Louïze Labé Lionnoize ”les dames lionnoises” och sapfo som exemplum

D

Vilka är dessa lyonska damer, och vilken funktion fyller de i Euvres? Precis som i föregående avsnitt låter jag diktjagets roll som ”la nouvelle Sappho” vägleda analysen, men denna gång är det inte älskaren Sapfo, utan Sapfo den gudabenådade poeten, som står i centrum. Vilken roll spelar Sapfo för Labé när hon presenterar sig som diktare i dialog med en grupp kvinnliga läsare?183

Supersticieuse immitation

Exemplum

I en tidigare analys påpekade jag att Labé utnämner Sapfo till sin föregångare, eller till det som med retoriska termer kallas för exemplum. Både Svelstad och Clark-Evans har drivit tesen att exemplum spelar en viktig roll i Euvres, vilket framstår som högst rimligt.184 Men vilken funktion fyllde Sapfo

som Labés exemplum? Exemplas stora värde framhålls ofta i 1500-talets franska, humanistiska litteratur, såväl som i den klassiska retoriken – i

Institutio Oratoria ägnar Quintilianus ett helt kapitel åt exemplum, utifrån

den aristoteliska utgångspunkten att exempel lämpar sig väl för att övertala (persuasio).185 I relation till Labé är två aspekter av samtidens syn på exemplum särskilt viktiga. För det första betraktade man exempla som en källa till moralisk vägledning – ett exemplum var en sedelärande historia som läsaren kunde ta lärdom av. Marie-Claude Malenfent har påpekat att många tidigmoderna filosofer betraktade exemplum som särdeles passande för en kvinnlig publik, eftersom kvinnor ansågs ha lättare att förstå argumenta-tion genom exemplum än genom logiska resonemang.186

För det andra agerade antika författare exempla för aspirerande poeter. Periodens övergripande retoriska ideal var, och hade länge varit, imitatio

et emulatio, att imitera och försöka överträffa de antika diktare som dittills

ensamma hade räknats som författare.187 Poeternas relation till sina antika

exempla började dock förändras under 1500-talet.188 Diktare framhöll sin självständighet i förhållande till traditionen, och började omtalas som för-fattare i egen rätt – även om imitatioidealet alltjämt var vägledande och det givetvis inte rörde sig om någon romantisk individualism. Ett talande exempel återfinner vi i du Bellays förord till andra upplagan av L’Olive från 1550. Där skriver han:

Encor, diray-je bien, que ceux, qui ont leu les œuvres de Virgile, d’Ovide, d’Horace, de Petrarque, & beaucoup d’autres, que j’ay leuz quelquefois assez negligement, trouverront, qu’en mes êcritz y a beaucoup plus de naturelle invention, que d’artificielle, ou supersticieuse immitation […] Je ne me fuis beaucoup travaillé en mes êcritz de ressembler autre que moymêmes.*

Att du Bellay nämner Petrarca tillsammans med de antika diktarna tydliggör petrarkismens inflytande i Frankrike, och indikerar att även mer samtida poeter vid det här laget kunde betraktas som exemplariska. Det väsentliga är dock du Bellays framställning av sig själv som nyskapande i jämförelse

* I översättning: ”Låt mig väl bemärka, att de som har läst Vergilius, Ovidius, Horatius, Petrarcas och många andras verk, som jag ibland slarvigt har läst, kommer att märka att mina skrifter har mycket mer av naturlig uppfinningsrikedom, än konstlad eller sorgfällig imitation […] Jag har inte arbetat så hårt med mina skrifter för att likna någon annan än mig själv.” Joachim du Bellay, ”Au lecteur”, i L’Olive, Augmentee Depuis la Premier Edition. La Musagnoeomachie et Aultres Œuvres Poëtiques (Paris: Abel L’Angelier, 1550).

med sina exempla. Han säger sig ha läst de antika mästarna ”negligement” [slarvigt], och avfärdar idén att han skulle imitera dem eller Petrarca. Båda påståendena är falska – du Bellay var väl bekant med Vergilius, Ovidius och Horatius verk, och L’Olive är en uppenbar imitation av Il Canzoniere – men de visar ändå på ett nytt förhållningssätt till imitatio och till den gemensam-ma estetiska repertoaren. Denna gryende självständighet innebar inte att 1500-talets författare kunde bortse från antika och medeltida exempla. Men

exemplums funktion stod under omförhandling.

