1667 års postuma utgåva
Den postuma utgåvan Poems. By the Most Deservedly Admired Mrs. Katherine
Philips, The Matchless Orinda från 1667 är en väl tilltagen, påkostad folio
som innehåller det kopparstick som finns återgivet i början av detta kapitel. Formatet var betydelsebärande i sig – bara poeter av högsta klass förärades så pass dyra utgåvor. Det står genast klart att redaktören Cotterell tillmätte Philips diktning stort värde, och att han såg henne som en diktare med högt anseende. Utgåvans många peritexter förstärker den bilden. Cotterell har kompletterat Cowleys dikt från Poems. By the Incomparable Mrs. K.P. med ett förord, fem hyllningsdikter av Roger Boyle, 1:e Earl av Orrey, Wentworth Dillon, 4:e Earl av Roscommon, James Tyrell, Thomas Flatman och ytterligare en dikt av Cowley. I raden av namnkunniga engelska och irländska poeter, som skänker både Philips och utgåvan legitimitet, finns dessutom en kuriositet: dikten ”To the Excellent Orinda” signerad pseudonymen Philo-Philippa.82
Wright menar att peritexterna syftade till att säkra Philips anseende genom att betona hennes kvinnliga blygsamhet och motvilja mot trycket. Men eftersom hon betraktar de enskilda hyllningsdikterna som slentrian-mässiga och förtäckt kritiska, avstår Wright från djupare analys av dem och av deras sammantagna effekt.83 Jag vill argumentera för att peritexterna tecknar en mer nyanserad bild av Philips.
I förordet framgår det återigen att en tryckt utgåva var potentiellt problematisk för Philips poetiska persona – åtminstone såsom Cotterell ville framställa den. Han understryker Philips aversion inför tryckpressen, och citerar hennes skrivelse om Poems. By the Incomparable Mrs. K.P. i dess helhet. I skrivelsen, som utgör nästan hälften av Cotterells drygt sju sidor långa förord, bedyrar Philips att hon aldrig skulle låta tryckpublicera sina alster:
[M]e (Sir) who never writ any line in my life with an intention to have it printed, and who am of my Lord Falkland’s mind, that said,
He danger fear’d than censure less, Nor could he dread a breach like to a Press.
And who (I think you know) am sufficiently distrustful of all, that my own want of company and better employment, or others com-mands have seduc’d me to write, to endeavour rather that they should never be seen at all, than that they should be expos’d to the world with such effrontery as now they most unhappily are.*
Omvärlden delar dock inte Philips övertygelse att det skulle vara opassande att tryckpublicera. I skrivelsen framgår att Cotterell rått Philips att låta trycka sina dikter, för att konkurrera ut den icke-auktoriserade utgåvan. Men hon framför sina invändningar mot ett sådant förslag:
I shall willingly compund never to trouble them [Cotterells ”aquain-tance”] with the true Copies, as you advise me to do: which if you still judge absolutely necessary to the reparation of this misfortune, and to general satisfaction; and that, as you tell me, all the rest of my friends will press me to it, I should yield to it with the same reluctancy as I would cut of a Limb to save my Life. However I hope you will satisfie all your acquaintance of my aversion to it […]
Skrivelsen innehåller många av de retoriska strategier som jag tog upp i min analys av hur 1500-talets kvinnliga författare rättfärdigade sitt skrivande. Philips poängterar att hon bara skrivit då hon inte haft andra husliga sysslor att sköta, och framhåller att hon försökt undvika sysslolöshet. Hennes skriv-ande syftar till egen själsliga utveckling och hon har ingen önskan att bli ”expos’d to the world”.
En sådan anspråkslös självframställning är fjärran den bild som Cowley tecknar av Philips som la femme forte i sin hyllningsdikt till poeten. I enlighet med genrens blygsamhetsideal förminskar Philips dessutom sin egen för-måga såväl som sina dikter:
*Åsyftar antingen Lucius Cary, 2:e viscount Falkland – rojalist som dog på slagfältet vid Newbury 1643 – eller hans son, 3:e viscount Falkland.
