Her Heroick soul

orinda som la femme forte i philips kungasvit

P

Som Carol Barash var en av de första att påpeka, har lejonparten av Phil-ips uttolkare – från sent 1600-tal till slutet av 1900-talet – betraktat henne som den kvinnligt blygsamma, konventionellt dygdiga reträttlyriker som Cotterell presenterade i förordet till Poems. By the Most Deservedly Admired

Mrs. Katherine Philips, The Matchless Orinda.88 Det beror antagligen på att man nästan uteslutande har uppmärksammat Philips vänskapsdiktning, och ofta tolkat den som, med Barash formulering, ”oskyldiga små dikter om hennes [Philips] privatliv i Wales”.89 Att göra så är ett felslut i sig – som de senaste årens forskning har visat är vänskapsdiktningen varken oskyldig eller privat. Men framför allt har ett ensidigt fokus på vänskapsdiktningen skymt sikten för Philips dikter om och till kungahuset, och för den poetiska persona som hon skriver fram där.

Tryckutgåvornas upphovsmän betraktade dock kungasviten som så be-tydelsefull att de lät den inleda Philips samlade verk. Det berodde antagligen delvis på att dikterna hyllade kungahuset, men kungasviten måste också ha ansetts lämplig för att introducera Philips för den vidare engelska läsekrets som utgåvorna riktade sig till.90

Vilken roll ikläder sig Orinda i kungasviten? Enligt Barash träder hon fram som la femme forte eller ”the heroick woman” – den roll som Cowley

introducerade i utgåvornas peritexter.91 Barash tar emellertid bara upp två av de elva dikterna, och bortser helt från svitens fem dikter till kvinnliga kungligheter.92 I det följande försöker jag fördjupa analysen av hur Orinda spelar denna roll i kungasviten. Vad fyller karaktären la femme forte, och själva dikterna, för funktion? Vilket retoriskt rum skapar de? Och hur gick Philips tillväga för att förevisa sitt ethos, och därigenom göra sig acceptabel som kvinnlig diktare?

Silence were now a sin

Ethos

Kungasvitens elva dikter skrevs vid olika tillfällen och i olika syften, och i flera av dem är diktjaget nästan helt dolt bakom generiska hyllningsfraser. Men i den inledande ”Upon the Double Murther of K. Charles I” och i den avslutande ”On the Third of September, 1651” träder Orinda fram. De två dikternas placering först och sist i kungasviten väcker frågor. Varför ordnades dikterna inte kronologiskt, så att sviten avslutas med Charles II:s triumfatoriska återkomst och kröning? Varför fullborda sviten med en på-minnelse om det bittra nederlaget vid Worcester 1651? En möjlig orsak är att ”Upon the Double Murther of K. Charles I” och ”On the Third of September, 1651” var viktiga av andra orsaker – exempelvis för att Orinda presenterades på ett passande sätt.

”Upon the Double Murther of K. Charles I” är ett mönsterexempel på tillbakavisande argumentation (refutatio). Undertiteln ”In Answer to a Libellous Copy of Rimes Made by Vavasor Powell” klargör också att detta är diktens syfte. Undertiteln anger diktens mottagare – Vavasor Powell, ledare för den puritanska och anti-rojalistiska gruppen ”5th Monarchists” – medan formuleringen ”in answer” och ordet ”libellous” ger Powell roll-en som diktarroll-ens motståndare i ett ordkrig. Implicit pekar apostrofroll-en ut rojalistiska läsare, vilka torde uppskatta Orindas försvar av den döde kung-en, som diktens faktiska tilltänkta publik. De anklagelser som Orinda vill tillbakavisa rör Charles I:s karaktär: titelns dubbla mord anspelar på det karaktärsmord som Powell, enligt Orinda, utsatt den redan avrättade kun-gen för. Vi kan således dra en parallell mellan diktens explicita syfte att tillbakavisa anklagelser om kungens karaktär, och dess implicita syfte – som inledningsdikt i en tryckpublicerad volym av en kvinnlig författare – att

tillbakavisa möjlig kritik vad gäller poetens karaktär. Till skillnad från peri-texternas författare, som negligerade poetens rojalism, knyter Philips gen-ast Orindas ethos till monarkin.

