En berättelse om rockens och popens utveckling går svårligen att åstadkomma om det inte finns ett resonemang just om hur den har utvecklats. Detta i sin tur implicerar att en kategorisering av musik också måste göras. Musikstilars karaktär måste frysas och relateras till speciella tidsperioder för att förändring av karaktären gentemot en annan tidpunkt i historien ska kunna påvisas. Oli- ka val och prioriteringar, exempelvis vad det gäller musikstilar och artister måste också göras. Inom musikstilarna måste olika låtar som exemplifierar sti- len väljas ut och det måste också ske ett urval från en speciell artists repertoar. Ett val måste också ske huruvida en låt ska exponeras i sin helhet eller om små partier som exemplifierar vissa karakteristiska drag ska väljas ut. Ofrånkomli- gen innebär ett val också en bortsållning av sådant som inte väljs. Denna prak- tik har i detta avseende mycket gemensamt med flera av de andra praktikerna i studien. Det finns en ambition att göra historieskrivningen begriplig, och detta tar sig olika uttryck. Ett sådant är viljan att kategorisera och att placera kategorierna på en tidsaxel. Ett annat är viljan till syntes och förenkling och ytterligare ett är en strävan att förklara varför det blev på det ena eller andra sättet. Slutligen förtjänar begreppet urval att nämnas, ett mycket viktigt ele- ment i en historieskrivning som emellertid ofta inte problematiseras.
”Varför går jag igenom den här bluesen så grundligt då”, frågar Sven. ”Den är väldigt viktig”, svarar Malin med ett stänk av ironi. Sven fortsätter med eftertryck i orden: ”Den är viktig. Den är jätte- viktig. För man kan inte ta väck blusen från utvecklingen för då ra- sar massor av musikstilar framöver. Den är så otroligt genomsyran- de i många musikstilar framöver”. Han gör nu en eftertänksam paus innan han är redo att leda över till nästa musikstil som ska diskuteras: ”Nästa stil som vi ska gå över på nu, jag tänkte att vi nästa gång spelar en blues här, och då kan vi till och med göra så att vi kör igång bluesgunget och så sjunger vi era låtar till det. Så gör vi en enda stor lång blues med alla era låtar”. Han hinner bara börja på överledningen innan han ånyo är tillbaka på bluestemat. Ett re- sonemang bryter ut kring om bluestexten, som eleverna har fått till uppgift att författa till nästa musiklektion, ska skrivas på svenska el- ler engelska samt om de själva ska sjunga den. När detta är utrett kommer Sven in på känslan i bluesmusik: ”Och det här med blue-
sen, det är som en säkerhetsventil, var det för dom svarta här som inte hade det så bra”. Samtidigt som han säger detta tar han ett steg fram och illustrerar med båda händerna i en rörelse ut från bröstet. ”Dom SKREK ut sin ångest som dom hade, sina problem”, fortsät- ter han med inlevelse och en markering på ordet skrek. ”Så därför kan den bli så där lite vrålig ibland, bluesen, även om den är lugn och taktfast i sin karaktär, så waou, så skriker man ut. Och så mår man lite bättre efteråt”. Hans tonläge har nu sänkts och rösten låter mera reflekterande och förklarande. De verbala utläggen ackom- panjeras av att han vaggar fram och tillbaka för att markera blue- sens lugna och taktfasta karaktär och av att han ånyo gör en rörelse med händerna från bröstet och utåt när han kommer till passagen om bluesens ”skrikiga” karaktär. Skildringen av bluesens karaktär är nu slut och Sven leder in på nästa musikstil. ”Nästa stil… hur långt”. Han avbryter sig själv och ser lite tankspridd och villrådig ut innan han återupptar skildringen: ”Nästa stil… ja just det blue- sen… hur långt går den framåt”. Han tar sig åt fickorna som om han letar efter något, förmodligen en whiteboardpenna, för han går nu med energiska steg fram till tavlan. ”Är det en svart eller vit mu- sikstil”, säger han samtidigt som han hittar en whiteboardpenna på katedern och gör sig redo att skriva. Några elever mumlar att det är en svart stil. ”Helt klart en svart”, svarar Sven. ”Och om jag snabbt ritar mitt lilla träd här som jag hela tiden kommer att återkomma till. Jag gör ett litet träd här. Så var det jazzen som gick ut här på den ena, och så hade vi bluesen här. Och bluesen den sträcker sig tidsmässigt ganska långt in i trädet… och där är inte så mycket an- nat… och det är en svart musikstil. Men givetvis så finns det en massa vita som är intresserade av bluesen, men dom kom inte rik- tigt i kontakt med den”. Hans ansiktsuttryck är nu lite bekymrat och han gör små slag med händerna framför bröstet som för att ac- centuera att det finns en problematik i att de vita var intresserade av blues men inte kom i kontakt med den. Berättelsen fortsätter med att han tecknar en bild av den tidiga bluesen som en landsortsföre- teelse. Människorna satt på sina verandor och spelade blues för sig själv. Scenariot förändras emellertid under 1920-talet. Olika om- ständigheter gör att de svarta i ökad utsträckning behövs uppe i norr. När de flyttar tar de bluesen med sig. Den blir tyngre och på 1930-talet även elförstärkt. Citybluesen är därmed född. Skildring- en av bluesens utveckling går vidare via rhytm and blues för att så småningom landa i 1950-talets rock´n roll.