I am so far from expecting applause for any thing I scribble, that I can hardly expect pardon; and sometimes I think that employment so far above my reach, and unfit for my Sex, that I am going to resolve against it for ever […]
Med tanke på Philips produktivitet och målmedvetna försök att presentera sina alster för kungahuset och hovet, är det föga troligt att hon såg vitterhet som ”far above my reach”. Hennes försök att nedvärdera sin skicklighet bör tolkas som en konventioenll blygsamhetskliché. Mer frapperande är hur Philips härleder sin oförmåga till sitt kön. Labé hanterade kravet på blygsamhet genom att beskriva sin oförmåga som ett undantag från regeln om kvinnors intellektuella och kreativa duglighet. Philips framställer istäl-let sina brister som en följd av sin kvinnlighet. Labé och Philips använde båda blygsamhetsklichéer. Men medan Labé visade sin modesti på ett sätt som aktualiserade en kvinnoemancipatorisk argumentationslinje, gjorde Philips det motsatta.
Cotterells förord präglas överlag av en liknande tendens. Istället för att relatera Philips diktargärning till kvinnors poetiska förmåga, rättfärdigar han utgåvan genom att ondgöra sig över Poems. By the Incomparable Mrs. K.P. I den diskussion som följer på Philips skrivelse fastställer han sin ambition: att återställa de deformerade dikterna till sin ”naturliga” form, och låta dem bilda ett ”monument” över den avlidne vännen. Denna ”naturliga” form åsyftar inte Philips ursprungliga versioner – Cotterell genomförde ett ex-tensivt redigeringsarbete.84 Vi kan istället tolka passagen som ett försök att rättfärdiga trycket utan att säga emot två av Philips poänger: dels att poeten levde i enlighet med periodens traditionella dygdeideal, dels att kvinnor generellt sett inte borde dikta.
Precis som Cowley och H.A. prisar Cotterell sin vän. Han är dock min-dre översvallande än Cowley, och påpekar att Philips dikter framför allt är imponerande med tanke på att författaren är kvinna:
Some of them [her poems] would be no disgrace to the name of any Man that amongst us is most esteemed for his excellency in this kind, and there are none that may not pass with favour, when it is remembered that they fell hastily from the pen but of a Woman.
Alla hyllningsdikter i utgåvan tar upp Philips könstillhörighet, men synen på kvinnliga poeters förmåga skiljer sig åt. I ingångsorden till Roger Boyles
”The Earl of Orrey to Mrs. Philips” framhåller författaren exempelvis Philips som den främsta av kvinnliga diktare, men menar också att kvinnliga poeter i allmänhet överträffar manliga:
In me it does not the least trouble breed, That your fair Sex does Ours in Verse exceed, Since every Poet this great Truth does prove, Nothing so much inspires a Muse as Love; Thence has your Sex the best poetick fires, For what’s inspir’d must yield to what inspires. And as Our Sex resigns to Yours the due, So all of your bright Sex must yield to You.
I den femte strofen av ”To the Memory of the Incomparable Orinda. A Pindarick Ode” framhåller Thomas Flatman istället Philips som ett ouppnå-eligt föredöme för andra kvinnor:
You of the Sex that would be fair, Exceeding lovely, hither come, Would you be pure as Angels are, Come dress you by ORINDAS’s Tomb, And leave your flatt’ring Glass at home; Within this Marble Mirrour see How one day such as She
You must, and yet alas! can never be. Think on the heights of that vast Soul, And then admire, and the condole. Think on the wonders of Her Pen, ’Twas that made Pompey truly Great, Neither th’expence of bloud nor sweat,
Nor yet Cornelia’s Kindness made him live agen. With envy think, when to the Grave you goe, How very little must be said of you
Since all that can be said of vertuous Woman was her due.*
Flatmans dikt har en del gemensamt med Cowleys hyllning, men skiljer sig också från den. Liksom Cowley aktualiserar Flatman ängeln, men här be-tecknar hon kvinnlig renhet och skönhet snarare än ett könsöverskridande. Liksom Cowley framhåller Flatman Philips som ett föredöme för andra
* Pompey åsyftar Philips översättning av La Mort de Pompée från 1663. Cornelia är pjäsens kvinnliga huvudroll.
