Den som ger sig in i leken får leken tåla

Kriminologiska institutionen

Den som ger sig in i leken får leken tåla

En tematisk analys där medias framställning av (gängkriminella)offer för skjutvapenvåld jämförs åren

2015 och 2020

Examensarbete för kandidatexamen i kriminologi, 15 hp Kriminologi

Grundnivå

Vårterminen 2021

Nadine Cannert och Moa Onryd

Sammanfattning

De gängskjutningar som idag sker i utsatta förorter är ett förhållandevis nytt, outforskat och eskalerande problem som även fått stor uppmärksamhet i media. Syftet med studien var att studera artiklar från år 2015 och år 2020 för att se om någon förändring skett i medias framställning av de gängkriminella offren för skjutningarna. Detta då mediala offerframställningar ses ha inflytande på våra föreställningar om vem som uppfattas som ett legitimt offer, därtill hur vi uppfattar och ser på problemet. Som teoretiskt ramverk användes Nils Christies teori Det ideala offret (1986). Studiens empiriska material består av 65 artiklar från fem olika mediekällor som bearbetats genom en tematisk analys med en abduktiv ansats. Analysen utfördes utifrån frågeställningen: Har medias framställning av gängkriminella offer förändrats mellan år 2015 och år 2020, och i så fall, hur kan dessa förändringar förstås? Vilket resulterade i att vi fann fem centrala teman vilka är följande: ‘aktivitet’, ‘social kontext’, ‘ideala offer’, ‘rollblandning och skuldbeläggande’ och ‘vi och dem’. I resultatet sågs att en förändring skett i hur media framställer gängkriminella offer. År 2015 framställs offren mer utifrån faktorer som går i linje med Christies kriterier av ett idealt offer, medan år 2020 framställs de mer utifrån ett offerskap Christie benämner icke-idealt. Studiens slutsats är att offren år 2020 mer framställs utifrån ett gärningsmannaskap, där offerskapet ses bli sekundärt. Med ett ökat fokus på ‘vi och dem’, där ‘dem’ ses vara orsaken till skjutningarna, något som inte sågs lika framträdande år 2015.

Nyckelord:

Det ideala offret, Gängskjutningar, Icke-ideala offer, Media, Offerkonstruktioner, Tematisk analys

Innehållsförteckning

Inledning ... 1

1.1 Problemformulering, syfte och frågeställning ... 2

1.2 Begreppsanvändning ... 2

2. Teori ... 2

2.1 Det ideala offret ... 2

3. Tidigare Forskning ... 4

4. Metod ... 8

4.1 Tematisk analys ... 9

4.1.1 Datainsamling och Urval ... 9

4.1.2 Databearbetningsmetod ... 10

4.2 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt ... 11

4.3 Forskningens kvalitet ... 12

4.4 Etiska överväganden ... 13

5. Resultat och analys ... 13

5.1 Aktivitet ... 14

5.2 Social kontext ... 16

5.3 Ideala offer ... 19

5.4 Rollblandning och skuldbeläggande ... 21

5.5 ‘Vi och dem’ ... 24

6. Diskussion och slutsats ... 27

6.1 Framtida forskning ... 30

7. Litteraturlista ... 31

1

Inledning

‘Han fördes till sjukhus med livshotande skador, men tonåringens liv gick inte att rädda.’

(Parkkila, Lennander, Hellberg & Henricson 2015) och ‘Den unge mannen som sköts ihjäl hade funnits på polisens radar sedan unga tonåren. Han hade ett omfattande brottsregister, och ingick även i en större granskning av de rivaliserande nätverken ”Shottaz” och ”Dödspatrullen”.’

(Svensson 2020)

Citaten är exempel från Expressen år 2015 och Aftonbladet år 2020 av medias porträttering av offer för dödligt skjutvapenvåld i socialt utsatta områden. Rapporteringen om gängkrigens offer har setts vara både frekvent och omfattande sedan fenomenet började uppmärksammas i media.

Sätten media framställer offren uppfattades skilja sig mellan åren, något som gav upphov till att undersöka detta närmare.

Brottsförebyggande rådet rapporterar att det dödliga våldet sedan 90-talet minskade i Sverige, men att trenden bröts och övergick i en tydlig uppgång år 2013. Statistiken visar att det i huvudsak är skjutvapenvåld relaterat till konflikter i stadsdels- och förortsbaserade nätverk som står för denna ökning (BRÅ, 2020:7). Dessa nätverk är en förhållandevis ny företeelse och ofta löst sammansatta gäng som bygger på att medlemmarna vuxit upp i samma område, till skillnad från andra kriminella gäng, vilka många har en lång rekryteringsprocess för fullvärdigt medlemskap och tydliga regler (BRÅ, 2016:12–13). Gäng som verkar i förorter skiljer sig därmed från den organiserade sorten då beslut om våldsaktioner och kriminella handlingar fattas på individnivå. Detta resulterar i att kriminella handlingar begås plötsligt och impulsivt och leder till ökat antal skjutningar (ibid:76). I konflikterna är både offer och gärningsmän generellt yngre än vid andra typer av våld (BRÅ, 2020:34). Det har även visat sig mycket vanligt att inblandade och offer sedan tidigare är dömda för brott eller åtminstone registrerade som misstänkta (ibid:10).

Gängskjutningar inom stadsdels- och förortsbaserade nätverk är ett mångfacetterat och komplext fenomen. Att skjutningarna fått allt mer medial uppmärksamhet kan bland annat ses kopplat med den intensifierade invandringsdebatten, vilken även bidragit till att en åtgärdslista om 34 punkter för att motverka gängkriminaliteten sammanställts (BRÅ, 2005:14;

Justitiedepartementet, 2020).

Media är för många den primära källan till information om omvärlden (Nord & Strömbäck, 2004:2) och anses ha inflytande på människors föreställningar om sociala kategorier, därtill vem som uppfattas och kvalificeras som ett legitimt brottsoffer (Nilsson, 2012:137). Eftersom gängskjutningar är ett relativt nytt fenomen är det av intresse att undersöka om medias

2

framställning av fenomenet ändrats sedan år 2015, då skjutningarna började uppmärksammas, och år 2020, då de kommit att bli en del av vardagen. Särskilt är intresset att se hur offer som själva medverkat i kriminella gäng framställs de två årtalen.

Konflikterna förknippas specifikt till förortsgäng baserade i socialt utsatta områden, vilka även kommit att associeras med invandring (Estrada, 1999:131). Eftersom dessa offer ofta tillskrivs tillhöra en annan etnicitet än svensk gör det intressant hur media framställer dessa, då det kan tänkas bidra till hur samhället ser på problemet.

1.1 Problemformulering, syfte och frågeställning

Att skjutvapenvåld i socialt utsatta områden ökat ses såväl i statistik från Brottsförebyggande rådet (2020:7) och i medias rapportering. Som nämnts bedöms mediala konstruktioner ha inflytande på föreställningar om offerskap vilket gör det relevant att studera hur media framställer fenomenet. Syftet med studien är att studera artiklar från år 2015 och år 2020 för att se om någon förändring skett i medias framställning av gängkriminella offer.

Frågeställningen är:

- Har medias framställning av gängkriminella offer förändrats mellan år 2015 och år 2020, och i så fall, hur kan dessa förändringar förstås?

1.2 Begreppsanvändning

Gängkriminalitet och gängskjutningar är begrepp ofta använt i den offentliga debatten och media. Till begreppet medföljer ett antal olika associationer såsom mc-gäng eller maffiaorganisationer. Sålunda råder en delad uppfattning om gängkriminalitet som definition (BRÅ, 2016:22). Med kriminella gäng avses stadsdels- och förortsbaserade gäng i denna studie.

