Den viktiga partnerrelationen

(2010) att när kvinnor upplever sexuell egenmakt bidrar det till möjlighet att kommunicera sexuella önskningar till partners och påverka sexuella beteenden i relationen.

Linda uttrycker även önskan om att veta mer om sin egen sexualitet av behandlaren och reflekterar vidare:  

"Vi pratade om det så lite överhuvudtaget. Hade de tagit upp något om det hade jag kanske

kunnat kommentera om: nu sa de så här eller så här. Men nu sa de ingenting, så jag vet inte,

de skulle ha pratat mer om allt. Just med tanke på att jag tror det är vanligt överlag att unga

tjejer lägger så mycket av sig själva åt sidan och tar ansvar för killarna. Så jag tror det är

jätteviktigt, både för mig och för andra att prata mer om det."

Ovanstående citat går att härledas till det som Sörensdotter (2011) resonerar om att kvinnor som lever i heterorelation med tiden tar på sig en underordnad roll och en ständig skuldkänsla. Sanchez, Kiefer & Ybarra (2006) menar att kvinnor som automatiskt uppvisar en sexuell passivitet beskriver en känsla av mindre sexuell autonomi, och låg sexuell respons, men de vet inte hur de ska göra för att bryta eller förändra skripten. I den föreliggande studien visas detta tydligt att passivitet blir ett uttryck för detta och att det finns en önskan att utforska det egna intrapsykiska skriptet i sin sexualitet.

6.2 Den viktiga partnerrelationen  

6.2.1 Kommunikation med partner

I intervjuerna framgår att partners upplevs stöttande och inkännande och kvinnorna upplever att de har kunnat prata om smärtan samt funnit förståelse från partners. Att partners förstår pågående processer kring smärtan tycks underlätta för dem att acceptera sin situation. I Annas fall berättar hon om hur partner möter upp henne:

"Men om man är en sådan prestationsprinsessa...och så: men nu är jag frisk. Och så

kommer ett bakslag. Det slår så mycket hårdare än de här framgångarna. Där har min kille varit bra där han: Men du måste ju förstå att även folk som inte har vestibulit krampar ibland eller får sprickor vid sex. Det händer alla. Och för ett år sedan, då fick jag inte in ett finger och nu har vi haft sex i 25 min - är det konstigt att du får ont?"

Denna beskrivning klargör tydligt att vulvasmärtan blir ett ämne som blir bägge partners problem genom att det blir något som måste hanteras tillsammans. Johanna beskriver hur det är med den partner hon är tillsammans med: 

"Vi har sex båda två. Han ska vara lika involverad som jag. Det har varit hjälpsamt att ha

någon som stöttat en, jag tror det hade varit svårt om min partner inte hade förstått mig […]

Jag tror det är väldigt viktigt att han har varit med i hela processen och att jag har pratat

med honom om allting. För att hade inte jag vetat, hade det varit ännu mer svårt för honom

35

att se signaler och verkligen vara med på att jag inte har ont och så där. Och så tror jag det

är viktigt att han fått veta hur jag tänker. För att det är kanske svårt för honom att förstå:

varför har du sex om du har ont? Det kan ju vara väldigt svårt att förstå om man inte vet

något annat om det."

Kiefer & Sanchez (2007) menar att både kvinnor och män behöver inta egna aktiva roller för att uppleva sexuell autonomi och kunna uttrycka vad de verkligen vill och önskar med sin partner men också att om det även föreligger något som påverkar den sexuella förmågan och intresset bidrar det till passivitet. Ett aktivt agentskap ökar således möjlighet till ett bättre sexliv (a.a.). Felicia beskriver hur det går att förstå på ett intellektuellt plan att det inte är henne det är fel på, men att det ändå väcker tankar och ambivalens om partners upplevelser av smärtan och dem själva:  

"Jag har ju aldrig känt mig tvingad av min partner utan det är ju mina egna tankar som, att

jag tror att han vill och jag tror att han tycker att jag är tråkig om jag inte[...]och så där, och

det vet jag att han inte tycker."  

