Det finns en tydlig ambition från lärarens sida att sätta genomgången av rock- och popmusikens historia i relation till elevers vardagserfarenheter. Musiken behandlas inte heller som en isolerad företeelse utan ses mera som en stilmar- kör bland andra. En diskussion kring mode har exempelvis effekten att elever- na livligt deltar i diskussionen, kommenterar och drar paralleller till sitt eget sätt att förhålla sig till marknadsestetik. En sådan infallsvinkel kan kategorise- ras som undervisning om och diskussion och reflektion kring markandsestetik och vardagskultur. Följande lektionssekvens utspinner sig i anslutning till en föreläsning om 1950- talets rock´n rollmusik. Den har föregåtts av en lång utläggning om flickors och pojkars klädstil på 1950-talet och kopplingar har också gjorts till vilka influenser detta mode haft på dagens klädstil. Nu har turen kommit till att avhandla frisyrerna.
Sven står mitt på golvet med eleverna sittande på stolar i en halv- cirkel framför honom. Han demonstrerar med engagerade rörelser pojkars klädstil på 1950-talet: ”Om man skulle va lite tuff här ned- till, vad var det för skor då”, säger han med en gest mot fötterna. ”Läder”, framkastar en av eleverna. ”Platåskor”, föreslår Linda. ”Platåskor”, upprepar Sven med ett tonfall som signalerar både för- våning och spelad avsmak. Samtidigt lyfter han det ena benet och tittar på foten, ungefär som om han ytterligare vill poängtera det orimliga i Lindas förslag. Han fortsätter: ”Oj… nu flög du upp tju- go år”. De andra eleverna skrattar, vilket illustrerar att de är med- vetna om Lindas klavertramp och själv har en mera korrekt upp-
fattning om olika skotypers inplacering tidsmässigt. Linda gör ett knappt hörbart försök att urskulda sig genom att mumla att hon inte har en aning om skomodet i olika tidsperioder. Resonemanget fortsätter och ytterligare förslag ges, exempelvis sneakers, men Sven är inte riktigt nöjd utan gör sig redo att leverera det rätta svaret; ”Nej det är alltså vad ska man säga en vanlig lågsko, men… det är fronten som är lite annorlunda”. Efter detta klargörande förstår plötsligt Alexandra vad Sven är ute efter och utropar: ”Spetsig”. ”Den är spetsig”, upprepar Sven med lustfyllt tonfall. Han fortsät- ter att på ett målande sätt med ord och rörelser illustrera pojkens klädstil på 1950-talet. Förutom skorna som kallades myggjagare nämns jeans, t-shirt och skinnjacka. Nu har turen kommit till hå- ret. ”Och så håret”, säger han ”var väääldigt, väääldigt viktigt”. Hans röst blir mörkare och han drar på ordet väldigt samtidigt som han håller händerna framför sig och liksom knackar i luften, allt för att visa betydelsen av frisyren för ungdomar under 1950-talet. Ele- verna är engagerade. Spridda skratt hörs och Malin visar med hän- derna tekniken för att skapa en tidsenlig frisyr med en stor ”våg” i pannan. Sven fyller i: ”Stålkammar helst, står dom och”, samtidigt som även han gör rörelser kring huvudet som symboliserar tillväga- gångssättet vid skapande av en sådan frisyr. ”Och för att få då håret att göra precis som man ville så använde man sig av…”, säger han och tittar på eleverna för att markera att de ska fylla i hans oavslu- tade formulering. Han får olika svar, som vax, vaselin, gelé, smör och till och med bilfett. Sven är nu mycket engagerad och tycker uppenbarligen att resonemanget är intressant. ”Man kunde faktiskt köpa ett speciellt och kan det också fortfarande… bryyyyyyyyl”, sä- ger han och drar ut på stavelsen bryl för att eleverna ska kunna fylla i sista delen av ordet. Nu kommer någon på vad han är ute efter och skriker ”BRYLCRÉME”. ”Det sa jag ju för fan innan, det finns på GEKÅ:s vrålar Martin. Resonemanget fortsätter och man disku- terar nackdelarna med brylcréme i förhållande till dagens sortiment av hårprodukter och så småningom anses ämnet uttömt.
Lektionssekvensen är intressant med utgångspunkt i flera perspektiv. Det som behandlas har ingen direkt koppling till musik utan kan mera ses som en dis- kussion kring andra ungdomskulturella symboler. Det skapas vidare en slags förundran över de stilelement som var verksamma vid ungdomars identitets- konstruktion vid den tiden. I sin konstruktion av 1950-talets ungdomsstil bygger läraren på de element som framstår som iögonfallande, exempelvis spetsiga skor, märkliga frisyrer och fett hår, och ungdomarna som naturligtvis
också har en viss kännedom om 1950-talsmodets karakteristika dras med i beskrivningarna av hur annorlunda allting var. Lektionssekvensen framstår helt enkelt som njutbar för både lärare och elever, att en stund få lov att vältra sig i de konstigheter som den tidens mode erbjöd, skänker en märkbar till- fredsställelse. Samtidigt förmedlar lektionssekvensen en slags populism som också resulterar i en stereotyp historieskrivning. Fokusering av fenomen och stilelement som är iögonfallande får också effekten att en stigmatisering kommer till stånd, vilket sedan resulterar i en stereotyp historieskrivning. Det- ta är naturligtvis svårt att undvika. Det finns en förväntan att lektioner ska vara intresseväckande och då kan det vara svårt att bortse från iögonfallande aspekter av en kulturyttring.
En annan problematik som har koppling till ovanstående resonemang är att det finns en tendens att kuriosa om artister kan bli ett dominerande inslag i en historieskrivning. Att ta upp brylcréme som en viktig signifikant för 1950-talets hårmode kan i och för sig vara plausibelt, men samtidigt margina- liserar det andra fenomen. Det finns en hel del exempel på denna tendens i materialet, även vad det gäller de andra praktikerna som ingår i studien. Så- lunda kommer ofta anekdoten om när Elvis Presley blev berömd upp. Likale- des figurerar ofta en bild på Jonny Rotten och Sid Viscious i Sex Pistols, en bild tagen vid en konsert när de har skurit sig blodiga med rakblad. Det finns således en tendens att olika händelser som har en karaktär av kuriosa så små- ningom blir dominerande i en historieskrivning och även utgör det eleverna kommer ihåg av undervisningen. En sak som ytterligare förstärker detta fak- tum är att olika företeelser i en kulturyttring eller olika händelser i en artists liv med nödvändighet måste prioriteras på grund av den begränsade tid som står till förfogande och då ligger det nära till hands att välja de som är mest iögonfallande. Resultatet blir en slags populism, vilken kan vara nog så effek- tiv för att fånga elevernas uppmärksamhet, men som också kan ifrågasättas eftersom det ger en ytlig, stereotyp och stigmatiserande bild av musikstilar och artister.