D
en nyfikna läsare som råkar befinna sig i Paris kan enkelt bege sig till Bibliothèque Mazarine, och vid en av trädiskarna i den anrika läsesalen beställa fram ett exemplar av Euvres de LouïzeLabé Lionnoize, à Lyon par Jean de Tournes, 1555. I avsnittet
”Louïze Labé Lionnoize par Jean de Tournes” påpekade jag att Labé inte blev författare genom att skriva. Författare blev hon när hennes skrifter trycktes och distribuerades i en bok, som gjorde hennes ord tillgängliga utanför hennes vänskapskrets, stad, land och tid. Ståendes inför denna bok måste en läsare av idag fråga sig: Varför blev just Euvres ”mis en lumière”, som 1500-talets författare skulle ha uttryckt saken? Varför överlevde just detta verk krig, revolutioner, och skiftningar i smak- och stilideal? Att ver-kets avsändare var en kvinna gör frågorna ännu mer brännande. Hur blev Labé en av – trots allt – försvinnande få kvinnor som lät trycka ett verk i 1550-talets Frankrike? Vad fångade läsarnas intresse då, och genom år-hundradena? Hur lyckades hon fascinera på 1500-talet, på 1700-talet, och idag?
Ingen forskning kan besvärja böcker att tala, varför vi aldrig kan besvara frågor som de ovanstående. Men jag vill avsluta med några sammanfattande ord som avgränsar, om än inte förklarar, mysteriet Louise Labé och Euvres. För det första spelade de specifika villkor som präglade 1550-talets Lyon en avgörande roll för Labé. Jag påstod inledningsvis att kvinnliga författares könstillhörighet påverkade deras möjligheter mer än något annat, både eftersom skrivande stod i strid med dominerande kvinnliga dygdeideal och eftersom litteraturens repertoar och roller var utformade för män. Samtidigt är det uppenbart att andra faktorer samverkade med kön, och skapade särskilt gynnsamma villkor för Labé.
Hennes retoriska rum präglades av det dynamiska och konkurrensut-satta franska litterära systemet, som erbjöd möjligheter för de flesta som kunde väcka en publiks intresse – inklusive kvinnor. Lyonborna såg kvinn-liga författare som ett sätt att utmärka sig gentemot det mer konservativa Paris, och ta upp konkurrensen med Italien. Litteraturens retoriska prägel kunde begränsa kvinnor, som sällan skolades retoriskt, men den retoriska repertoardiktningen gav dem också förutsättningar för att accepteras. När ”författare” var en färdighet, snarare än en identitet, var det åtminstone i teorin görligt att som kvinna kräva och bevisa sig värdig en plats på par-nassen.
Labé utnyttjade dessa möjligheter – Euvres olika delar är stilstudier i populära texttyper, där poeten visar sig ha bemästrat den klassiska retoriken såväl som petrarkismens uttryckssätt. Men det är inte fråga om regelrätta upprepningar eller prydliga pastischer, utan om lekfulla omskrivningar som parodierar de original som texterna ska efterlikna. Kärnpunkten i Labés många litterära revideringar är hennes och diktjagets kvinnlighet, som lyfts fram i förordet såväl som i diktsviten. I sig är det varken förvånande eller ovanligt, men Labés framställning är anmärkningsvärd. Mest slående är att hon återkommande framhäver och förstärker det skandalösa i det hon företagit sig, snarare än att bortförklara eller mildra detsamma.
Förordets krav på bildning och medbestämmande i ”afaires domestiques que publiques” [husliga såväl som publika affärer], såväl som diktsvitens erotiskt laddade kärleksskildringar, må förbrylla en nutida läsare, som kan förundras över att Labé alls accepterades. Att hon gjorde det indikerar att kvinnliga författare kunde nå framgång på fler sätt än att försöka övertyga en publik om sin dygd. Den efterföljande receptionens syn på Labé som skandalös, såväl som de många diskussionerna om hennes olika älskare, må vara typisk för en kvinnlig tidigmodern författare. Men det är bara beskyllningar om prostitution som är grundlösa – i övrigt ligger den bild av Labé som traderades i receptionen i mångt och mycket i linje med den poetiska persona som hon skapar i Euvres.
Relationen mellan Labé och hennes exemplum Sapfo tyder också på att det skandalösa kunde vara produktivt – åtminstone om det var skandalöst på rätt sätt. Vad gäller litterär kvalitet var Sapfo ett exemplum i positiv bemärkelse – i den aspekten var hon och hennes verk helt förenliga med
decorum. Vad gällde seder var Sapfo ett exemplum i negativ bemärkelse,
diktarens arvtagare – hennes poetiska persona utmärks också av att hon visar sig förmögen att följa decorum litterärt, medan hon bortser från det passande i moraliska frågor.
Sapfo gör dock mer än att bidra till Labés lansering av sig själv som en ”succès de scandale”. Labé använder den antika poeten för att framställa sig som en del av en sammanslutning av kvinnor. Kvinnliga författare betraktades ofta som unika undantagsfall, och hyllades just eftersom de ansågs skilja sig från kvinnor i gemen. De framhölls som en sorts ”hed-ersmän”, eftersom de visat sig kapabla att agera som sådana. Ett möjligt syfte med denna tankefigur var att tillåta vissa kvinnor att göra anspråk på manliga privilegier, utan att för den skull tillerkänna kvinnor den rätten i allmänhet. I mina analyser har jag påpekat att Labé visar sig förmögen att agera som manlig poet såväl som älskare. Det finns också indikationer på att hon gavs rollen som ”hedersman” i den efterföljande receptionen – ett exempel är den ofta traderade myten att poeten deltog i fältslag förklädd till man.
Till skillnad från bilden av Labé som skandalös, så har idén om poeten som ett exceptionellt undantag ingen motsvarighet i Euvres. Utan att argu-mentera för att Labé inkluderar alla kvinnor i sin vision, vill jag mena att hon skriver sig bort från en position som unikt, ”manligt” undantag. Istället placerar hon in sig i ett sammanhang av skrivande kvinnor: i en historisk tradition vars urmoder är Sapfo, i det samtida ”les dames Lionnoises”, och i en vision om kvinnligt skrivande som sträcker sig in i framtiden. Labé in-leder sitt förord med att påstå att någon begränsande kvinnosyn inte längre finns, för att sedan agera som om så vore fallet. Hade den första, franska Sapfo rätt i att se på kvinnliga författares framtid med sådan förtröstan?