Il m’a donné la lyre

Sapfo som exemplum

Om vi återvänder till inledningen av Labés första elegi, kan vi notera att diktjaget framhåller Sapfos exemplariska kraft på diktningens såväl som på kärlekens område. Det är Sapfos lyra som får den tidigare tysta, förälskade kvinnan att bli diktare. När Labé presenterar diktjaget som arvtagare till Sapfos lyra, märker hon ut den antika diktaren som sitt exemplum – den som hon ämnar imitera och mäta sig med.189 Labé publicerade dock inga regel-rätta imitationer av Sapfos kända fragment, utan hon imiterade snarare Sap-fos poetiska persona, eller hennes roll som älskare och diktare. Varför?

Ur ett perspektiv rör det sig knappast om ett aktivt val. Sapfo var den enda kvinnan bland de kanoniserade, antika lyrikerna, och i brist på mer sen-tida föredömen var hon i realiteten Labés enda alternativ.190 Det hade varit oerhört anspråksfullt att som kvinnlig poet framträda som, exempelvis, en ny Horatius eller Vergilius. Och trots att Labé skrev petrarkisk dikt, kallade varken hon själv eller poeterna i ”Escriz” henne en ny Petrarca – det var du Bellay som blev ”le Pétrarque Français”. Flera dikter i ”Escriz” hyllar istället Labé som en ny Laura, trots att poeten knappt har något gemensamt med Petrarcas älskade. Samtidigt medförde Sapfos roll som Labés exemplum en mängd val, bland annat vad gäller hur relationen mellan antikt exemplum och tidigmodern poet skulle beskrivas. För att förstå implikationerna av dessa val behöver vi fördjupa oss något i 1500-talets bild av Sapfo.

Svelstad har argumenterat för att man i det franska 1500-talet betraktade Sapfo som urmodern till en ”litterär subtradition” av kvinnliga författare. Enligt Svelstad, som följer Sandra M. Gilbert och Susan Gubars resonemang i The Madwomen in the Attic. The Woman Writer and the Nineteenth Century

Literary Imagination, var idén om en sådan subtradition en litterär strategi,

som kvinnliga författare använde för att göra sig gällande i ett ofta fientligt inställt litterärt system.191 Det är förvisso inte helt enkelt att överföra Gilberts och Gubars analys från en viktoriansk till en tidigmodern situation, men Svelstad gör rätt i att betona hur viktigt det var att placera in sig i en tradition och hänvisa till föregångare. Detta gällde oavsett vem författaren var, men i synnerhet om hen var särskilt utsatt för kritik på grund av exempelvis sitt kön eller sin sociala tillhörighet. Svelstads tes är emellertid inte helt förenlig med hur franska kvinnliga författare framställde sig själva – Broomhall har exempelvis argumenterat för att (manliga) kommentatorer gärna rättfärdigade kvinnors skrivande med hänvisning till en kvinnlig subtradition, men att kvinnliga författare sällan gjorde det själva.192

Ur det perspektivet var Labé inte ett typexempel utan ett undantag när hon åkallade Sapfo som exemplum. Det finns också fler hänvisningar till en kvinnlig litterär tradition i Euvres. Labés redogörelse för Semiramis öde alluderar exempelvis på de Pizans Le Livre de la Cité des Dames, i vilken Semiramis är en av den allegoriska stadens fundament.193 Myten om Semi-ramis traderades genom många källor, men det är i Le Livre de la Cité des

Dames (såväl som i Boccaccios De mulieribus claris) som berättelsen om

henn-es inchenn-estuösa kärlek finns nedtecknad. de Pizan och Labé har dhenn-essutom en liknande hållning gentemot drottningen: ingen av dem fördömer henne, trots hennes gränsöverskridande kärlek.194Mottagarna ”les dames Lion-noises” knyter Euvres till Pernette du Guillets Rymes, där damerna nämns för första gången. Och Labés roll som en ny Sapfo väckte rimligtvis associationer till Gaspara Stampa, som hyllades som en ny Sapfo i 1554 års postuma utgåva av poetens verk. Sammantaget skisserar Labé en kvinnlig litterär tradition och markerar sin egen plats däri. Det är en genealogi som dras från Sapfo, via medeltida och samtida föregångare till Labé själv och – med förordets förhoppningsfulla uppfordran till de lyonska damerna att skriva egna, nya verk – vidare in i framtiden.

