Själva ordet postmodernism är en sammansättning av två ord, som kombinerade betyder efter modernismen. Post- modernism tycks alltså markera slutet på en tidigare era: modernismen. Tänkare inom den postmoderna traditionen talar vidare ofta kritiskt om upplysningen och dess idéer, som de menar har dominerat västerländsk kultur och civi- lisation. Därför kan postmodernism också beskrivas som en motreaktion på upplysningen. Postmoderna tänkare utgår ofta från idén om att ha ”genomskådat” den västerländska kulturen eller det västerländska systemet och blottlagt det.
För att förstå vad den postmoderna motreaktionen är och vad postmoderna tänkare kritiserar, krävs alltså en för- klaring av vad som i det här sammanhanget åsyftas med
modernitet och upplysning. Kortfattat är det en samling idéer
kultur de senaste århundradena. Utmärkande är tron på
ett universellt mänskligt förnuft, tolerans, kritik av religiös dog- matism och kritik av auktoritetstro. Framträdande är också
tron på att vetenskapen gör framsteg mot alltmer sann kunskap
om universum.
Denna tradition, som alltså brukar relateras till be- greppen modernitet, upplysning och den vetenskapliga
revolutionen var en reaktion mot en tidigare historisk epok
som beskrevs som präglad av stark tillit till auktoriteter, tro och tradition – och till vissa etablerade texter. Omkring och under 1600-talet utvecklades en tendens att kritisera tidigare dogmatism. Flera filosofer och vetenskapsmän uppmanade till att i stället låta det mänskliga förnuftet styra och driva utvecklingen. Det handlade om en tro på förmågan hos den enskilda individen att med sitt förnuft lära sig saker om och komma att känna verkligheten.1 Den
vetenskapliga metoden föds ur denna tanke. Metoden byg- ger på testbarhet: att vetenskapsmannen eller människan i största allmänhet behöver pröva sina utsagor och föreställ- ningar systematiskt mot fakta. Vetenskaperna utvecklades också kraftigt under 1600- och 1700-talen.
För utbildningssammanhang går det att hävda att idén om ett universellt mänskligt förnuft blev viktig. Om man tror att varje individ har ett förnuft, och att individer med hjälp av detta förnuft kan driva utvecklingen och veten- skaperna framåt, finns också en stark drivkraft att försöka uppmuntra individer att tänka själva och att utveckla eller förbättra sitt förnuft. Utbildning, kunskap och expertis 1 I sammanhanget kan nämnas bland annat Francis Bacon (1561–1626), René Descartes (1596–1650), John Locke (1632–1704), Gottfried Wil- helm von Leibnitz (1646–1716) och Isaac Newton (1642–1727).
blir då viktiga för att lösa såväl mer närliggande problem i samhället som möjliggöra framsteg och utveckling på längre sikt. Förnuftstron i kombination med en tro på att vetenskapen går framåt utgör alltså ett incitament till att utbilda individer.
Postmodernismen brukar ofta beskrivas som ett ifrå- gasättande av många, om inte de flesta, av de kulturella värden – upplysning, förnuftstro, vetenskap – som ovan beskrivits och som under de senaste århundradena utgjort grunden för det västerländska tänkandet och levnadssättet. Postmodernismen kopplas till en skeptisk hållning gent- emot upplysningsprojektet och tron på att förnuftet är en fast grund för att bestämma vad som är sant och falskt. Den utmärks också av ett tvivel på den traditionella humanis- men och på framstegsidéer.
En mild form av postmodernism kan sägas vara idén om att det moderna tankegodset är en instabil och filosofiskt bankrutt grund att stå på. Den milda formen av postmoder- nism förnekar inte att det moderna projektet någon gång kan ha varit fruktbart och givande, men menar att det nu har spelat ut sin roll. De bärande idéerna har kommit att bli institutionaliserade, vilket sägs ha lett till negativa resultat och skapat ett stelnat system som inte längre är önskvärt att upprätthålla.
Den mer kritiska formen av postmodernism argumente- rar i stället för att allt som det moderna projektet säger sig stå för och ha uppnått bara är en lögn eller ett bedrägeri. Det moderna projektet är en stor berättelse som återges för att upprätthålla en maktordning. Somliga postmoderna teoretiker väljer att tolka det som ett slags konspiration, en täckmantel för någonting annat som egentligen pågår.
eller förklaringar, så kallade stora berättelser eller me- tanarrativ. De egna teorierna utgår i stället ofta från en antiauktoritär ståndpunkt. Det skulle gå att tala om en
misstankens hermeneutik,2 där tolkningen av världen sker
med hjälp av en underliggande grunduppfattning att man bör misstänka, ifrågasätta och i många fall vara kritisk mot det som studeras. Det är en strömning som inte sällan har varit mer intresserad av att destabilisera andra teorier och deras sanningsanspråk än att skapa en egen grundläggande teori.3
Postmodernism kan alltså ses som en ny epok eller en ny historisk era, men oftare beskrivs det som ett teoretiskt perspektiv eller ett verktyg för att förstå de förutsättningar och villkor vi lever under. Postmodernismen blir då en filosofisk-teoretisk premiss, men även en politisk premiss. Inte sällan blandas dessa perspektiv. Det kan exempelvis handla om att med utgångspunkt i ett ifrågasättande av ”framstegstanken” också ifrågasätta och kritisera det po-
litiska system som anses ligga bakom ett sådant tänkande
och en sådan utveckling. Postmodern teori brukar kopplas samman med strömningar åt vänster på den politiska ska- lan. Samtidigt har postmodernismen kritiserats från både höger- och vänsterhåll. Den konservative filosofen Roger Scruton menar exempelvis att postmodernismen emanerar ur marxismen och 1968 års idéer. Andra, som Alan Sokal och Jean Bricmont, har i sin kritik av postmodernismen sagt sig vilja försvara vänstern mot trendiga men farliga 2 Hermeneutik är vetenskapen om rätt tolkning av en text eller läran om förståelse. Tolkningen är en central del av själva forskningsmetoden. Enligt den hermeneutiska kunskapsteorin finns inte någon absolut san- ning och därför kan man heller inte söka efter en sådan.
postmoderna tendenser.4 En gemensam utgångspunkt för
kritiker av postmodernt tänkande kan sägas vara att de – oberoende av politisk övertygelse – vill försvara förnuftet, det rationella tänkandet och vetenskapliga metoder från vad de uppfattar som postmodernismens obskurantism och relativism.