2. Teori

I följande avsnitt presenteras det teoretiska ramverk studien bygger på. Vår teoretiska utgångspunkt bygger på Nils Christies teori Det ideala offret (1986), som problematiseras och kompletteras med fler perspektiv. Sedan motiveras varför dessa har relevans för studien.

2.1 Det ideala offret

Att medias framställning kan påverka hur vi uppfattar offerskapet gör Nils Christies teori Det ideala offret (1986) till lämplig grund för att analysera förändringar i medias framställning av kriminella offer för gängrelaterade skjutningar. Christie såg att det finns personer och sociala kategorier som lättare uppfattas av allmänheten utifrån ett legitimt offerskap och ges fullständig offerstatus när de utsätts för brott (Christie, 2001:47). De attribut och egenskaper han fann bidragande till en legitim offerstatus är följande; Offret ska (1) vara svagt och sårbart, (2) vid

3

brottstillfället upptagen med en respektabel aktivitet, (3) befinna sig på en oklanderlig plats (ibid:48). För legitim offerstatus krävs också en ideal gärningsman. Han (då det är ofta en han) är stor och ond, olik- och okänd för offret (ibid:48, 55). Christie beskriver det som en dikotomi, där det svaga, hjälplösa offret, utan egen förskyllan ställs mot och blir attackerad av den stora ondskefulla gärningsmannen (ibid:48). Ideala offer är företrädesvis barn, unga och kvinnor då dessa anses uppfylla egenskaperna svag och sårbar (ibid).

Som kontrast till ideala offer är de individer som sällan tillskrivs offerstatus, de icke-ideala.

Värt att notera i Christies definition är att det icke-ideala offret främst anses vara en man, vilket ses i hans följande beskrivning. Kännetecknande för ett icke-idealt offer ses vara att han är; (1) stark, (2) fysiskt lika gärningsmannen, (3) sysselsatt med en mindre respektabel aktivitet, (4) närstående, eller bekant med förövaren och (5) han har möjlighet att skydda sig genom att inte befinna sig på platsen (ibid).

Christie är tämligen generell i teorin. Vad begreppet idealt offer innebär och vem som omfattas är något flytande. Christie förklarar att vem som ses som legitimt offer beror på tid och kontext.

Vilket exemplifieras med att äldre kvinnor på medeltiden jagades som häxor, men idag fullt ut uppfyller samtliga kriterier för ett idealt offer. Vidare kan hans kriterier att offret ska befunnit sig på en legitim plats, sysselsatt med en respektabel aktivitet ses utgöra grund för en outtalad betydelse att klass och social status har en betydande roll i vem som uppfattas som ett legitimt offer, något som även nämns av forskarna Carlsson (2009) och Mancini och Pickett (2017).

Carlsson (2009) beskriver att utöver Christies redogjorda egenskaper ses brottsoffer som uppfattas leva efter samhällets ideal och normer lättare som legitima (ibid:99). Mancini och Pickett (2017) har sett att personer från högre samhällsklasser tenderar att lättare ses som ideala offer än de från lägre (ibid:455). Med detta i åtanke kommer vi undersöka samspelet gällande klass, social status och etnicitet då vi upplevde en otydlighet kring dessa i Christies teori.

Utifrån Christies definition är det svårt för en person som begått brott och själv blir utsatt att kvalificeras som ett idealt offer, utan ses svår att tillskriva legitim offerstatus (Christie, 2001:54). Av den anledningen kommer vi använda oss av Anita Hebers (2012) begrepp rollblandning, det vill säga överlappningen mellan gärningsmannaskap och brottsofferskap (ibid:180). En vanlig följd av rollblandning och som upplevs bristande i Christies teori är victim blaming, där offret ses som ansvarig för sin egen utsatthet vilket leder till ett skuldbeläggande (ibid:182). Brottsliga offer utmanar stereotypen om oskyldiga offer vilket signalerar att offrets öde var förtjänat och mindre ‘orättvist’ med hänsyn till omständigheterna (Mancini & Pickett, 2017:440). Vidare menar Heber (2012) att det legitima offerskapet kan medföra fördelar som ekonomiskt och socialt stöd, och den som inte lever upp till idealet riskerar stå utan (ibid:182).

4

Mediala framställningar kan som tidigare nämnt påverka hur vi upplever den sociala verkligen och därtill vem vi uppfattar som ett legitimt offer (Nilsson, 2012:137; Pollack, 2001:32). Detta utgjorde att Christies teori Det ideala offret sågs som lämplig grund för analysen. Av Christies kriterier framgår att män sällan ses som ideala, vilket är intressant för studien då den uteslutande undersöker manliga offer. Vidare är det av intresse att undersöka hur offrens rollblandning framställs de två studerade åren, med tanke på att skjutningarna sker i socialt utsatta områden, vilka kan tänkas påverka framställningarna i en negativ bemärkelse.

3. Tidigare Forskning

I följande avsnitt presenterar vi tidigare forskning och dess relevans för studien avseende media, mediala offerframställningar samt perspektiv kring etnicitet och socialt utsatta förorter.

Avslutningsvis hur mediala konstruktioner kan anses påverka allmänhetens bild av offer.

Ester Pollack (2001) har studerat media och brott, enligt henne har diskursen i media ett starkt inflytande och påverkar människors uppfattning av samhället, individer och sociala kategorier (ibid:32). Vidare menar hon att mediala konstruktioner kan medföra konsekvenser för individer då de kan bidra till, förstärka och upprätthålla stereotypiseringar om dessa (ibid:66), exempelvis vem som uppfattas, eller inte uppfattas som ett legitimt brottsoffer (Nilsson, 2012:137). Hon beskriver ytterligare att media lägger fram en svartvit bild, där minoriteters och normbrytande individers kriminalitet framställs som samhällets största hot, utan reflektion över samband till eventuella bakomliggande problem (Pollack, 2001:318).

Då vi undersöker offerframställningar i media har vi tittat på en studie av Bo Nilsson (2012) där han undersökt brottsofferskildringar i svensk press. Han menar att medier bidrar till-, och reproducerar konstruktionen av brottsoffer som ett socialt fenomen. Vilket är viktigt att ha i åtanke vid studier av offerframställningar, då mediernas makt bedöms vara att de delvis talar för allmänheten (ibid:137). I studien såg han att den mest framträdande bilden av brottsoffer är medvetna, eller omedvetna journalistiska strategier för att beskriva att offret varit hjälplöst, farit väldigt illa med ett stort lidande som följd. Exempelvis genom att ställa offer i relation till den stora, onda och okända gärningsmannen. Konsekvenser som försämrad livskvalitet till följd av utsattheten är något som ofta framhävs, där även anhöriga beskrivs som utsatta för ett oerhört lidande. Rapporter om offrets ‘vanlighet’ där denna framställs leva upp till samhällets ideal är vanligt förekommande, vilket signalerar offret som ‘gemene man’ och förstärker dess oskuld (ibid:143–144). Frekventa beskrivningar om offrets vanlighet, följder som lidande och försämrad livskvalitet är något Nilsson menar förstärker bilden av dess oskuld som samtidigt engagerar läsarna och leder till sympatier för den drabbade (ibid:148). Han menar vidare att

5

mediernas rapporteringar leder till en slags rättviselogik där det framstår som givet att vi som åskådare står på offrets sida, med krav på upprättelse och rättvisa (ibid:149). Denna forskning är av intresse för studien för att se hur offren framställs med tanke på medias tendens att skildra offren olika utifrån en generell rättviselogik.