Som ovanstående citat visar, att även i de fall där partners är förstående uppstår tvivel hos flera av kvinnorna kring sig själva och även känsla av otillräcklighet. Som Gagnon & Simon (2005) resonerar befinner sig unga människor i det sexuella i en tyst värld, där det inte alltid är möjligt att veta vad den andra känner förutom genom ljud och rörelser. Det finns därmed ingen försäkran om att det ens partner gör verkligen är i linje med vad hen önskar. Om det upplevs för svårt för unga individer att prata om sexuella känslor och personliga upplevelser, kan det därför bli en bidragande faktor till frånvaro av socialt stöd vid en tid då

experimenterandet av det egna sexuella självet pågår (Gagnon & Simon, 2005). I ljuset av detta resonemang kan kvinnornas uppfattning kring partners, visa på att det är en betydande del av det interpersonella skriptet som är avhängigt i behandling. För Tanja är

kommunikation med partner ett sätt att mötas: 

"Det var det som var så skönt. Det var väldigt tydligt när jag sa det också, sen så var det jag

som fick ta initiativet till allt fysiskt så[...]eller ja[...] han var väldigt försiktig med det för att

det inte skulle skada mig på något sätt eller göra det värre. Så det var jätteskönt, jag behövde

inte säga till igen: men ja kommer du inte ihåg det här jag berättade om, eller så. Han

förstod och det var jätteskönt."

Unga män och kvinnor uppger att de frångår sitt sexuella agentskap under ett sexuellt möte och att sex "bara händer". (Kalish, 2015). Med detta menar Kalish att även om det finns ett sexuellt samtycke saknas utrymme för att prata om sätt att uppleva njutning. Marielle uppger i intervjun att hon har svårigheter med kommunikation:

”Eh...just till exempel för att berätta det här för en partner...eller någon man träffar. Det tycker jag är en jobbig grej. Eller ja, generella rädslor; varför känner jag så här.”

36

Det blir tydligt i den föreliggande studien, att kommunikation med partner är viktigt för att hantera sin situation och att det finns önskan om bibehållandet av en nära relation och

intimitet.

6.2.2 Partners betydelse för sexualiteten

Ur intervjuerna framträder att smärtan blir lättare att hantera när det finns en partner som respekterar att inte ha sex när det gör ont. Kvinnorna uttrycker att det bidrar till en ökad acceptans av smärtan och att partners hjälper till att sätta gränser för sex som gör ont. Några kvinnor beskriver att deras partners även upplevs mer gränssättande och ansvarstagande än dem själva, när de har svårt att säga ifrån. Anna beskriver hur hennes partner möter henne genom att föreslå sexuella alternativ på följande sätt:

"Vad kan vi göra, frågade han istället. Han fattade att det finns mer att göra sexuellt

än penetrerande sex. Och det var inga problem."

Flera kvinnor beskriver andra sätt att ha partnersex, istället för att använda sig av uthärdande eller undvikande strategier. Samtidigt uttrycks en ambivalens genom att det både finns en

vilja att kunna ha penetrerande sex, att kunna bestämma själv hur sex ska vara och samtidigt

ha insikt om normers påverkan. Detta kan härledas till det som Gagnon & Simon (2005) resonerar kring hur de intrapsykiska och interpersonella skripten är betydande för det sexuella formandet. Om de nödvändiga elementen som behövs för att beskriva en situation saknas, kommer troligen inget sexuellt att uppstå. Med detta förklarar de att genom att kombinera olika delar såsom åtrå, integritet och rätt partner krävs att en eller flera aktörer organiserar dessa delar tillsammans för att något sexuellt ska uppstå. (a.a.). Det finns en komplexitet som kvinnorna och partners också belyser i den föreliggande studien genom att partners anses så betydande för sexualiteten men att det inte räcker för att sexualiteten bara ska uppstå

tillsammans. Gagnon & Simon (2005) menar att för att kunna skapa interpersonella skript behöver den enskilda individen, förutom att ha sitt eget inlärda skript, även kunna skapa nya skript utifrån delar av kulturella scenarion för att lära in ett kontextspecifikt beteende. Med detta menas att vad som kan accepteras sexuellt hos individen även behöver involvera en del av kulturella scenarion som även är socialt och kulturellt acceptabelt. Marie berättar hur sex upplevs som mer en prestation än något som ska vara njutningsfullt:

" Det blir ju lite tråkigt att bara den här penetrationen räknas. Alltså när det inte går

så är

det slut. Man känner sig himla maktlös […] Man kan ju ändå ha sex på annat sätt liksom. Att

det är en kul grej att uppleva tillsammans. Och då är det tråkigt om det går från att ha sex til

l att det tar slut."