Vi kan sätta denna kvinnliga litterära tradition i samband med Euvres förord, och Labés argumentation för att kvinnor bör jämställas med män som poeter och samhällsvarelser. I relation till en sådan diskussion är Sapfo, med sin unika position i både en traditionell och en kvinnlig kanon, ett produktivt exemplum. Hennes dubbla position indikerar nämligen att en kvinnlig litterär tradition som tar Sapfo som exemplum varken skulle vara sekundär eller separat. Som Plutarchos skriver i Mulierum virtutes (Om

kvin-nors dygd) från första århundradet e.Kr.: ”Om vi jämförde Sapfos sånger med Anakreons [...] och visade att diktandet [...] inte är en sak för män och en annan sak för kvinnor, vem skulle då rimligen kunna invända mot vårt resonemang?”195

För de flesta antika såväl som tidigmoderna uttolkare var Sapfo en av det antika Greklands främsta författare, och hon innehade en framskjuten plats i antik kanon. Kvinnliga författare som sökte acceptens på samma villkor som manliga, kunde använda Sapfos särställning för att rättfärdiga sina krav. Om poeten i fråga bedömts vara värdig att föräras en plats till-sammans med Sapfo i en separat, kvinnlig tradition, borde hon rimligtvis – liksom Sapfo – anses vara värdig samma ära i den dominerande litterära tradition från vilken kvinnliga poeter tenderade att uteslutas. Sapfo visade att det var möjligt för en kvinnlig poet att nå samma höjder, och få samma mottagande, som de bästa av manliga poeter.

Men Sapfo var inte bara ett produktivt exemplum för en aspirerande, kvinnlig poet – vi kan också betrakta henne som ett moraliskt exemplum, om än inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse. Cox har uppmärksammat ett förhållande som gjorde det komplicerat för kvinnliga författare att hän-visa till kvinnliga exemplum: Vid 1500-talets mitt fanns det knappt några kvinnor som hade varit, eller var, kända både som goda poeter och som dygdiga. Sapfo var potentiellt problematisk i det hänseendet, eftersom hon var omtalad för osedlighet och gränsöverskridande sexuella praktiker.196

Utifrån min analys av Labé som en ”succès de scandale” kan vi dock anta att Sapfos tvivelaktiga karaktär snarast var en tillgång för Labé. Genom att anföra Sapfo som sitt exemplum väckte poeten ytterligare tvivel om sin re-spektabilitet, vilket tycks ha uppskattats av den läsekrets som hon riktade sig till.

Förutom att agera exemplum i litterär såväl som moralisk bemärkelse var Sapfo, slutligen, ett föredöme för Labé i hennes försök att själv träda fram som ”les dames Lionnoises” exemplum. Flera forskare har noterat korrela-tionen mellan å ena sidan Labés framställning av sig själv och ”les dames Lionnoises” och å andra sidan myten om Sapfo och hennes kvinnliga lär-jungar. Kirk Read har hävdat att ”systerskapet på Lesbos” till och med ”definierar” ”les dames Lionnoises”.197 Reads argumentation må vara till-spetsad, men myten om Sapfo och hennes akademi utgör tveklöst en förlaga för Euvres. Men vilket sorts exemplum framställer diktjaget sig som för sina lyonska, kvinnliga mottagare?

I den avslutande, tjugofjärde sonetten presenterar sig diktjaget som damernas exemplum i sedelärande bemärkelse:

Ne reprenez, Dames, si j’ay aymé: Si j’ay senti mile torches ardentes, Mile travaus, mile douleurs mordentes: Si en pleurant j’ay mon tems consumé, Las que mon nom n’en soit par vous blamé. Si j’ay failli, les peines sont presentes, N’aigrissez point leurs pointes violentes: Mais estimez qu’Amour, à point nommé, Sans votre ardeur d’un Vulcan excuser, Sans la beauté d’Adonis acuser,