kvinnor, men för honom upphäver hon ingen salisk diktarlag. Andra kvin-nor kan sträva efter att likna Philips, men de kommer aldrig kunna mäta sig med henne. Hyllningsdikter skildrar förvisso ofta sina adressater som omöjliga att överträffa, men här förstärker tropen en bild av den kvinnliga poeten som unikt undantag.
I en passage i ”To the Memory of the Excellent Orinda” skildrar James Tyrell också han Philips som ett undantag, från det han beskriver som en naturlig ordning:
For were not Nature partial to us Men, The World’s great Order had inverted been; Had she Such Souls plac’d in all Woman-kind, Giv’n’um like wit, not with like goodness join’d, Our vassal Sex to hers had hommage paid;
Woman had rul’d the World, and weaker Man obey’d.
Tyrell fantiserar om hur världen hade varit beskaffad om alla kvinnor hade varit som Philips. De, snarare än männen, hade då ”rul’d the World”. Att de inte gör det bevisar, enligt Tyrell, att ”The World’s great Order” är en där männen diktar och regerar, medan kvinnor lyder.
Ett par lovtal knyter, slutligen, Philips till Sapfo. I förordet skriver Cot-terell exempelvis:
We might well have call’d her [Philips] the English Sappho, she of all the female Poets of former Ages, being for her verses and her ver-tues both, the most highly to be valued; but she has call’d her self ORINDA, a name that deserves to be added to the number of the Muses, and to live with honour as long as they.
I Cotterells tappning har Sapfos ”shame in manners”, som oroade Cowley, förbytts till dygd. Det är inte självklart vilka dygder Cotterell har i åtanke, men att två texter i samma volym kan ha en så pass skiftande inställning till Sapfo visar hur mångtydig Sapfobilden var. Något senare påpekar Cotterell dock att Philips dygd överträffar Sapfos:
And as for [Orinda’s] Vertues, they as much surpass’d those of Sap-pho as the theological do the Moral (wherein yet Orinda was not her inferiour).
Tillägget antyder att Cotterell, liksom Cowley, fruktade att jämförelsen med Sapfo implicerade att Philips hade tvivelaktig moral. Orden pekar ock-så mot ett centralt tema i 1667 års peritexter: att framställa Philips som ett dygdemönster trots att hon var en tryckpublicerad, kvinnlig författare och därigenom hade överskridit gränsen för decorum. Jämförelsen med Sapfo kan också tolkas som ett försök att betona Philips unicitet. Mycket tyder på att Cotterell försökte presentera Philips som exceptionell – ett exempel är epitetet ”the matchless Orinda”, som han tillfogade till utgåvans titel.
Den poetiska persona som Cotterell tecknar med hjälp av Philips brev från 1664, ligger mer i linje med traditionella kvinnliga dygdeideal än Cow-leys femme forte. Detsamma gäller Flatmans och Tyrells dikter, medan Boyles bidrag kortfattat relaterar Philips diktning till en mer vittfamnande kvinno-emancipatorisk argumentation. Dikten ”To the Excellent Orinda”, signerad Philo-Philippa, komplicerar dock bilden av Philips poetiska persona.85 Pseu-donymen – latin för ”älskare av Philips” – låter det framgå att diktjaget är en kvinna. Men hyllningsdikten skiljer ut sig från de andra på fler sätt än genom diktjagets könstillhörighet.
Philo-Philippa inleder på samma sätt som Cowley: med en strid mellan könen. Men till skillnad från Cowley vidareutvecklar hon motivet till en polemisk argumentation, som placerar in Philips och hennes texter i la
querelle des femmes debatter om kvinnors litterära och intellektuella förmågor.