Resultatet visar på liknande resonemang som förs av Fahs & Plante (2007), som menar att positivt sex har visat sig vara relaterat till förmåga att ignorera förväntningar kopplat till traditionella könsroller. Fahs och Plante (2017) resonerar kring skillnad på att känna sig tillfredsställd och att känna att de engagerar sig i sex som är i linje med vad som är bra sex för dem. Detta menar de, kan handla om hur kvinnor relaterar till sig själva. När unga kvinnor är nära en partner emotionellt och de kan känna sig naturliga och bekväma upplevs sex positivt (a.a.). Detta sammanfaller även med resultatet av kvinnornas upplevelser i föreliggande studien. När Marielle får frågan om hur hon och hennes partner pratat om andra sexuella praktiker svarar hon:

37

”Ja ...smeksex! Alltså, kan du inte ha penetrerande sex då ska du ha smeksex. Det är

typ det

bästa du kan göra isåfall skulle jag vilja påstå. Och alltid ha närhet. Att inte stöta bort varandra utan istället, jamen, mysa utan att det ska leda till något mer.”

Det Marielle beskriver är att hon försöker skapa ett nytt gemensamt skript med sin partner. Det säger inget om hur och om det intrapsykiska skriptet är överensstämmande med det hon själv vill. Hon berättar vidare om tankar kring sig själv:

”Alltså det blir ju jobbigt. Alltså inte att han stöttar mig, där är jag ju otroligt tacksam men

det som blir jobbigt är ju att jag inte kan ge honom penetrerande sex helt enkelt...alltså jag

kan inte ge honom det för det gör ont. Och det gör mig så frustrerad för det känns som han

då...han blir också frustrerad. Ibland så får jag bara känslan av att nämen nu blir han sur på

mig.”

Fetterolf & Sanchez (2015) diskuterar kring att om det kostar för mycket att utmana

traditionella skript i en sexuell relation med partner, kan det vara motiverande att bibehålla de könsroller som vi socialiseras till, även om det inte är vad vi själva önskar. Det som framgår i ovanstående citat kan handla mindre om vilken sexuell praktik det rör sig om och mer kring oförmåga att vara sexuellt aktiv och istället ge uttryck för sina sexuella önskningar.

Fetterolf & Sanchez (2015) menar vidare att det tycks snarare vara rädslan att bli uppfattad som självisk och promiskuös i sitt sexuella agentskap, snarare än att ta initiativ. Detta tycks vara i linje med vad som framgår i studien.

6.3 Att ta plats i ett eget sexuellt landskap

6.3.1 Vägen bortom könsnormen 

Ett sammantaget fynd är att de kvinnor som uttrycker acceptans och självsäkerhet, uppfattas som mest nöjda. De beskriver hur de har hittat nya vägar att vara sexuell med partner. Även om det finns en ambivalens till att vilja ta ansvar för partnerns njutning och relationen, framkommer det också att det är något som successivt förändras i behandling. Tidigare forskning visar att det finns en korrelation mellan vikten att ses som en sexpartner med agens och att samtidigt betraktas som en åtråvärd sexpartner, vilket gällde både män och kvinnor (Fetterolf & Sanchez, 2015). Detta är i linje med de kvinnor i studien som beskriver ett ökat sexuellt agentskap efter att ha börjat bejaka sig själva, har partner de är trygga med och fått stöd i behandling.

Anna berättar exempelvis att hon är tacksam för att det bara gör ont vid det penetrerande sexet, och att hon blir sexuellt stimulerad ändå. På frågan hur det är svarar hon:

”Jag tyckte det var skönt, för jag tyckte det kändes sååå...som att det fanns någon press alls.

Det var inget som att han gick ner på mig och sen som att: men ska vi inte försöka nu, utan

han hade liksom släppt det helt. Han bara: du kommer och jag kommer, det är väl det viktiga.”