DEN TIDIGMODERNA SAPFORECEPTIONEN

V

I Fictions of Sappho 1546–1937 konstaterar Joan DeJean att intresset för Sapfo förgrenade sig i oändliga, och oändligt varierande, spekulationer kring hennes person. Som DeJean påpekar kan poetens hela biografi be-skrivas som en den moderna fantasins skapelse.1 Fantasierna har delvis sin grund i Sapfos poesi, men de bygger framför allt på andra texter.2 De olika berättelserna om Sapfo började formuleras redan under antiken – hennes namn dyker bland annat upp i flera attiska komedier.3 I det medeltida och tidigmoderna Europa traderades myten om henne i flera olika källor. En central sådan var Ovidius brevsamling Epistulae Heroidum (Kvinnoöden under

antiken), som fanns tillgänglig i handskrifter och sedermera i tryck.4 Verket innehöll ett fiktivt brev från Sapfo till hennes påstådde älskare Phaon, där det framgick att poeten, efter att ha försmåtts av sin älskare, begick själv-mord genom att kasta sig utför Leukas klippa. En annan viktig källa till berättelserna om Sapfo var den bysantinska encyklopedin Suida, som skrevs på 900-talet och trycktes för första gången i Milano 1499, på grekiska och latin.5 Där återfinner läsaren två olika Sapfo – den ena en strålande poet, den andra en kurtisan. Sapfo hade dessutom en given plats i de många gynaecea, eller kvinnokataloger, som skrevs under den tidigmoderna perioden.6

Några fragment av Sapfos skrifter bevarades i handskrifter under med-eltiden, men de var i princip okända fram till 1546. Då lät den franske humanisten och boktryckaren Robert Estienne trycka Dionysios från Halikarnassos traktat om retorik, där Sapfos första fragment, ”Konstrikt skrudade, eviga Afrodite…”, citerades som ett exempel på god stil.7 År 1554 trycktes fragmentet igen, denna gång av Estiennes son Henri, i en utgåva av vad man felaktigt beskrev som den antika diktaren Anakreons poesi. Utgåvan innehöll också odet ”Månen har gått ned…” som på 1500-talet ansågs vara komponerat av Sapfo.8 Samma år trycktes fragment 31, ”En gudars like tycks mig…”, för första gången. Dels lät Francesco Robortello trycka Longinos Peri hypsous (Om litterär storhet) i Basel, där fragmentet citerades som ett exempel på sublim diktkonst.9 Dels infogade den franska humanisten Marc Antoine Muret dikten i sin kommentar till Catullus samlade verk, som trycktes i Venedig.10 Mary Morrison, som har studerat Henri Estiennes arbete med Sapfos poesi, menar dessutom att boktryckaren antagligen hade en handskriftsupplaga av ”En gudars like tycks mig…”, hämtad från materialet till en utgåva av Peri hypsous som Muret arbetade på men aldrig färdigställde för tryck.11

I Frankrike gav tryckpubliceringen av det trettioförsta fragmentet upphov till en våg av intresse för Sapfos poesi.12 Den första franska översätt-ningen av dikten trycktes 1556, då Rémi Belleau översatte ”En gudars like tycks mig…” till en franskspråkig utgåva av Anakreons diktning.13 Ungefär samtidigt skrev flera poeter imitationer av fragmentet – Jean-Antoine Baïfs ”Qui t’oyt et vois vis à vis…” från åren 1552–1554 och Pierre de Ronsards ”Je suis un Demi-dieu quand assis vis à vis…” från 1556 är två exempel.14

I England dröjde det hundra år till innan någon av Sapfos skrifter blev brett tillgänglig på folkspråk. Den första engelska översättningen av fragment 31 trycktes 1652, i John Halls utgåva av Longinos traktat: Peri

Hypsous, or Dionysius Longinus of the Height of Eloquence.15 Innan dess skrevs dock engelska imitationer av Sapfos poesi. Ett intressant exempel är John Donnes explicit homoerotiska dikt ”Sapho to Philaenis” från 1630-talet, där Sapfo talar till sin unga, kvinnliga älskare.