En omfattande granskning av mediala offerkonstruktioner har även gjorts av Lindgren och Lundström (2010). De har undersökt sammanhang där rapporteringen följer, men också avviker från idealbilden av ett offer. Likt Nilsson betonar de konstruktionerna som centrala för hur människor skapar tolkningar och föreställningar av olika händelser, och hur det kan resultera i konkreta konsekvenser för dessa (ibid:15). De har letat mönster i omständigheter såsom kön och klass och om förklaringar när bilden avviker från ett idealt offerskap. Vidare är de influerade av kritisk kriminologi, hur mediala konstruktioner kan bidra till att upprätthålla rådande maktrelationer, att det finns obegränsade sätt att framställa offer, exempelvis som oskyldigt drabbad eller medskyldig, stark eller svag och så vidare. Något de menar följer hegemoniska mönster och sker omedvetet av journalister, men med konsekvensen att publiken socialiseras in att se dem som sanna (ibid:17). Den vanligast förekommande gruppen i rapporteringar är kvinnliga offer, tätt följt av barn, således är manliga offerportätteringar mer sällsynta (ibid:28). Ingående beskrivningar av brottshändelsen är sällsynt förekommande (ibid:107–108). Likt Nilsson (2012:144) ser de att brottsoffer ofta framställs med en rad

‘normalitetsmarkörer’, såsom att placera offret i en social kontext, som bidrar till en oproblematisk bild av offret som gemene man (Lindgren & Lundström, 2010:31). Deras granskning är av intresse för studien då den beskriver hur offerframställningar vanligen ter sig i media, och huruvida den överensstämmer med Christies definition av ett legitimt offer.

Framförallt är intresset att se hur väl framställningarna överensstämmer mellan de två åren studien ska undersöka med tanke på tidigare iakttagelser av hur offer framställs i media.

Som motpol till rapportering av de som överensstämmer med legitima offer, är rapporter av de som inte upplevs ideala, tidigare forskning verkar dock begränsad. Men som Lindgren och Lundström (2010:108) skriver är rapportering av manliga offer mindre förekommande.

Brottsoffer från minoritets- och marginaliserade grupper ses frånvarande i medias rapportering, likaså de med låg social status och de från lägre samhällsklasser (ibid:111; Mancini & Pickett, 2017:455). Vidare har Lindgren och Lundström (2010) sett en strävan i medias framställning att tillskriva avvikande grupper ansvariga för kriminella handlingar, med fokus på deras kultur och värderingar, i stället för att beskriva de som strukturella (ibid:56, 110). Att ovan nämnda grupper är sällsynta i media kan utifrån Christies definition av ideala offer anses föga förvånande, då dessa inte överensstämmer med vad allmänheten uppfattar som oskyldiga offer

6

(Christie, 2001:48). Detta är av intresse för studien då studerade offer kan anses kvalificera till attribut motsvarande icke-ideala offer.

Likt både Nilsson (2012:137) och Lindgren och Lundström (2010:17) menar Hall et al. (1978) att media erbjuder samhället och dess händelser sociala betydelser som både antar och skapar konsensus. Vilket ger media makten att påverka grundläggande intressen, värderingar och skapa gemensamma bekymmer (ibid:241-242). De beskriver hur media tenderar att reproducera den befintliga maktstrukturen i samhällets institutionella ordning, något som Becker (1967) kallar hierarchy of credibility. Den härskande klassen får ofta sin definition av samhällsproblem accepterade eftersom sådana talesmän antas ha mer kunskap än majoriteten av befolkningen (ibid:241). Hall et al. (1978:245) menar vidare att media även dramatiserar brott och konflikter för att öka dess nyhetsvärde genom de mäktigas åsikter av ämnet i fråga, till exempel en problemframställning av antalet invandrare i ett område. I en senare rapport beskriver Hall (2013) hur vi stereotypiserar ‘andra’ sociala grupper och etniciteter. Stereotyperna är onyanserade förenklingar av människor till några få, enkla egenskaper, som ofta ses medfödda och fasta och leder till negativa fördomar (ibid:257). Vidare kan stereotyper leda till att ‘vi och dem’ uppfattningar uppstår, och att vissa egenskaper, exempelvis kriminell, tillskrivs ‘dem’.

Tolkningar av problem och framställda stereotyper är svåra att ändra när de väl har etablerats, något som ytterligare leder till och upprätthåller ett ‘vi och dem’ (Hall et al., 1978:245). Detta är av intresse för studien då studerade offerframställningar kan antas bidra till, förstärka och reproducera en känsla av ‘vi och dem’ hos allmänheten. Vidare hur det leder till konsekvenser som vilka vi håller ansvariga för samhällsproblem.

En svensk forskare som studerat mediefokuset när brottslighet kopplas till etnicitet och vilka konsekvenser det får för samhället i stort, är Felipe Estrada (1999). I sin studie framkommer att socialt utsatta områden idag kan ses förknippas med ‘invandrare’ i större utsträckning än med arbetarklassen som det gjorde förr. Estrada visar även att det är främst invandrarungdomars våldsbrottslighet som uppmärksammas i media (ibid:131). Han anser att den brottsliga överrepresentationen för ungdomar med invandrarbakgrund rimligen kan härledas från faktorer som social klass, marginalisering och stigmatisering snarare än etnicitet i sig. Det faktum att brott kopplas samman med ‘de främmande’ med en ökad fokusering på gärningsmännens etnicitet, gör det intressant att undersöka om och hur media skildrar det som Estrada uttrycker

“Vi”, de laglydiga, och ”De andra”, brottslingarna, kopplat till skjutningar inom förortsgäng (ibid:132). Eftersom denna studie undersöker skjutningar inom förortsbaserade gäng är detta fynd av intresse då denna typ av brott begås av främst ungdomar från nämnda utsatta stadsdelar.

Ett ytterligare ‘vi och dem’ perspektiv kan ses i svensk kontext av forskarna Ericsson, Molina

7

och Ristilammi (2002:14–15) i en studie om medias föreställningar om människor och förorter.

De analyserade medierapporteringen i Stockholm och kom fram till att många av Stockholms förorter främst beskrivs utifrån sociala problem som varit ett dominerande ämne i massmedia sedan tillväxten av det så kallade miljonprogrammet. Ett tydligt ‘vi och dem’ perspektiv framhävs då områden beskrivs med sifferstatistik för att påpeka utsattheten, exempelvis genom att poängtera antalet invandrare (ibid). Dessa fynd kan tänkas bidra till vår studie för att upptäcka om, och i så fall hur, media genom förenklingar skildrar gängskjutningar utifrån ett

‘vi och dem’ perspektiv, samt ett förnekande till sociala strukturers möjliga inblandning i vem som uppfattas som en brottsling.

Likt Sverige har även Danmark konflikter vilka är allmänt utbredda mellan förortsbaserade gäng. Yazgan och Utku (2016) har i en komparativ analys studerat hur Hells Angels och gäng beståendes av etniska minoriteter framställs i media. De ser att etniska minoritetsgrupper ofta associeras med våld, kriminalitet och normbrytande beteenden, medan Hells Angels framställs i positivt ljus som hjältar på uppdrag för infödda danskar. Vidare ser de att ansvaret för gängrelaterade konflikter implicit läggs på etniska minoriteter (ibid:152–153). Yazgan och Utkus slutsats är att dansk nyhetsrapportering sker med negativa representationer av etniska minoritetsgrupper som bidrar till stigmatisering och en reproducering av en rasistisk diskurs samt ett ‘vi och dem’ (ibid:158). Detta är av intresse för analysen då vi ämnar undersöka om

‘vi och dem’ representationer även går att se i svenska nyhetsartiklar, och huruvida dessa ökat eller minskat över tid. Då dessa kan antas bidra till att gängrelaterade skjutningar är något ‘vi’

(svensk medelklass) inte behöver bekymra oss över, då det drabbar ‘dem’ (etniska minoriteter).