De fem tidigare nämnda begreppen kategorisering, tid, förenkling, förklaring och urval är centrala i denna lektionssekvens. Det första som förmedlas är lä- rarens strategi att slå fast bluesens stora betydelse för populärmusikens utveck- ling. Denna går ut på att fråga varför eleverna tror att han ägnar så mycket tid åt att redogöra för bluesen. Det ligger implicit i en sådan fråga att anledning- en är att bluesen är betydelsefull. Detta eftersom själva meningen med under- visningen är att eleverna ska tillägna sig kunskap och att det därför kan förut- sättas att den kunskap som förmedlas omsorgsfullt har valts ut och därför kan betraktas som viktig. Malins halvt ironiska tonfall signalerar att Svens fråga egentligen kan betraktas som att han ”slår in öppna dörrar”, eftersom svaret är givet med hänsyn till skolans uppgift. Det går också att tolka hennes tonfall som en sarkasm över vem som har tolkningsföreträde beträffande vad som kan betraktas som viktigt. Hon säger: ”Den är väldigt viktig”. Även om hon kan- ske inte är medveten om det så signalerar användandet av begreppet är att det inte finns någon aktör, exempelvis läraren som tycker att bluesen är betydelse- full för populärmusikens utveckling, utan istället att det är en sanning som är fullkomligt självklar och därför inte behöver legitimeras via någon källa. Vida- re extremiserar hon sin formulering med begreppet ”väldigt”. Att göra så arbe- tar ytterligare upp ett intryck av att hon levererar det svar som hon förutsätter att läraren vill ha på en sådan fråga. Det är just i detta som sarkasmen kom- mer till uttryck.
Efter utvikningen kring författandet av bluestexterna kommer ett exempel på en reduktionistisk förklaring av bluesens karaktär och funktion. Läraren bygger upp illustrationen via begrepp som ”säkerhetsventil”, ”ångest”, ”pro- blem”, ”skrek” och ”vrålig” samt via formuleringar som ”inte hade det så bra” och ”så mår man lite bättre efteråt”. I och för sig ter sig en sådan beskrivning av bluesen inte som felaktig och tagen ur luften, men det är också en förenk- ling som medför att kunskapsproduktionen blir enkelriktad, naiv, övertydlig och fastlåst vid speciellt remarkabla detaljer, vilket i sin tur har en stereotypi- serande funktion. En effekt blir naturligtvis att struktur bringas kring bluesens karaktär och funktion, men också att ett pris för denna struktur måste betalas.
Nästa avsnitt i lektionssekvensen handlar om kategorisering och tidsmässig inplacering. Bluesen ska placeras in under kategorierna ”svart” och ”vit” mu- sik och läraren är först mycket bestämd i att det är en ”svart” musik. Detta accentueras av att han använder formuleringen ”helt klart” samt att han dess- utom uttalar ordet ”den” med eftertryck. Dock insmyger sig en ambivalens
lite senare i sekvensen, när han konstaterar att det faktiskt fanns vita som var intresserade av blues. Det ges således uttryck för en vilja att kategorisera, men samtidigt finns det vissa reservationer. Avsnittet där bluesen ska placeras på ett populärmusikens träd är också ett led både i att bringa struktur kring dess ut- veckling och i att placera in den tidsmässigt.
Resten av lektionssekvensen har ett förklarande anslag som ger en förenk- lad, stereotyp och i vissa avseenden stigmatiserande bild av bluesens utveck- ling och dess utövare. Detta görs genom att summariskt presentera olika ut- vecklingsskeden kopplade till tidsperioder.