Diagnostisering

Diagnostisering framträdde vid olika situationer under intervjuerna. Bland annat berättade de intervjuade lärarna om hur de upptäckte och kom fram till att elever på deras skola hade blivit utsatta för IPV. Diagnostiseringen syntes också i diskussionen om vinjetterna (se bilaga 1). Nedan kommer vi genom att använda begreppen

prioritering, exkludering och kunskapssystem presentera och förklara vad lärarna sagt om detta.

5.1.1 Prioritering

Samtliga intervjuade lärare som hade erfarenheter av IPV bland eleverna förklarade att de förstod att eleverna var utsatta av IPV utifrån de symtom som eleverna uppvisade på skolan. Beteendena som eleverna uppvisade prioriterades och prioriteringen av

symtomen går att se som en förklaring på varför IPV konstaterades vara orsaken till beteendena. Lärarna la märke till att någonting inte stod rätt till i elevernas beteenden och kunde således förstå att eleverna var utsatta för IPV. En lärare beskrev symtomen hens elev uppvisat på följande vis:

Hon hade mycket tajta kläder, tunna kläder, mycket kortärmat och började sedan att gå med tjocka luvtröjor och visade inte så mycket hud.

Kroppsspråket gör väldigt mycket, från att ha varit positiv och öppen till att dölja sig, visa med kroppen att man är nedstämd. Lägga sig i en hög över bänken, i stället för att sitta upp och ge uppmärksamhet – så visade man istället att man var trött hängig, att man inte orkade, vill inte riktigt vara där.

(Högstadielärare 3)

Andra lärare som också upptäckt att deras elever hade blivit utsatta för IPV beskrev samma symtom som ovan och lade även till att eleverna hade en ökad skolfrånvaro samt att de förändrades personlighetsmässigt. Fler exempel som togs upp var hur eleverna gick från att vara utåtriktade till att hålla sig undan. Vidare fanns det även lärare som såg våldet ske på skolan. En lärare berättade att våldet bland annat yttrade sig genom att en elev hotade sin partner så läraren såg och hörde. En annan lärare berättade att paret hade gemensamma lektioner där förövaren utförde psykiskt våld mot sin partner under lektionstid. Läraren beskrev att hen vid flera tillfällen sa ifrån till förövaren genom att säga ifrån samt markera att det inte var okej. Samma lärare berättade även:

26

Det vi märkte var ju att den här flickan var väldigt kuvad. Man kunde både under lektionerna, på rasterna och skolan överlag se vilken makt han hade över henne. Kring sättet han talade till henne, var hon fick sitta, vad hon skulle ha för kläder och andra kommentarer han gav till henne kommentarer av hur hon såg ut, om hennes vikt, ifall hon sa någonting på lektionerna så kunde han kommentera det och förlöjliga henne. (Gymnasielärare 2)

För att kunna ta reda på samt samtala med eleverna om det som skedde berättade många av lärarna att det var av vikt att de var tillgängliga för de drabbade eleverna. De sade att de tog sig tid på raster och i andra sammanhang för att prata med eleven om

situationerna för att på så vis kunna hjälpa eller stötta hen i det som skedde. En annan central del för att eleverna skulle berätta om vad som skett beskrev lärarna var att de hade en god relation med dem. En lärare underströk vikten av relation mellan hen och eleverna och sa:

Det finns andra faktorer, men jag tror att relationen är allt. Jag tror att det faktiskt är det som gör att en elev vågar berätta. Jag tror att det är som i precis alla andra relationer man har, när det gäller vänner eller partner att om du känner att du kan berätta för den här personen och du får personens fokus och intresse och du vet att den här människan faktiskt kommer bry sig så är du mer benägen att prata. Det är egentligen väldigt fyrkantigt, du kommer ju prata med dom som du vet kommer lyssna på dig. (Högstadielärare 1)

Utöver det som förklarats ovan så lyfte lärarna också att de behövde ställa frågor och prata kring IPV med eleven på sätt som inte blev för rakt på för att på så vis komma åt vad det var som skedde. En av lärarna som hade en elev som blev utsatt för IPV av sin partner berättade följande:

Hon var ju ofta en sån som dröjde sig kvar och man förstod att det var någonting hon ville prata om och då fick man lirka fram saker och ting. Sen så kan jag inte minnas att hon sa det rakt ut, utan då fick man lyssna mycket och ibland så berättade hon om saker som dom gjorde under helgen. Ofta så satt hon med en kompis och kunde säga: ”också gjorde han så och så gjorde han så här”, så kunde jag säga ”va, skämtar du nu eller? Det tycker inte jag är okej.” Så man kunde lägga det på det samtalet, så att det blev nästan som ett, inte som ett lärare-elev-samtal. (Gymnasielärare 2).