Varför var rojalismen en så betydelsefull del av Orindas ethos? Ett möj-ligt svar utgår från diktens inledande passage, där Orinda introducerar både sig själv och sitt ärende:

I think not on the State, nor am concern’d Which way soever the great Helm is turn’d: But as that son whose father’s danger nigh Did force his native dumbness, and untie The fetter’d organs; so this is a cause That will excuse the breach of Nature’s laws. Silence were now a sin, nay Passion now Wise men themselves for Merit would allow. What noble eye could see (and careless pass) The dying Lion kick’d by every Ass?

Upptakten till Philips kungasvit erinrar om Labés diktcykel: även här möt-er läsaren en dramatisk redogörelse för hur diktjaget finnmöt-er sin poetiska röst. Men scenerna skiljer sig markant åt. Labé behövde Sapfos hjälp för att kunna tala om sin kärlek, men Orinda uttrycker inget behov av någon antik poets vägledning. Istället vill hon hjälpa den tystade Charles I att komma till tals. Och medan Labé säger sig ha begränsats av bristande poetisk förmåga, verkar Orinda hittills ha valt tystnaden. Den förändring som passagen återger sägs inte ha påverkat hennes poetiska förmåga. Men den har givit henne ett skäl att dikta, som är tillräckligt tungt vägande för att ursäkta det brott mot naturens lagar som hennes tal enligt egen utsaga utgör. Det är inte självklart vilket brott som åsyftas, men Orinda har rimligtvis sin kvinnlighet i åtanke.

I passagen bemöter Orinda en potentiellt kritisk förväntningshorisont genom att framhäva sin blygsamhet, och påvisa förmildrande omständigheter som förklarar varför hon gripit pennan. Hon betonar sitt ointresse för pol-itik och påpekar att hennes diktning utgör ett brott mot naturens lagar. Därigenom demonstrerar hon sin medvetenhet om, och vilja att anpassa sig till, konventionella kvinnoideal. Diktjaget säger sig dock omöjligen kunna ignorera de ”åsnor” som har smutskastat den döde kungen – deras attacker framhålls som en särskild omständighet som ger Orinda rättfärdig orsak att ta till orda.

Implicit bedyrar diktjaget att hon aldrig skulle ha börjat skriva om inte exceptionella omständigheter hade krävt det. Detta är ett sätt att kringgå kritik genom att framhålla rojalismen som en viktigare faktor än könet i det undantagstillstånd som råder efter Charles I:s avrättning.93 Formuleringen ”silence were now a sin” fungerar på samma sätt – brottet mot naturens lag motiveras med att tystnad, i detta undantagsfall, hade varit en ännu större synd än att ta till orda. Alla dessa utsagor visar på Orindas ethos med ut-gångspunkt i en kritisk förväntningshorisont, snarare än att syfta till att för-ändra denna förväntningshorisont. Sammantaget framstår Orinda som en lika blygsam som ovillig poet.

Den Orinda som framträder i ”Upon the Double Murther of K. Charles I” kan inledningsvis tyckas fjärran från den femme forte som Cowley hyllade i ”To the Most Excellently Accomplish’d Mrs K.P. upon her Poems”. Men passagen alluderar ändå på figuren. Orindas påstående att tystnad hade varit en synd i detta läge, framhäver dygden i hennes diktning. Om tystnad är syndigt i denna prekära situation, så är tal dygdigt. Versraden anspelar på undantagstillståndets alternativa kvinnliga dygdeideal, vilket är själva kärnan i idén om la femme forte.94 Något senare frågar sig Orinda om någon ädel person skulle kunna ignorera förtalet mot Charles I. Frågan kritiserar de som felat genom tystnad, och framställer diktjaget som ädelmodig i valet att ta till orda. Orinda presenterar sig som någon som efterlever konven-tionella kvinnoideal, men som har modet och själsstyrkan att träda fram för att med orden som vapen försvara sin härskare – när exceptionella om-ständigheter kräver det. På så sätt kan försvaret av Charles I också betraktas som ett uttryck för den patriotism som Maclean menar var ett viktigt drag hos 1600-talets femmes fortes.95 Sammantaget frammanar passagen en bild av en heroiskt dygdig kvinna.