De första svenska Sapfoöversättningarna trycktes ytterligare hundratalet år därefter, när Gustaf von Paykull översatte fragment 1 och 31 till Gustaf Regnérs tidskrift Svenske Parnassen år 1786. Till översättningarna fogades ett kort företal, där von Paykull tonade ned Sapfos sexualitet och hyllade hennes lyriska genius. Sapfos dåliga rykte förklarade han med hänvisning

till avundsjuka landsmaninnors skvaller.16 Som Sigrid Schottenius Cullhed har noterat harmoniseras Sapfos egen lyrik med denna berättelse – von Paykull felöversätter fragment 1 och låter diktjaget omtala sin älskade som ”han” istället för ”hon”.17

DeJean poängterar att en mängd Sapfobilder traderades i det tidigmod-erna Europa, och att myttidigmod-erna om den antika poeten förändrades över tid. Vissa teman och motiv var emellertid förhållandevis beständiga – här vill jag kort nämna tre av dem. För det första hyllades poeten som en lysande diktare.18 Allt indikerar att Sapfo alltsedan antiken varit känd som den stora poetissan, en kvinnlig motsvarighet till och förmodat jämbördig med Homeros.19 Under 100-talet f.Kr. författade den grekiske diktaren Anti-patros från Sidon exempelvis ett epitafium över Sapfo, som löd: ”Namnet är Sapfo. Sångerna mina är så mycket bättre. Som Maionidas. Hans manshöjd var lika som min höjd över kvinnor.”20 Som enda kvinna räknades Sapfo till de nio lyrikerna, den kanon av grekiska diktare som enligt alexandrinska och romerska uttolkare etablerade den lyriska poesin. Hon prisades i Longinos Peri hypsous och imiterades av Catullus.21 Det innebar att Sapfo sågs som det rättesnöre alla kvinnliga (och ibland manliga) poeter hade att förhålla sig till.22 När Katherine Philips redaktör Charles Cotterell kallar henne för ”the English Sappho”, är andemeningen att Philips når upp till den allra högsta konstnärliga nivån.23

För det andra berättades ofta att Sapfo överskred sitt köns gränser.24

Även detta synsätt återfinns i antika källor, såsom i Horatius nittonde epis-tel där Sapfo kallas för ”mascula”.25 Vad gäller Sapfos eventuella manlighet gör DeJean en viktig distinktion. Hon påpekar att denna ibland – framför allt under 1500- och det tidiga 1600-talet – ansågs vara fysisk och faktisk.26

Epitet som ”mascula” var då en kritik, och Sapfo utmålades som en monstruös avart. Vid andra tillfällen, och i andra genrer, betraktades Sapfos manlighet som metaforisk, och härleddes till ”manliga” dygder som hjälte-mod och klokskap. Vi finner ett exempel på detta i André Thevets Vrais

Pourtraits et Vies des Hommes Illustres Grecz, Latins, & Payens från 1584, där

Thevet poängterar att Horatius specifikt åsyftade Sapfos maskulina dygd.27

För det tredje var Sapfo en legendarisk älskare. Det existerade åt-minstone tre sinsemellan olika berättelser om älskaren Sapfo under tid-igmodern tid. Den första kan vi kalla ”den otuktiga Sapfo” – här var poängen Sapfos sexuella utsvävningar, och hennes erotiska förbindelser med både kvinnor och män. I Henri Estiennes biografi över Sapfo från

1566 räknar författaren exempelvis upp en lång lista med älskare, och skriver att Sapfo ”urskillningslöst” ägnade sig åt otukt med både pojkar och flickor.28 Den andra kan benämnas ”den lesbiska Sapfo”. Sapfos namn är så vanligt förekommande i skildringar av kärlek mellan kvinnor, att det redan på 1500-talet ibland betecknade sådan kärlek.29 Ett exempel är Pierre de Bourdeille Brantômes Vies des Dames Galantes från 1580-talet, där Brantôme beskriver hur två kvinnor älskar med varandra, ”imiterandes den ljuva Sapfo från Lesbos” [en imitant la docte Sapho lesbienne].30 Liksom kärlek mellan män och kvinnor, verkar den sapfiska kärleken dock även ha kunnat vara platonsk. Den tredje Sapfobilden var den mycket populära ”ovidiska Sapfo”, som kretsade kring heteroerotisk, olycklig kärlek.31 Ett exempel på denna Sapfobild återfinner vi i Nordenflychts ”Fruentimrets Försvar”, där poeten skriver: ”Din Sapho, den du först av Quinnor väljer ut / Af kärlek vågar sielf på lifvet göra slut”, och i en not förklarar att Sapfo ”störte sig ifrån en klippa til döds, af förtviflan öfver Phaons kallsinnighet den hon häftigt älskade.”

Vi kan se spår av flera olika Sapfo-bilder i Labés, Philips och Norden-flychts publikationer, såväl som i receptionen av dem. Det är sällan själv-klart vilken Sapfobild respektive författare hade i åtanke vid varje enskilt tillfälle – vilket är en av många anledningar till att idén om ”den nya Sapfo” kunde behålla sin lyskraft i så många olika sammanhang, genom hela den tidigmoderna perioden. Ingenstans stod hennes stjärna dock så högt som i renässansens Frankrike, där den antika poetens första, franska ättling år 1555 lät den lesbiska lyran ljuda på nytt.

L O U I S E L A B É

z