Diskussion

Analysen i tidigare kapitel har lagt grunden för uppsatsens diskussion.

Diskussionen är en reflekterande diskussion som lägger grund för slutsatsen i kommande kapitel. Först tas vikten av integritet upp, sedan vuxnas makt, och sist rättighet kontra myndighet.

Vikten av integritet

Under denna period i livet då distans till föräldrar kan vara betydande för ungdomarnas utveckling kan folkbibliotekens rutiner och regler vara till hjälp för att ungdomar skall kunna känna att de inte är övervakade av sina föräldrar i sitt sökande efter sin identitet och sina värderingar. Med regler och rutiner där ungdomar själva ansvarar för sina boklån och minimerad insyn av målsman i jämförelse mot de rutiner som finns på folkbiblioteken i Göteborg idag skulle ungdomar ges större chans att i lugn och ro utforska sin identitet innan de presenterar den för sina föräldrar.

I 40 kap. 3 § i OSL tydliggörs att alla låntagares lån och reservationer skall vara sekretesskyddade för andra individer om det inte är uppenbart att ingen tar skada. Det är svårt att veta om en person lider men av att andra får ta del av information om vad den lånat för bok. Att därför dela information om tonåringars lån till deras föräldrar skulle kunna uppfattas som ett brott mot denna lag. Däremot står det i 6 och 7 kap. i OSL att föräldrar skall hålla uppsikt över sina barn och se till att de har det bra. Vilket i

bibliotekssamanhang innebär att de ska se till att barnet inte läser en bok på ett ämne de inte är redo att hantera eller en bok som kan ge konsekvenser av att barnet far illa. För att det skall gå att tillgodose dessa krav på omsorg som står omskrivna finns det en paragraf i OSL som ger föräldrar tillåtelse att tillgå sekretessbelagda uppgifter som rör barnet om det inte innebär att barnet lider betydande men, se 12 kap. 3 §. Det är svårt att veta som bibliotekarie från fall till fall när det är rätt att delge föräldrarna uppgifter från deras barns låneregister. Broms (2017) skriver att det är viktigt att biblioteken har en handlingsplan för hur de skall gå till väga i de fall då föräldrar ber om att få se sina barns låneregister. ”I de allra flesta fall torde det vara korrekt att lämna ut uppgifterna, men varje enskilt fall måste som sagt bedömas för sig.” (Broms, 2017, s. 84). Bibliotekschefen i stadsdelen nämner ingen sådan plan under intervjun, eller vilken strategi hennes anställda skall ha i frågan, men frågan ställdes inte heller rakt ut. Inte heller de anställda barn- och ungdomsbibliotekarierna nämner en sådan plan, men en bibliotekarie säger att de händer att de ställer en motfråga innan de lämnar ut informationen för att se om det verkligen är nödvändigt att delge hela låneregistret. Uppsalas bibliotekschef nämner att när ungdomar passerar trettonårsålder är personalen mer restriktiva med att lämna ut uppgifter ur låneregistret till vårdnadshavare. Bibliotekschefen för Ockelbo bibliotek säger att de har tagit upp frågan i verksamheten och arbetar med den, men att de inte har kommit till beslut. För att se till att ungdomar får den sekretess de har rätt till enligt OSL kan det vara bra att ha en nedskriven strategi och handlingsplan som alla biblioteksanställda kan ha till hands vid tillfällen då de möts av en förälder som ber om insyn i låneregister. Det kan ju oftast räcka med att delge föräldern antal böcker barnet eller ungdomen har

hemma, samt återlämningsdatum, det väsentliga för att föräldern skall kunna hjälpa den minderåriga med att lämna tillbaka sina böcker i tid, och utelämna boktiteln.

Sverige är ett mångkulturellt samhälle, vilket kan spela in hur välgrundade barns rättigheter är för olika familjer i samhället. Ungdomars rätt till sin personliga integritet och rätt till självbestämmande kan uppfattas på olika sätt i olika kulturer. Vilket är något att fundera kring i denna fallstudie där det finns låntagare med många olika kulturella bakgrunder som besöker biblioteken.