Tidigare forskning i Stockholmsområdet visar att nyhetsreportage presenterar två skilda världar där innerstaden skildras som det goda samhället och förorten som farlig. Nygren (2005) menar att journalister skriver med publiken i åtanke genom att anta en gemensam kärna av tro och upplevelser vilket tenderar leda till att representera det goda livet i innerstaden och de drabbade människorna i förorten (ibid:165–166). På så vis menar han att media upprätthåller och stärker bilden av den våldsamma förorten genom upprepade generaliseringar bland flertalet stora nyhetskällor. Detta bidrar till att skapa bilden av ‘de andra’ och rapporterar en motsatt god sida av ‘oss andra’ (ibid:191). Eftersom denna studie undersöker offer för gängskjutningar i media är detta intressant då det kan tänkas vara en bidragande faktor till hur dagens media väljer att porträttera offer i utsatta områden. Utöver insamling och urval av relevanta händelser att rapportera om bygger nyhetsrapportering på journalistens tolkningar och blir således en konstruktion av verkligheten (Gripsrud, 2011:409).

8

Brå (2012:42) uppger att i 75% av de mord som sker känner de inblandade varandra sedan tidigare, ofta i relationen som familjemedlemmar. Vilket betyder att enbart en fjärdedel av samtliga mordoffer når upp till kriteriet med en okänd gärningsman (Christie, 2001:48).

Goodey (2005:124) kunde se att personer som begår brott och utsätts för brott har svårt att betraktas som brottsoffer av omgivningen. Detta pekar på att rollblandningen, brottsoffer/förövare, är en komplex företeelse med diffusa skiljelinjer. Detta blir intressant för vår studie dels för att förövare och offer många gånger är samma person men normalt uppfattas som varandras motparter, även hur media framställer offer för gängskjutningar då de är både offer och förövare. Fox och Cook (2011) visar även att offrets beteende vid tidpunkten av brottet tas i beaktande för att avgöra huruvida offret förtjänar sympati eller anklagelse (ibid:3409). Den kritik som riktats mot den kategorisering av offer inom victim blaming härstammar främst från feministisk forskning som menar att uppdelningen av skyldiga och oskyldiga offer endast har i syfte att beskylla den drabbade (van Dijk, 1997:3). Motståndet anser snarare att skuldbeläggande beror på sociala normer där marginaliserade grupper oftare blir ifrågasatta för sin utsatthet (Goodey, 2005:12). Med tanke på att gängkriminalitet främst kan härledas från förorter (BRÅ, 2020:9) är dessa synpunkter av intresse. Eftersom vi undersöker porträtteringen av gängkriminella som även är offer för gängskjutningar blir det intressant att studera hur gäng beskrivs med tanke på sin kriminella livsstil och senare råka ut för den. Avslutningsvis skriver Eigenberg och Garland (2008:67) hur media genom att utelämna namn på brottsoffer verkar kontraproduktivt eftersom det bidrar till en distansering och avhumanisering av offret vilken av den anledningen lättare kan klandras. Detta är av intresse för att se om det skiljer sig i medias rapportering vid en anonymitet kontra namngivning och om det är avgörande för i vilken grad offret anses ha bidragit, eller inte, till sin utsatthet.

Enligt konstruktivismen är beskrivningar av den sociala verkligheten just konstruktioner, vilka är centrala för hur människor skapar tolkningar av-, och föreställningar om händelser och sociala kategorier (Thurén, 2019:27). Som Pollack (2001:66), Lindgren och Lundström (2010:15) beskriver kan mediala konstruktioner utmynna i konkreta konsekvenser för individer och därtill vem som av allmänheten uppfattas och kvalificeras som ett idealt brottsoffer (Nilsson, 2012:137). Studiens syfte är undersöka medias framställning av offer för skjutvapenvåld vid två olika tidsperioder, därmed anses mediers konstruktioner vara av intresse.

4. Metod

Nedan presenteras studiens metodologiska utgångspunkter. Inledningsvis kommer en redogörelse om hur vi gått tillväga vid metodval, datainsamling och urval, följt av

9

databearbetningsmetod och vetenskapsteoretisk utgångspunkt. Avsnittet avslutas med en metoddiskussion om studiens kvalitet och forskningsetiska överväganden.

4.1 Tematisk analys

En tematisk analys handlar om berättelsens innehåll, det vill säga vad som skrivs eller sägs.

Även för att kunna identifiera mönster inom området även kallade teman (Bryman, 2011:289).

Detta inbegriper att genom noggrann och upprepad läsning finna; repetitioner, likheter och skillnader över tid, och reflektera över det som inte sägs och begrepp vilka utgör utgångspunkter för att skapa teman av materialet. Centrala och återkommande mönster relaterade till frågeställningen och teoretisk utgångspunkt har sedan utgjort grunden för efterföljande analys (ibid:528–529).

Den tematiska analysen är flexibel på så sätt att det inte finns tydliga riktlinjer för hur en ska gå tillväga vid identifikation av teman. Metoden är således öppen och fri för forskaren att utforma. På samma sätt kan detta vara till nackdel då det kan vara svårt att kontrollera att en tematisk analys har använts, därför kommer vi redogöra för våra tillvägagångssätt för att öka transparensen (ibid:528). Vidare kritik mot tematisk analys är då utvalda citat i vårt fall plockas ur artiklar medför risken att kontexten går förlorad (Braun & Clarke, 2006:19). Vi förhåller oss till det genom att bifoga citerade artiklar, så läsarna kan bilda sig en egen uppfattning om korrektheten av vår tolkning. Vårt sätt att ta oss an materialet är genom en abduktiv ansats där kodning och analys växelverkar mellan teori och empiri (Svensson, 2015:219). I den tematiska analysen har vi utgått från vår frågeställning och teorin Det ideala offret (Christie 1986), vilket resulterade i att identifierade teman rör främst offerframställningar. Då vi ansåg att Christies teori saknar aspekter gällande klass, social status och etnicitet kompletterades underlaget med forskning om detta, som ledde fram till temat ’vi och dem’. Vidare har vi även använt oss av ord och fraser som är förekommande i texterna respektive årtal för att identifiera teman som skilde sig mellan årtalen, vilket resulterade i våra teman ’aktivitet’ och ’social kontext’

(Bryman, 2011:551). För att inte begränsa oss till enbart skillnader mellan årtalen förhöll vi oss även öppet till materialet för att även identifiera likheter. Detta resulterade i temat

’rollblandning och skuldbeläggning’, då det förkom båda årtalen, men tog sig olika uttryck, något som även sågs i temat ’vi och dem’ (ibid:529).

4.1.1 Datainsamling och Urval

Studiens syfte är att undersöka hur gängkriminella offer för dödligt skjutvapenvåld framställs i media. Framställning av drabbade utan inblandning har således exkluderats. Mer specifikt undersöks om förändringar skett i medias framställning år 2015 och år 2020. En avgränsning

10

gjordes till att studera nyhetsartiklar som behandlar tidigare nämnda konflikter och de två nämnda årtalen. Avgränsningen föll naturligt då artiklar rörande ‘gängskjutningar’ före år 2015 genererade ett lågt antal artiklar, vilket beror på att diskussionen om fenomenet inte hade etablerats fullt ut. Empirin består av 65 artiklar som behandlar skjutvapenvåld relaterat till konflikter mellan kriminella nätverk och grupperingar. Materialet artiklarna hämtats från är Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Sveriges television (SVT) och Dagens Nyheter vilka samtliga är stora och väletablerade redaktioner. Valet att studera både morgon- och kvällspress gjordes då de tenderar skildra våldshändelser olika (Hammarlund & Andersson Schwarz, 2018:27). Samtliga artiklar har inhämtats som digitala versioner via mediearkivet.

Mediearkivet innehåller tryckta och digitala artiklar och möjliggjorde åtkomst från olika redaktioner med samma sökord, en nackdel var att vi enbart fick åtkomst till ouppdaterade artiklar. Vi valde att inkludera både tryckt press och webb för att fånga upp den media som når ut till yngre såväl äldre målgrupper (Nordicom, 2019:104). Då denna studie enbart intresserar sig för beskrivningarna om förortsbaserat skjutvapenvåld i media som sådan har debattartiklar och krönikor således uteslutits eftersom dessa skildrar specifika individers åsikter.