När hon engagerar sig i denna statspolitiska fråga liknar Orinda det franska 1640-talets politiskt engagerade femmes fortes, och genom att göra det i monarkens försvar agerar hon som en rojalistisk ”heroick woman” som följer i Henrietta Marias fotspår.96 Det finns inget som tyder på att Philips hade någon ambition att delta i politiken på det sätt som Henrietta Maria gjorde. Men Philips föregångare hade skapat ett retoriskt rum för heroiska kvinnor, vilket andra kvinnor – såsom Philips – kunde använda utan att egentligen försöka engagera sig i samtidspolitiken. Den självframställning som inledningsvis framstod som blygsam visar i själva verket på höga ambitioner. Orindas ärende är att följa drottningens exempel för att

åstadkomma det som många män misslyckats med: att agera som kungens försvarare. Hon gör det som en femme forte, en exceptionell kvinna som utmärker sig från kvinnor i allmänhet genom sin heroiska dygd. Det är utifrån denna bakgrund som läsaren bör bedöma Orindas karaktär.

I kungasvitens avslutande ”On the Third of September, 1651” axlar Orinda en än mer anspråksfull roll. I dikten framträder hon inte som kung-ens försvarare, utan som hans kritiker. Även här modelleras Orinda efter la

femme fortes mönster. Dikten skildrar slaget vid Worcester, där Charles II

slutgiltigt förlorade makten till Cromwell. I dess avslutande del beklagar Orinda slagets ödesdigra konsekvenser:

So when our gasping English Royalty Perceiv’d her Period was now drawing nigh, She summons her whole strength to give one blow, To raise her self, or pull down others too.

Big with revenge and hope she now spake more Of terror than in many months before; And musters her Attendants, or to save Her from, or else attend her to, the Grave: Yet but enjoy’d the miserable fate Of setting Majesty, to die in State.

Unhappy Kings, who cannot keep a Throne, Nor be so fortunate to fall alone!

Their weight sinks others: Pompey could not fly, But half the World must bear him company; And captiv’d Sampson could not life conclude, Unless attended with a multitude.

Who’d trust to Greatness now, whose food is air, Whose ruine sudden, and whose end despair? Who would presume upon his Glorious Birth, Or quarrel for a spacious share of Earth, That sees such Diadems become so cheap, And Heros tumble in a common heap? Oh give me Vertue then, which sums up all, And firmly stands when Crowns and Sceptres fall.*

Orinda säger ingenting om sig själv i ovanstående passage, men hennes po-etiska persona framskymtar i hennes uttalanden om Charles II. På så sätt är kungens karaktär och Orindas ethos sammanvävda även i ”On the Third of September, 1651”.97

* Sampson, eller Simson, omnämns i Domarboken i Gamla Testamentet. Där berättas hur han, efter att ha tillfångatagits av filistéerna, raserade den byggnad där han hölls fastkedjad och därigenom dödade både sig själv och tusentals filistéer.

I passagen klandras Charles II för hans sista, och enligt många samtida bedömare lönlösa, försök att besegra Cromwell. Orinda räknar skoningslöst upp de ödesdigra konsekvenserna av Charles II:s beslut: Tusentals undersåt-ar och stora hjältundersåt-ar kastades i en för tidig död, folkets förtroende för ”Great-ness” förstördes, och monarkins symboler förbilligades. En kritik av detta slag kräver en femmes fortes moraliska självständighet och rättrådighet, såväl som hennes mod. Även passagens avslutande sentens om dygd som män-niskans enda pålitliga fundament ligger i linje med bilden av Orinda som la

femme forte – dygden var hennes viktigaste egenskap, även om det inte rör

sig om konventionellt kvinnlig dygd. Samma formulering visar dessutom på en stoisk förmåga att uthärda motgångar, som var central i många be-skrivningar av figuren.

