resningsregleringens förenlighet med rättssäkerheten kommer resningsregler- nas nuvarande utformning att behöva gås igenom. Den delen av framställningen kommer genomsyras av den rättsdogmatiska metoden eftersom att reglernas utformning i lag, dess förarbeten, praxis anknutna till den och doktrin som behandlar regleringen kommer användas. Till hjälp i rättssäkerhetsdiskussionen kommer även viss praxis från ED att användas för att bättre kunna förstå de mänskliga fri- och rättigheternas funktion.

En förhållandevis stor del av uppsatsen tar sikte på definitionen av rättssäkerhet. Vissa menar att en sådan definition är onödig

, och avsnittet som behandlar detta visar att det ofta finns många konkurrerande definitioner av begreppet. I uppsatsen definierar jag rättssäkerhetsbegreppet utifrån hur jag uppfattar det, baserat på uppfattningar inom doktrin. Denna metod, som i detta fall skulle kunna sägas gå hand i hand med den rättsfilosofiska metoden, brukar kallas för begreppsanalys.

En annan del av uppsatsen berör även hur samhället reagerar på rätten, framförallt i diskussionen kring förhållandet mellan makten och den enskilde.

Denna diskussion och undersökning kan falla in under den rättssociologiska metoden, som tar sikte på skillnaden mellan ”law in books” och ”law in action”.

Den tar också sikte på frågan om varför vissa regler finns samt vilka effekter och konsekvenser dessa regler får på samhället.

Den rättssociologiska metoden lutar sammanfattningsvis mer åt en tvärvetenskaplig metod blandat av rättsvetenskap och samhällsvetenskap än en strikt rättsvetenskaplig metod. Av den anledningen avspeglas inte Savignys och Kelsens syn på rätten i denna uppsats.

Utifrån hur uppsatsens syfte är formulerat analyseras resningsreglerna utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Det gör att eventuella problem till största delen analyseras ur den dömdes perspektiv. Resultatet av detta skulle kunna bli

13 Däribland Jareborg.

14 Se Hydén, s 209 f. Citat taget från Pound.

15 Hydén, s 209 f.

13

snedvridet, det vill säga att alla eventuella följder av en rättsregel som inte till hundra procent är mest fördelaktigt för den tilltalade eller den dömde innebär att regeln inte anses rättssäker. Jag har dock vid uppsatsens författande varit noggrann med att angripa problemet utifrån både ett samhällsperspektiv i stort och ur ett individuellt perspektiv.

Uppsatsen präglas av det processrättsliga området. Det vore, med all rätt, närmast oförlåtligt (och kanske straffbart) av mig att vid Uppsala universitet skriva en uppsats i processrätt utan att nämna Ekelöfs teleologiska tolkningsmetod. Metodens kärna är att tolka processuella regler så att ändamålet med dem uppfylls. I denna metod läggs stor vikt vid förarbetsuttalanden. I förhållande till den rent rättsdogmatiska metoden tolkas förarbetena, enligt den teleologiska metoden, mer ur samhällets kontext. Således används inte endast ordalydelsen av det som sägs i förarbetena, utan tanken med metoden är att lagstiftningens ändamål förändras med tiden.

Detta torde vara särskilt viktigt eftersom de första förarbetena till resningsbestämmelserna i RB stäcker sig tillbakatill år 1926. Dessa förarbeten kommer beröras i uppsatsen och kommer analyseras med hjälp av den teleologiska metoden.

1.4 Disposition

Uppsatsens andra kapitel innehåller en rättsdogmatisk redogörelse för hur resningsreglerna är utformade och tillämpas idag. I samma kapitel görs även en kortare analys av reglernas utformning och tillämpning. I kapitel tre behandlas begreppet rättssäkerhet utifrån ett rättsfilosofiskt och rättssociologiskt perspektiv. Kapitlet avslutas med en definition av begreppet, som sedan används i både kapitel fyra som analyserar resningsreglernas förenlighet med rättssäkerhetsdefinitionen och i kapitel fem som diskuterar eventuella förändringsmöjligheter av resningsreglerna för att bättre ligga i linje med definitionen av rättssäkerhet. Kapitel sex innehåller en kortare sammanfattning och avslutning av uppsatsen.

16 Se Rättegång I, s 102.

14

1.5 Avgränsningar

Bestämmelsen i 58 kap. 2 § RB omfattar sammanlagt fem situationer där resning kan beviljas till förmån för den tilltalade. Dessa är:

1. om någon ledamot av rätten, där anställd tjänsteman eller åklagaren med avseende på målet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse eller om något brott som har avseende på målet ligger ombud, ställföreträdare eller försvarare till last, samt brottet eller tjänsteförseelsen kan antas ha inverkat på målets utgång,

2. om någon lagfaren domare eller åklagaren har varit jävig och det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång,

3. om någon skriftlig handling, som åberopats till bevis, har varit falsk eller om ett vittne, en sakkunnig eller en tolk har avgett falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antas ha inverkat på utgången,

4. om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts, eller

5. om den rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag.

Denna uppsats kommer endast fokusera på den fjärde punkten eftersom att det är den punkten i 58 kap. 4 § som ger domaren mest spelrum.

Dessutom är det den punkten som diskuterats mest i den allmänna debatten.

Eftersom att uppsatsen kommer behandla resning till förmån för tilltalad sett ur ett rättssäkerhetsperspektiv blir den punkten av den anledningen också mest relevant för ämnet.

Uppsatsen kommer i vissa delar beröra EKMR och rättigheterna stadgade i 2 kap. RF. Någon längre utläggning eller analys av dessa kommer emellertid inte göras, utan vid de tillfällen de är relevanta kommer de endast beröras kort.