Pourra, s’il veut, plus vous rendre amoureuses : En ayant moins que moy d’ocasion,

Et plus d’estrange & forte passion. Et gardez vous d’êesre plus malheureuses.*

Labé avslutar sin sonettcykel med att låta diktjaget varna de lyonska damerna för den oberäknelige Amor, och framhålla sig själv som avskräckande exem-pel – eller som exemplum i negativ bemärkelse. Den inledande elegin inne-håller en liknande passage, där diktjaget hävdar att Amor gjort henne till

ex-emplum som vedergällning för att hon själv varit okänslig inför andras kärlek:

C’estoit mes yeus, dont tant faisois saillir De traits, à ceus qui trop me regardoient, Et de mon arc assez ne se gardoient,

Mais ces miens traits ces miens yeus me defirent, Et de vengeance estre exemple me firent. Et me moquant, & voyant l’un aymer, L’autre bruler & d’Amour consommer: En voyant tant de larmes espandues, Tant de soupirs & prieres perdues, Je n’aperçu que soudein me vint prendre Le mesme mal que je soulois reprendre[…]**

* I översättning: ”Klandra mig inte, damer, om jag har älskat: / Om jag har känt tusen brännande facklor, / Tusen plågor, tusen stickande smärtor: / Om jag gråtande har förbrukat min tid, / Låt inte mitt namn skuldbeläggas av er. / Om jag har felat, är min smärta straff nog. / Förvärra inte dess sylvassa stick: / Utan räkna med att Amor, i rätt ögonblick, / Utan att ursäkta er passion med en Vulcanus, / Utan att skylla på Adonis skönhet, / Om han vill kan han alltjämt få er att förälska er. / Med mindre anledning än vad jag hade. / Och med en än underligare och starkare passion. / Så se upp för att inte bli än mer olyckliga än jag.” ** I översättning: ”Det var mina ögon, ifrån vilka jag så ofta slungade ut / Pilar mot dem som alltför länge beskådade mig, / Och inte tillräckligt skyddade sig från min båge, / Men

Labé både inleder och avslutar sin diktsvit med att framhålla diktjagets ex-emplariska status. Hon var inte ensam om att rättfärdiga en kärleksberät-telse på detta sätt – Britt-Marie Karlsson har exempelvis noterat samma retoriska strategi i det förord som de Crenne författade till Les Angoysses

Douloureuses qui Procedent d’Amour.198 Labés diktjag implicerar att hon inte uppmuntrar andra kvinnor att följa hennes gränsöverskridande exempel, ut-an varnar dem för att göra så. En näraliggut-ande tolkning är att greppet syftar till att vinna välvilja (captatio benevolentiae). Genom att presentera sig som ett avskräckande exempel kunde Labé visa sig blygsam, avvisa eventuell kritik mot diktsvitens opassande innehåll, och mildra kritiska läsares omdömen.

Bilden av diktjaget som ett sedelärande, avskräckande exemplum för sina medsystrar återkommer flera gånger. I den första elegin gör Labé dock ett viktigt tillägg:

[…] Dames, qui les lirez,

De mes regrets avec moy soupirez. Possible, un jour je feray le semblable, Et ayderay votre voix pitoyable A vos travaus & peines raconter, Au tems perdu vainement lamenter. Quelque rigueur qui loge en votre cœur, Amour s’en peut un jour rendre vainqueur. Et plus aurez lui esté ennemies,

Pis vous fera, vous sentant asservies, N’estimez point que l’on doive blamer Celles qu’a fait Cupidon enflamer.*

Diktjaget lovar att om de lyonska damerna sörjer med henne, så ska hon hjälpa dem att finna orden när de själva drabbas av kärleken. Passagen speglar samma dikts inledning, där diktjagets tystnad förbyts i dikt tack vare Sapfo och hennes lyra. Här tar diktjaget dessutom upp tråden från förordets visionära bild av Euvres som en katalysator för andra kvinnliga

dessa mina pilar dessa mina ögon tillintetgjorde / Och gjorde mig till ett exempel på hämnd. / Och medan jag gjorde mig lustig och såg en älska, / Och en annan brinna, och förgås av kärlek: / Medan jag såg så många utgjutna tårar, / Så många suckar och förflyktigade böner, / Trodde jag inte att jag plötsligt skulle drabbas av / Samma smärta som jag brukade tillrättavisa.”