Att värna om ungdomars personliga integritet på bibliotek är ytterst viktigt eftersom det inte är självklart att de själva är medvetna om vilka rättigheter de har som låntagare. Något som gör att de lätt kan förbises. Rätten till personlig integritet uteblir inte även om individen saknar förmåga att själva hävda den (Statens Medicinsk-Etiska Råd, u.å.), vilket är extra viktigt att påpeka när det handlar om unga människor som inte alltid är insatta i sina rättigheter, och ligger i riskzonen att hamna under vuxnas maktövertag. Det

kan även vara så att ungdomar har tagit nuvarande rutiner och låneregler för givna och inte ens reflekterat över att de kan få, eller har rätt till, regler som är bättre anpassade för att bejaka deras integritet vid boklån på bibliotek. Det kändes som att det är på detta sätt med de intervjuade ungdomarna, att de accepterat nuvarande rutiner och bibliotekspraxis och inte funderat på att de har rätt till sekretess vid boklån enligt OSL och rätt till informationsfrihet enligt Barnkonventionen.

En förändring som skett under de senaste decennierna är att datorerna har tagit sig in i varje människans hem, och ungdomar har oftast tillgång till en dator eller en telefon med internetuppkoppling. Detta innebär att biblioteken inte längre är ungdomarnas främsta källa till information. Ungdomar kan söka efter information om för dem känsliga ämnen på digitala plattformar och behöver inte längre söka sig till biblioteken och be bibliotekarien om hjälp det. Denna förändring innebär att de ungdomar som känner att

biblioteken inte uppfyller de krav på sekretess som de skulle behöva vid lån av en bok med känsligt ämne kan istället söka efter detta på egen hand digitalt. Studier visar på att människor vill vara anonyma och ha rätt till konfidentialitet och ett privatliv oavsett om det handlar om den del av livet som sker online eller på fysiska offentliga platser (Rønn & Søe, 2019). Det finns ett pågående dilemma mellan att värna om säkerheten i samhället och att skydda individens integritet, det kan handla om att yrken relaterade till säkerhet kan ha nytta av att få tillgång till information om människors rörelsemönster och aktivitet online och likaså deras rörelsemönster på offentliga platser genom kameraövervakning, och på så sätt förhindra ett samhällshot. Denna insyn i människors liv kan vara missledande då

människor utför aktiviteter och letar efter en viss typ av information av helt slumpmässiga anledningar som kan vara svåra att tolka av en utomstående (Søe, 2017). Detta kan likställas med föräldrars insyn i sina barns

låneregister, deras uppfattning om vad deras barn har för anledning till ett visst boklån kan lätt misstas. Att vara övervakad kan leda till en begränsning i människors liv, att personer medvetet eller omedvetet börjar bete sig annorlunda för att de vet att de är övervakade, det kan handla om platser både fysiskt och online (Rønn & Søe, 2019). I vilken omfattning en individ känner sig begränsad eller påverkad av att vara övervakad påverkas av typen av sociala medier eller vilken offentlig plats personen befinner sig på (Rønn

& Søe, 2019). Till exempel kan det upplevas mer kränkande och

begränsande att bli kameraövervakad på en gles lokalpub än en överfull pub i en storstad, likaså kan det upplevas mer integritetskränkande att någon har insyn i dina privata meddelanden på Facebook än dina offentliga

meddelanden på Twitter. Det är viktigt att reflektera över att vad som uppfattas integritetskränkande är olika från person till person, vilket kan likställas med hur ungdomar uppfattar att bibliotekets rutiner motsvarar deras förväntningar på sekretesskydd.

Vuxnas makt

Ingen av de fyra ungdomarna anser sig vara begränsande av sina föräldrar vid boklån på bibliotek när frågan ställs rakt ut under intervjuerna. Däremot verkar det vara så att minst en av ungdomarna ändå är begränsad i det avseendet att hen säger sig inte vilja låna hem vissa typer av böcker på grund

av att hens föräldrar skulle kunna se dessa. Det är framförallt böcker som handlar om sex. Kan det vara så att ungdomarna inte känner sig begränsande men ändå på ett sätt är det, utan att de inser det själva? Det verkar inte vara bibliotekets låneregler eller rutiner som är det som hämmar denna ungdom utan risken för att föräldrarna kan hitta böckerna hemma. Efter intervjuerna med ungdomarna känns det som att det är just att ha den fysiska boken hemma som är det som är mest begränsande för ungdomar i denna

stadsdelen, att föräldrarna ska se vad de läser eller hitta boken på deras rum.

Denna trend märks också av i fokusgruppen med bibliotekarierna, de nämner exempel där ungdomar fått lämna tillbaka en bok för att en förälder ansåg den opassande, eller att ungdomarna sa att de inte ville låna med sig böcker hem. Om det är just den fysiska förvaringen av boken i hemmet som är det som mest begränsar ungdomar mest i sitt bokval och inte meddelandeutskick från biblioteket innebär det att val eller ickeval av bok inte kommer påverkas påtagligt av en ändring i bibliotekets praxis för unga i denna stadsdel. Detta kan vara specifikt för denna stadsdel, det skulle vara intressant att veta vad ungdomar i en annan stadsdel uppfattar som mest begränsande med boklån.

Vad orsaken till föräldrarnas önskan om att få reda på vad barnet har för böcker hemma kan bibliotekarien i disken inte veta. Att föräldrar bryr sig om vad deras barn läser kan vara ett sätt att värna om sina barn. I vissa

situationer kan det säkert vara till fördel att föräldrarna vet vad deras ungdomar läser för att kunna diskutera innehållet i en bok. Kapitel 6 i föräldrabalken (1949:381) tar upp vårdnadshavarens plikt att ge barnet omvårdnad, trygghet och se till sitt barns bästa. Det kan finnas de gånger då en diskussion av bokens innehåll kan vara till hjälp för ungdomen att ta till sig innehållet i boken, eller att de unga är i en situation där en de skulle må bra av att få föräldrarnas stöd och att boken kanske kan vara den inledande knuffen till ett viktigt samtal. Eller kanske behövs föräldrarna för att

förtydliga att boken speglar en skev kvinnosyn, eller onormalt okommenterat mycket våld. Däremot poängterar Bibliotekarie X under fokusgruppen att på biblioteket finns ingen farlig barn- och ungdomslitteratur.

Andra vuxna som påverkar ungdomar vid boklån är lärare, vilket nämndes både i fokusgruppen med bibliotekarier och bekräftades av ungdomarna själva. Det finns antagligen många fördelar med ett tätare samarbete mellan lärare och bibliotekarier. Lärarna kommer med insikter kring elevernas språkliga nivå och vilka böcker de kan klara av att ta sig igenom, medan bibliotekarierna tar med sig läslusten in i samarbetet. Lärarna har dessutom tillgång till de elever som biblioteken har svårt att nå fram till, de unga som inte visar intresse för läsning.

Rättighet kontra myndighet

Kanske är det så att ett aktivt beslut om att sänka åldersgränsen för

meddelandeutskick för att värna om ungdomars integritet inte har tagits på folkbiblioteken i Göteborg utan att gränsen på arton år kan anses vara

”default”, eller på svenska: en standardinställning. På Uppsala och Ockelbo bibliotek måste det däremot vara ett aktivt beslut att sänka åldersgränsen för meddelandeutskick, men bibliotekschefen i Ockelbo är inte medveten om när beslut togs om denna lägre åldersgräns som de har på femton år eller varför

de valde just denna ålder. Uppsalas bibliotekschef kan inte heller säga när beslut fattades om att ha en ålder på tretton år för meddelandeutskick.

Situationen är ett dilemma. Den som är ansvarig för ett lånekort och alla lån på kortet, och därför också den som blir betalningsskyldig om en bok inte återlämnas vill såklart att närsomhelst ha möjlighet att fråga bibliotekarien om vad det är för lån som finns på lånekortet oavsett ålder på den

minderåriga. Samtidigt måste ungdomarna ha sin rätt till sekretess vid boklån och sin rätt till ett okränkt privatliv. Vad föräldrarna anser i frågan är inte inom ramen för detta arbete men att se på situationen med nuvarande regler och rutiner från förälderns synvinkel och att de utan att kunna göra något åt det får reda på vad deras tonåring har reserverat för bok är också något av en prekär situation. Du kanske inte alls som förälder vill få ett e-postmeddelande med titeln på boken din sjuttonåring läser, men just nu i Göteborg har du inte så många val. Av de ungdomar som intervjuades i detta arbete får tre av fyra meddelande via brev till sina målsmän och inte till målsmans e-post. Något som bibliotekarier i disken kan upplysa föräldrar om vid skapandet av barnets lånekort är att föräldern närsomhelst kan välja att ta bort e-postmeddelandeutskick, så att påminnelser istället kan komma som brev på posten och att de då levereras först två veckor efter sista

återlämningsdatum, vilket ger ungdomarna betydligt mer tid att lämna tillbaka boken innan föräldrarna får ett utskick. (E-postutskick sker redan två dagar innan boken skall återlämnas.)