17 Se Bengtsson, s 1.

18 A a, s. 1.

15

1.6 Terminologi

1.6.1 Den begreppsliga skillnaden mellan ”oskyldigt dömd” och

”felaktigt dömd”

En person som döms för ett brott för att senare beviljas resning och bli frikänd från anklagelserna skulle kunna betecknas som oskyldigt dömd. Att en person är dömd för något denne med all säkerhet inte gjort kan i mångas ögon, och bör med all rätt, betecknas som ett justitiemord och ett misslyckande för rättsväsen- det. Att en person beviljas resning och sedan frikänns gör emellertid inte att misstankarna mot denne utraderas.

Diesen framhåller att om bevisningen i ett mål inte överensstämmer med åklagarens gärningsbeskrivning, ska den tillta- lade gå fri hur brottslig han eller hon än må ha varit och att en friande dom, oavsett om den sker inom den ordinarie processen eller efter resning, kan alltså bero på brister i bevisningen rörande omständigheter kring det begångna brottet.

Han betonar särskilt att sådana brister sällan är detsamma som ett uttalande att ett brott inte blivit utfört eller att den tilltalade är oskyldig.

att anledningen till att personer inte blir fällda är just brister i bevisningen, inte att åklagaren formulerat sin gärningsbeskrivning felaktigt. Jag tror inte heller att personer blir dömda utanför gärningsbeskrivningen och att det föranleder beviljande av resning. Det måste i vart fall vara mycket sällsynt att ett sådant misstag begås. Av de fall som studeras i uppsatsen så angriper alla bevisningen och inte att personen ska ha blivit dömd utanför gärningsbeskrivningen.

Med grund i det ovan anförda anser jag att användningen av begreppet

”oskyldigt dömd” kan vara missvisande, även om många av de personer som beviljas resning möjligtvis är just oskyldigt dömda och med säkerhet inte kan ha begått brottet som de dömdes för i första läget. Istället kan det vara så som Diesen menar, att det föreligger en situation där bevisningen inte når upp till att det är ställt utom allt rimligt tvivel

att personen har begått brottet även om

19 Se Felaktigt dömda s 463.

20 Diesen II, s 244.

21 Se mer om beviskravet under avsnitt 4.2.2.

16

många omständigheter tyder på att han eller hon gjort det. Att å ena sidan benämna en sådan person som oskyldig kan, enligt min mening, vara miss- visande och att börja tala i termer om justitiemord i ett sådant tillfälle anser jag vara orättvist gentemot de dömande instanserna. Å andra sidan måste en person, som blir frikänd på grund av brister i bevisningen, rent juridiskt anses som oskyldig, varför ”oskyldigt dömd” egentligen kanske är det bästa alternativet.

Att någon är oskyldig är dock i allmänt språkbruk så pass laddat att det blir fel att använda det som en beteckning på alla som frikänns efter att ha beviljats resning. Vidare hör begreppet ”oskyldig” ihop med art. 6 p. 2 EKMR. Av artikeln framgår oskyldighetspresumtionen, det vill säga att var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess att hans skuld lagligen fastställts. Någon motsvarighet framkommer inte uttryckligen i svensk lagstiftning

men oskyldighetspresumtionen anses ändå som en grundläggande rättsprincip i Sverige. Att använda begreppet oskyldigt dömd kan ur ett strikt europarättsligt perspektiv därför också vara missvisande, då den som blivit dömd genom en lagakraftvunnen dom fått sin skuld lagligen fastställd oavsett om det skett på korrekta eller felaktiga grunder.

Frågan blir då vad en mer korrekt benämning på en person som dömts trots att bevisen inte räckte till för att uppnå till beviskravet för en fällande dom är?

Bengtsson benämner detta som att personen ”döms mer orätt”.

Ett annat alternativ kan vara att benämna personen som ”felaktigt dömd”. Dessa begrepp kan också vara missvisande, exempelvis för det fall resningen och sedermera den friande domen beror på ny bevisning som inte framkommit i den tidigare rättprocessen. I sådana situationer blir det å ena sidan något märkligt att tala om en ”felaktig dom”, eftersom den bevisning som föranledde resningen inte var känd i det ordinarie brottmålsförfarandet. Å andra sidan måste det gamla domslutet, sett i ljuset av de nya omständigheterna som gör att personen slutligen blir frikänd, anses vara felaktigt. Av den anledningen kommer jag

22 Utöver EKMR, som genom Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna betraktas som svensk lag.

23 Bengtsson, s 5.

17

fortsättningsvis använda begreppet ”felaktigt dömd” och då åsyfta alla personer som blivit dömda för ett brott, beviljats resning och sedan blivit frikända. I det begreppet gör jag inte skillnad på de personer som begått brottet, men där bevisningen inte räckte till, och de personer som under inga som helst omständigheter kan ha begått brottet och därför kan betecknas som helt oskyldigt dömda.

1.6.2 Skillnaden mellan begreppen ”dömd” och ”tilltalad”

Det kan tänkas att skillnaden mellan begreppet ”dömd” och ”tilltalad” är glasklar. En enkel slutsats skulle kunna vara att en person är tilltalad framtill dess att en dom fallet emot honom eller henne, och därefter räknas personen som dömd. Ordalydelsen i resningsbestämmelsen, som gäller ”till förmån för tilltalad”, skulle kunna öppna upp för en begreppsförvirring. I denna uppsats görs, med hänsyn till ordalydelsen i resningsbestämmelsen, ingen skillnad på

”tilltalad” och ”dömd” efter fällande dom. Med dessa begrepp menas därför

både en person som blivit dömd för ett brott och en person som blivit dömd och

ansöker om resning. Innan fällande dom mot en person används emellertid

begreppet ”tilltalad” för att benämna den personen och syftar då på den person

som står anklagad för ett brott men som inte blivit dömd för brottet.

