I detta kapitel besvarar jag forskningsfrågan: Vilka dilemman kommer till uttryck i pedagogernas arbete med barns inflytande, samt i deras reflektioner kring detta arbete?
De dilemman som presenteras är: När pedagogerna inte kan ar- beta som de vill, Är det rättvist att behandla barn olika?, Utmana könsnormer eller låta barnen välja fritt? samt Säger barnen vad de egentligen vill? Därefter görs en sammanfattande analys av peda- gogernas dilemman, som beskriver det övergripande dilemmat som ett dilemma om frihet kontra styrning.
När pedagogerna inte kan arbeta som de vill
Det som pedagogerna huvudsakligen beskriver som dilemman, är när deras intentioner med arbetet med barns inflytande hindras av krav som ligger utanför dem själva. Det kan exempelvis röra sig om organisatoriska omständigheter. Framför allt beskrivs det då som en brist på tid, vilket har att göra med barngruppens storlek i förhållande till tillgängliga personalresurser. Det finns också di- lemman som är relaterade till att arbetslaget inte är överens om vad barnen ska ha möjlighet att påverka, och till situationer som uppstår när personalen upplever att föräldrarnas önskemål strider mot barnens.
Brist på tid och personal
För det var ju likadant i fredags, då var det ju inte så himla bra väder, jag tror det var då det regnade och snöade eller vad det var. Och då sa jag så här, ”ja men behöver vi gå ut idag, för det
är ju inte så många av våra barn som är direkt klädda för ute- lek”. Då sa jag, ”jag kan gärna bli inne med dem som inte vill gå ut”. /…/ Men då var det ju också så, då var vi fem personer. Och då är det ju okej. Men är vi tre och en ska gå på rast, så kan ju inte en vara inne med fem och den andra vara ute med femton. Det är ju liksom hela tiden det här med möjligheterna, hur många vi är. Men i fredags hade vi möjligheten. (intervju med Lena, Blåklinten, 090218)
Lena beskriver hur barnens möjligheter till inflytande ökar när de är full personalstyrka, eller som i fallet ovan när de till och med var fler i personalen än vad de brukar vara. På både Blåklinten och Näckrosen återkommer pedagogerna ofta till vilka begränsningar som kan uppstå när inte alla vuxna är närvarande. Lena berättar också om hur splittrad och otillräcklig hon kan känna sig när flera barn vill ha uppmärksamhet samtidigt. ”Man kan ju inte dela sig”, säger hon. Sofie beskriver också hur arbetstempot kan bli ett hin- der för att kunna involvera barn i vardagliga uppgifter.
Det är inte så i verkligheten att man lyssnar av varje barn så, det är det inte, men det är jätteskönt när det när man ser att man verkligen har gjort det. /…/ Det är för många barn, att… att ta hänsyn till också, det är en del, men sedan att det är lite för mycket stress runtomkring. Och mycket grejer, uppgifter som ska ordnas, helt enkelt. Tyvärr så går det ju fortare om man gör det själv än om man ska ha två barn med sig. Så visst, det kan vara jättetrevligt att göra det ibland och så, men ibland behöver man göra det snabbt och få det undan. Tyvärr. (inter- vju med Sofie, Näckrosen, 090211)
Även vid observationerna blev det synligt hur barnens möjligheter till inflytande påverkades av hur många barn respektive vuxna som var närvarande. På Blåklinten lät pedagogerna ibland barnen själva avgöra om de behövde kissa, när de skulle gå ut på gården, men under våren då Anette slutade samtidigt som avdelningen fick flera nya barn, märktes en tydligare styrning i detta. Vid ett tillfälle då de just kommit ut på gården blir Vega (4:8) kissnödig och behöver
gå in. Anne är själv ute med de flesta barnen, medan Lena fortfa- rande är i hallen med de sista barnen som är på väg ut.