I studien gjordes ett målstyrt urval med hjälp av ett teoretiskt förankrat urval för att underlätta sökandet efter artiklar relaterade till vår forskningsfråga (Bryman, 2011:350). Ett teoretiskt urval handlar om datainsamling i syfte att generera teori, detta för att utveckla teorin i takt med att olika mönster framkommer (ibid:393). Urvalet är således ett icke-sannolikhetsurval vilket innebär att resultaten inte kan generaliseras gälla all media eller andra tidsperioder. Av den anledningen kan vi bara uttala oss om hur gängkriminella offer för skjutningar framställs i media de årtalen och vad den framställningarna kan tänkas bidra till. Sökorden som användes var ‘gängkriminalitet’ och ‘skjutningar’ för att ringa in den typ av underlag vi var ute efter.

Sökningarna resulterade i 103 artiklar år 2015 och 407 artiklar år 2020, sammanlagt 510 artiklar. Varav enbart artiklar berörande studerade konflikter i Sverige, innehållandes offerbeskrivningar valdes, artiklar som enbart berörde platsen för skjutningen valdes bort.

Genererade artiklar reducerades efter relevans till 65 stycken, varav 32 artiklar år 2015 och 33 artiklar år 2020, vilket ansågs tillräckligt att besvara studiens frågeställning med. Citerade artiklar är 24 stycken.

4.1.2 Databearbetningsmetod

För att kunna analysera empirin lästes det först i sin helhet flera gånger för att lära känna materialet (Rennstam & Wästerfors, 2015b:223). Vid sortering av materialet användes Charmaz initiala och selektiva kodning (Rennstam & Wästerfors, 2015a:35). I det initiala skedet ägnade vi oss åt öppenhet och nyfikenhet (initial kodning) för att leta mönster och

11

återkommande teman relaterade till vår frågeställning. Identifierade teman styrdes av forskningsfrågan där vi undersöker medias framställning av gängkriminella offer. Efter upprepad läsning identifierade vi flertalet centrala teman som utgjorde grunden för vår analys.

Sedan analyserades mening för mening (selektiv kodning) för att söka efter återkommande innehåll och det som sticker ut, för att sedan välja det som är väsentligt och göra materialet hanterbart för vår analys (ibid). Då forskningsfrågan till stor del styr insamlingen av material har vi ändå haft ett öppet sinne för att urskilja sådant som upplevdes oväntat och överraskande (ibid:75). Med detta i åtanke fann vi att vänskapsband och släktskap mellan offer och förövare var mer framträdande det andra studerade året, och valdes därför att inkluderas och analyseras i temat ‘Social kontext’. Eftersom vi är intresserade av medias framställning av offer har vi lyft fram det vi menar är relevant i förhållande till studiens syfte. Genom att läsa rad för rad och färgkoda dessa kunde vi identifiera relevanta teman för vår frågeställning, såsom aktivitet och social kontext, och etikettera dessa (ibid:35). Med utgång ur frågeställningen söktes centrala framställningar av offer vilka kodats efter teman med syftet att undersöka hur dessa ändrats över tid. Kodningen blev således mer selektiv och vi fann följande fem teman framträdande:

‘Aktivitet’, ‘Social kontext’, ‘Ideala offer’, ‘Rollblandning och skuldbeläggande’ och ‘Vi och dem’. Inom tematisering är det av intresse att undersöka det som är vanligt förekommande likväl sådant som inte sägs (Bryman, 2011:529). Av den anledningen har fokus riktats mot hur offer framställs explicit såväl som implicit i artiklarna.

4.2 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt

Då vår frågeställning undersöker om medias framställning av offer förändrats och studien bygger på en tematisk analys har studien en konstruktivistisk vetenskapsteoretisk utgångspunkt (Boréus, 2015:177). Inom konstruktivismen menas att framställning och beskrivningar av verkligheten bygger på språkliga konstruktioner, där begrepp som exempelvis offer är socialt konstruerade. Då den sociala verklighet vi lever i är komplex och saknar tydliga gränser för att hantera detta kategoriserar vi in företeelser och etiketterar dem för att göra dem begripliga och underlätta orientering. Konstruktionerna är inte skrivna i sten utan kan plockas isär och byggas om till nya (Thurén, 2019:27), vilket betyder att kunskap om den sociala verkligheten heller inte kan ses som slutgiltig (Bryman, 2011:39). Konstruktionerna, hur vi språkligt uttrycker oss i tal och skrift när vi talar om individer och sociala grupper, bidrar till föreställningar som kan medföra konsekvenser för dessa (Boréus, 2015a:177; Boréus, 2015b:164). I studien har vi till stor del utgått från en deduktiv metod vilket innebär att slutsatser kan härledas från teorin med hjälp av logiska aspekter som tidigare forskning inom området. Vi även arbetat induktivt genom att samla information och analysera denna för att dra en slutsats. Med det sagt har vi använt oss

12

av en deduktiv metod med induktivt utforskande, det vill säga att hypoteserna inte formuleras på förhand utan genereras under studiens gång. Studien kan därför ses även ha ett positivistiskt perspektiv då vi angriper empirin med en tro att vi kan finna en objektiv skillnad mellan de studerade årtalen (Thurén, 2019:190). När induktion och deduktion växelverkar kallas det abduktion, där empiriska tillvägagångssätt har ett teoretiskt resonerande. Genom att använda en abduktiv ansats kan vi övervinna de andra tillvägagångssättens begränsningar (Svensson, 2015:219).

4.3 Forskningens kvalitet

Eftersom studien kvalitativt behandlar mediala framställningar om offer utifrån två årtal är avsikten att bidra med ökad förståelse för den komplexitet fenomenet gängskjutningar innebär.

Även en insyn i hur media porträtterar offer från när fenomenet började uppmärksammas år 2015, och hur offren porträtteras år 2020.

Då studien är kvalitativ är resultaten svåra att generalisera då de inte stöds av en statistisk signifikans. Av samma anledning ska jämförelser med andra studier göras med försiktighet, något som också brukar lyftas som en svaghet för metoden. Därav är studiens trovärdighet av största vikt (Svensson & Ahrne, 2015:26–27). För att öka trovärdigheten har vi eftersträvat att vara genomgående transparenta och tydliga. Detta genom att tydligt redovisa hur processen fortlöpt, argumentera för metodologiska och teoretiska val som gjorts, hur vi resonerat oss fram till tolkningar i analysen samt bifoga citerade artiklar. Detta för att ge läsaren möjlighet att själva avgöra trovärdighet och korrekthet i tolkningarna (ibid).

I kvalitativa studier utgör forskaren analysverktyget, då vi som forskare väljer material, analysmetod och besitter förkunskaper, därav finns skäl att reflektera över vår egen roll i studien, benämnt forskarroll. Phillips och Earle (2010:362) menar att forskarens reflexivitet är förmågan att se oss själva som aktiva deltagare och påpekar att val av forskningsämne påverkas av hierarkier som klass och utbildning. Vi som utfört studien befinner oss i en tid och kontext vilken har en avgörande roll inom vilka ramar vi ser på materialet, och formar därmed var

‘strålkastarljuset’ hamnar. Med detta sagt krävs att i forskarrollen utgå från frågeställningen med hjälp av teoretisk ingång, vilken kan ge en distans från våra egna föreställningar. Det är således frågeställning och teori som sätter gränser för vad vi anser är möjligt och meningsfullt för vår studie. Vidare har vi noggrant reflekterat över vår egen roll i studien, och genom stöd av teori och empiri reflexivt och transparent argumenterat för hur vi kom fram till dragna slutsatser (Svensson, 2015:215–217). Kvalitativ forskning kritiseras ofta som alltför subjektiv men genom att belysa hur vi gått tillväga är målet att läsaren ska se hur tolkningen präglats av de perspektiv som framförts (ibid). Av den anledningen är det viktigt att tydliggöra kopplingen

13

mellan metod, analys och empiri, eftersom vi bidrar att forma studien på så sätt. En begränsning vi ser med kvalitativ metod är att studien kan vara färgad av konfirmeringsbias. Vilket betyder att vi omedvetet kan varit selektivt uppmärksamma på den information som stödjer det vi redan tror på, och på så sätt förbise sådant som säger emot våra övertygelser (Pohl, 2004:79).

