Syftet i studien har varit att undersöka hur genomförandet av EU-handslaget utifrån flernivåstyrning har stärkt de studerade kommunernas relation till EU, då det behövs mer forskning om hur relationen till EU ser ut. Därmed, var EU-handslaget ett initiativ som gav goda möjligheter att kartlägga relationen till EU.
Utifrån första frågeställningen: (hur är kommunernas åtaganden baserade efter vertikal-och horisontell samverkan?) går det tydligt att se att åtagandena hos respektive kommun är baserade utifrån deras vertikala och horisontella samverkan. De åtaganden som kommuner arbetade för inom kunskap om EU genomfördes med aktörer på regional nivå och blev därmed regionalt baserade. De åtaganden som handlade om delaktighet och/insyn genomfördes med aktörer från lokal nivå och blev därmed lokalt baserade.
Det är via vertikal samverkan med regionerna och horisontell samverkan på regional nivå som åtagandena inom kunskap om EU har blivit regionalt baserade. Den vertikala
46
styrningen från regionen kan dock vara en anledning till att kommuner inte åtog sig fler åtaganden på hemmaplan. Där exempelvis åtagandet av fler åtgärder inom EU-handslaget i Norrköpings kommun begränsades av den vertikala samverkan med region Östergötland samtidigt som denna samverkan öppnade upp vyerna för ett närmare samarbete.
Norrköpings kommun samverkade dock med grannkommuner på regional nivå vid genomförandet av EU-handslaget vilket är ett uttryck för horisontell samverkan. Linköpings kommun hade också begränsat med åtaganden och menade istället att Region Östergötland har ett ansvar att koordinera stöd mellan kommunerna inom regionen. Kommunerna i det gemensamma EU-handslaget i Stockholm får istället stöd av Stockholmregionens Europakontor som koordinerar uppdraget för ökad kunskap och delaktighet/insyn inom EU.
Där är åtagandena i dessa kommuner är mer regionalt baserade. Kommunerna hänvisade även till den generella beskrivningen på EU-på hemmaplan gällande motiven bakom deras åtagande av EU-handslaget med respektive aktör. Västerås stad menade istället att åtaganden var både baserade på EU-på hemmaplan men också till de lokala och regionala intressena. Det är därför som åtagandena bland dessa kommuner är mer lokalt baserade då de olika behoven ledde till samverkan med lokala aktörer.
Till skillnad från de aktörer som hade stöd från regioner är aktörer som har mer lokalt baserade åtaganden närmare aktörer från lokal nivå, förutom Västerås stad som samverkade med region Västmanland. Dessa aktörer genomförde oftast sina åtaganden inom delaktighet/insyn genom horisontell samverkan på lokal nivå. De hade också en tendens till mer lokalt förankrade åtaganden, vilket är i linje med EU-handslagets övergripande syfte om åtagandena som ska vara baserade efter egen förmåga. Uppsala kommun samverkade med förvaltningar och gymnasieskolor inför riksdagsvalet 2018, och EU-valet 2019 för att kunna öka valdeltagande bland ungdomar. Västerås stad samverkade med både interna förvaltningar och lokala föreningar från lokal nivå för att genomföra både åtagandet om strategiskt nätverk och ökat deltagandet på grund av interna och samhälleliga behov.
Jönköpings kommun samverkade med aktörer från lokal nivå och med aktörer från nationell nivå samt EU:s programkontor för att ytterligare förankra EU-samarbetet inom den interna verksamheten.
