Musik i skolan är en självutlämnande aktivitet, kanske mera självutlämnande än någon annan på grund av att den har en inbyggd performativ dimension. Problematiken har diskuterats i Ericsson (2006) där det i intervjuer med lärare
framgår att ett viktigt kriterium vid bedömning och betygssättning är elever- nas förmåga att hantera performativa situationer. Det kan röra sig om att känna sig bekväm med att sjunga och musicera inför publik, exempelvis klasskamrater, kompisar och föräldrar, men det kan även handla om att ut- trycka sig verbalt när det gäller att svara på frågor eller vid redovisningar av olika slag. Ovan har under avsnittet Den okunnige och ointresserade diskuterats identitets- och dominansproblematik, men en analys av det avsnittet skulle även kunna göras med avseende på integritetsproblematik. Följande lektions- sekvens är ytterligare ett exempel på en situation som kan diskuteras med av- seende på detta, men nu gäller det den specifika integritetsproblematik som uppträder i kölvattnet av musikundervisningens performativitetsdiskurs.
Eleverna håller på att lära sig sångstämman till Ebba Gröns låt 800 grader. De har just sittande sjungit låten men Sebastian är inte rik- tigt nöjd: ”Ställ er upp i en klunga så att jag kan höra er och så att ni kan dra nytta av varandras sångröster”, säger han. Alla eleverna ställer sig lydigt upp. Som vanligt har Pontus distanserat sig från de andra. Han står längst ut på ena kanten och mellan hans stol och nästa är det ett betydligt större mellanrum än mellan de andra sto- larna. Han är också den som sist följer Sebastians uppmaning om att eleverna ska stå upp. Sebastian räknar in och börjar spela den karakteristiska introduktionen till låten. Under tiden som introt spelas hinner Pontus titta besvärat på texten som han håller i han- den, lägga upp vänster ben på stolen bakom sig så att han står på ett ben, ta ner benet igen för att till sist greppa tag i TV-apparaten som står vid sidan om honom. De andra eleverna står lugnt med texten i handen, väntande på att sånginsatsen skall börja. Läraren och alla elever utom Pontus börjar nu sjunga. Vissa av eleverna har svårare att hänga med än andra, men alla rör på läpparna indikerande att de åtminstone försöker. Pontus är emellertid fullt sysselsatt med att balansera på högerbenet. Han har ånyo lagt upp det vänstra på sto- len bakom sig och som för att göra det ännu mera invecklat gungar han med hjälp av den ena handen på stolen. Jag väntar hela tiden på att han ska tappa balansen och braka ihop på golvet. Han lyckas emellertid balansera sig igenom låten och mot slutet har han till och med tid att symboliskt röra på läpparna ett par gånger.
En lektionssekvens som denna är förmodligen vanligt förekommande i den svenska skolans musikundervisning och det kan kanske tyckas att en sådan borde kunna passera utan någon djupare diskussion. Dock kan det vara frukt-
bart att någon gång stanna upp och ifrågasätta det som många musiklärare ser som självklart, det vill säga att hurtigt kommendera upp eleverna på golvet för att delta i en aktivitet. Det finns en dimension av dominans i en sådan situa- tion som skildras ovan. Läraren vet att han har den auktoritet som krävs för att få eleverna att ställa sig upp och eleverna ifrågasätter inte heller hans legi- timeringsretorik fast den mycket väl kan uppfattas som tunn. Det är fullt möj- ligt att hävda att föreställningen att det är bättre att stå upp och sjunga är så cementerad att den inte går att ifrågasätta och att uppmaningen ofta görs halvt omedvetet och utan reflektion. Det är även fullt möjligt att diskutera fenomenet som en disciplineringsteknik. Under hela tiden sånginsatsen pågår visar Pontus tecken på rastlöshet. Det är som om rörelserna är ett sätt att skyla över en känsla av att vara utlämnad till att stå rakt upp och ner och sjunga med en text i handen. I detta fall handlar det om identitetsförhandling. Han är av läraren påbjuden en identitet som sjungande elev som följer gruppens beteende, men hans handlingar och uppsyn signalerar att han inte känner sig bekväm med en sådan identitet.
Sammanfattning
Ett av praktikens mest karakteristiska drag är dess fokus på det musikaliska hantverket. Flera av eleverna är drivna musikanter och dessas kompetens, in- tresse och positiva hållning påverkar majoriteten av eleverna, vilket i sin tur gör att musikverksamheten framstår som en betydelsefull aktivitet. Detta kombinerat med en kunnig, energisk och effektiv lärare resulterar i en till sy- nes väl fungerande praktik, där normen är att vara kunnig, följsam och intres- serad. Det bär emellertid också med sig att ett avvikande beteende uppfattas som mera utpräglat än det skulle göra i en praktik där det inte fanns en så tyd- lig norm, vilket visar sig i att främst en av eleverna förvisas till verksamhetens periferi. Det existerar också en ganska traditionell maktfördelning mellan lära- re och elever, som yttrar sig i olika disciplineringstekniker, där en förutsätt- ning för att kunna utöva dessa tekniker också är direkt beroende av vilka sub- jektspositioner som är möjliga att inta. Slutligen fokuseras resultatet, exempel- vis i klassrumsmusicerande, vilket har implikationen att högpresterande elever ofta får betydelsefulla uppgifter vid musicerande i klassensemble.