18

2 Resning i brottmål till förmån för tilltalad

2.1 Inledning

Ett grundläggande krav för att resning ska beviljas enligt 58 kap. 2 § RB är att domen vunnit laga kraft. Om domen inte har vunnit laga kraft finns möjlighet till överklagande av domen i de allra flesta fall.

I detta kapitel behandlas därför laga kraft och resning enligt RB. Inledningsvis redogörs förhållandet mellan laga kraft i 30 kap. 9 § RB och domens rättskraft. Därefter gås resningsreglerna i 58 kap. 2 § fjärde punkten systematiskt igenom.

2.2 Laga kraft, rättskraft och resning

Huvudregeln enligt 30 kap. 9 § RB är att en dom som vunnit laga kraft inte ska ändras. Av paragrafens andra stycke framgår ett antal undantag, däribland särskilda rättsmedel, det vill säga de rättsmedel som innebär ett avsteg från huvudregeln om att en lagakraftvunnen dom inte kan ändras. En lagakraft- vunnen dom vinner rättskraft samtidigt som den vinner laga kraft. Domens rättskraft innebär att den gärning som redan är avgjord och vars dom vunnit laga kraft inte kan prövas i en ny rättegång.

Rättskraften baseras bland annat på principen om ne bis in idem, det vill säga inte två gånger om samma gärning.

Syftet med rättskraften är framförallt att skapa en trygghet för den misstänkte.

Avsaknaden av en rättskraftsregel kan innebära en otrygghet för en frikänd person då denne riskerar ett nytt åtala för samma gärning.

Innan RB:s ikraftträdande fanns ett utrymme för domstolen att, om bevisningen inte räckte till för att fälla en tilltalad, inte meddela en fällande dom. Istället innebar domslutet att ”saken lämnades åt framtiden, då den kunde uppenbar varda”.

24 Hur lång tid parterna har på sig att överklaga beror på instans. Värt att påpeka är dock att domar från HD vinner laga kraft samma dag som de meddelas och således är omöjliga att överklaga.

25 Rättegång III, s 140.

26 A a, s 140.

27 A a, s 205.

28 ÄRB 17 kap. 32 §. Se även a a, s 205.

19

De särskilda rättsmedel som åsyftas i 30 kap. 9 § 2 st. RB är resning, klagan över domvilla och återställande av försutten tid. De två sistnämnda kommer inte behandlas i denna uppsats. Resning kan endast användas mot en dom som vunnit laga kraft och beträffande den gärning som är rättskraftigt avgjord.

Omfattas inte gärningen av rättskraften finns det i stället möjlighet att väcka ett nytt åtal om den gärningen.

Av 58 kap. 2 § RB framgår att resning i brottmål får beviljas till förmån för tilltalad vid fem olika situationer. Om någon av dessa omständigheter är uppfylla innebär det att målet tas upp på nytt, att en ny bedömning görs och möjligheten finns att den tidigare lagakraftvunna domen ändras. Den fjärde punkten i 58 kap. 2 § RB är uppdelad i två delar: huvudregeln och tilläggsregeln.

Dessa kommer behandlas mer ingående nedan i avsnitt 2.3 och 2.4 men presenteras kort här. Huvudregeln omfattar situationer där någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller till att brottet hade hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Tilläggsregeln omfattar situationer där det om det med hänsyn till vad som åberopats och i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

2.3 Resning enligt huvudregeln

2.3.1 Huvudregelns uppbyggnad

Enligt den första delen av 58 kap. 2 § fjärde punkten kan resning beviljas till

förmån för tilltalad om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare

förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den

tilltalade frikänts eller till att brottet hade hänförts under en mildare

straffbestämmelse. De två viktigaste rekvisiten i bestämmelsen är att det ska

röra sig om en ny omständighet eller ett nytt bevis, vilket gemensamt

fortsättningsvis kommer benämnas som nyhetskravet, och att detta sannolikt

skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hade hänförts under

20

en mildare straffbestämmelse, vilket gemensamt fortsättningsvis kommer benämnas som mildhetkravet.

2.3.1.1 Nyhetskravet

Av lagtexten framgår inledningsvis att det måste röra sig om en ny omständighet eller nytt bevis som inte tidigare har förebringats. Med ”en omständighet”

menas enligt bestämmelsen rättsfaktum eller moment i rättsfaktum.

Ett rättsfaktum kan vara av varierande art, men om rättsfaktumet inte anses ha ett nyhetsvärde anses det vara prekluderat. Med ”ett bevis” menas både bevismedel, bevisfakta och hjälpfakta.

Bevismedel är exempelvis en vittnesutsaga. Bevisfakta kan i det fallet vara att vittnet påstår att den såg en gärningsman slå målsäganden med knytnäven fyra gånger. Hjälpfakta, eller hjälpfaktum, är en eller flera omständigheter som förstärker eller försvagar ett bevisfakta men som inte har någon direkt betydelse förbevistemat.

Hjälpfaktum i exemplet ovan skulle kunna vara hur långt ifrån vittnet stod händelsen som han eller hon ska vittna om, om det var ljust eller mörkt vid platsen eller andra omständigheter som påverkar vittnets möjlighet att se den relevanta händelsen. I fortsättningen kommer endast begreppen ”omständighet”

och ”bevis” användas och åsyftar då det som ovan anförts.

Grunden till nyhetskravet är enligt Cars att förhindra att det extraordinära förfarande används för en ny prövning av den bevisvärderingen som gjorts i det ordinarie förfarandet.

HD uttalar även i NJA 1975 not C 125 att

”[b]estämmelsen öppnar icke vägen för en ny bedömning, som innefattar allenast en omprövning av den tidigare förebragta bevisningen. Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som framförts i målet är i princip icke att anse som ett förebringande av nya omständigheter eller bevis.”.

I samma fall stadgar HD att kravet för nyhetsvärdet kan vara förhållandevis lågt

29 Rättegång VI, s 200.

30 A a, s 199.

31 För definition av hjälpfakta, se Rättegång IV, s 19.

32 Cars, s 169.

21

ställt då de anför att en sakkunniggranskning av tidigare åberopat bevismaterial under särskilda förhållanden sett i ljuset av nya vetenskapliga rön kan anses som sådana omständigheter eller bevis som omfattas av nyhetskravet. Ett yttrande från en annan myndighet beträffande en viss omständighet kan också omfattas av nyhetskravet.

En omständighet som tagits upp enbart under förundersökning innebär inte att den prekluderats.

Om omständigheten eller beviset tagits upp i samband med ett överklagande till högre instans, åtminstone till HD, och prövnings- tillstånd inte meddelats, har omständigheten och beviset i praxis inte ansetts prekluderad.

I detta fall gäller detsamma även för bevis. Omständigheter som tagits upp i ett annat mål och som föranlett en annan dom prekluderas inte heller, då denna dom kan utgöra en sådan ny omständighet eller ett sådant nytt bevis som kan föranleda resning.

Det gäller också om en annan dom legat till grund för avgörandet för vilken resning sökts, om den tidigare domen ändrats eller upphävts.

Om en omständighet eller ett bevis åberopats i en tidigare resningsansökan gällande samma mål, prekluderas omständigheten eller beviset som huvudregel inte. Utgångspunkten är dock att bedömningen i den tidigare, avslagna ansökan står fast om det inte framkommer ny bevisning.

Det bör inte vara tillåtet för en part att gång på gång ansöka om resning med likalydande ansökningar. Å andra sidan kan de omständigheter som åberopats i den tidigare resningsansökan kombinerat med nya omständigheter vara tillräckliga för att föranleda att resning beviljas. Det är inte tillräckligt att ansökningarna förvisso skiljer sig från varandra men att den nya ansökningen innehåller irrelevanta omständigheter utöver det som angetts i den tidigare ansökan.

Om den nya ansökningen innehåller nytt material som förvisso är relevant men som är så

33 NJA 1991 s 592.

34 Cars, s 170.

35 NJA 1998 s 148 och Cars, s 170.

36 NJA 1998 s 148 och Cars, s 171.

37 Rättegång VI, s 200.

38 NJA 1986 s 666.

39 A a s.

22

marginellt att bedömningen i den avslagna ansökningen inte skulle blivit annorlunda saknas det skäl att göra en ny värdering av materialet i den avslagna ansökningen.

Med detta menas att domstolen ska pröva materialet och den nya bevisningen måste räcka till för att bedömningen från den avslagna resningsansökan ska förändras och resning beviljas.

Situationen är annorlunda om den nya ansökningen istället innehåller ytterligare ny bevisning eller nya omständigheter av relevans i samma hänseende som den avslagna ansökningen.

I så fall hindrar inte den avslagna ansökningen en ny prövning av allt material hänförligt till det nya materialet, både det som tagits upp i målet och den avslagna ansökningen.

Sammanfattningsvis kan det utifrån det ovan anförda konstateras att tröskeln för att en omständighet eller ett bevis ska anses omfattas av nyhetskravet är låg.

Det krävs således lite för att uppfylla nyhetskravet.

2.3.1.2 Mildhetskravet

Det framgår vidare av lagtexten att en ytterligare förutsättning för beviljande av resning enligt huvudregeln är att den nya omständigheten sannolikt skulle ha lett till en frikännande dom eller till att brottet skulle ha hänförts under en mildare straffbestämmelse. Det krävs inte att det är sannolikt att den dömda personen är oskyldig till gärningen, utan minimikravet är just att brottet skulle bedömts under en mildare straffbestämmelse.

Av den anledningen måste en hypotetisk bedömning göras om målet, med den nya bevisningen, skulle ha fått en annan utgång. Prövningen av om ansökningspersonen skulle ha blivit frikänd eller om brottet skulle ha hänförts under en mildare straffbestämmelse ska inte göras inom ramen för bedömningen om resning ska beviljas eller inte, det ligger på den domstol som i så fall ska döma i målet. Det är emellertid, utifrån lagtextens utformning, oundvikligt att inte göra en sådan hypotetisk bedömning.

Welamson och Munck menar att prövningen av det nya materialets betydelse,

40 NJA 2009 s 768.

41 NJA 2010 s 295 p 18 och 21.

42 NJA 1986 s 666.

43 Fitger, 58 kap. 2 §.

23

som ska ske i resningsärendet, måste kunna involvera en omprövning av värdet av tidigare förebragt bevisning.

Prövningen ska även omfatta ”den hypotetiska situationen att den nya bevisningen som åberopats i resningsärendet hade förelegat till bedömande redan vid målets avgörande”.

I NJA 2010 N 1 ansökte en person om resning. I målet hade han mot sitt nekande dömts för våldtäkt. Enligt gärningsbeskrivningen hade den dömde uppsåtligen tvingat en kvinna till samlag genom att försätta henne i vanmakt eller annat sådant tillstånd genom att se till att hon förtärt läkemedel eller annan drog samtidigt som han serverat henne alkohol. Därefter hade han betvingat det motstånd som hon kunnat prestera genom att ligga på henne och med sin kroppsvikt tvinga henne att genomföra samlaget. I resningsansökan åberopades ett läkarutlåtande gällande drogen och drogtestet som utfördes på kvinnan. Den dömde menade att med stöd av läkarutlåtandet kunde det inte anses att kvinnan blivit drogad. Det, i kombination med ny beräkning av alkoholmängden i kvinnans blod och viss erinran mot domstolarnas bevisvärdering, gjorde att han ansåg att skäl för resning förelåg. HD ifrågasatte inledningsvis om läkarutlåtandet och den nya beräkningen av alkohol som åberopats var att anse som nyheter

enligt lagens mening. HD kom inte till någon slutsats om så är fallet eller inte, utan anförde att domen omfattade andra sådana omständigheter än de som är direkt hänförliga till frågan om målsäganden försatts i vanmakt eller inte. HD ansåg att, på grund av att HovR i sin bedömning funnit gärningsbeskrivningen som inte berörde delen om huruvida kvinnan försatts i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd styrkt, så skulle de nya uppgifterna, om de ansågs nya, inte påverka utfallet i målet. Straffet som dömts ut låg också inom den tillämpliga straffskalan, varför resning i målet enligt huvudregeln inte beviljades.

I NJA 2002 s 619 hade en person dömts för våldsamt upplopp. I sin resnings- ansökan anförde han att ett av vittnena lämnat felaktiga uppgifter, något som

44 Rättegång VI, s 205.

45 A a, s 205.

46 Nyhetskravet diskuteras mer under avsnitt 2.3.1.1.

24

påverkat straffmätningen i brottmålsdomen. Som stöd för ansökan åberopade han en videoupptagning som inte låg i linje med de uppgifter som vittnet lämnat i hovrättsförhandlingen. HD anförde att resning generellt kan beviljas om det kan göras sannolikt att en annan påföljdsbestämning kan göras och syftade till de bestämmelser i BrB som behandlar besvärande omständigheter som ska beaktas vid bedömning av straffvärdet till tilltalades nackdel.

HD ansåg emellertid att den diskrepans som förekom mellan videosekvensen och vittnesutsagan var så mild att det inte är sannolikt att han skulle frikänts eller att en mildare påföljd skulle dömts ut om videosekvensen visats upp i HovR istället för vittnets utsaga.

I NJA 1991 s 592 ansåg HD att det faktum att ett utvisningsbeslut tas bort från en påföljd för ett narkotikabrott inte innebar att resning kunde beviljas i enlighet med huvudregeln. HD ansåg förvisso att det faktum att det vid tiden för resningsansökan funnits ett yttrande från invandrarverket (nuvarande Migrationsverket), något som inte funnits vid tiden för det ordinarie förfarandet, innebar en ny omständighet enligt huvudregeln. Det föll emellertid på att ett upphävande av utvisningsbeslutet inte innebar att brottsligheten hänfördes under en mildare straffbestämmelse. HD anförde att ”situationen får anses vara så pass oförenlig med lydelsen av 58 kap. 2 § 4 RB att inte ens en tillämpning av grunderna för lagrummet kan leda till att resning beviljas”. Värt att notera är att resning inte heller beviljades enligt 58 kap. 2 § 5 p. RB, som innebär att resning ska beviljas om rättstillämpningen strider mot lag.

I NJA 2014 s 854 hade en person blivit dömd för oredlighet mot borgenärer, grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott. Påföljden bestämdes till åtta månaders fängelse och tre års näringsförbud. Personen hade lämnat oriktiga uppgifter dels i deklarationer av betydelse för mervärdesskatt och

47 Se NJA 1989 s 622, där det visat sig att en dömd person varit 16 år och inte 18 år gammal när han begått ett brott. Av den anledningen ansåg HD att rättstillämpningen stred mot lag, då det inte prövats om det fanns synnerliga skäl mot fängelse, se BrB 30 kap. 5 § 1 st. HD beviljade resning med stöd i 58 kap. 2

§ RB 5 p. I NJA 1991 s 186 beviljades resning enligt 58 kap. 2 § RB 4 p. på grund av att den dömde skulle ha fått rättspsykiatrisk vård istället för fängelse som påföljd för en grov misshandel. Värt att nämna är dock NJA 1976 s 664 där resning inte beviljades för en person ville ett bötesstraff istället för

rättspsykiatrisk vård som påföljd. Personen åberopade att den rättspsykiatriska undersökningen som gjordes var felaktig.

25

arbetsgivaravgifter, men också i inkomstdeklarationer av betydelse för hans inkomstskatt. Med grund i oriktiga uppgifter om mervärdes- och inkomstskatt samt om arbetsgivaravgifter hade Skatteverket, innan åtal väckts, beslutat om skattetillägg för honom. I resningsansökan menade personen att de skattetilläggen gjorde att åtalet för grovt skattebrott inte hade kunnat väckas då de stred mot förbudet mot dubbelbestraffning.

HD anförde att skattetilläggen inte innebar ett hinder mot att föra åtal mot honom för oredlighet mot borgenärer och grovt bokföringsbrott, men att rätten att inte dubbelbestraffas satts åt sidan när åtal väckts mot honom för grovt skat- tebrott. Om prövningen i de återupptagna delarna, det vill säga skattebrottet, skulle leda till att åtalet i viss del bedöms på ett sätt som är fördelaktigare för den tilltalade kan det motivera en ändrad bedömning av de återstående delarna.

HD konstaterade att det utifrån huvudregeln finns stöd för att ta upp målet i de delar som annars skulle stå kvar, om det är sannolikt att domstolen skulle ha hänfört de återstående delarna under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Därefter poängterades att domstolen i det återupptagna målet ska kunna ta hänsyn till konsekvenserna av den fördelaktigare bedömningen gäl- lande den enda delen och då se de återstående delarna i sitt nya sammanhang.

Typiskt sett blir resning för de återstående delarna aktuellt i den utsträckning som bedömningen har tagit intryck av att den tilltalade dömts för samman- hängande brott vilket kan ha påverkat straffbestämmelsen. Utformningen av resningsbeslutet ska därför, enligt HD, utformas på så sätt att domstolen i det återupptagna målet kan göra en bedömning i de återstående delarna dels i frågan vilken brottsbeteckning och vilken straffbestämmelse som ska tillämpas vid ett gradindelat brott gällande de återstående, sammanhängande delarna, men också i frågan vilken straffskala som ska tillämpas i de delarna.

Beträffande mildhetskravet visar de ovan refererade rättsfallen en

förhållandevis restriktiv tolkning av vad som kan omfattas därav. Det bekräftas

bland annat av NJA 1991 s 592 där domstolen gör en strikt tolkning av vad som

utgör en straffbestämmelse då upphävandet av en utvisning till följd av brott

inte innebar att brottet skulle hänföras under en mildare straffbestämmelse då

26

HD ansåg att det var så pass oförenlig med huvudregelns ordalydelse. Det syn- sättet anser jag kan ifrågasättas då en utvisning för i många fall kan vara en mycket allvarlig särskild rättsverkan av brott för den dömde och skillnaden mel- lan utvisning eller inte utvisning ibland är livsavgörande och därmed bör anses vara ingripande åtgärd mot den enskilde. Enligt min mening bör utvisningsfrå- gan betraktas på samma sätt som huruvida en person ska dömas till böter eller fängelse eller hur långt fängelsestraff en dömd person ska få, vilket enligt NJA 2002 s 619 skulle kunna vara en grund för resning förutsatt att nyhetskravet är uppfyllt.

2.4 Tilläggsregeln

Av 58 kap. 2 § 4 p. framgår, utöver vad som diskuterats ovan, att resning även kan beviljas ”om det, med hänsyn vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts”. Det grundläggande syftet med bestäm- melsen är att, särskilt i grova brottmål, möjliggöra resning till förmån för tilltalad när det nya materialet som tillkommit är ägnat att framkalla tvivel kring domens riktighet och den tilltalades skuld till brottet, men det nya materialet inte är tillräckliga för att föranleda att resning beviljas enligt huvudregeln.

Utöver det nämner inte förarbetena någon särskild vägledning för tilläggsregelns tillämpning, men Bengtsson menar att det handlar om en skälighetsbedömning som annars inte förekommer när bevisning av brott prövas av en domstol och att användningen av den delen av resningsbestämmelsen, det vill säga tilläggsregeln, är ett främmande inslag i resningsprocessen.

Utifrån lagtextens formulering kan det konstateras att tilläggsregeln är sekundär i förhållande till huvudregeln. Var den nedre gränsen för att resning ska beviljas går är dock svårt att utläsa ur ordalydelsen och Bengtsson menar att det för tillämpning av huvudregeln ska innebära att det sannolikt skulle innebära

48 NJA II 1940, s 158 och s 171. Se även SOU 1938:44, s 575 och Rättegång VI, s 206.

49 Bengtsson, s 2.

27

att den dömde skulle få mildare straff eller frikännas men att det är oklart vad tilläggsregeln sätter upp för motsvarande gräns.

Cars menar att gränsen mellan tillämpningen av huvudregeln och tilläggsregeln ofta är hårfin och att det i praktiken endast rör sig om en formell fråga.

Cars anför dock vidare att avsikten med tilläggsregeln skulle kunna vara att göra det möjligt för en ny bevisvärdering av de bevis som lagts fram i det ordinarie förfarandet utan att någonting nytt egentligen tillkommit.

Denna möjlighet, som Cars benämner som en säkerhetsventil i mer ömmande och uppmärksammade fall, öppnar upp för att en dom kan korrigeras utan att några nya omständigheter eller bevis förebringas men där bevisvärderingen ändå tycks vara felaktig.

Han menar att ett sådant fall skulle kunna vara om en dom gällande ett grovt brott som grundats på bevisning som vid tiden för resningsansökans prövning anses som bristfällig på grund av den rådande rättsuppfattningen.

Bengtsson tycks ansluta sig till Cars linje, men anser samtidigt att prövningen enligt tilläggsregeln bör ske med försiktighet. Det starkaste argumentet för den ståndpunkten menar han är det faktum att en väsentlig del av prövningen av resningsärenden enligt tilläggsregeln består i en prövning av bevisens styrka i brottmålet. Han pekar särskilt på att risken att bedömningen av trovärdigheten hos parterna i målet är helt andra vid en muntlig förhandling än vid bedömningen av resningsärendet. Utöver det menar Bengtsson att domarna i både tingsrätt och hovrätt har långt större vana av trovärdighetsbedömning av målsägandens, tilltalades och vittnens uppgifter än vad majoriteten av justitie- råden i HD har.

Det får dock inte glömmas bort att det, för att resning ska beviljas enligt tilläggsregeln fortfarande kräver att det tillförs något nytt. Bengtsson konstaterar dock att tämligen obetydliga tillskott i bevisningen i vissa fall har varit tillräckliga för att resning beviljats och pekar särskilt på att tillskott av

50 Bengtsson s 9.

51 Cars, s 225.

52 A a, s 225.

53 A a, s 226.

54 A a, s 226.

55 Bengtsson, 4 f.

28

hjälpfakta inneburit resningsgrund.

Ibland räcker det att oklarheter och motsägelser i bevisen som föranlett en fällande dom påpekas för att resning ska kunna beviljas enligt tilläggsregeln, eftersom att sådana oklarheter och motsägelser framkallar tvivel om domens riktighet.

Tröskeln för att nå upp till tilläggsregelns nyhetskrav tycks, likt huvudregeln, sättas lågt.