Ingångsorden slår direkt an en stridbar ton. Här förkastar Philo-Philippa sångguden Phoebus, eller Apollon:
Let the male Poets their male Phœbus chuse, Thee I invoke, Orinda, for my Muse; He could but force a Branch, Daphne her Tree Most freely offers to her Sex and thee, And says to Verse, so unconstrain’d as yours, Her Laurel freely comes, your fame secures: And men no longer shall with ravish’d Bays Crown their forc’d Poems by as forc’s praise.*
När Philo-Philippa avfärdar Apollon kritiserar hon lekfullt Cowleys ord om Apollons saliska lag. Cowley tillerkänner Philips, och andra lika kapabla kvinnor, en plats bland den manliga sånggudens manliga utvalda.
Philo-* Daphne var en av den grekiska mytologins nymfer. Hon uppvaktades av Apollon och bad om gudarnas hjälp för att undkomma hans inviter, varvid flodguden Peneios förvandlade henne till ett lagerträd. Berättelsen återfinns bland annat i Ovidius Metamorfoser.
Philippa har mer långtgående ambitioner. I hennes tappning har Philips övertygat naturen själv att kvinnor blivit orättfärdigt behandlade, och att det nu är deras tur att ta över ”The rule of Day and Wit”:
Nature doth find that she hath err’d too long, And now resolves to recompense that wrong:
Phœbus to Cynthia must his beams resigne,
The rule of Day and Wit’s now Feminine. That Sex, which heretofore was not allow’d To understand more than a beast, or crowd; Of which Problems were made, wheter or no Woman had Souls; but to be damn’d, if so; Whose highest Contemplation could not pass, In mens esteem, no higher than the Glass; And all the painful labours of their Brain, Was only how to Dress and Entertain: Or, if they ventur’d to speak sense, the wise Made that, and speaking Oxe, like Prodigies. From these thy more than masculine Pen hath rear’d Our Sex; first to be prais’d, next to be fear’d. And by the same Pen forc’d, men now confess, To keep their greatness, was to make us less.*
I ovanstående passage skapar Philo-Philippa, liksom Labé i sitt förord, performativt den förändring som hon argumenterar för. Presensformen i citatets fyra första rader, och det två gånger upprepade ”now”, kastar in läsaren i ett pågående händelseförlopp. Detta löftesrika ”nu” kontrasteras mot en enligt Philo-Philippa svunnen tid – markerad genom ett skifte från presens till imperfekt – där en misogyn kvinnobild kringskar kvinnors handlingsutrymme.
Philo-Philippa beskriver denna kvinnobild lika koncist som kritiskt, och uppmärksammar bland annat tendensen att framställa vittra kvinnor som exceptionella ”Prodigies”. Därefter relaterar hon periodens kvinnobild till makt, och till männens önskan att bibehålla sin position i samhället. Philo-Philippa menar dock att Philips har upphävt männens ordning, och lyft kvinnorna ur den begränsade position de har befunnit sig i. Hon har tvingat männen att bekänna sina misstag, och övertygat naturen själv att lämna över orden såväl som makten till kvinnorna.
* Cynthia var ett annat namn för Artemis, kyskhetens och jaktens gudinna, och kvinnors försvarare.
Efter den medryckande inledningen följer en passage som påvisar att eventuella skillnader mellan könen inte är naturgivna, utan ett resultat av mäns maktmissbruk. Argumentationens grundidé är att kvinnor och män är lika, vilket Philo-Philippa vidhåller trots sitt polemiska anslag:
Train’d up to Arms, we Amazons have been, And Spartan Virgins strong as Spartan Men: Breed Women but as Men, and they are these; Whilst Sybarit Men are Women by their ease. Why should not brave Semiramis break a Lance, And why should not soft Ninyas curle and dance?