Denna lärare la vikt vid det eleven berättade om sin partner samt vad partnern gjorde som läraren menade inte var okej i en relation. Genom att prioritera den information som eleven gav så uppmärksammade läraren IPV. Prioriteringen går även att se i lärarens agerande då vad hen såg och hörde kom att ligga till grund för vad hen sedan

27

pratade med eleven om. Genom att prioritera kunde läraren därmed ställa diagnosen IPV. En annan lärare berättade att hen pratade generellt med eleven kring vad som är okej och inte okej i en relation för att få eleven att berätta:

Det var ju inte så att jag frågade: Hur har du det i din relation? Utan jag pratade allmänt att relationen med pojkvän ska vara någonting positivt och någonting man känner sig trygg med och hur det ska vara. Sen kan man bråka ibland, det är helt okej men då ska man ändå visa respekt för varandra.

Det får inte leda till att man kränker den andra eller att man är elak, eller att det händer andra saker. För hon förstod ju, det gjorde vi båda två. Men det blir lättare att prata om det om man pratar om någon annan. Tills hon var redo, för det var hon inte från början. Det var en process att få henne att våga berätta. (Högstadielärare 3)

Det som vi har presenterat ovan i detta avsnitt går att förklara genom att lärarna i sin profession är bärare av kunskapssystem som skapas och utvecklas i deras arbete. I lärarnas kunskapssystem framgick det, utifrån ovanstående citat och beskrivningar, att IPV inkluderades och sågs som en alternativ diagnos. Med hjälp utav den information som lärarna sett eller hört, bland annat genom att eleverna ändrat klädstil eller

beteenden, kunde de dra slutsatser om vilken diagnos som kunde föreligga. Det går alltså att se att anledningen till varför lärarna upptäckte eller konstaterade IPV berodde på att de hade kunskaper om IPV i sina kunskapssystem.

Det blev synligt på så vis att lärarna prioriterade viss information i samtalen med

eleverna för att bekräfta sina misstankar. Samtliga lärare, som beskrivits ovan, menar på att relationsskapande med elever var av stor vikt. Relationens betydelse ingår i deras kunskapssystem för att möjliggöra att “rätt” eller “prioriterad” information om symtomen kommer fram för att kunna ställa diagnosen IPV.

5.1.2 Exkludering

Det fanns ett flertal lärare som förklarade att de inte ville prata med elever om vissa ämnen, då de ansågs vara känsliga och inte lärarnas angelägenheter. En lärare tog upp ett exempel om detta och sade:

Du måste som lärare veta dels om du har tid med det och veta om din egna mentala hälsa pallar med den här grabben som du vet att hans mamma knarkar. Kommer du verkligen fråga honom om hur läget är? Vill du ens veta hur läget är? Det är en genuin fråga som kan vara väldigt viktig att ställa sig själv. Man kan ju inte sitta här på fredagkvällarna och klunka i sig

28

vin för att man mår så jävla skit över hur dåligt ens elever har det. Du ska engagera dig men måste också lära dig att stänga av när kl är 16.00.

(Högstadielärare 1)

Likt läraren i citatet ovan var det också fler lärare som sa att det finns information om eleverna som de föredrar att inte ta del av alla gånger. De undviker därför att ställa frågor eller prata om detta med eleverna. En förklaring på detta kan vara att lärare i sin yrkesroll behöver höra eller ta del av information som denne inte vill, och därmed exkluderar information som de inte anser är relevant. En lärare sade till exempel:

Jag har inte har superkoll på mina elevers relationsstatus. Det är ingenting som jag, om jag ska vara helt ärlig, bryr mig om särskilt mycket. Men skulle dom snarare söka upp eller nämna något på ett utvecklingssamtal så en mentor får höra något, då är det klart att det är relevant. (Gymnasielärare 1)

Å ena sidan berättade läraren att hen inte lägger så stor vikt vid elevers relationsstatus, alltså exkluderar sådan information. Å andra sidan förklarar läraren också att

prioriteringen av informationen kan se annorlunda ut om elever hade berättat om det.