Det ovan anförda ger emellertid inget klart svar på vilket krav som ställs för att synnerliga skäl ska vara uppfyllt enligt tilläggsregeln. I NJA 1970 s 472 hade en person godkänt en ordningsbot till följd av rattfylleri. I sin resningsansökan anförde han att han inte varit berusad vid gärningstillfället, utan att han hade varit förvirrad på grund av skador som han fått en stund tidigare och att dessa skador kunde förväxlas med berusning. Dessa skador hade inneburit att han inte kommit ihåg vad som hänt och därför godkänt ordningsboten. När han sedan fått tillbaka minnet och kommit ihåg situationen som föranledde huvudskadan vände han sig till polisstationen för att få upprättelse, vilket inte kunde ordnas.

HD ansåg att utredningen som lades fram i resningsärendet visade att han ådragit sig skador i ansiktet och nacken och att han vid gärningstillfället varit till synes medvetslös. Detta, enligt HD, måste dels ha påverkat mannens tillstånd och uppträdande vid gärningstillfället, men också hans förutsättningar att vid just det tillfället bedöma om han skulle godkänna ordningsboten eller inte. Detta bedömdes som att det förelåg synnerliga skäl. I NJA 1980 not C 94 ansökte en person, som dömts för misshandel om resning. Till stöd för sin ansökan åberopade han en ny vittnesuppgift som utgjorde visst stöd för att målsägandens uppgifter, vilka legat till grund för den fällande domen, inte var riktiga. HD ansåg att den nya utredningen i form av vittnesuppgifterna kunde inge tvivelsmål om domens riktighet och beviljade resning.

I NJA 2002 not C1, det så kallade Rahmanfallet, hade en man dömts till livstids fängelse för mord på en kvinna. Mannen sökte, efter 8 år i fängelse, resning och åberopade en rad olika omständigheter och bevis. HD anförde följande:

56 Bengtsson, s 7. Att hjälpfakta uppfyller nyhetskravet nämns inledningsvis under avsnitt 2.3.1.1.

57 Bengtsson, s 8.

29

Av det anförda framgår att det tillkommit åtskillig utredning i skuldfrågan men att det i ärendet är oklart vilka närmare slutsatser som kan dras av denna. Med beaktande av den bevisning som lagts till grund för hovrättens dom och med hänsyn till att [xx] dömts till livstidsstraff talar de tvivel som det kan finnas anledning att hysa om domens riktighet för att det nya materialet bör föranleda en ny prövning i hovrätten.⁵⁸

Med bakgrund av detta ansåg HD att det förelåg synnerliga skäl och beviljade resning. Två av fem justitieråd var skiljaktiga och ville avslå resningsansökan.

De ansåg att huvudbevisningen i målet kvarstod som orubbad och att de nya omständigheterna inte sannolikt, om de förebringats i brottmålet, skulle ha lett till att han blev frikänd. De ansåg inte heller att några synnerliga skäl förelåg.

Det är inte uppenbart vilka slutsatser som kan dras av fallet från 1970, då omständigheterna är förhållandevis speciella. Däremot tyder det faktum att HD i fallet från 1980 uttalade att utredningen kunde ”utgöra visst stöd” för att målsägandens uppgifter inte var riktiga och uttalandet som HD gör i fallet från 2002 att på att kravet för att få resning enligt tilläggsregeln är förhållandevis lågt ställt.

Ingenting i tilläggsregelns utformning eller tillämpning tyder på att Cars syn- sätt om att den skulle öppna upp för en ny bevisvärdering som resningsgrund är praktiskt möjligt. Istället finns det andra aspekter som väger tyngre, bland annat principen om orubblighet som stadgas i 30 kap. 9 § RB. Det hör även ihop med vad som stadgas i förarbetena, nämligen att tilläggsregeln ska fungera som ett komplement till huvudregeln i de fall det nya materialet är ägnat att framkalla tvivelsmål kring domens riktighet.

Det kan emellertid diskuteras om det verkligen ska behövas något nytt material för att vad som uttrycks i förarbetena ska uppnås, det vill säga att tvivelsmål ska framkallas beträffande domens riktighet, och hur det är förenligt med tanken om rättssäkerhet. Denna fråga berörs mer under avsnitt 4.3.2. och 4.4.1.

58 NJA 2002 not C1

30

2.5 Sammanfattning av resningsreglerna de lege lata

Utöver de konstateranden som tagits upp under avsnitten ovan kan det

sammanfattningsvis sägas att förhållandet mellan huvudregeln och

tilläggsregeln ter sig något disparat. Det är dessutom något oklart i vilka fall

resning kan beviljas enigt tilläggsregeln. Klart är att det för tillämpning av både

huvudregeln och tilläggsregeln krävs något nytt, även om nyhetskravet är lågt

ställt. Vilka konsekvenser detta kan få för reglernas förenlighet med

rättssäkerheten kommer analyseras under avsnitt 4.2.3 och 4.4.1.

31

3 Rättssäkerhet

3.1 Inledning

Kapitel tre fokuserar i huvudsak på en analys av rättssäkerhetsbegreppet.

Avsnitt två inleds med en redogörelse för generella teorier om rättssäkerhet.

Avsnitt tre fokuserar på rättssäkerhet ur ett straffprocessuellt perspektiv, där bland annat mänskliga rättigheter och allmänhetens förtroende för maktutövning berörs. Kapitlet avslutas sedan med en analys av det som framkommer i kapitlet och en definition av rättssäkerhetsbegreppet

3.2 Generella teorier om rättssäkerhet

Rättssäkerhet kan sägas innebära att rättstillämpningen måste vara förutsägbar.

Ekelöf anförde i början av 1940-talet ”Det utmärkande för ett rättssamhälle säges vara att rättssäkerhet råder i det. Man vet sig vara säker till liv och lem och man kan vara förvissad om att få tillgodogöra sig vad man ärligen förvärvat”.

Zila nämner att två grundpelare för rättssäkerhet är förutsebarhet och att makten utövas under lagarna.