ANNE går efter Vega och säger: ”Men varför går du inte och kissar när jag säger till dig? Jag sa ju till dig igår! Jag kan inte gå in med dig när jag är själv här ute.” Just då kommer LENA ut med de sista barnen och ANNE skickar in Vega med LENA. Till mig säger ANNE: ”Det är alltid hon, hon smiter alltid för- bi, fast jag säger till henne att kissa. Och sedan går hon in, det var likadant igår. Och vi är ont om folk, vi har inte fått någon för ANETTE.” (fältanteckningar från Blåklinten, 080611)
Annes frustration i den här situationen kommer av att hon inte kan ge Vega de möjligheter till inflytande som hon önskar. Hon kan inte lämna de andra barnen själva på gården för att följa med Vega tillbaka till avdelningen. När Lena kommer, får Vega däremot möj- lighet att gå in för att kissa.
Det finns också exempel på hur det fungerar omvänt. Under Näckrosens påskfirande är bara fyra barn närvarande, och barnen får då möjlighet att delta i alla förberedelser som pedagogerna gör, som att handla och baka. Barnen får också påverka om de vill del- ta i detta eller inte. I exemplet ska pedagogerna Birgitta och Sofie gå och handla. Rima (5:0) blev tillfrågad om hon ville gå med till affären, och sedan bestämdes att även Samir (2:7) skulle följa med. Situationen som återges utspelar sig när de just ska gå iväg.
När de fyra, BIRGITTA, SOFIE, Rima och Samir går ut genom grinden och vinkar hejdå faller Aamina (2:4) platt till marken i gråt. BIRGITTA: ”Ska du också följa med? Ska vi gå allihop, DAVID?” DAVID: ”Jag tar en vagn.” Alla hjälps åt att plocka in sakerna, det går snabbt. Aamina står kvar i sandlådan där hon tidigare föll ihop. BIRGITTA: ”Ska du följa med och hand- la, Aamina?” Hon nickar, blir glad igen och sätter igång att prata. (fältanteckningar från Näckrosen, 080319)
I samband med detta påpekade pedagogerna på Näckrosen för mig vilka möjligheter det fanns att tillgodose barnens önskemål den här dagen, jämfört med hur det brukar vara. Ofta får de dåligt samve-
te, när de inte kan låta barn som vill följa med och hjälpa till med saker göra det, berättade de.
Motstridiga åsikter i personalgruppen
Många av pedagogerna lägger i intervjuerna stor vikt vid förhåll- ningssättet både hos sig själva och hos vuxna i allmänhet. Barnens möjligheter till inflytande i förskolan är beroende av personalens inställning.
Den största orsaken till hur mycket eller hur lite inflytande de har, det är ju vi personal. Det är ju vi som bestämmer hur mycket inflytande barnen får lov att ha. Och då pratar jag om pedagoger överhuvudtaget, inte bara om Näckrosen utan över- huvudtaget, det är vi som sätter alla gränser. Så är det ju, haha. Jag menar, vill inte… tycker jag det är jobbigt att barnen ska få bestämma, då är det klart att de inte får göra det. (intervju med Birgitta, Näckrosen, 090427)
Relationerna mellan de vuxna på förskolan har betydelse för vilket inflytande som blir möjligt för barnen. När det uppstår konflikter eller motstridiga åsikter inom personalgruppen, kan det verka hämmande för barnens möjligheter att påverka. I kapitel 5 finns citat där Birgitta ger exempel på detta (se avsnittet Olika mål i verksamheten påverkar barnens möjligheter till inflytande). Sofie berättar om hur hon kan uppleva att det fungerar när personalen har olika åsikter.
Nej, det var jag vid någon matsituation, som sade till att de skulle äta innan de fick något knäckebröd, haha, alltså det är jättesvårt, för jag kommer ihåg att vi hade sådana diskussioner om detta med maten. Och för vissa är det ju jätteviktigt att de ska ju äta, de ska tvinga dem att äta upp ärtor och paprika och allt, innan de får något mer. /…/ Och detta är inte jag, men jag vet att man påverkas av varandra som vuxna, jag vet att de tycker så, och då istället för att ta den konflikten så säger jag nästan samma sak som någon av dem skulle ha sagt. (intervju med Sofie, Näckrosen, 090211)
Sofie ställs här inför ett dilemma. Antingen låter hon barnen be- stämma vad de ska äta, vilket hon själv tycker är det rätta, eller så håller hon sig väl med kollegorna och säger till barnen vad de mås- te äta innan de får det som de vill ha. Hon väljer här att undvika diskussionen med kollegorna, och instämmer istället i kraven på att barnen ska äta upp det de inte vill ha, innan de får mer av det som de vill ha.