I ”On the Third of September, 1651” framträder Orinda som en upp-fordrande dygdens väktare. Vi kan också tolka ovanstående passage som ett försök att ikläda diktjaget rollen som kunglig rådgivare. De med Philips samtida manliga kavaljerspoeterna var aldrig bara poeter. De diktade som del av ämbeten eller positioner vid hovet, och de deltog ofta i det politiska spelet innan, under och efter inbördeskriget såväl som i de faktiska slagen. Henrietta Maria var aktiv som kungens rådgivare och deltog i vissa fälttåg, men hon var den enda kvinna för vilken sådana uppdrag var tillgängliga.

Philips hade omöjligen kunnat agera som kungens rådgivare, och hon var aldrig i närheten av ett slagfält, men i diktens kritik mot Charles II talar Orinda som om hon vore det. Presensformen passagen igenom ger intryck av ett pågående händelseförlopp, eller av ett samtal som ännu inte är avslutat. Den målande och dramatiska skildringen av Charles II:s slut-giltiga fall frammanar känslan att diktjaget är närvarande vid den scen som beskrivs (evidentia).98 I diktens retoriska rum kan Orinda göra anspråk på andra aspekter av kavaljerspoetens roll än de som var tillgängliga för henne i verkligheten. Där kan hon demonstrera sin förmåga att agera som kavaljerspoet på fler sätt än genom att dikta. La femme forte var inte bara en produktiv roll i sig, utan den gjorde det också möjligt att knyta an till de kavaljerspoeter som utgjorde ett av Philips viktigaste litterära sammanhang.

I artikeln ”The Failure of Royalist Heroic Virtue. Philips’s ’On the 3rd of September 1651’” argumenterar Christopher Orchard övertygande för att Philips attackerar så kallad virtus heroica, eller heroisk dygd – ett i grunden aristoteliskt dygdeideal som under tidigmodern tid blev nära förknippat med aristokratin och monarkin. Ett heroiskt dygdeideal stipulerade, i kort-het, en nästan övermänsklig dygd med emfas på tapperhet och rättvisa –

Aristoteles framhåller Hektor som ett exempel på heroisk dygd.99 Enligt Orchard framställer Philips ett heroiskt dygdeideal som roten till Charles II:s högmodiga och fatala fälttåg.100 Orchard diskuterar dock aldrig vilket dygdeideal Orinda förespråkar i den rojalistiska heroiska dygdens ställe.

Det blir snabbt uppenbart att den rojalistiska heroiska dygd som Orchard diskuterar är maskulint kodad, även om detta inte påpekas explicit.101 Jag vill därför vidareutveckla Orchards argumentation genom att konstatera att Or-inda visar upp ett alternativt dygdeideal. La femme fortes kvinnliga heroiska dygd kombinerar det bästa av manlig heroisk dygd med kvinnliga dygder som nåd, omsorg och gudfruktighet, varför hon undviker att utveckla det stridslystna högmod som visat sig ödesdigert för Charles II och hans man-liga rådgivare. Sett ur det perspektivet är Orindas kritik mot Charles II en anspråksfull självframställning, där Orinda säger sig vara mer lämplig som kungliga rådgivare än vad de manliga kavaljerspoeterna var.

Quintilianus poängterar, som sagt, att en talare måste anses vara en ”rättskaffens och godhjärtad man” för att accepteras av sin publik. Om detta krav inte tillgodoseddes blev talarens utsagor lika bristfälliga som hans karaktär. Det ledde till en paradoxal situation för kvinnliga författare, ef-tersom ”god karaktär” var två skilda saker för en kvinna och för en förfat-tare. Detsamma gällde alla kvinnor som iklädde sig manligt kodade roller, retorn såväl som regenten. Vi kan förstå la femme forte som ett sätt att hantera denna paradoxala situation. Genom att skriva fram en alternativ kvinnobild gjorde man det möjligt för vissa kvinnor att vid särskilda tillfällen överskrida en konventionell kvinnlig roll utan att framstå som odygdiga.

