6 Slutsatser av vår kartläggning
6.6 Den preliminära bedömningen av uppsåt och grov
Av svaren framgår att samtliga aktörer har riktlinjer eller liknade dokument som rör när ett ärende ska polisanmälas och hur den preliminära bedömningen av uppsåt och oaktsamhet ska göras. Syf-tet är att bland de felaktiga utbetalningarna sålla bort helt klara fall där brott inte begåtts. Enligt förarbetena bör anmälan ske när det finns en välgrundad anledning att anta att brott har begåtts. Som vi tidigare nämnt ska någon bedömning av om den bevisning som finns är tillräcklig för lagföring däremot inte göras.8 (Se även av-snitt 4.4.7 och 5.6).
Vilka frågor som får ställas innan polisanmälan och vilket ansvar den anmälande myndigheten har för utredningen upplevs som oklart Att det upplevs som svårt att veta vilka frågor de får ställa inom ramen för ett samtal med den enskilde innan polisanmälan har före-trädare för socialtjänsten framhållit under vårt arbete. Å ena sidan får socialtjänsten inte utreda brott, å andra sidan ska polisen ha uppmanat dem att i princip leverera en färdig utredning med polis-anmälan och där ange omständigheter som bevisar uppsåt eller grov oaktsamhet. Att bedöma uppsåt och oaktsamhet – om än prelimi-närt – upplevs som främmande för verksamheten. Enligt kartlägg-ningen såg flera kommuner gärna att den uppgiften ankom på polis och åklagare ”som vid andra brott”. I våra kontakter med företrä-dare för myndigheter har vi närmast fått intrycket att man inte går vidare med anmälan med mindre än att man anser uppsåt eller grov oaktsamhet vara ”styrkt”. När den enskilde inte erkänner att den agerat felaktigt och handläggaren är osäker på i vilken utsträckning han eller hon kan bevisa uppsåt eller grov oaktsamhet finns en risk
8 Se prop. 2006/07:80, s. 90 och 99.
att de avstår från att anmäla. Flera kommuner i enkätundersök-ningen har också uttryckt stor frustration kring att de av poliser uppmanas att vidta sådana utredningsåtgärder som de menar an-kommer på polismyndigheten.
Kontakterna med de enskilda innan polisanmälan riskerar att bli brottsutredande
Under arbetet med vår kartläggning har det alltså visat sig att det ofta är svårt för handläggarna att avgöra hur den preliminära be-dömningen av uppsåt eller grov oaktsamhet ska göras i det enskilda fallet. Som ett stöd för sina anställda har Försäkringskassan tagit fram en detaljerad promemoria som bl.a. beskriver vilka frågor handläggaren kan ställa till den enskilde för att bedöma personens insikter och avsikter. Det framgår av dokumentet att syftet med samtalet ska vara att bedöma om en eventuell polisanmälan ska göras och pröva om myndigheten ska avstå från att kräva tillbaka den felaktiga utbetalningen. I PM:et sägs också att ”de uppgifter som kommer fram i ärendet kan senare även ha betydelse för om åkla-garen ska kunna styrka uppsåt”. I dokumentet anges bl.a. följande:
5.3 Samtal med den försäkrade i samband med kontrollutredningen:
När polisen genomför ett förhör med den misstänkte är de skyldiga att inledningsvis upplysa personen om varför de håller förhöret. Försäk-ringskassan utreder rätten till ersättningen som betalas ut, eller har be-talats ut av myndigheten. Därför behöver inte Försäkringskassan i början av samtalet upplysa om att utredningen gäller misstanke om att ersätt-ning betalas ut eller tidigare har betalats ut felaktigt.
Genom att strukturera samtalet med den försäkrade kan kontrollut-redaren visa om personen handlat medvetet. Det gör det lättare att av-göra om det finns skäl mot att bevilja eftergift och att bedöma om ärendet ska polisanmälas eller inte.
Här följer ett antal exempel där samtalet kan visa om den som fått ersättning felaktigt handlat medvetet eller inte. Det är viktigt att du som utredare dokumenterar ärendet i den ordning som samtalet förs.