De kunskaper vi haft och vår kontext har präglat uppfattningen om fenomenet före, under och vid tolkning av materialet (Thurén, 2007:103). Inte minst med tanke på att den kriminologiska utbildning vi läser medför vissa förkunskaper om teorier och förklaringsmodeller till orsaker bakom kriminalitet. Vidare menar Becker (1967) det omöjligt att tolkningar inte färgas av egna värderingar och föreställningar, vilket även är gällande för denna studie (ibid:239). Val av forskningsområde, fokus och hur tolkningar vinklats är således påverkat av tidigare upplevelser och föreställningar. För att i den mån det är möjligt undvika att studien färgas har en vaksam och kritisk medvetenhet vidtagits mot vår förförståelse (Thurén, 2007:103). Detta då förförståelse ligger till grund för hur sociala verkligheten tolkas, något som är gällande alla konstruktivistiska studier (Svensson, 2015:217).

4.4 Etiska överväganden

Då studien är baserad på offentligt material krävs ingen hänsyn till individskyddskrav eller samtyckeskravet (Vetenskapsrådet, 2002:6, 9). Men det är fortsatt av väsentlig vikt att förhålla sig etiskt och respektfull inför materialet då det baseras på verkliga individer och händelser. Av den anledningen kommer identiteter på offer utelämnas. Vidare finns Forskningskravet, som syftar till krav att forskning bedrivs för att förbättra villkor och välfärd för individer och samhället (ibid:5). Studerat fenomen är nytt och därmed outforskat, vilket gör att studien utifrån forskningskravet kan anses väga tungt, där dagens kunskapsbrist gör det närmast oetiskt att inte studera. Då studien utgår från en medial framställning av offer vill vi understryka att det som bearbetas i analysen inte är representationer av berörda individer, utan enbart medias konstruktioner.

5. Resultat och analys

I följande avsnitt kommer resultaten att presenteras i olika teman och diskuteras i förhållande till teorin Det ideala offret (1986) och tidigare forskning. Samtliga teman är kopplade till vår frågeställning och baseras därmed på offerkonstruktioner i media. Våra teman presenteras i följande ordning: ‘Aktivitet’, ‘Social kontext’, ‘Ideala offer’, ‘Rollblandning och skuldbeläggande’ och sist ‘Vi och dem’. Varje tema börjar med en redogörelse och följs av citat som analyseras och diskuteras från år 2015 och år 2020.

14 5.1 Aktivitet

I temat som vi har valt att kalla aktivitet kommer vi redogöra för medias framställningar av offrets aktivitet vid tidpunkten för skjutningen. Detta kommer att göras genom att redogöra medias beskrivningar år 2015 med medias beskrivningar år 2020 och presenteras nedan i kronologisk ordning. Aktiviteten år 2015 syftar till medias beskrivning om offer där vi kunde urskilja ett beaktande i förhållande till vad offret ägnade sig åt vid tidpunkten för skjutningen, något som inte sågs år 2020.

2015. Det första vi uppmärksammade vid återblick på artiklar från år 2015 var att media många gånger fäste vikt vid påpekandet att offret ägnade sig åt en respektabel aktivitet vid brottstillfället. Inom media är sådana framställningar vanliga och leder till att läsarna lättare sympatiserar med brottsoffret (Nilsson, 2012:149). Exempel på aktivitet från Aftonbladet och Expressen presenteras nedan.

Mannen sköts i fredags kväll utanför Sjumilaskolan i Biskopsgården efter att han varit och spelat innebandy. (Johansson & Forsberg 2015)

På vägen ner småpratar bröderna. XX har tofflor och inga strumpor på sig trots att det är fem minusgrader ute. Han tänker att de snart ändå ska in igen. [...] När skytten kommer ut från porten till de rökande bröderna anar de inget. (Moreno 2015)

Båda utdrag visar hur media skildrar dessa offer som upptagna med en legitim aktivitet, ovetandes vad som väntar dem. I båda citat kan ses hur media belyser att offren ägnade sig åt legitima aktiviteter, där innebandyspel och ‘rökpaus’ initierar att offren sysselsätter sig med vardagliga aktiviteter många kan relatera till (Christie, 2001:48). Som nämnts i tidigare forskning fungerar sådana framställningar som normalitetsmarkörer där offret och dess

‘vanlighet’ framhävs och skapar en känsla av samhörighet mellan offret och läsarna (Lindgren

& Lundström, 2010:31). Som visat tidigare är media den aktör som anses ha makten att påverka den allmänna uppfattningen om offer som sådan. Media fungerar på så vis för att skapa sympati där läsarna får en känsla av att detta även kan drabba gemene man, vilket stärker offrets oskuld (Nilsson, 2012:148). I det första citatet kan ses att det legitima som offret utstrålar är aktiviteten, där mannen framhävs ha spelat innebandy. Biskopsgården å andra sidan kan ses som en illegitim plats, särskilt ur medias synvinkel som frekvent rapporterar om kriminaliteten i området, men i stället riktas fokus mer på mannens legitima aktivitet som verkar väga tyngre och bortser från rollen som eventuell måltavla. Det andra citatet poängterar likaså en aktivitet som kan uppfattas legitim och vittnar om ett oskyldigt offer men här på ett annat sätt. För det första ges en mer ingående beskrivning om både offer och gärningen. Offret ges en röst vilket leder till en mer personlig beröring hos läsarna, även förövaren kan ses få en mer framträdande roll som ond och okänd ihop med att offren beskrivs ovetandes och stärker därmed offerstatusen

15

(Christie, 2001:48). Mediala beskrivningar om offer i förhållande till vänner och familj bidrar till att framställa och förstärka bilden av denne som gemene man som vittnar om en oskuld. Att framställa offer i en större social kontext bidrar ytterligare till en framställning som framhäver offret som oskuldsfull och som oförtjänt gärningen (Lindgren & Lundström, 2010:31).

Citaten kan även kopplas till Christies teori, Det ideala offret. Ett idealiskt offer ska ägna sig åt en legitim aktivitet, likt en innebandyträning och vardagliga rutiner med rökpaus. Offret ska även befinna sig på en oklanderlig plats vilket båda citat kan anses uppfylla med hänsyn till medias porträttering. Offren framställs därav upptagna med en legitim aktivitet på en legitim plats som verkar tillräckligt för att framställa dem utifrån en legitim offerstatus som är två viktiga komponenter i Christies (2001:48) teori. I likhet med tidigare forskning anses media besitta makten att stärka bilden av offrets oskuld för att väcka intresse och sympati, något båda citat ses framhäva (Nilsson, 2012:143). Detta görs inte nödvändigtvis för att offret är oskyldigt, utan framstår mer som ett sätt att skapa nyhetsvärde (Hall et al., 1978:245). Båda offren är män, vilket enligt Christie är en motsättning för ett legitimt offerskap, ändock tycks media ta sig förbi detta faktum genom att fokusera på de egenskaper som i stället framhäver legitimitet, och offren upplevs därmed som mer ideala.

