Klassen kan betraktas som gruppmässigt ganska heterogen och emellanåt finns tendenser till konflikt och bråk mellan de olika grupperingarna. Vissa av ele- verna i gruppen med utländsk bakgrund har en ganska dominant och utåtage- rande attityd som ofta tar sig uttryck i en hög ljudnivå i klassrummet. Det händer också att dessa flickor kommenterar de andra eleverna på ett sätt som är upphov till irritation. Det finns också en grupp pojkar som är lite yviga i sin framtoning. Dessas identitet ger en föreställning om hårdrocksälskande och mopedåkande ungdom med rötterna i svensk småstads- och landsortskul- tur. En tredje grupp kan också identifieras. Denna består av några i lektionssa- len tysta och återhållsamma flickor vars framtoning är mera mainstream ori- enterad. Det existerar således en kulturell heterogenitet i klassen, som märks genom en del nedsättande kommentarer mellan eleverna.
Det finns även en könsmässig uppdelning i klassen. Pojkarna placerar sig med början i den ena änden av halvcirkeln med stolar, den återhållsamma flickgruppen i mitten och den mera högljudda flickgruppen i den andra än- den. Detta innebär att det finns en klar uppdelning även könsmässigt, förut- om att placeringen också indikerar den kulturella uppdelningen.
För att ytterligare bygga på resonemanget om olikhet så finns det i pojk- gruppen tre talangfulla musikanter som trakterar instrument som trummor, gitarr och keyboard, medan en hel del av de andra eleverna inte kan spela överhuvudtaget. Sammantaget resulterar ovan beskrivna förhållanden i en ”vi och dom” känsla som tydligt genomsyrar klassrumsatmosfären.
Följande lektionssekvens har en stark koppling till ovanstående resone- mang och situationen utspelar sig i samband med att en gruppindelning inför det förestående projektet kring musikskapande görs.
Douglas, står med händerna i byxfickorna bakom bordet vid tavlan. Det är ganska stökigt i klassrummet och flera elever pratar i mun på varandra. Han höjer rösten för att överrösta sorlet och tar till orda. ”Hur är det. Kommer ni ihåg att ni skulle tänka lite på gruppindel- ning till idag”. ”Vad då för gruppindelning”, frågar en av flickorna. ”Jag skulle vilja ha”, fortsätter Douglas nu lutad mot tavlan. Han tystnar mitt i meningen och får en lidande uppsyn i ansiktet på grund av att eleverna inte lyssnar utan istället fortsätter prata. Nå- gon av eleverna uppmärksammar hans stigande irritation och ma- nar de andra att vara tysta och lyssna. Efter några sekunder fortsät- ter han, nu vankande fram mot pianot, fortfarande med händerna i
byxfickorna och fundersamt stirrande i golvet. ”Jo”, säger han med eftertanke, ”den här gruppen, som ni ska göra den här låten i… så… kan ni lösa gruppindelningen själv”. Flera elever skriker: ”Jaa- aa”. Douglas fortsätter: ”så tycker jag att det är bra”. Men vissa premisser gäller. Jag vill ha rena kill- och flickgrupper… killarna och tjejerna för sig. Det utbryter nu ett vilt sorl och eleverna börjar spekulera i vem som ska vara med i de respektive grupperna. Doug- las står lutad över pianot och försöker överrösta eleverna med en förklaring till varför han vill ha könssegregerade grupper. ”Orsaken till att jag helst vill ha killar och tjejer”. Han tystnar på nytt för att markera det lönlösa i att tala så länge ingen lyssnar. ”För helvete”, utbrister en av pojkarna. För ett par sekunder tystnar de flickor som är mest högljudda och Douglas gör sig redo för ett nytt försök. ”Orsaken till att jag helst vill ha killar och tjejer för sig är därför att”. Längre än så kommer han inte eftersom flickorna ånyo har börjat prata, flytta på stolar och vara allmänt störande. Han är nu märkbart irriterad och utbrister med uppfordrande röst: ”Kan ni vara tysta och lyssna”. Detta utspel ger ett visst resultat och han fortsätter: ”Det är därför att killar och tjejer i ett sånt här arbete, dom tänker lite olika och vill skriva om lite olika saker enligt min erfarenhet. Det finns säkert undantag för det men… det brukar bli lättare att få nånting gjort när det är rena kill- och flickgrupper för där blir inte så mycket diskussioner. Men vill ni göra undantag för det så är det okej. Men jag vill bara säga att det brukar bli svårare”.
Det kan diskuteras varför läraren är angelägen om att segregera flickor och pojkar. De argument för strategin som förs fram bygger på att effektiviteten förutsätts bli större om det finns en samsyn kring det textliga innehållet, en samsyn som förutsätts vara lättare att uppnå med könssegregerade grupper. Retoriken bygger på ett antagande att pojkar och flickor är annorlunda, vilket också kommer till uttryck genom att de har olika uppfattningar om vilka äm- nen som bör behandlas i en text. Läraren bemyndigar också sitt uttalande ge- nom att hänvisa till sin erfarenhet i anslutning till tidigare musikskapandepro- jekt. Det finns ett ideologiskt dilemma inbyggt i ett ställningstagande att sära på pojkar och flickor, men detta ställningstagande legitimeras av att framställa strategin som konfliktförebyggande i effektivitetssyfte. Dock kan det i dagens läge resas legitima argument både för en separation och en blandning av poj- kar och flickor i olika verksamheter i skolan, så ett sådant förfarande bör inte betraktas som kontroversiellt. En sak som emellertid kan fastslås är att det
handlar om en teknik för styrning. Utgångspunkten är att presumtiva konflik- ter antas förebyggas med en följd att gruppklimatet blir lugnare, vilket också ger en effektivitetsvinst.
Resultatet av gruppindelningen blir att flickorna delar in sig i två grupper, en bestående av flickorna med utländsk bakgrund (8 elever) och en med de övriga (5 elever). Bland pojkarna utkristalliseras också två grupper om 5 elever i varje, varav de tre som har tidigare erfarenhet av musicerande återfinns i samma grupp. Resultatet blir således inte enbart en segregering med avseende på kön utan även en segregering med avseende på kulturellt ursprung och förmåga att musicera. Den teknik för styrning som läraren använder sig av genom att föreslå könssegregerade grupper och i övrigt låta eleverna själva dela in sig kan sägas innefattas i en diskurs om konsensus som produktivt. En så- dan diskurs resulterar i en mera harmonisk klassrumssituation där anledningar till konflikter rationaliseras bort och där kunskapsproduktionen inte blir störd av divergerande uppfattningar. En diskurs om dissensus som produktivt hade resulterat i en uppmaning, eller ett krav, att eleverna skulle dela in sig i hete- rogena grupper beträffande både kön, kulturell bakgrund och förkunskaper. Detta skulle ha inneburit konflikter som kunde ha resulterat i en förändring av de inblandade parternas inställning i olika frågor, men risken skulle också finnas att projektet skulle ha misslyckats. Det skulle också ha inneburit att kunskapsproduktionen hade transformerats genom nya influenser. Texternas innehåll är ett exempel på att det finns ett tydligt genusrelaterat mönster i in- nehållet. Pojkgruppernas texter anspelar genomgående på sex och flickornas beskriver olika aspekter av kärlek.