Utifrån frågeställningen: hur genomfördes åtagandena i relation till andra aktörer? Denna frågeställning berör och åskådliggör till viss del möjliga orsaker bakom flernivåstyrning inom respektive kommun. De kommuner som hade mer regionalt baserade åtaganden genomförde dem i samarbete med regioner. I Norrköpings kommun var det tydligt att vertikal samverkan med regionen berodde på brister av egna resurser i hemkommunen samt
47
på grund av att regionen ansågs som den ansvarige aktören för genomförandet av EU-handslaget. Detta är dock ett resultat av kort tidslängd från att idén lanserades i regionen till implementering i kommunen. I Linköpings kommun hänvisade man till den kompetens och det ansvarsområde som finns i region Östergötland, vilket anges som skäl till att Linköpings kommun lät region Östergötland planera EU-handslaget. Linköpings kommun identifierade istället vilka personer från kommunen som skulle delta i regionens kunskapshöjande insatser. Dessa typer av faktorer som gav upphov till samverkan hos kommunerna kan studien inte hitta från tidigare forskning. Zerbinati (2012) kom dock fram till att regioner samverkar med olika beslutsnivåer för att klara ekonomiska kriser och ekonomiska nedskärningar. Då EU-handslaget inte är en ekonomisk fråga så går det ändå att påstå i denna studie att regioner har en ambition att samverka med andra nivåer för att klara svåra situationer där kommunerna Norrköping och Linköping fick stöd i form av kompetens och ansvar. Norrköpings kommun menade också att mötet med grannkommuner inom EU-handslaget också ledde till att idéer om hur EU-EU-handslaget har gått kunde delas /diskuteras.
Detta leder till att kommunerna lär sig av varandra utifrån hur arbetet med att stärka kunskapen har gått till. Detta kan kopplas till Gonzaels Iwanciw et.al, (2019) artikeln som menade att “lärande” inom flernivåstyrning leder till enklare anpassning av omständigheter i exempelvis klimatförändringar.
Kommunerna inom Stockholms stad åtog sig ett EU-handslag som Stockholmregions Europakontor samordnar och koordinerar. Det är också Stockholmregionens Europakontors främsta uppdrag att guida och stötta kommunerna inom EU. Detta är ett tecken på att, tid, stöd, guidning och kompetens finns hos Stockholmregions Europakontor som kommuner kan utnyttja vid intresse och behov. Stockholmregions Europakontor menar dessutom att kontoret främjar dialog mellan kommunmedlemmar, som sedan kan informera sina hemkommuner. Detta går att koppla till tidigare forskning från Harker, Tylor och Knight-Lnihan (2017) som menade att lokal klimatpolitik underlättas av koordinering mellan den lokala nivån och övre beslutsnivåer. Via partnerskapsprincipen kan den lokala nivån få stöd, guidning och finansiella medel mot klimatutsläppen. EU-handslaget är inget miljörelaterat initiativ men det går ändå att belysa den lokala nivån utifrån ett annat politiskt initiativ. Där kommunerna inom det enskilda EU-handslaget inte får finansiella medel men de får stöd och guidning från den regionala nivån om hur de kan påverka EU.
Hos de kommuner som har mer lokalt baserade åtaganden genomförde åtagandena med kommunala bolag, högskola, förvaltningar, gymnasieskolor och med föreningar för att dessa aktörer pekades ut som viktiga aktörer på olika sätt. I Uppsala kommun genomfördes
48
ökad delaktighet för ungdomar genom att förvaltningschefer och gymnasieskolor var både positiva och villiga att samverka. Utifrån tidigare forskning finns det dock inte belägg för dessa typer av faktorer som gav upphov till samverkan i Uppsala. I Västerås stad genomfördes åtagandena med aktörer från den lokala nivån där bland annat civilsamhället ansåg som effektiva och förvaltningar som en viktig källa till närmare kontakt i frågor som ska processas i kommunen. De samverkade även med grannkommuner på regional nivå för att diskutera de olika insatser som rörde genomförandet av EU-handslaget. Utifrån tidigare forskning anses den lokala nivån vara innovativ (Jörgensen, Jogesh och Mishra 2017) vilket kan vara en orsak till att Västerås stad anser att den lokala nivån är effektiv. Det går även att koppla diskussionerna från den regionala nivån med lärarande från Gonzaels Iwanciw et.al, (2019) där Västerås stad och grannkommunerna utifrån samtal lär sig av varandra gällande insatserna från EU-handslaget.
Jönköpings kommun å sin sida genomförde sina mer lokalt förankrade åtaganden i samverkan med aktörer från den nationella och lokala nivån då dessa aktörer har information om EU-finansiering och annan viktig information om EU. Kommunen samverkade med dessa aktörer för att ytterligare förankra EU-samarbetet i kommunens förvaltningar. Enligt tidigare forskning finns det belägg för att den lokala nivån hade lägre ambition i relation till den nationella nivån inom klimatpolitiken då ansvaret upplevdes ligga på övre nivåer. Samt att etablering av flernivåstyrning kräver institutionell kapacitet och förmåga utvecklas vilket skulle vara en utmaning för framtida EU-medlemsstater (Bailey och Propris 2002). Detta går dock inte att fastställa i Jönköping då författaren inte ställde uppföljningsfrågor gällande denna problematik som har uppstått i kommunen och vad det innebär för kommunens åtagande inom EU-samarbete. Det författaren kan resonera kring däremot är att låg konsensus i den lokala nivån inom EU-relaterad politik kan leda till en bredare samverkan med aktörer utanför kommunen och med myndigheter på nationell nivå, och EU-nivå.
Författaren kan också hänvisa till representanten för Stockholmregions Europakontor gällande problematiken kring utmaningar med flernivåstyrning. Representanten förklarade att det finns en risk att den lokala nivån i relation till den nationella nivån kan ha lägre ambitionsnivå inom EU-politik då den generella upplevelsen av EU-politiken är att den anses ligga på den nationella nivån, vilket kan kopplas till artikeln från Happaerts (2019) om att klimatpolitiken i Belgien saknade nerifrån processer på grund av låg politisk vilja på den lokala nivån. Men så har inte varit fallet i kommunerna som har åtagit sig det gemensamma EU-handslaget, då representanten för Stockholmregions Europakontor
49
menade att det finns en positiv överraskning från de största kommunerna som har engagerat sig. I helhet kan inte studien styrka att dessa utmaningar har uppstått i alla kommuner då författaren inte följde upp med frågor om vilka konsekvenser deras samverkan med aktörer har lett till. Hade en ytterligare chans funnits hade författaren kunnat mäta endast konsekvenser utifrån de aktörer som kommuner har samverkat med vid genomförande av EU-handslaget.
Frågeställning tre: finns det några likheter och skillnader mellan kommunerna i genomförandet av åtagandena?
En betydande skillnad är hur genomförandet skiljer sig utifrån samverkan med olika typer av aktörer, och även om samverkansmönstren skiljer sig mellan kommunerna har det förekommit i undersökningen att kommunernas åtaganden liknar varandra i bemärkelsen att de antingen är både regionalt och lokalt baserade. Genomförandet skiljer sig mellan de kommuner som har regionalt baserade åtaganden och de som har lokalt baserade åtaganden.
I fyra av sex kommuner var regioner inblandade vid genomförandet, även om kommunernas horisontella samverkan med aktörer från olika nivåer skilde dem åt. Det är kommunerna i Stockholm inom det gemensamma EU-handslaget, Linköpings, Norrköpings kommun som alla genomförde sina åtaganden med regioner samtidigt som alla har samverkat med grannkommuner på regional nivå. Västerås stad som också har regionalt baserade åtaganden samverkar dock med aktörer från lokal nivå även om de också samverkar med grannkommuner på regional nivå inom region Östergötland. Det är Jönköpings kommun och Uppsala kommun som skiljer sig från de andra kommunerna som har genomfört sina åtaganden med regionen då kommunerna antingen fokuserade på horisontell samverkan med interna förvaltningar (Uppsala) och kommunala bolag (Jönköping) eller samverkade med myndigheter på nationell nivå samt programkontor från EU. Därför skiljer sig även de teoretiska samverkansnivåerna åt mellan kommunerna, medan modellerna är lika för alla kommuner förutom Uppsala kommun och Linköpings kommun. Dessa två kommuner samverkade med aktörer på lokal nivå mellan förvaltningar (Uppsala kommun) och med region Östergötland (Linköping). Därför är båda kommunerna inom modell ett (Linköping) och modell två (Uppsala). De andra kommunerna med regionalt baserade åtaganden samverkade med region (vertikal) och grannkommuner/medlemskommuner (horisontell) på regional nivå, vilket är uttryck för modell ett och två samtidigt. De kommuner som har lokalt baserade åtaganden samverkade med förvaltningar inom kommuner (horisontell), eller utanför med högskola eller kommunala bolag (horisontell), samt med lokala föreningar
50
(horisontell), samtidigt som de samverkade med myndigheter och regioner (vertikal).
Därför befinner sig kommuner med lokalt baserade åtaganden också inom modell ett och två.
En annan skillnad mellan dessa kommuner är dock också att de kommuner som har starkast anknytning till sin region samverkar horisontellt med grannkommuner på regional nivå och inte med aktörer på lokal nivå, förutom Västerås stad som samverkade horisontellt på lokal nivå. Det vill säga så är Uppsala kommun och Jönköpings kommun de aktörer som inte samverkar med sina respektive regioner inom EU-handslaget. Med Västerås stad är Uppsala och Jönköpings kommun totalt de kommunerna i studien som har starkast horisontell samverkan med aktörer från lokal nivå. Därmed går genomförandet utifrån vertikal-och horisontell samverkan att dela in kommuner: i kommuner som har starkast anknytning till regional nivå och i kommuner som har starkast anknytning till lokal nivå.
Utifrån detta går det dock inte att påstå att det ena eller det andra leder till ett starkare band då åtagandena verkar på sina sätt hos samtliga kommuner i studien. Om det fanns ytterligare en chans för en liknande studie hade flernivåstyrning mätts hur anknytningarna vid genomförandet leder till olika resultat i kommunerna från arbetet att stärka relationen till EU. Då det går att se vilka nivåer som har starkast effekt på relationen till EU. Denna studie har enbart kartlagt samverkansmönstren för att se vilka aktörer från de olika samverkansnivåer som har möjliggjort genomförandet av EU-handslaget.
Från genomförandet av de kommuner som har starkast anknytning till regional nivå och lokal nivå går det inte att konstatera vilka som är vinnarna och förlorarna men det går dock att resonera kring det. Detta har dock att göra med svårigheterna kring att fasthålla vilka aktörer har varit mest effektiva vid genomförandet av EU-handslaget. Det är också på grund av att fokus inte var på maktrelationerna mellan aktörerna inom flernivåstyrning även om teorin i sig handlar om hur den nationella nivåns makt har minskat i relation till att den lokala nivån har fått bredare makt. Även om författaren i studien hade en ambition att undersöka hur och varför aktörer har möjliggjort vertikal-och horisontell samverkan vid genomförandet av EU-handslaget hos respektive kommun i studien, samt ur en diskussions synpunkt varför EU-handslaget har olika karaktärer kan författaren ändå resonera kring maktrelationer med utgångspunkt i den lokala nivån. Mccallion (2007) analyserade överföringen av ansvaret inom utvecklingspolitiken från regeringen till den regionala nivån och hur det har lett till flernivåstyrning då regionen enligt det nya ansvaret skulle inkludera aktörer från privatsektor och från civilsamhället. Trots överföringen och decentraliseringen av utvecklingspolitiken gällde det för regionerna att samverka med aktörer från horisontell
51
nivå och implementera åtgärder i linje med regeringens marknadsintressen. Alltså kom Uttryck fram till att utvecklingspolitiken var både horisontellt styrd och starkt vertikalt styrd. Liknande diskussion kan föras i föreliggande studie då de kommuner som har starkast band till den lokala nivån har fått bredare makt i och med att möjligheterna med genomförandet av EU-handslaget har utgått ifrån den lokala nivån medan möjligheterna med genomförandet av EU-handslaget bland kommuner som har starkast band till regionen är vertikalt styrda. Detta i sig är ett resonemang som är en skillnad mellan kommunerna, att kommuner som har starkare band på regional nivå har ett mer centrerat EU-handslag än de som har ett starkare band till aktörer från lokal nivå.