2020. År 2020 noterade vi att en illegal aktivitet i större utsträckning ges plats i artiklar skrivna år 2020, som bidrar till att de framställs mer skyldiga till sin viktimisering. Det vi noterade var hur media porträtterar offren utifrån en ‘skyll dig själv’ attityd, främst på grund av vad de sysslade med vid tidpunkten för brottstillfället. Exempel från Aftonbladet redogörs nedan.

Den information polisen ska fått är att den unge mannen befann sig på platsen då han stämt träff med en ”narkotikaköpare”. (Jamshidi 2020)

I citatet betonas att den unge mannen befann sig på en plats för att sälja narkotika. Mordet i sig ges inget större utrymme utan fokus hamnar på att offret ägnade sig åt ett förkastligt beteende vilket gör att platsen mannen befann sig på även anses klandrande. I citatet ses att mannen var ung och upptagen med en illegal aktivitet. Enligt Christie uppnår unga personer lättare en legitim offerstatus (Christie, 2001:48). Genom att media i samma mening framhäver en illegal aktivitet, som ställer det legitima attributet ‘ung’ mot den illegala aktiviteten

‘narkotikaförsäljning’, kan ses som något som leder till att läsarnas fokus hamnar på det sistnämnda och hans unga ålder förbises. Med tanke på att mannen befann sig på en plats där han stämt träff av illegala skäl stärker det snarare rollen som ett icke-idealiskt offer. För det första måste ett idealiskt offer vara upptagen med en respektabel aktivitet, vilket inte uppfylls med tanke på den planerade försäljningen av narkotika. För det andra måste offret befinna sig på en oklanderlig plats (ibid), även detta blir svårt att uppnå av samma orsak som ovan. Artikeln framhäver även offrets egen roll som bidragande till sin utsatthet då offret stämt träff för att

16

sälja narkotika. Detta gör det svårt för läsarna att sympatisera med offret då aktiviteten är något majoriteten inte kan relatera till. Citatet kan även ses gå i linje med tidigare forskning om victim blaming där det kriminella offrets öde upplevs mindre orättvist med hänsyn till den kriminella livsstilen (Mancini & Pickett, 2017:440), något vi återkommer till i ett senare tema. Då media kan ses representera allmänhetens värderingar speglas denna process i framställningen som kan ses beskylla offret för sin viktimisering (Nilsson, 2012:137). Ett annat exempel som framhäver en illegal aktivitet kan ses från Expressen.

Det första larmet kom in vid 21.46 på tisdagskvällen, om skottlossning i Tensta centrum.

Senare kom uppgifter om en tredje skjuten person, som hittades i en bostad i området.

(Lundström & Mossige-Norheim 2020)

I citatet nämns flera skjutningar med fokus på området Tensta och där offret enbart berörs i förbifarten. En beskrivning av offret utelämnas likaså. Till skillnad från de offer från år 2015, som framställs mer ideala och oskyldiga sin viktimisering, beskrivs den här skjutningen äga rum i Tenstas innerkärna. Med tanke på tidigare forskning om medias frekventa beskrivningar om utsatta områden kopplat till kriminalitet är det underförstått i sammanhanget av rapporteringen som följer, att Tensta underförstås vara ett kriminellt belastat område (Nygren, 2005:191). Av den anledningen framställs även offret som en del av ett större sammanhang där delaktighet i kriminalitet underförstås. Media lägger heller ingen vikt i att försöka legitimera vare sig offer eller aktiviteter eftersom offren inte ens tilldelas kön. Den tid och plats offret befann sig på initierar även att Tensta är en illegitim plats, där aktiviteter i området, särskilt klockan 21:46, likaså kan underförstås illegitima. Utsatta områden har sedan länge associerats med bland annat kriminalitet och invandring (Estrada, 1999:131), vilken kan uppfattas som en medveten strategi då media väljer att betona både plats och tidpunkt för skjutningen (Nilsson, 2012:143–144). Citatet speglar snarare en kontrast till det ideala offret då media kan ses distansera och avhumanisera offren. Eftersom all väsentlig information om offren utelämnas, genom att enbart nämna ‘personer’ som hittades skjutna, gör det tämligen svårt att uppnå offerstatus. För en legitim offerstatus krävs även en legitim gärningsman, en sådan syns inte heller till då personerna enbart beskrivs befinna sig skjutna i området (Christie, 2001:48).

5.2 Social kontext

I temat social kontext behandlas artiklar med hänsyn till om offren skildras utifrån ett större sammanhang och i så fall hur. I artiklar från år 2015 ses att offren porträtteras i relation till familj och vänner, medan i artiklar från år 2020 ses offren framställas mördats av sina egna, vidare sågs offren i stor utsträckning framställas sakligt och objektifierat.

2015. Exempel på social kontext år 2015 från Expressen och Aftonbladet ses i följande citat.

17

XX har nyss fyllt femton när han skjuts ihjäl mitt på dagen utanför sitt hem. (Moreno 2015)

Den skottskadade brodern vårdas samtidigt för en allvarlig sjukdom vilket har gjort situationen ännu svårare för honom och för familjen. [...] Ingen ska behöva se sin egen bror avrättas mitt framför sina ögon, säger kusinen. (Wiman 2015)

I det första citatet framställs offret som ett idealiskt offer. Offret beskrivs som svag, ung, upptagen med en respektabel aktivitet och befinner sig på en oklanderlig plats (Christie, 2001:48). I framställningen nämns även offrets namn, Eigenberg och Garland (2008:67) såg att utelämnande av namn bidrar till en distansering och avhumanisering av offret, att skriva ut namn kan således tolkas verka motsatt, alltså, framkalla både sympatier för- och en känsla av samhörighet med offret. Liknande framställning kan ses ur det andra citatet där offret likaså beskrivs oskyldig och idealiskt. Tidigare forskning har visat att media bidrar till att ytterligare stärka offrets oskuld genom att framhäva ett lidande (Nilsson, 2012:148). Detta kan ses i det andra citatet då offrets sjukdom används för att väcka sympati hos läsarna och samtidigt framställa offret med attribut som svag och oskyldig (Christie, 2001:48). När vi läste igenom materialet kunde vi se att flertalet artiklar lägger större fokus på faktorer kring brottsoffret än själva gärningen. Som visat i tidigare forskning är det vanligt att låta närstående synas och dela sin historia som anhörig till brottsoffret (Nilsson, 2012:144). Detta fungerar inte bara för att skapa sympati utan även som ett sätt att konstatera offrets ‘vanlighet’ (Lindgren & Lundström, 2010:31). När dessa kriterier om det ideala offret till stor del uppfylls och i kombination med normalitetsmarkörer tenderar en bild av ett oskyldigt, idealiskt offer uppstå. Eftersom media är den arena som läses av majoriteten av befolkningen (Nord & Strömbäck, 2004:2) och anses ha inflytande på läsarnas uppfattning av personer och sociala kategorier kan framställningarna som denna ses som ett exempel på hur offren porträtterades år 2015 och hur man generellt uppfattade dessa offer (Pollack, 2001:32).

2020. I artiklar från år 2020 som rör social kontext kunde ses att offret framställs i en annorlunda relation till vänner då media ofta lyfter att offren mördats av sina egna. Vidare nämns offren ofta i förbifarten och tenderar sällan framställas som en betydande person. År 2020 sågs i stället offrens relation till gärningsmannen ofta poängterad. Ett av Christies kriterier lyder att gärningsmannen ska vara okänd för offret för att tillskrivas en legitim offerstatus (Christie, 2001:48). Vid granskning av artiklar från år 2020 sågs en sådan bekantskap vara framträdande vilket redogörs nedan i ett citat från Aftonbladet.