Ovid in vain Bodies with change did vex,
Changing her form of life, Iphis chang’d Sex. Nature to Females freely doth impart
That, which the Males usurp, a stout, bold heart.*
Utifrån ett galleri av kvinnor som har agerat som män, män som har agerat som kvinnor, och en kvinna som har bytt kön till man, drar Philo-Philippa slutsatsen att kvinnor och män av naturen är lika. Kvinnors sämre presta-tioner beror på brister i bildning och på männens förtryck. Liknande utsa-gor förekom frekvent på den kvinnoemancipatoriska sidan av la querelle des
femmes. De förändrar bilden av Philips genom att sätta hennes bedrifter i
samband med en kvinnoemancipatorisk argumentation och genom att imp-licera att även Philips har agerat ”manligt”.
Detsamma kan sägas om efterföljande passage, där Philo-Philippa fram-håller Philips som exemplarisk vän:
That noble friendship brought thee to our Coast, We thank Lucasia, and thy Courage boast. Death in each Wave could not Orinda fright, Fearless she acts that friendship she did write: Which manly Virtue to their Sex confin’d, Thou rescuest to confirm our softer mind;
* Sybaris var en antik grekisk stad vars invånare blev mytomspunna för hedonistiskt leverne, och ”sybarit” var en förolämpning mot män som ansågs förkvinnligade. Ninyas var den babyloniska drottningen Semiramis son. Iphis var en prinsessa som förkläddes till prins vid sin födsel. När hon växte upp bestämde hennes far sig för att gifta bort henne med Ianthe. Ianthe trodde att Iphis var en man och förälskade sig i henne, och Iphis blev i sin tur förälskad i Ianthe. Det hela löses genom en deus ex machina – gudinnan Isis förvandlar Iphis till man natten innan bröllopet. Berättelsen återfinns exempelvis i Ovidius Metamorfoser.
For there’s required (to do that Virtue right) Courage, as much in Friendship as in Fight. The dangers we despise, doth this truth prove, Though boldly we not fight, we boldly love.
Citatet skildrar Philips överfart till Irland 1662, dit Anne Owen, eller Lu-casia, flyttat. Vi kan inte veta hur sanningsenlig den dramatiska skildringen av havets faror var, men det är heller inte lika intressant som frågan om vilka egenskaper Philo-Philippa tillskriver Philips.
Eftersom passagen behandlar vänskap erbjuder den läsanvisningar för de många vänskapsdikter som komma skall. Även Cowley beskriver Philips som en exemplarisk vän. Men Philo-Philippa betonar dessutom att vänskap inte var könsneutral i 1600-talets England, utan att förmågan att vara en god vän var ett särskilt uttryck för ”manly Virtue” [manlig dygd]. Som Lucasias vän gör Philips, i Philo-Philippa version, anspråk på en manligt kodad roll. Hon visar än en gång på sin förmåga att agera framgångsrikt som man. Att Philo-Philippa tillskriver Philips manligt kodade dygder som mod och tapperhet (fortitudo), och likställer kvinnors förmåga att ”boldly love” med männens mod i krig, förstärker det intrycket.
I ovanstående passager behandlar Philo-Philippa samma motiv och frågor som, framför allt, Cowley. Båda nyttjar en krigsmetaforik, refer-erar till amazonerna, och för ett resonemang om Philips dygd. Men Philo-Philippa upprepar inte Cowleys motiv, utan hon omvandlar dem och in-fogar dem i en kvinnoemancipatorisk argumentation. Detsamma gäller Sapfo, som dyker upp i den passage som följer på Philo-Philippas ovan cit-erade ord om Philips vänskap till Lucasia:
Ingage us unto Books, Sappho comes forth, Though not of Hesiod’s age, of Hesiod’s worth. If souls no Sexes have, as ’tis confest,
’Tis not the He or She makes Poems best.*
Ett tillträde till böckernas värld är en förutsättning för att nya kvinnliga poeter i Sapfos, och Philips, efterföljd ska se dagens ljus. Philo-Philippa talar genomgående om ”kvinnor” i plural obestämd form, varför läsaren kan anta att den första versradens ”us” avser kvinnor i allmänhet – även om det i själva verket var fråga om en liten, bildad elit.