Två av ungdomarna säger att det finns en fördel med att deras föräldrar får påminnelsemeddelande för de kan då hjälpa ungdomarna att komma ihåg att lämna tillbaka böcker i tid, men samtliga av de intervjuade ungdomarna anser att de är i en ålder då de är redo för att själva ansvara över sitt lånekort.

Att låta ungdomen själv ta emot meddelandeutskick från biblioteken kan leda till att de har lättare att veta när det är tid att lämna tillbaka en bok, samtidigt som de får känna att de har fått ett förtroende från biblioteket och bibliotekarien. Bibliotekschefen påtalar att ge ungdomar mera ansvar för sitt lånekort i en yngre ålder kanske i förlängningen kan leda till att de blir mer ansvarstagande. När de sedan blir myndiga och måste ta ansvar för sina lån själva har de redan fått erfarenhet. Att ge någon ett förtroende om att de kan klara av en uppgift tror jag kan bidra till att de tar uppgiften på större allvar och får självförtroende och kunskap och klarar det bättre när det sedan väl gäller. En låntagare har skyldighet att kunna ta ansvar för återlämnande till långivaren i godtagbart skick vid återlämningsdatum. När minderåriga får lånekort är det föräldrar som tar på sig detta ansvar. Det är relevant för biblioteken att fundera över om barn skulle vara mer varsamma med sakerna om de var medvetna om att det är de själva som har yttersta ansvar för lånet, men det handlar om att vara mogen nog att ta det ansvar som krävs för situationen.

Det är relevant att då och då se över gällande utlåningsrutiner och praxis för att säkerställa att de är anpassade efter bibliotekets nuvarande låntagare och deras behov av sekretess och integritet. Då riktlinjerna som biblioteken måste följa är få så kan biblioteken själva sätta upp de förhållningsregler som de vill ha på sitt bibliotek, då ofta i samråd med biblioteken i kommunen (Broms, 2017). Kanske innebär detta att det är enklare för små bibliotek att

anpassa sina regler än för bibliotek som ligger i en större stad där de har fler inblandade individer och därför har en trögare förändringsprocess.

Informationen som går ut till ungdomar och deras föräldrar för vad som gäller när de skaffar bibliotekskort gällande insyn och sekretess för

minderåriga kan var förtydligas för att säkerställa att ungdomar vet vad som gäller vid deras boklån. I kapitel två Ansvar gentemot enskilda personer och samhället i skriften IFLA:s etiska regler för bibliotekarier och andra

informationsspecialister (IFLA, 2012) står det att bibliotekarier skall informera låntagare om bibliotekstjänster på ett sådant sätt att de kan ta till sig informationen. Det är viktigt att se till att låntagaren och målsman har tagit till sig informationen den fått. Det kanske inte är lämpligt att informera målsman och barnen om bibliotekets rutiner gällande insyn och sekretess när en sexåring skaffar lånekort på grund av att yngre barn behöver föräldrarnas stöd vid boklån, men kanske att det kan göras som standard att få

information kring sekretess, föräldrars insyn och de alternativ som finns för meddelandeutskick när skolorna besöker biblioteket under högstadiet eller vid ett annat tillfälle där en förälder också är närvarande. Det känns som att ungdomarna har bra förståelse för barns rättigheter i och med

Barnkonventionen, men barn och unga borde informeras tydligare om vad för rättigheter de har som låntagare på folkbibliotek.

Bibliotekschefen i stadsdelen tror, och hoppas på, att det är möjligt att få till en förändring i rutinerna på bibliotek i Göteborg för att bättre värna om ungdomars integritet. Hon säger att implementering av Barnkonventionen i verksamheten kommer leda till förändringar. På det sätt som det i andra städer har gått att ändra så att meddelandeutskick kommer till ungdomarnas egen e-postadress efter en viss ålder, borde kunna vara möjligt att ändra även i Göteborg.