* I översättning: ”Damer, som läser detta, / Beklaga mina bekymmer med mig. / Det är möjligt att jag en dag kommer göra detsamma, / Och hjälpa er ömkansvärda röst / Berätta om era sorger och besvär, / Och förgäves jämra sig över förlorad tid. / Oavsett vilken principfasthet som bor i hjärtat, / Kan Amor en dag besegra det. / Och ju mer ni gör er till hans fiender, / Ju värre kommer han ansätta er, så att ni känner er underkastade, / Tro inte att man bör klandra dem / Som Cupido har satt i brand.”

författare. Diktjaget framställer sig inte bara som ett blygsamt exemplum som kan erbjuda de lyonska damerna en sedelärande läxa, utan också som ett poetiskt exemplum som kan hjälpa andra kvinnor att finna sin poetiska röst. Diktjaget spelar, kort sagt, den roll för ”les dames Lionnoises” som Sapfo spelar för henne.

Det är med ”les dames Lionnoises” som Labés vision om en kvinnlig litterär tradition vecklar ut sig, från henne själv och vidare in i framtiden, och deras närvaro i texten befäster bilden av Labé som en ny Sapfo. Dess-utom har damerna ytterligare en uppgift, vilket bland andra Read har noterat. De bildar en gemenskap som befriar Labé från risken att, som hon formulerar det i förordet, behöva visa sig ensam ”en publiq” [offentligt].199

I det följande vill jag med utgångspunkt i figuren apostrof lyfta fram några aspekter av hur denna gemenskap skrivs fram.

Dames, qui le lirez

Apostrof

Alla tilltal till ”les dames Lionnoises” markeras genom tydliga apostrofer, såsom den tjugofjärde sonettens inledande förmaning ”ne reprenez, Dam-es…” [Klandra mig inte, damer]; den första elegins formulering ”Dames, qui les lirez” [Damer, som läser detta]; och den tredje elegins inledande rad ”Quand vous lirez, ô Dames Lionnoises” [När ni läser, å lyonska damer]. Därmed tilltalar diktjaget de lyonska damerna på ett annat sätt än hon talar till sin(a) älskade. Read har noterat att diktjaget vänder sig direkt till sin älskade i nio av de tjugofyra sonetterna.200 Hon apostroferar dock aldrig någon älskad, varken med namn eller med uttryck av typen ”ô, tu”. Den typen av formulering förbehålls dikternas kvinnliga mottagare. För att förstå effekten av en sådan gest behöver vi fördjupa oss i apostrofens innebörd och funktion.

I en dekonstruktivistisk diskussion om klassisk retorik har Jonathan Culler följande att säga om figuren apostrof:

Apostrofer fungerar mindre som ett sätt att etablera en jag-du-rela-tion […] än som ett sätt att dramatisera eller konstituera en bild av jaget. Vi kan därmed etablera en […] tolkningsnivå där apostrofens tilltalsform är en strategi som den poetiska rösten använder för att etablera en relation till ett objekt, vilken bidrar till att konstituera honom.201

Apostrofer etablerar en relation mellan mottagaren och talaren, som också

säger något om talaren själv. Kort sagt är apostrof, om än i mindre utsträck-ning än exempelvis prosopopoeia, en delvis självframställande figur. Detta framgår än tydligare i ett resonemang som Carla Freccerro har fört om petrarkismens heteroerotiska grundstruktur. Freccerro argumenterar för att apostrofen inte bara bidrar till att framställa talaren i största allmänhet. Mer specifikt åskådliggör apostrofen talarens position i det som Freccerro, i Butlers efterföljd, kallar den heterosexuella begärsmatrisen.202 Apropå Cullers diskussion skriver Freccerro:

På så vis att ”duet” är nödvändigt för ”jaget” i dikten, så är den organiserande princip som åtskiljer de två sexuell skillnad och heterosexuellt begär. Vi kan till och med säga att sexuell skillnad och heterosexuellt begär har skapats som en effekt av den nödvändiga åtskillnaden mellan ”jag” och ”du” i diktens utsagor.203

Såsom den traditionellt sätts i spel befäster apostrofen, enligt Freccerro,