Du ska dokumentera vilken information du ger, när i samtalet du gör det och vad den försäkrade svarar i respektive situation. Det är av-görande att den försäkrade förstår att (1.) samtalet kommer från För-säkringskassan och (2.) att samtalet rör den förmån som utreds. (…)
5.4 Bedöma och beskriva uppsåt utan kontakt med den försäkrade När en person känner till att Försäkringskassan utreder om hen fått ersättning felaktigt, kan hen anpassa sina svar till det. Det gör det svå-rare att bedöma om personen handlat medvetet.
Det kan även vara svårt att avgöra om den försäkrade handlat med-vetet i ärenden där Försäkringskassan inte haft någon kontakt med personen. I de här ärendena måste Försäkringskassan visa att personen haft kunskap om förutsättningarna för förmånen, och om sina skyl-digheter. (…)9
Att Försäkringskassan kontaktar personen för att utreda rätten till ersättning och ett eventuellt återkrav är argumentet för att man – till skillnad från Polismyndigheten vid ett förhör – inte behöver informera den enskilde om anledningen till samtalet. Tvärt om fram-hålls i promemorian att vetskap om att Försäkringskassan utreder en misstänkt felaktig utbetalning kan leda till att personen anpassar sina svar, vilket gör det svårare att bedöma om han eller hon handlat medvetet.
Även om syftet med dokumentet är att vägleda och förenkla för de anställda menar vi att instruktionerna är problematiska ur flera synvinklar. Förutom att utreda rätten till ersättning och återkrav har samtalet det klart uttalade syftet att ge handläggaren underlag för att ta ställning till om personen ska anmälas för ett misstänkt brott. De exempel som ges på hur samtal under kontrollutred-ningen ska struktureras och dokumenteras har enligt vår uppfatt-ning också likheter med ett polisförhör. Det anges dessutom i pro-memorian att uppgifterna som kommer fram i ärendet senare kan ha betydelse för om åklagaren ska kunna styrka uppsåt. Tillväga-gångssättet kan ifrågasättas dels med tanke på att myndigheten inte har ett brottsutredande uppdrag, dels ur ett rättssäkerhetsperspek-tiv. I samtalet med Försäkringskassan har den enskilde inte tillgång till den rättighetskatalog som han eller hon är garanterad i samband med en förundersökning.
Försäkringskassan har från årsskiftet 2017/2018 ersatt prome-morian med nya skrivningar enligt följande.
9 Kontrollutredning – Att skriva polisanmälan hos Försäkringskassan, version 1, 2016-04-19, s. 11–13 och 19.
4.2 Ingen rätt att begära uppgifter när utredningen är avslutad Försäkringskassan har bara rätt att begära uppgifter eller kontakta den försäkrade om det behövs för att utreda rätten till ersättning eller i övrigt för tillämpningen av socialförsäkringsbalken (110 kap. 14 § SFB).
När det inte längre finns några frågor kvar att utreda i ett ärende saknas laglig grund för att utreda ärendet mer. En sådan situation kan uppstå när handläggaren lämnar en impuls till kontrollutredning efter att beslut om rätten till ersättning och återkrav har fattats. Det enda som återstår för kontrollutredaren är att bedöma om den försäkrade ska polisanmälas. Försäkringskassan får då inte kontakta den försäk-rade för att få en förklaring till varför han eller hon lämnade de felak-tiga uppgifterna eller inte anmälde ändrade förhållanden. Försäkrings-kassan får inte heller begära in ytterligare uppgifter eller handlingar från någon annan, även om kontrollutredaren skulle vilja ha ytterligare underlag för att bedöma om det handlar om ett misstänkt brott.
Inom kontrollutredning statligt tandvårdsstöd kan det i vissa fall vara annorlunda. Där kan det t.ex. hända att man fortsätter att utreda patienter efter att en tandläkare är polisanmäld.10
I avsnitt 6.9 beskriver vi de otydligheter som finns i fråga om vilka åtgärder myndigheterna får eller bör vidta innan polisanmälan görs.