I vinjetterna framgick det att det fanns en del symtom på IPV som lärarna exkluderade, (se bilaga 1). Flera av lärarna uppgav till exempel att mobilanvändning och trotsigt beteende inte är någonting som de skulle lägga någon större vikt vid. En av lärarna sa:

Jag tror att det någonstans är fullt normalt, dom trotsar ibland. Dom testar lite ibland, asså vad gäller telefonen tänker jag då. Och sen allt det här ifrån att man drar sig undan från sina vänner eller att man överlag bara stänger in sig lite, det är okej så länge man tycker att eleven verkar må bra.

(Högstadielärare 1)

Exkluderingen av viss information kan påverka diagnostiseringen av problem. När lärarna väljer att exkludera viss information kan det leda till att de missar annan relevant information och därmed kan de varken prioritera eller exkludera information som eventuellt kunde ha haft betydelse för diagnostiseringen. En situation kan då uppstå där den saknade informationen leder till att vissa diagnoser inte ses som alternativ. Ett exempel på detta är just lärarnas berättelser om att elevens beteende gällande

telefonanvändningen (se vinjett 2) inte hade någon större betydelse, trots att det i vissa fall kan vara ett symtom för IPV.

29

Att vissa diagnoser inte uppfattas som ett alternativ kan vi se då ingen av lärarna

nämnde IPV som en möjlig diagnos till elevernas beteende i vinjetterna trots att vissa av lärarna hade liknande erfarenheter av IPV och det som beskrevs (se bilaga 1). Istället gav samtliga lärare andra tänkbara förklaringar på symtomen. De förklaringar som lärarna gav rörde sig ofta kring exempel såsom att någonting skett i elevens hem med föräldrar, bråk med kompisar, psykisk ohälsa, självskadebeteende. En av lärarna som lyfte andra diagnoser än IPV sa:

Det är många i högstadiet, och det kan ju bero på hur många olika

anledningar som helst. Det kan vara att man har en pissig dag hemma, om man har bråkat med mamma eller pappa, det kan vara att man kanske haft en flickvän eller pojkvän och har gjort slut, att kompisarna har sagt något.

(Högstadielärare 3)

En annan lärare lyfte också vad hen trodde kunde ligga bakom elevens beteende, samt vad hen hade gjort i en sådan situation. Läraren berättade:

Jag kanske hade misstänkt att hen hade självskadebeteende eftersom hen hade långärmat plötsligt. Då hade jag kanske kunnat ställa frågan, får jag kolla på dina armar? (Högstadielärare 2)

När lärarna förklarade vad de ansåg kunde vara en möjlig diagnos på de fiktiva elevernas beteenden hänvisade de till sina egna erfarenheter av elever som uppvisat liknande beteenden, och framhöll då andra orsaker än IPV. En lärare sa:

Jag hade tänkt på psykisk ohälsa, problem hemma eller något sånt men jag hade inte kopplat det till våld i parrelation. För om man tänker på dom andra sakerna jag har varit med om så är våld i parrelation en sak som har hänt en gång. Så det är ingenting som jag koppla det till med detsamma, det är inte det första man tänker på. (Högstadielärare 3)

Varför lärarna inte såg IPV som en alternativ diagnos kan kanske förklaras av att de i första hand relaterade sin syn på vinjetterna till andra erfarenheter inom området. De intervjuade lärarna berättade att andra alternativa diagnoser är vanligare och

förekommer oftare än IPV och därför är ett troligare alternativ. Lärarnas

kunskapssystem formas delvis av deras erfarenheter och detta påverkar vilka diagnoser som ställs samt vilka orsaker som kan ligga bakom problemen. Lärarna hade alltså tillräckligt med kunskap för att se symtomen på IPV men inte tillräcklig erfarenhet av

30

IPV för att ställa det som en alternativ diagnos till de symtom som beskrivs i vinjetterna.