Det skulle gå att stanna där och definiera rättssäkerhet som ett förutsebart samhälle där makten utövas under lagarna. Det vore dock absurt, som Peczenik anför, absurt att föreslå att förföljelsen av judarna under Hitlers välde var rättssäkerhet, trots att det torde ha varit tämligen förutsebart vid tillfället

. Peczenik menar istället att rättssäkerhet ska definieras som rättsliga beslut som i hög grad är förutsebara och etiskt godtagbara.

Med grund i detta tolkar jag den rådande uppfattningen som att förutsebarhet är en av flera viktiga grundpelare för att ett samhälle ska klassificeras som rättssäkert. Jag ställer mig dock tveksam till att rättssäkerheten uteslutande är baserad på rättens förutsebarhet. Ekelöf menade under tidigare

59 Melin, s 350.

60 Ekeölf, s 7.

61 Zila, s. 284.

62 Peczenik s 48f.

63 A a, s 48f.

32

delen av 1940-talet, precis i slutet av andra världskriget, att rättssäkerhetens värde är oberoende av vad rätten innehåller, att rättssäkerhet innebär att livet i samhället präglas av den gällande rättens regler.

Samtidigt menar han att rättssäkerhet råder när ”man vet sig vara säker till liv och lem och man kan vara förvissad om att få tillgodogöra sig vad man ärligen förvärvat”.

Hans synsätt tycks vara baserat på en tanke om förutsebarhet, då det handlar om vad man vet sig vara säker till. Å andra sidan måste det finnas något att vara säker till, och där menar han att man är säker till liv och lem och att få tillgodose sig det man förvärvat. Hans åsikt gällande rättssäkerhet måste därför kunna anses sträcka sig en del in på rättens materiella innehåll och inte uteslutande kretsa kring förutsebarhet, även om det verkar vara huvudlinjen kring hans tanke.

Det kan diskuteras om ett modernt samhälles gällande rätt kan vara byggt på omoraliska grunder och ändå anses rättssäkert. Raz menar att det är möjligt:

If the rule of law is the rule of the good law then to explain its nature is to propound a complete social philosophy. But if so the term lacks any useful function. We have no need to be converted to the rule of law just in order to discover that to believe in it is to believe that good should triumph. The rule of law is a political ideal which a legal system may lack or may possess to a greater or lesser degree. That much is common ground. It is also to be insisted that the rule of law is just one of the virtues which a legal system may possess and by which it is to be judged. It is not to be confused with democracy, justice, equality (before the law or otherwise), human rights of any kind or respect for persons or for the dignity of man. A non-democratic legal system, based on the denial of human rights, on extensive poverty, on racial segregation, sexual inequalities, and religious persecution may, in principle, conform to the requirements of the rule of law better than any of the legal systems of the more enlightened Western democracies. This does not mean that it will be better than those Western democracies. It will be an immeasurably worse legal system, but it will excel in one respect: in its conformity to the rule of law.⁶⁶

Värt att poängtera är att Raz definierar ”rule of law” som att människor ska lyda och följa lagen samt att makten i en stat, exempelvis en regering, ska lyda under lagen. Som en motpool till ”rule of law” nämner han godtycklighet. Han skriver ”[a] government subjected to the rule of law is prevented from changing the law retroactively or abruptly or secretly whenever this suits its purposes”.

64 Ekelöf, s. 15.

65 A a, s. 7.

66 Raz, s 211.

67 A a, s 218.

33

Sett ur ett svenskt perspektiv kan Razs definition av ”rule of law” liknas med den svenska förståelsen av legalitetsprincipen, i vilken även retroaktivitetsför- budet ingår.

Zila menar att legalitet är ett nyckelbegrepp för att förstå rättssäkerheten. Utmärkande för en demokratisk regim är förtroendet för statsmakten och tilltron till att statsmakten följer de för en demokratisk regim utmärkande reglerna. Legaliteten är därför en väsentlig förutsättning för rättssäkerheten. Han utesluter rättssäkerheten som en juridisk kategori i form av

”säkerhet av rätt” och menar att det är innebörden av legalitetsprincipen. Istället menar han att legaliteten är en oumbärlig förutsättning för rättssäkerhet, men att den inte utgör ett tillräckligt villkor för att definiera rättssäkerhet.

Jareborg är inne på samma spår som Zila, då han menar att rättssäkerhet och legalitet inte är samma sak, men att legalitet främjar rättssäkerheten.

Zila de- finierar rättssäkerhet som ett socialt värde bestående av samhällsmedborgarnas säkerhet gentemot den offentliga makten och utan rättssäkerhet skulle samhällsmedborgarna uppfatta samhället som sämre. Han poängterar särskilt den enskildes säkerhet i egenskap av objekt för eventuella åtgärder från statsmaktens sida, och inte en säkerhet i form av att det finns rättsregler som materiellt skyddar samhällsmedborgarnas liv och egendom.

Zila tycks därför se en bortre gräns för hur långt lagens materiella innebörd ska studeras vid bedömningen om ett samhälle ska anses rättssäkert. Det gör att rättssäkerheten inte kan jämställas med ”den goda rätten”, vilket Raz diskuterar i citatet ovan.

Raz menar där att om man jämställer rättssäkerhet med den goda rätten så undermineras rättssäkerhetsbegreppet och gör att det skulle sakna värde. Om rättssäkerheten definieras utifrån Zilas synsätt minskar emellertid den risken då lagens materiella ”godhet” inte blir en parameter i rättssäkerhetsbedömningen.

Gränsen kan istället dras om lagen skyddar samhällsmedborgarnas intressen gentemot statens maktutövning. Av den anledningen är rättssäkerhetsbegreppet inte kompatibelt med ett totalitärt samhälle, eftersom ett sådant samhälle

68 Rättegång III, s 40.

69 Zila, s 296 ff.

70 Jareborg I, s 82.

71 Zila, s 298f