Sebastian, som läraren heter, står med ena benet på pianostolen, med en gitarr som han håller på att stämma. Han är omgiven av några elever som också väntar på att få sina gitarrer stämda. De öv- riga sitter på stolar i en halvcirkel med varsin gitarr i knäet. Sebasti- an stämmer gitarrerna med snabbhet och en gnutta nonchalans och avslutar varje stämning med en dragning, markerande att gitarren nu är i spelbart skick. Rummet är fyllt av plinkande och sorlande, men när Sebastian häver upp sin röst efter avslutad stämning tyst- nar eleverna: ”När ni ska spela gitarr så ser ni redan nu att det är rätt trångt”, säger han och gör en gest som signalerar att eleverna bör sära på sig för att de inte ska störa varandra under spelandets gång. Hans röst har ett energiskt tonfall och förmedlar en stämning att effektivitet är ett signum för detta klassrums pedagogiska prak- tik. Vissa av eleverna följer hans uppmaning och Torbjörn sätter sig till och med framför de andra. ”Jag tycker det underlättar otroligt”, fortsätter Sebastian. ”Ni kan röra era händer”. ”Ta ett D ackord på den”, säger han vänd mot Anders. ”Är det inte så”, frågar Anders och tar efter lite tvekan det grepp som han tror är förknippat med ackordet. Sebastian har emellertid inte varit ute efter att kontrollera om Anders behärskar ackordet utan istället efter att avgöra om An- ders gitarr är stämd. Han tar nu gitarren och finslipar stämningen. Han provar olika intervall och ackord för att temperera stämning- en. Under tiden bidar Anders sin tid sittande med händerna i knä- et. De andra eleverna respekterar Sebastians aktivitet genom att un-
der tiden inte spela på sina gitarrer. När Sebastian är nöjd reser han sig upp, pekar på tavlan och säger: ”D, A7 och G har vi spelat… mycket”. Han gör en liten konstpaus mellan orden spelat och mycket och uttalar dessutom ”mycket” med extra eftertryck ungefär som för att visa att dessa ackord är något som eleverna verkligen bör behärska. ”Är det nån som känner att dom inte kan de här ac- korden utantill”, fortsätter han. Rösten har en tendens att gå upp i falsett i slutet av frasen, vilket förstärker ett intryck av att han är ex- alterad och så effektivt som möjligt försöker ta vara på den tid som står till förfogande genom att driva lektionen framåt. Han intar se- dan en pose där han knäpper händerna över magen samtidigt som han tittar ut över elevskaran med ett vaksamt uttryck i ansiktet. ”Ja… G… kanske”, svarar Jonte efter ett ögonblicks tvekan. ”Du kan det inte”, replikerar Sebastian och pekar på Jonte. ”Alla andra känner att de har koll på de här ackorden”, fortsätter han med energisk röst. ”Ja… typ”, svarar en av eleverna och en annan säger ”sådär”. ”SÅDÄR”, härmar Sebastian med låtsad indignation, sam- tidigt som han med en whiteboardpenna pekar på Anders. ”Gå upp och skriv ett D-ackord på tavlan”.
Denna lektionssekvens kan analyseras med avseende på både identitet, styr- tekniker och produktion av kunskap. De båda förstnämnda aspekterna kom- mer att diskuteras nedan och kunskapsbildningen kommer att utgöra fokus i detta avsnitt. Det som kan utläsas av sekvensen är att eleverna ska behärska tre ackord på gitarr. Det handlar inte om att lära sig ackorden, utan lärarens reto- rik går ut på att det förutsätts att eleverna redan behärskar dem. Detta under- stryks dels av extremiseringen ”mycket” som dessutom ges extra eftertryck ge- nom konstpausen och att ordet betonas, dels av den spelade indignationen när en av eleverna säger att hon behärskar ackorden ”sådär”. Lärarens spelade in- dignation är så tydlig att den inte kan uppfattas som verkligt menad, vilket fungerar som balanserande det faktum att eleverna egentligen borde behärska de tre ackorden men att läraren har full förståelse för att vissa av dem ännu inte gör det.
Lektionssekvensen förmedlar också ett budskap om att det finns en ambi- tion att repetera gångbara ackord, att nöta in dem med syftet att eleverna ska träna hantverket på i det här fallet gitarr. En progressionstanke kan också för- utsättas vara inbyggd i att ofta återkomma till samma ackordskonstellation eftersom en sådan efterhand kan byggas på med nya ackord. Det faktum att alla elever deltar underbygger också att det finns en ambition att så många
elever som möjligt ska lära sig kompa på gitarr. Kort sagt att öva på att be- härska ett musikaliskt hantverk. Gången när en låt studeras in har också ett bestämt mönster. Först lär samtliga elever ackorden på gitarr och sjunger lå- ten. Man tränar även på eventuella riff. Efter det läggs bas trummor och key- board till. En återkommande distinktion som läraren gör mellan den första fasen av lärandet, alltså det direkt instrumentaltekniska och slutfasen, när man spelar låten i klassensemble är att den rena färdighetsträningen inte kan be- traktas som musicerande. Formuleringar kring detta tema förekommer fre- kvent i materialet och andemeningen torde vara att begreppet musik definie- ras som mera komplext än att hjälpligt behärska exempelvis ett par ackord på gitarr. Nedan följer tre utsagor som återfinns på olika ställen i det empiriska materialet, men som kan tjäna som illustration av olika sätt att ge begreppet musik mening.
”Den börjar alltså med fyra stycken rundor med det här lilla riffet, som ni har spelat nu. Och det går rätt så fort. Så det får man alltså träna upp fingrarna i. Vi ska inte göra musik utav denna idag, utan vi fortsätter veckan efter sportlovet och då ska vi få in bas och trummor och piano med och sången med. Så nu kör vi igenom, sjunger och spelar ackord”.
Ja det låter lite musik ju… vi provar nu.
Nu e de svårt. Nu e det musik.