Impulsen kom inledningsvis från politiken, med bland andra drottning Anne d’Autriche i Frankrike, Henrietta Maria i England och Kristina i Sver-ige. Men det är inte svårt att tänka sig hur samma logik kunde appliceras på kvinnliga författare för att rättfärdiga deras skrivande. Resultatet var att den författare som accepterades som en femme forte mötte en annan, mer tillåtande förväntningshorisont än andra kvinnliga författare. Hon kunde framställa sitt ethos med grundval i en roll som skiljde sig från den konventionella, och som var mer förenlig med diktande. Utifrån den bakgrunden kan vi anta att figuren fyllde en viktig funktion för Orindas poetiska persona, och åtminstone delvis kan förklara varför Philips hyllades som dygdemönster trots att hon genom att dikta bröt mot kvinnliga dygder. Men la femme forte var mer användbar än så. För att förstå en annan central aspekt av hur fig-uren sätts i spel i kungasviten måste vi vända oss till dikterna om och till Henrietta Maria och de kvinnliga kungligheterna.

Our great Example, Bliss, and Ornament

Exemplum

Orinda är nämligen inte den enda femme forte i kungasviten, utan hon delar rollen med kvinnliga representanter från det engelska kungahuset. I fem lovtal till Henrietta Maria, drottning Elizabeth av Böhmen, prinsessan Mary av Oranien, Charles II:s gemål Catarina av Braganza, och kungens syster Anne Hyde, hertiginna av York, anspelar Philips på la femme forte. Ett exempel är griftetalet ”On the Death of the Queen of Bohemia”, där Philips iscensätter Elizabeths heroiska kamp mot fru Fortuna:

Her Heart and Birth Fortune so well did know, That seeking her own fame in such a Foe, She drest the spacious Theatre for the fight, And the admiring World call’d to the fight: An Army then of mighty Sorrows brought, Who all against this single Vertue fought; And sometimes stratagems, and sometimes blows To her Heroick Soul they did oppose:

But at her feet their vain attempts did fall, And she discover’d and subdu’d them all: Till Fortune weary of her malice grew, Became her Captive and her Trophee too: And by to late a Tribute begg’d’t have been Admitted subject to so brave a Queen.

Philips dikter om de heroiska drottningarna har en annan tyngdpunkt än framställningen av Orinda som en femme forte. Exempelvis betonar diktjaget, som i citatet ovan, de kungligas förmåga att stoiskt härda ut och stå starka genom lyckans växlingar – vilket är föga förvånande med tanke på den politiska närhistorien. Men att de kungliga framställs som femmes fortes är otvetydigt – Philips ord om drottningens ”Heroick Soul” är exempelvis en direkt hänvisning till ”the heroick woman”. Däremot framställer Orinda inte sig själv som lika tydligt heroisk i dessa dikter, utan hon ikläder sig snarare rollen som språkrör för det engelska folket, eller som en blygsam, tjänstvillig poet. Men eftersom Orinda redan har presenterats som heroisk i Cowleys hyllningsdikt och i den inledande dikten till Charles I, framstår hon ändå som en, förvisso mer lågt stående, femme forte som talar till andra

Dikterna till de kvinnliga kungligheterna visar att Philips var uppskat-tad av dem och åtnjöt deras beskydd. Oavsett diktens innehåll, sänder en titel som ”To the Royal Highness the Duchess of York, on her Comman-ding me to Send her Some Things That I Had Written” en viktig signal till den bredare läsekretsen. Den visar att Philips lyrik var efterfrågad av kungahuset, vilket torde ha varit effektiv marknadsföring i restauration-ens London. Påståendet att hertiginnan uppmanat Philips att skicka henne dikter visar på poetens blygsamhet såväl som på det anseende som hon åtnjöt, eftersom det ”bevisar” att poeten inte har skickat sina dikter till de kungliga på eget bevåg utan eftersom de har bett om dem. Hänvisningen till hertiginnan var ett sätt att tillbakavisa möjlig kritik och legitimera Phil-ips diktargärning. Vem, i restaurationens London, kunde kritisera den som monarkin uppskattade? I kungasviten kompletterar Philips peritexternas batteri av manlig sanktion med kvinnlig sanktion, som kunde vara nog så betydelsefull för kvinnliga såväl som manliga poeter – särskilt om kvinnan i fråga var någon så framstående som kungens syster.