Diskussion av Anna Olofsson

Jag vill diskutera kulturellt förtroende och hur detta förvaltas av kungahuset i deras kommunikation.

Det brittiska kungahuset måste kommunicera förtroende till sin publik för att behålla det kulturella förtroende som de har ägt i århundraden. Dagens kommunikationssamhälle har gjort att kraven på kungahusets kommunikation har eskalerat. För det brittiska kungahuset som behållit sin mystik och symboliska makt delvis genom att hålla sig till kommunikationsstrategin att ‘never complain, never explain’ har publikens allt högre krav på svar visat sig vara en utmaning (Benoit & Brinson, 1999).

Vår studie ämnade undersöka vilka retoriska strategier det brittiska kungahuset använt under två kriser 2019, och hur publiken och pressen responderat på dessa retoriska strategier. Vad jag fann mest intressant genomgående var hur bräcklig en till synes så solid maktposition som det brittiska kungahuset äger kan vara. Med en position som endast bygger på ett kulturellt arv av symbolisk makt och förtroende, och som endast äger samhällsmakt genom soft power, måste kungahuset ständigt underhålla förtroendet från publiken (Ohnesorge 2020; Banerjee 2016; Melissen 2005; Nye 2004).

Kungahuset sitter i en extraordinär position, men är ändå inte helt olik andra historiskt förankrade institutioner och aktörer med kulturellt kapital (Bourdieu, 1986). Därför är min förhoppning att våra studier och fynd också ska kunna appliceras på vidare studier inom kriskommunikation, också utanför monarkins sfär. Trots allt så har modehus och varumärken som Chanel, Louis Vuitton, Dior, Aston Martin, Rolex – en nästan lika hög grad kulturellt kapital. Det vore dock en förenkling att säga att det brittiska kungahuset är en institution likställd Chanel. Skillnaden är den symboliska makt som kungahuset besitter (Thompson, 2004), och det är där vi tagit avstamp för vår studie. Vad sker när en institution med ett högt

kulturellt kapital och en hög grad symbolisk makt, måste kommunicera i kris? Särskilt i dessa förtroendekriser som vi riktat in oss på.

Prins Andrew är uppväxt omgiven av kungahusets kulturella kapital och är väl medveten om den symboliska makt och kapital hans familj besitter. Dock verkar det som att Andrews tilltro till sin och kungahusets position gjorde att han förlitade sig på denna i alltför hög grad i sin kriskommunikation. Intervjun med Maitlis (BBC News, 2019) är kanske det tydligaste exemplet på detta. Trots att han från sina kommunikationsansvariga blev avrådd att spela in intervjun, gick han in i den närmast oförberedd men med en enorm förtröstan i familjen symboliska kapital. Varför bry sig om vad en säger, när det kulturella förtroendet ändå finns där? Det kan nästan tolkas som att han förväntade att hans ord skulle bli lag på grund av kungahusets position.

Vad som istället hände var att en våg av kritik kom från de aktörer och den publik som nu etablerat sig på de nya kommunikationsplattformarna (Murphy, 2019). Dagens kommunikationssamhälle kommer ifatt prins Andrew och kräver mer än tidigare generationer kunnat kommunicera och kräva från sina kungligheter. Hans lösning på detta var att göra en pudel, och be om att får lämna sin roll som arbetande kunglighet. Det gamla sättet fungerade inte, och situationen eskalerade. Andrew skulle eventuellt ha vunnit på att argumentera och kommunicera mer efter de nya spelregler som finns på de nya kommunikationsplattformar han valt att försöka etablera sig på.

Det blev genom prins Andrews kommunikation tydligt för oss att det inte går att placera en institution eller aktör med högt kulturellt kapital och symbolisk makt i en ny kommunikationsposition — och förvänta sig att detta kapital och makt ska kunna direktöversättas i en ny kommunikativ kontext.

Paret Sussex gjorde ett liknande misstag när de skulle etablera sin kommunikation och sätta ton för denna som ett par i monarkin. Prins Harry är precis som prins Andrew uppväxt i kungahuset som institution verkar på grund av symbolisk makt och kulturellt kapital. Han har dock inte själv en särskilt betydande roll i kungahuset eftersom han inte står högt på listan av tronarvingar. Hans kulturella förtroende har i stor grad varit ett arv från hans mycket populära mor, prinsessan Diana. Detta arv har gjort att han varit mycket populär och fått förlåtelse för tidigare misstag och skandaler.

Markle ägde eget kulturellt kapital från tidigare meriter, men hade inte fått dessa på samma premisser som prins Harry. Markles soft power som influencer kunde inte överföras i

en direkt transaktion till hennes nya roll, och det är kanske detta missräknade som till slut blev parets fall. Publiken var inte beredda att ge Markle lika lösa tyglar som prins Harry fått, och reagerade på att detta var något paret tog för givet (Holmes, 2020).

På grund av detta antagande om likställd soft power kriskommunicerade paret Sussex från början på ett sätt som liknar kommunikationen från Markles tidigare profession som skådespelare och influencer. Publiken har inte varit blind för den skillnad som funnits mellan kungahusets tidigare kommunikation och hur paret Sussex verkat (Holmes, 2020), och genom att gå emot de av kungahusets fastsatta reglerna går paret emot den överenskommelse som finns för kulturellt kapital och symboliskt makt med publiken (Thompson, 2004; Bourdieu, 1986).

Parets lösning på detta var att precis som prins Andrew avsäga sig sin roll som arbetande kungligheter och lämna den diskursen. Frågan är dock huruvida paret snarare förflyttat den negativa diskursen än hanterat skandalerna. Paret har precis som prins Andrew behållit sina kungliga titlar, men är till skillnad från honom fortfarande närvarande och aktiva på kommunikationsplattformar och i intervjuer.

Även om det är två väldigt olika skandaler som aktörerna inom kungahuset gått igenom och hanterat under 2019, så är deras tilltro till deras kulturella kapital och förtroende ändå en gemensam nämnare jag inte såg i början av vår studie. Vilka retoriska strategier aktörerna väljer att använda sig av skiljer sig från varandra, men båda överskattar sin soft power och förlitar sig på ett långt stadigare kulturellt förtroende än vad pressens och publikens svar indikerar i vår studie. Vad vår studie kan peka mot, är att kungahuset varken kan agera som de gjort förr, och anta att det kulturella kapitalet ska validera deras uttalanden – men inte heller agera som skådespelare och influencers, utan den överenskommelse kring symbolisk makt som aktören har med publiken. En ny väg måste stakas ut för en monarki som vill agera och kommunicera under de nya krav som publiken, som medproducenter av material, kräver.