Det har föreslagits att direktivets räckvidd skall ökas till att integrera viss investerarorienterad verksamhet eller handlarverksamhet som är finansiell till sin natur, som ofta erbjuds till investerare, kunder eller aktörer på finansmarknaderna och/eller som ger upphov till investerar- eller marknadsorienterade risker som skulle kunna hanteras på ett lämpligt sätt genom tillämpning av huvudförfarandena i investeringstjänstedirektivet. De mest betydande förändringarna (förutom införlivande av MTF-plattformar som behandlas utförligt i avsnitt 2) avser införlivande av investeringsrådgivning, finansiell analys och råvaruderivat.
IV.1 Investeringsrådgivning (bilaga I, avsnitt A):
Det föreslås att investeringsrådgivning skall erkännas som en självständig och allt viktigare finansiell verksamhet. Införlivandet av investeringsrådgivning som en huvudtjänst i investeringstjänstedirektivet bör göra det lättare att utarbeta ett regelverk som omfattar de särskilda investerarorienterade riskerna inom detta område på ett proportionellt och flexibelt sätt. De viktigaste effekterna av att investeringsrådgivning har införlivats i investeringstjänstedirektivet är följande:
– Investeringsrådgivare måste först auktoriseras och sedan fortlöpande följa förpliktelserna i investeringstjänstedirektivet. Det finns väl avpassade och lämpliga tillsynsförfaranden för att se till att investerarna inte råkar ut för dålig rådgivning eller oprofessionellt eller oetiskt agerande från rådgivare. Införlivandet i investeringstjänstedirektivet skulle ge ett grundläggande skydd för investerarna när de gör affärer med rådgivare som är auktoriserade eller etablerade i en annan medlemsstat (via distankommunikationsteknik på distans).
– Fysiska eller juridiska personer som har investeringsrådgivning som sin huvudsakliga eller enda verksamhet kommer att bli tvungna att ha auktorisation som "värdepappersföretag" i den mening som avses i investeringstjänstedirektivet, i motsats till vad som är fallet idag med särskilda nationella system.
– Företag som uteslutande är verksamma inom investeringsrådgivning kommer att kunna bedriva gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet på distans för kunder i hela EU, men endast stå under tillsyn av myndigheterna i hemlandet. För närvarande är det rådgivningspass som infördes genom investeringstjänstedirektivet förbehållet banker och värdepappersföretag som tillhandahåller befintliga huvudtjänster. De flesta investeringsrådgivare bedriver dock bara verksamhet på små geografiska marknader och har begränsat intresse av ett sådant pass.
Man har försökt att utforma förslaget så att införlivningen i regelverket inte innebär omotiverade eller oskäligt betungande krav på investeringsrådgivarna. Därför innehåller förslaget särskilt avpassade kapitalkrav för företag som bara tillhandahåller investeringsrådgivning (jmf avsnitt 3.1).
Med tanke på det stora antalet investeringsrådgivare – 4 000 i Förenade kungariket, 7 000 i Italien och ett ännu större antal i Tyskland – och verksamhetens hittills ganska begränsade gränsöverskridande omfattning har införlivandet av denna tjänst ifrågasatts, i synnerhet eftersom det kommer att medföra betydande investeringar vad gäller auktorisation och tillsyn vilket bara medför begränsade fördelar i form av en fungerande inre marknad för finansiella tjänster. Detta beaktas i förslaget genom att de behöriga myndigheterna skall kunna delegera auktorisations- och tillsynsfunktionerna till vederbörligen inrättade och utrustade självreglerande organ.
Ändringen av investeringstjänstedirektivet kommer att göra det möjligt för diversifierade värdepappersföretag att bedriva investeringsrådgivning tillsammans med andra tjänster. För att se till att investerarnas intressen tillvaratas vid rådgivning kommer det ändrade investeringstjänstedirektivet att innehålla strängare regler om jäv och finansiell information för sådana företag.
IV.2. Finansiell analys (bilaga I, avsnitt B):
När det gäller att tillhandahålla allmän investeringsrådgivning om transaktioner med finansiella instrument till kunder eller till allmänheten i form av finansiella analyser, forskningsrön eller i annan form, måste hög professionell och etisk standard gälla för att inte informationsmottagarnas intressen skall komma till skada. Genom att finansiell analys och forskning införlivas som en sidotjänst i direktivet förhindrar man att specialiserad och oberoende forskning omfattas av direktivet, och lagstiftningen kan fokuseras på företag som kombinerar forskning och analys med annan investeringsverksamhet på ett sådant sätt att det kan ge upphov till intressekonflikter.
IV.3. Råvaruderivat (bilaga I, avsnitt C):
Det föreslås att råvaruderivat också skall omfattas av det nya direktivet för att organiserad handel och förmedling av dessa instrument skall falla inom investeringstjänstedirektivets tillämpningsområde. Det faktum att råvaruderivat utelämnas i definitionen av finansiella instrument i det befintliga investeringstjänstedirektivet har haft följande effekter:
– Värdepappersföretag kan inte dra nytta av passet när det gäller gränsöverskridande handel med investeringstjänster i form av råvaruderivat – trots att direktivet om kapitalkrav kräver att företagen skall ha kapitalreserver som svarar mot alla exponeringar av handelslagret i råvaruderivat.