Föräldrars önskemål
Det är inte bara barnen som har rätt att påverka sin vistelse i för- skolan, även föräldrarna har rätt till inflytande. Ibland upplever pedagogerna att föräldrarnas önskemål blir ett hinder för barnens inflytande.
Det börjar regna lite grann. Barnen blir uppspelta, särskilt Linn (3:7), som springer runt och ropar: ”Det regnar, det regnar!” och flera andra barn gör det samma. Det börjar regna mer och mer. Jag, ANNE och LENA diskuterar sommarregn. ANNE sä- ger att hon ibland kan tycka att det är skönt att vara ute och bli blöt, när det är ett varmt regn. LENA: ”Ja, när man vet att man ska gå in.” ANNE säger till mig: ”Vi kanske får gå in, för det är inte alla föräldrar som tycker det här är så bra.” Hon berättar att någon förälder sagt att deras barn blivit sjuka för att försko- lan är ute när det är kallt, medan andra tycker att de är ute för lite. Det är svårt att göra alla nöjda, säger hon. Vi går in. Inne i hallen berättar barnen uppsluppet för oss vuxna och för var- andra hur blöta de blivit. (fältanteckningar från Blåklinten, 080611)
Pedagogerna försöker dels se situationer ur barnens perspektiv, dels ur föräldrarnas. När det började regna blev det föräldrarnas önskemål om friska barn som gick före barnens glädje över att bli blöta i regnet, även om pedagogerna inte höll med om att barnen nödvändigtvis blev sjuka av att bli lite blöta. Ett annat exempel på när pedagogerna sätter upp hinder för barnens inflytande på grund av att de ser situationen ur föräldrarnas perspektiv, är när de inte låter barnen sätta igång större skapandeprojekt när det snart är dags att gå hem.
Jag har försökt tänka till kring det, där tycker jag att man säger för ofta nej. Men lite grann är det faktiskt också för att föräld- rarna… för ibland har man ändå tillåtit, då säger de: ”Måste ni börja med sådant precis när vi ska gå hem?” För att de vill hem. Barnen vill ju inte gå när de är mitt inne i sitt målande eller med lera. Det är lättare att avbryta ett pussel eller något sådant. (in- tervju med Anne, Blåklinten, 090115)
Pedagogerna anger föräldrarnas önskemål som en orsak till varför de ibland känner att de måste begränsa barnens inflytande. Det finns dock tillfällen när pedagogerna i mindre utsträckning tar hänsyn till föräldrarnas önskemål. Då handlar det ofta om barnens möjligheter att uttrycka sig på olika sätt oavsett könstillhörighet. Både på Näckrosen och på Blåklinten beskrivs detta flera gånger som en fråga om ”kultur”, då föräldrarnas syn på vad som är lämpligt för pojkar och flickor inte stämmer överens med försko- lans uppdrag att ge alla barn likvärdiga utvecklingsmöjligheter. Detta gäller främst föräldrar som inte har svensk bakgrund.
Där kan jag lite känna ibland att vi har lite… lite speciellt, dessa barnen, många av de barnen vi har, har ju kulturen hemma att det är verkligen uppdelat i pojkar och flickor. Så att vi har ju lite extra att kämpa mot, eftersom de har det med sig hemifrån. Vi har haft flickor som inte får hoppa och sådant därför att de är flickor, får inte cykla därför att de är flickor, alltså förstår du? Pojkar får inte gråta för att de är pojkar, där de har det
med sig hemifrån. Det är ju jättejobbigt att bryta det.
/…/
Därhar man ju haft kontroverser med föräldrar, vet du, just för att få dem till att förstå det här med att flickor kan tycka att det är roligt att cykla eller hoppa eller vad det nu är för något. Så att där kan jag /…/ uppleva dilemma. /…/ Det kan jag faktiskt göra. (intervju med Birgitta, Näckrosen, 090427)
Samtidigt som det kan uppstå ett dilemma i pedagogernas arbete när de upplever att barnens önskemål inte stämmer överens med föräldrarnas önskemål, framstår det som att pedagogerna i de allra flesta fall möjliggör eller begränsar barnens inflytande utifrån vad
de själva anser är önskvärt och i överensstämmelse med deras pe- dagogiska målsättningar.
Är det rättvist att behandla barnen olika?
Enligt pedagogerna i studien bygger arbetet med barns inflytande på att alla inte behöver tycka eller göra likadant. Samtidigt strävar de efter att alla barn ska få ett likvärdigt bemötande i förskolan. Detta leder till ett dilemma kring hur olikheter ska hanteras i arbe- tet med barns inflytande. Olikheter ges ibland ett positivt värde av pedagogerna, när det exempelvis handlar om individualisering i den pedagogiska verksamheten. Jag skiljer mellan individualisering, som har betydelsen att verksamheten ordnas för att ge utrymme för varje barns subjektivitet, och individualism, som innebär att indi- viden ses som friställd från sin omgivning.22 När pedagogerna strä- var efter en individualisering betyder det att det ska finnas utrym- me för olikheter bland barnen. Ibland blir olikheter något negativt, och kopplas då till orättvisa.
Barnens möjligheter till inflytande är beroende dels av vilket sammanhang en viss händelse sker i, och dels vilken uppfattning pedagogen har om barnet ifråga. Vid olika tillfällen reagerade pe- dagogerna negativt när de läste mina observationsanteckningar och tyckte att det inte framgick varför de agerade på vissa sätt i vissa situationer. De tyckte att de framstod som orättvisa. De uttryckte flera gånger att det var viktigt att känna till sammanhanget för att förstå varför de lät några barn göra vissa saker medan andra inte fick. Här följer ett exempel på när Anne på Blåklinten tycker att hon själv ger barn olika möjligheter till inflytande av en särskild anledning. Det är lunch på Blåklinten, och alla barnen utom Edvin (3:9), som nyligen börjat på avdelningen, har ätit flera portioner mat. Det börjar bli dags att duka av, och pedagogen Lena börjar dela bananer som de ska äta efter maten.
22
Min definition av individualisering skiljer sig något från Skolverkets definition av individualisering i grundskolan (Skolverket, 2009). Skolverket delar upp individualisering i individuellt arbete respek- tive individanpassning. Min definition av individualisering ligger i linje med vad Skolverket avser med individanpassning. Mitt val att inte följa Skolverkets definition har sin grund i att formuleringen individuellt arbete betonar undervisningens genomförande medan begreppet individualism istället belyser synen på människans relation till sin omgivning. Individuellt arbete kan dock ibland ses som ett uttryck för en individualistisk människosyn.
När de andra nästan ätit färdigt har Edvin ätit sin första por- tion. ANNE frågar om han vill ha mer och det vill han. Han tar mer mat och sedan ställer sig ANNE vid disken och sköljer tall- rikar.
