Studiens syfte var att studera artiklar från år 2015 och år 2020 för att se om någon förändring skett i medias framställning av gängkriminella offer. Med hjälp av 65 analyserade artiklar har vi genom en tematisk analys besvarat frågeställningen, vilken var följande: ‘Har medias framställning av gängkriminella offer förändrats mellan år 2015 och år 2020, och i så fall, hur kan dessa förändringar förstås?’
Studiens resultat antyder att det skett en förändring i medias porträttering av gängkriminella offer från år 2015 och år 2020. I materialet fann vi skillnader, men också likheter mellan åren.
I den mediala framställningen av offer under år 2015 beskrivs offren på så sätt att de framstår som mer ideala och år 2020 på ett sätt att de upplevs som icke-ideala. Samtliga offer studien undersökt är brottsliga män, som enligt Christie (2001:48) motsätter ett legitimt offerskap.
Detta gör det förvånansvärt eftersom media kan ses framställa offren som mer ideala år 2015.
Därtill ses offren tillhöra etniska minoriteter, förknippade med låg social status, vilket understryks mer år 2020, och verkar ha betydelse för att offren framställs mer icke-ideala.
Under år 2015 sågs medias porträttering av offren omfattas av att de uppehöll sig med en, enligt Christie, legitim aktivitet vid tidpunkten för mordet (ibid). År 2020 sågs i stället betoning på offrets egen inblandning i illegala aktiviteter som ett sätt att understryka utsattheten som självförvållad där offret skrivs ut befunnit sig på platsen med anledning att sälja narkotika.
Skillnaden utgör ett beaktande från medias sida som kunde ses år 2015 då offrets aktivitet vid tillfället för mordet framställs mer legitim. Offrets egen brottslighet utelämnas i beskrivningarna, där media i stället riktar uppmärksamhet på faktorer som är relaterbara för läsarna (Nilsson, 2012:149). En framställning som belyser offrets ‘vanlighet’ medför att offren upplevs oskyldiga, där kriterier som sysselsatt med en respektabel aktivitet går i linje med Christies definition av ett idealt offer. År 2020 utmålas offren ihop med illegala aktiviteter som verkar tillräckliga för att läsarna ska uppfatta dessa som icke-ideala (Christie, 2001:48).
Angående social kontext sågs att berättelser från anhöriga fick ta plats det första året, vilket inte kunde ses det andra. År 2020 sågs media även poängtera offrets nära relation till gärningsmannen, vilket talar för att offer och gärningsperson inte är olika varandra. Dikotomin där offret är svag gentemot den stora, onda gärningsmannen upplevs därmed inte och leder till att offren upplevs mindre ideala (ibid:48, 55). Vidare sågs offren objektifieras, då de nämns sakligt och i förbifarten, vilket framkallar en distansering mellan offer och läsarna.
28
Ett skifte uppmärksammades i attityden i rapporteringen gällande de yngre offren som behandlas i temat ‘ideala offer’, där den gått från sympatisk år 2015 till en nonchalant likgiltighet för offrets öde år 2020. Orsaken till offrets död sågs år 2015 ligga i samhällets strukturer men kan ses förflyttas till offrets egen brottslighet år 2020, vilket gör att de yngre offren inte ges samma överseende som tidigare. Trots offrens unga ålder ses inga förmildrande omständigheter eller ansträngning till en framställning utifrån ett legitimt offerskap.
Kopplingen till gängkriget ses som viktigare att förmedla än att en ung person mördats. Unga offer är enligt Christie ideala (2001:48), något som mer sågs år 2015 än år 2020. Denna förskjutning har lett till en framställning där de yngre offrens död upplevs mindre tragisk, trots deras unga ålder. Förändringen vittnar om att en mördad ung person i egenskap av dess ungdom sågs problematiskt år 2015, då media sågs anspela på publikens känslor och därmed förstärka offrets legitimitet (Nilsson, 2012:143). År 2020 ses ingen sådan problematik, utan fokus läggs på den kriminella kopplingen som gör att legitimiteten går förlorad (Christie, 2001:48).