– Specialiserade råvaruhandlare omfattas inte av rättigheterna och skyldigheterna i investeringstjänstedirektivet.
– Börser och andra handelssystem som bland annat är plattformar för organiserad handel med råvaruderivat kan inte förlita sig på bestämmelserna i direktivet om investeringstjänster när det gäller godkännande av distansmedlemmar eller tillhandahållande av skärmar.
Med hänsyn till de många komplicerade aspekterna föreslår kommissionen att råvaruderivat skall omfattas av investeringstjänstedirektivet. Avsaknaden av en inre marknad för denna
verksamhet är otidsenlig, särskilt om man beaktar de parallella åtgärder som vidtagits för att avreglera bakomliggande råvaru- och energimarknader. Detta kommer att göra det möjligt att införa förfaranden för att förhindra marknadsmissbruk och upprätthålla ordnade marknader på EU-nivå.
Vid utvidgningen av investeringstjänstedirektivet till att också omfatta handel med råvaruderivat måste man beakta vissa särskilda aspekter när det gäller handel med dessa instrument samt att handeln bedrivs av övervägande professionella marknadsaktörer som gör affärer i stora kvantiteter. I förslaget beaktas särskilt att det är mycket vanligt med erfarna handlare som är verksamma på marknaden för att skydda sig mot risker eller av affärsmässiga skäl, eller som enbart agerar för moderbolagets eller något dotterbolags räkning. De betraktar inte sig själva som marknadsgaranter eller handlare, och skall inte behöva genomgå auktorisation för att bedriva handel för egen räkning. I artiklarna 2.2 och 2.8 anges klart att sådana företag inte är att betrakta som värdepappersföretag. Med hänsyn till deras erfarenhet av handel med dessa instrument skulle medlemsstaterna kunna klassificera några eller alla råvaruhandlare som godtagbara motparter som kan handla på marknaden utan krav på uppföranderegler.
De handlare som specialiserat sig på råvaruderivat har varit verksamma på de nationella marknaderna utan att omfattas av harmoniserade kapitalkrav och utan att ge upphov till tillsyns- eller systemproblem. Det kan dock inte uteslutas att dessa företag utsätter sig för och själva blir en källa till motpartsrisker för andra marknadsdeltagare. För närvarande saknas det dock enighet om de tillsynsregler som skall åläggas företag som har handel med råvaruderivat som sin huvudsakliga verksamhet. I förslaget anges därför att handlare som specialiserat sig på råvaruderivat inte skall betraktas som värdepappersföretag enligt vad som avses i investeringstjänstedirektivet. När det gäller att fastställa huruvida företagets huvudsakliga verksamhet avser råvaruderivat skall företagets verksamhet granskas på koncernnivå eller konsoliderad nivå. Eftersom handlarna anser att det är fördelaktigt med ett pass när det gäller att göra affärer i andra medlemsstater och att de finansiella tillsynsmyndigheterna ser fördelarna med att övervaka och kontrollera den handel som genomförts av företag vilkas enda verksamhet är att ha ett handelslager med en särskild kategori finansiella instrument, föreslås det att undantaget skall ses över inom 2 år efter det att direktivet har trätt i kraft. I översynen skall man beakta behoven av att anpassa tillsynsramen efter verksamhetens alla särdrag.
Den definition av råvaruderivat som skall användas i detta direktiv har övervägts noggrant för att begränsa räckvidden till instrument som utfärdas och handlas med på ett sådant sätt att de skapar ett behov av reglering som är jämförbart med det behov som skapas av traditionella finansiella instrument. Den definition av råvaruderivat som används i detta syfte inbegriper vissa terminskontrakt som handlas med på reglerade marknader (eller MTF-plattformer) och som kan avvecklas fysiskt om de har karaktär av finansiella instrument. I detta avseende kan hänsyn bland annat tas till om clearing och avveckling sker via erkända avvecklingsorganisationer, leder till dagliga marginalsäkerhetskrav eller prissätts med hänsyn till regelbundet offentliggjorda priser, standardiserade serier, leveransdatum eller standardvillkor och inte enligt det pris som specificeras i enskilda kontrakt. Definitionen innefattar även andra kontrakt som avser variationer i kreditrisk (contracts of differences), till exempel svappar, som endast avvecklas kontant och där avvecklingsbeloppen beräknas utifrån referensvärden på en hel rad bakomliggande priser, räntesatser, index och andra faktorer. Definitionen omfattar inte fysiskt avvecklade avista- och terminsaffärer eller råvaruaffärer.
SEKTION V: ÖVRIGA GRUNDLÄGGANDE FAKTORER I FÖRSLAGET: