I uppgiften att skapa en egen låt ingår även att författa en låttext. Eleverna ges fria händer att skriva den text de vill med det förbehållet att texten inte får handla om någon kamrat. Följande scenario utspelar sig i en av grupperna:
I ett trångt grupprum sitter Simon, Klara och Emeli runt ett bord. Ingen säger något. På bordet finns ett mindre keyboard som Simon
då och då lite håglöst fingrar på. Klara sitter med en gitarr i knäet utan att spela på den. Emeli är fullt upptagen med att skicka sms med hjälp av sin mobil. Klara och Simon sitter tysta och väntar på att Emeli ska bli klar med sin mobil. Endast ljudet från mobil- knapparna hörs. Plötsligt vänder sig Emeli mot de två övriga och säger ”okej… men vi fick inte ha med personer sa han” varpå Si- mon lite torrt konstaterar ”vi fick bara ha med katter”. Flickorna skrattar och säger att de inte vill ha någon katt-text. Simon undrar vad de då ska skriva om. ”Nån sten…?”. Det blir tyst igen och alla tittar rakt fram i luften och ser ut att fundera. Plötsligt säger Emeli att ”vi kan fråga Nicke”. ”Ja, men han är ju inte här” säger Simon. Emeli tar återigen fram sin mobil under tiden som Simon proteste- rar med att säga ”han kan väl ingen text… faan…”. Ingen kom- menterar Simons uttalande. Istället sätter Emeli igång med att knappa in ett meddelande på mobilen och undrar vad hon ska fråga Nicke om. Klara svarar med att ”du kan väl fråga om han kan skri- va en text… säg det… skriva en text till vår musik… Klara och Si- mon sitter tysta medan Emeli sänder meddelandet. Plötsligt säger Klara: ”Men ett ämnesord kan vi väl i alla fall komma på va… Si- mon säg ett ord… utom katt och sten”. Alla skrattar högt. Simon svarar att ”vi kan väl skriva om vänskap eller hat eller hämnd… hämnd är kul”. Klara hakar på genom att högt översätta orden till engelska: ”friendship, hate, revenge….” samtidigt som hon skriver ned dem på pappret. Hon frågar övriga hur ”revenge” stavas och de svarar att de inte vet varpå hon tar fram sin mobil, knappar in nå- got och strax därpå bokstaverar hon ordet högt samtidigt som hon skriver ned det. Simon konstaterar att det är mycket roligare att skriva på engelska och uttrycker att ”svenska suger”. Plötsligt tar Simon gitarren från Klara och prövar att sätta fingrarna på grepp- brädan. Klara säger lite trött ”ja, men vad ska vi skriva om hämnd?” Plötsligt stryker Emeli febrilt över ordet revenge på pappret med tjocka svarta streck och konstaterar ”nej det går inte… vi stryker det”. Simon kommenterar handlingen genom att fråga ”men vad ska vi skriva om vänskap och hat då?” Klara säger att ”hat finns ju i hela världen” varpå Emeli säger att ”vänskap finns ju också i hela världen”. Klara nickar och säger att ”javisst, vänskap finns också mycket”. Därpå infinner sig en lång stund av tystnad. Ingen säger något. Det enda ljud som hörs är raspet av Emelis penna då hon ri- tar olika geometriska figurer på pappret. Tystnaden bryts plötsligt av att Emeli slutar att rita, suckar och säger ”alltså seriöst…”. Si- mon säger med irriterat uttryck i ansiktet ”ja, men kom på nåt själv då… Han börjar lite tveksamt att sjunga: ”jag träffade… eh… en
kille nere på stan…”. Klara säger: ”men du kan ju inte sjunga” var- på Simon svarar ”nej men…”. Emeli avbryter med att säga ”alltså det får ju vara om personer bara det inte är… alltså bara vi inte skriver en låt om nån eller så… att vi inte skriver en låt om dig till exempel… fattar du?” Simon svarar nej varpå Emeli med irriterad min fortsätter att teckna på pappret, denna gång människokroppar. Simon föreslår att de ska skriva en text om en kille och en tjej som blir kompisar. Klara hakar på men föreslår istället att de ska bli kära i varandra. ”Ja, svarar Simon… typ nåt sånt… eller att dom två är kompisar och så får dom inte vara kompisar för sina föräldrar… som det är med Saras och Markus föräldrar… en true story”. Plöts- ligt piper det i Emelis mobil, hon tar fram den och säger till övriga att nu håller Nicke på att skriva en text. Klara frågar vad han skriver men Emeli svarar inte utan knappar istället in något meddelande på mobilen. Tystnaden lägrar sig återigen över gruppen. Ingen säger något varpå Emeli suckar, tar upp pennan och fortsätter att teckna människokroppar.
Frustrationen är tydlig. Suckar, tystnad och irriterande och raljerande kom- mentarer varvas med håglöst fingrande på gitarr, keyboard och mobiltelefon. Ett och annat ord föreslås då och då men inget värderas som tillräckligt intres- sant för att bilda stomme till en text. Emeli är den i gruppen som styr kom- munikationen och handlingarna. När hon tystnar eller ägnar hela sin upp- märksamhet åt att skicka sms är övriga inaktiva. Hon är den i gruppen som antecknar respektive raderar de förslag som kommer upp. Endast vid ett till- fälle då de tre engelska orden föreslås lyser eleverna upp, sträcker på sig och ser något mer engagerade ut. Idén om att skriva en engelsk text verkar tilltala ele- verna. Några minuter senare, efter en stunds förhandling kring denna idé, är dock återigen uppgivenheten total.
Det är inte svårt att uppfatta uppgiften att skriva en låttext som övermäk- tig för dessa elever i denna situation. Trots flera ansträngningar stagnerar ska- pandeprocessen innan den ens har startat. Vad i situationen medverkar till frustrationen och den uteblivna kreativiteten? Har kanske just dessa elever allmänna svårigheter när det gäller språk och skrivande? Intar Emeli en alltför dominerande position i gruppen vilken verkar hämmande på övriga? Är det uppgiftens begränsning (att inte tillåta personnamn) som sätter käppar i hju- let? Eller är det bristande lärarhandledning? Frågorna är inte i detta samman- hang möjliga att besvara med säkerhet utan kan endast resultera i lösa spekula- tioner. Dock kan konstateras att denna situation inte på något sätt verkar vara
unik eller främmande för eleverna. Snarare verkar det av deras samtal och age- rande att döma att detta är en situation de känner igen sig i. Simons torra och ironiska konstaterande ”vi fick bara ha med katter” signalerar en igenkännbar uppgivenhet inför lärarens, som han uppfattar det, onödiga instruktioner an- gående textinnehållet. De skämtsamma kommentarer och skrattsalvor som följer av detta uttalande kan också förstås som att eleverna finner sig i situa- tionen och med hjälp av humor hanterar den på sitt eget sätt. På motsvarande vis kan man förstå hela situationen som icke-unik utifrån vad eleverna inte gör. De går inte iväg för att hämta hjälp av läraren. De protesterar heller inte nämnvärt mot uppgiften som sådan utan fortsätter istället envist att komma med fler och fler ordförslag. Inte heller avviker de från rummet de befinner sig i utan sitter kvar på sina stolar, om än suckande och uppgivna, vilket kan benämnas som disciplinering i frustration.