Edvin äter långsamt, långa stunder äter han inte alls. ANNE: ”Äter du upp nu så jag kan gå ner med disken?” Han äter lite men slutar snart igen. Esmira (4:3) har också kvar sin tallrik med makaroner. Hon säger att hon inte vill ha mer, men ANNE säger att hon sagt att Esmira ska äta upp det hon lagt upp. LENA säger till Esmira: ”Då orkar du väl ingen banan heller.” Esmira fortsätter äta. LENA skär banan åt Esmira och Edvin så att de kan äta det när de är klara med maten. Edvin slutar äta maten och börjar äta sin banan. ANNE: ”Äter du bananen nu? Vill du inte ha din mat?” Edvin skakar på huvudet, och ANNE tar tallriken. Esmira: ”Inte jag heller.” ANNE: ”Jag förstår inte varför du tog så mycket.” Esmira har bara lite kvar. ANNE tar hennes tallrik också. (fältanteckningar från Blåklinten, 080611)
Anne säger i den reflekterande intervjun:
Det var en situation som jag reagerade på också, det var maten. Att Esmira inte vill äta upp sina makaroner, medan Edvin han fick lov att gå ifrån eller hur det nu… /…/ Det är ju också en sådan grej, där är ju Edvin under inskolning. Han känner man inte, man vet inte hur han fixar med att lägga upp mat och hur han äter. Man har ju inte lärt känna honom. Medan Esmira har vi haft så länge, och hon… än idag, fast vi har tjatat så länge, så vill hon alltid ha mycket, men hon äter aldrig upp det. Hon sit- ter ju alltid där, och så ska hon ha en portion till, och sedan ”nej, jag orkar inte”. Alltså man vill försöka lära henne att du måste någon gång börja lära dig att det du lägger upp får du äta. /…/ Så därför när jag satt och läste tänkte jag ”men herre- gud, jag vet ju varför jag säger till henne och är tuffare mot henne”. Men när man bara läser det så låter det som att åh, hon kan äta men han slipper. (intervju med Anne, Blåklinten, 090115)
Anne anser att det är nödvändigt att anpassa sitt agerande efter de barn som situationen gäller. Hennes främsta mål för Edvin i den här situationen är att han ska bli trygg på avdelningen och därmed får han större möjligheter att påverka hur mycket han ska äta. Es- mira, däremot, som är ”gammal” på avdelningen, har Anne andra mål för. Anne vill att Esmira ska lära sig att bedöma hur mycket mat hon äter, för att kunna lägga upp lagom mycket på sin tallrik. Det målet blir i den här situationen viktigast, och därför blir Esmi- ras möjligheter att bestämma när hon inte vill äta mer begränsade. Min tolkning av Annes reaktion är därför att även om hon vill framhålla betydelsen av att anpassa sig efter barns olikheter, är hon medveten om att olika regler för olika barn kan framstå som orättvisa.
Pedagogerna strävar efter att individualisera sitt bemötande av barnen och det inflytande som de låter barn få i olika situationer. Det finns även exempel på hur pedagogerna strävar efter att indi- vidualisera i själva verksamheten. Till exempel vill de inte att alla barn ska behöva göra allting samtidigt, som att måla eller gå ut.
Vi försöker att man behöver inte gå ut alla på en gång, utan är det någon som vill gå ut, är det någon som vill vara inne, så får de välja. (intervju med Sofie, Näckrosen, 080116)
Men även om barnen själv ofta kan bestämma när de vill måla, vill pedagogerna på båda avdelningarna gärna att alla barnen får måla lika mycket. I exemplet nedan ska Näckrosens barn göra påskmål- ningar.
BARBARA kommer in i samlingsrummet. BARBARA: ”Samir (2:6), vill du måla?” Det vill han. Rima (5:0) och Saleh (3:4) ropar också att de vill. Sedan ropar Sonja (4:5) att hon också vill måla. BARBARA säger till henne att hon redan målat. (fält- anteckningar från Näckrosen, 080306)
Barbara ser till att de barn som inte redan har gjort påskmålningar, får måla först. Sonja tittar på när de målar. Efter att de andra må- lat klart, får hon också måla. En liknande situation uppstår när barnen på Blåklinten gör midsommarkransar. Esmira, som redan
gjort en krans, vill göra en till. Anne säger att de bara får göra var- sin krans, och förklarar det med att de bara är två vuxna på avdel- ningen.
Exemplen visar att det finns ett starkt rättvisetänkande, främst när det gäller barnens deltagande i aktiviteter. Samtidigt framhåller pedagogerna i intervjuer värdet av att barn är olika. En följd av att pedagogerna tillåter barnen att vara olika kan dock bli att de inte får samma krav på sig, något som Lena upplever som orättvist.
Vi ställde aldrig de kraven på Elias som på de andra barnen. /…/ Och jag känner, mm, har det med deras behov, alltså, eller man bara ser dem som svaga, eller vad är det som gör det? Och samtidigt så känner jag ju också, om man säger nu i Elias fall, alltså man gör ju inte han en tjänst att han glider igenom, för