En likhet som framgått av materialet är att rollblandning förekommer båda årtalen men en utveckling noterades i sättet media porträtterar offrens egen brottslighet. År 2015 ses media skildra ett överseende inför offrens egna illegala handlingar, då de framställs oproportionerliga till våldet de sedan utsatts för och något som samtidigt uppmuntrar till läsarnas sympatier (Nilsson, 2012:143). Ett skuldbeläggande ses till stor del utebli förutom när utomstående drabbas, vilket speglar att offren år 2015 till viss del ändå sågs ansvariga för sin egen utsatthet (van Dijk, 1997:3). År 2020 framhäver medierna i stället klandrande och obekräftade kopplingar till kriminella nätverk vilket tyder på en medvetenhet hos media där kriminaliteten är underförstådd eller att de inte hade annan information att tillgå som resulterat i att offren beskrivs sakligt. Hur som helst resulterar det i att offren beskrivs objektivt och minskar den mediala sympatin. Enligt Christie tillskrivs personer sysselsatta med illegala aktiviteter sällan legitim offerstatus, som de till större del ändå ses uppnå år 2015 (Christie, 2001:48). År 2020 sågs även ett skuldbeläggande av offren där de avhumaniseras till en monetär angelägenhet och deras liv värderas efter vad en skjutning kostar samhället.
Då vi upplevde en avsaknad av perspektiv gällande klass, social status och etnicitet bland Christies kriterier avsåg vi även att undersöka samspelet gällande dessa. Ett ‘vi och dem’ sågs framträdande båda åren men med olika utgångspunkter. År 2015 framställdes gängkriget bero på strukturella problem som dålig integration, vilket gjorde att offren porträtterades som offer för omständigheterna. År 2020 framställdes våldet orsakat av, och förknippat med etniska minoriteters kultur och värderingar som stärker en bild av ‘de andra’. Som nämnts är klass och social status underförstått i Christies teori och påverkar vem som uppfattas som legitimt offer.
29
Enligt Estrada (1999:131) har utsatta förorter sedan länge associerats med “invandring”, och därtill lägre klass och social status. Trots motsättningarna till ett legitimt offerskap, i form av låg socio-ekonomisk och social status, framställdes offren som en förlust och nästintill ideala år 2015, något de enligt Christies kriterier borde haft svårt att uppnå. År 2015 sågs konflikterna bero på samhällelig segregation i behov av åtgärd, vilket framstår som att offren var en inkluderad del av samhället och tilldelades därmed legitimitet. År 2020 sågs de segregerade bostadsområdena inte längre som en del av gemenskapen, utan diskursen i media har lett till ett utpekande av ‘dem’. Återkommande i artiklarna ses media förknippa offren med etablerade gäng och betona området där skjutningen inträffade. Detta förmedlar att offret har en koppling både till kriminalitet och utsatta förorter, med syftningar att offret är av ”invandrarbakgrund”
(Estrada, 1999:132). På så sätt upprätthåller och bidrar media till en problematik som alienerar och skapar ett ‘dem’. Detta kan tänkas bidra till en stigmatisering som påverkar resterande personer bosatta i området på ett negativt sätt.
Studiens slutsatser är att fenomenet gängskjutningar från år 2015 sågs spegla en gemensam problematik orsakat av strukturella faktorer där offren framställs som ‘offer för omständigheterna’. År 2020 ses ett utpekande av etniska minoritetsgruppers kultur och värderingar, med betoning på att den avviker från de svenska som orsak till skjutningarna.
Vidare ses att medias porträttering av offren år 2020 kan ses anspela på faktorer som social status och etnicitet som avgörande i förhållande till offrets legitimitet och förbiser maktfaktorers strukturella inverkan. Bidragande till detta är att offren porträtteras utifrån en låg klass och social status samt som minoriteter, vilka båda attribut kan ses bidra till att sänka offrets legitimitet, snarare än att höja. År 2015 lyckas media i stor utsträckning framställa offren som ideala trots att det handlar om samma grupp, sett utifrån samma egenskaper i form av social status, klass och etnicitet. Intressant är att media kan förmå läsarna till att uppfatta offret som nästintill idealisk med tanke på att endast enstaka kännetecken för det ideala offret överensstämmer. Som nämnts kan media ses bidragit till en etablering av ‘vi och dem’, då gängtillhörighet benämns i stor utsträckning år 2020, men knappt nämns år 2015.
Uppmärksammandet av gängtillhörighet kan ses framkalla fördomar associerade till kriminella, som gör att offren inte längre porträtteras som ideala. Vidare reproducerar media en bild av områdena som farliga, som går i linje med Nygrens studie (2005:191). Att måla ut områden och individer som kriminellt belastade varnar Hall (2013) för leder till stereotypiseringar och fördomar av ‘dem’, samt stigmatisering av etniska minoriteter (ibid:257). Detta går i linje med vad både Yazgan och Utku (2016:158) och Lindgren och Lundström (2010:110) sett, att ansvar för gängrelaterade konflikter vanligen läggs på etniska minoriteter och målas i samtidigt ut som
30
‘de andra’. Den ökade framställningen av ‘vi och dem’ kan ses ha en koppling till den allt mer intensiva debatten om invandring, och hur ‘de’ målas ut som syndabockar (BRÅ, 2005:14;
Justitiedepartementet, 2020:14). Utifrån Beckers (1967:241) koncept, hierarchy of credibility, kan media anses vara den som besitter kunskap och därmed få sin definition av ett fenomen bekräftad. Detta kan ses talande för just den makten, då media år 2015 upplevs framställa offren i ljuset av en legitim offerstatus, trots att samtliga kriterier inte ses uppfyllda (Christie, 2001:48). Detta gör att Christies teori kan anses bristfällig, media kan alltså påverka och manipulera vem som uppfattas som ett legitimt offer. Vidare kan det få konsekvenser som att läsarna socialiseras in och ser dem som sanna (Lindgren & Lundström, 2010:17; Pollack, 2001:32). Därmed finns en risk att dagens samhällsdebatt, med anklagelser mot “invandrare”
som samhällets största problem, mynnar ut i att ‘dem’ ges skulden för konflikterna, i stället för att skulden riktas mot brister i samhällsstrukturer. Enligt Nilsson (2012) leder mediernas beskrivelser till en slags rättviselogik där det framstår som givet att vi som åskådare står på offrets sida, med krav på upprättelse och rättvisa. Genomgående i citaten från år 2020 ses att
‘de andra’ blivit mer påtagligt. Med större avstånd till offren minskar såväl möjligheterna och behovet av sympati hos läsarna vilket gör det svårt att stå på offrens sida när de framställs som kriminella (ibid:149). Rollblandning är en komplex företeelse, det verkar finnas svårigheter för media att avgöra vilket som väger tyngst. Det vi kunde se är att rollen som tidigare gärningsman verkar, år 2020, mer väsentligt att framställa och offerskapet blir därmed sekundärt. Som Christie själv uttrycker det är hans teori något flytande. Vem som kan, eller inte kan, uppnå ett idealt offerskap tycks likaså även flytande när år 2015 jämförs med år 2020.
6.1 Framtida forskning
I framtida forskning skulle det vara av intresse att studera vilka inslag i samhällsdebatten som bidragit till ökad fixering av offer och gärningsmännens etnicitet, snarare än vilken socio-ekonomisk kontext de kommer från. Då social klass enligt Estrada (1999:131) mer sannolikt har större inverkan på brottsbenägenhet än etnisk tillhörighet. Vidare är gängskjutningar förhållandevis outforskat, åtminstone i svensk kontext, och därtill medias framställning av offer. Därav är det av intresse att vidare studera hur offrens porträttering kan resultera i stämpling av utpekade etniska grupper. Under studiens gång har intresse uppkommit att förstå bakgrunden till förändringarna, varefter två hypoteser utformats. Hypoteserna är att media år 2020 har mer kunskap och möjlighet att kartlägga konflikterna vilket föranlett den än mer framträdande överlappningen brottsaktiv/brottsoffer. Samt att fenomenet år 2015 var nytt och då framstod chockerande, men att skjutningarna år 2020 mer blivit ’vardagsmat’ vilket kan ha resulterat i de sparsamma offerbeskrivningarna och framförda med andra ordval.
31