Han tvingades sedan ut i skogsområdet och sköts av vänner som inte hade fått vara med på rånet. (Nilsson & Sandberg 2020)

Citatet förmedlar både att offret var kriminellt belastad och dödades av vänner. Detta går emot Christies (2001:48) kriterium om legitima aktiviteter och att gärningsmannen ska vara okänd

18

för att betraktas som ett idealiskt offer. Christies teori talar därmed för en större komplexitet än vad han själv uttryckt eftersom Brås rapport från år 2012 (ibid:42) visar att 75% av mördade personer i Sverige har en relation till gärningsmannen. I verkligheten blir det därför svårt för majoriteten att uppnå offerstatus då gärningsmannen ska vara okänd för att betraktas som ett idealt offer. I nästa citat från Expressen finns även en lite mer subtil antydan till att offret kan ha varit inblandad i kriminalitet eftersom de framställs vara släkt och vänner.

I gängkrigets grymhet har det också under de senaste åren handlat om att släktingar och gamla vänner i Rinkebytrakten begår grymma våldshandlingar mot varandra. Det gör gängkonflikten unik. (Sjöshult 2020)

Å ena sidan omtalas hur ‘grymt’ gängvåldet är, där artikeln till viss del kan ses sympatisera med offren. Å andra sidan hamnar fokus på att handlingarna begås av släkt och vänner och framställer inblandade i dålig dager och samtidigt kan ses sänka denna sympati. Som nämnt bidrar en relation med gärningsmannen till att offret inte uppfattas som legitimt (Christie, 2012:48). Det är möjligt att tolka kriteriet att offret, genom att umgås med gärningsmannen inte skyddat sig tillräckligt. Citatet poängterar ett släktskap, vilket emellertid kan göra det svårt att hålla sig undan gärningsmannen. Återigen vill vi hänvisa till Brås (2012:42) statistik som visar på att familjemedlemmar är vanliga förövare, något artikeln hävdar unikt för gängkonflikten.

Att framhäva att offret är släkt eller vän med gärningsmannen, implicerar också att dessa är lika varandra. Vilket leder till att den dikotomi Christie talar om, att gärningsmannen ska vara väsensskild från offret, inte går att se, något som ytterligare sänker möjligheten till en legitim offerstatus (Christie, 2001:55).

Exempel på när offren framställs sakligt och objektifierat, utan en social kontext kan ses i citat från SVT och Expressen och presenteras nedan.

En person hittades livshotande skadad i Märsta under lördagskvällen. Några timmar senare meddelade polisen att personen dött av sina skador. (Silverberg, Wedholm, Loth

& Kjellström 2020)

En person har avlidit och två har skottskadats i Tensta i västra Stockholm. (Lundström &

Mossige-Norheim 2020)

Majoriteten av alla artiklar från år 2020 ger inget större tillkännagivande av offret då de oftare beskrivs kortfattat som ‘en person’ som blev skjuten utan vidare ställningstagande. Citaten ovan visar även hur media avhumaniserar offren genom sakliga beskrivningar. Som nämnt tidigare kan distansering i former av utlämnande av exempelvis namn och kön leda till att allmänheten får svårt att sympatisera med offret (Eigenberg & Garland, 2008:67). Offrens konstruktion i artiklarna bör rimligen även vara i relation till en gärningsman eftersom de uppfattas som naturligt förekommande och därmed binära. Däremot utelämnas gärningsmannen i båda citat vilket ger en känsla av att offren objektifieras till att inte utsatts för något brott. Centralt i

19

Christies teori är att det svaga offret kontrasteras mot den stora onda gärningsmannen vilket inte kan ses i ovannämnda citat (Christie, 2001:48). Som visat i tidigare forskning i en studie om föreställningar om människor och förorter har media en tendens att tillskriva områden som Tensta och Märsta i en negativ klang, initierande att dessa områden är präglade av sociala problem (Ericsson et al., 2002:14–15). Även om artiklarna inte uttryckligen skriver att områdena kännetecknas av kriminalitet är det underförstått av citaten att en person har dött och en annan avlidit av sina skador till följd av det val att befinna sig i en miljö med högre risk för vapenvåld och kan därmed ses som ett skuldbeläggande. I citaten är det underförstått att de skjutna offren ställs till svars för sin viktimisering eftersom den mediala sympatin inte kan ses.

Detta kan vara en medveten eller omedveten strategi av media, dels på grund av platsen som förknippas med kriminalitet eller att media inte hade annan information att tillgå som resulterat i att offren beskrivs sakligt. Av den anledningen kan det förklara varför media i stället distanserar offren och gör det svårare för läsarna att sympatisera med dessa. Vilket å andra sidan blir kontroversiellt eftersom media själva bidrar till och upprätthåller bilden av dessa områden som utsatta (ibid:15).

5.3 Ideala offer

I materialet identifierades ett tema om de yngre offren som vi valt att kalla ’ideala offer’ med bakgrund av att unga ofta anses ideala enligt Christie (2001:48). Temat berör således hur media framställer ungdomar som fallit offer för skjutvapenvåld. Det första som observerades var att ett skifte skett kring attityden mot unga offer för skjutvapenvåld som gör att framställningarna skiljer sig mellan år 2015 och år 2020.

2015. I ett citat hämtat från Expressen år 2015 går följande att läsa om ett ungt offer som drabbats av vapenvåldet.

Han fördes till sjukhus med livshotande skador, men tonåringens liv gick inte att rädda.

(Parkkila, Lennander, Hellberg & Henricson 2015)

Dödsfallet beskrivs som en tragisk händelse och förlust, då hans liv inte gick att rädda. I citatet omnämns offret ‘tonåringen’ vilket syftar till att han är ung och framställs därmed som sårbar, vilket lever upp till åtminstone ett av Christies kriterier för ett idealt offer (Christie, 2001:48).

Framställningen påminner och överensstämmer med en känslologik som ofta ses i media, som leder till att vi som läsare lättare ställer oss på offrets sida som Nilsson (2012) sett då han studerat mediala brottsofferskildringar (ibid:149). Utan vidare uppgifter om händelsen kan journalisten utesluta möjliga ifrågasättningar av offrets eventuella egen inblandning och kan genom dess mer emotionella ordval ses anspela på allmänhetens känslor som uppmuntrar till deras sympatier. I nästkommande citat från Aftonbladet går följande att läsa.

20

Ett starkt och säkert samhälle håller ihop mot brottslighet och fångar in dem som hamnat på glid innan det är för sent. (Franchell 2015)

Här antyds att de ungas kriminalitet som leder till deras död är orsakat av strukturella problem.

Skulden betonas åligga samhället och gör att offrens egen inblandning till stor del bortses. I citatet ses att samhället är boven som genom sin passivitet orsakat att ungdomar dras in i kriminalitet. De unga kriminella framställs som maktlösa inför sin egen situation med en oförmåga och bristande stöd att ta sig ur ett kriminellt leverne vilket utmålar dem som dubbelt viktimiserade. Att skulden för utsattheten förflyttas från offret är något som överensstämmer med den dominerande bilden av mediala brottsofferskildringar som Nilsson (2012:143) studerat. I nästa citat taget från Expressen ses en stark emotion till följd av en skjutning.

Jag önskar att det var jag som träffades i stället. De är så unga och har inte hunnit leva.

Jag har haft ett långt liv. (Redin et al. 2015)

I citatet uppger en intervjuad person att händelsen är sorglig på grund av ett en ung person drabbats och uttrycker sig beredd att ta offrets plats. Känsloladdade uttryck som i föregående citat sågs ovanligt förekommande år 2015, och än mer ovanligt år 2020. Därtill upplever vi det talande för att det ändå fanns en sympati för de unga offren och ett synsätt på dem som ideala år 2015, eftersom det är något media ändå valt att lyfta fram.

2020. Vid överblick av artiklar från år 2020 ses en jargong med hårda ord i beskyllande termer vid skildringar av de yngre offren. I citatet nedan från Expressen kan en sådan beskrivning ses.

En 17-årig pojke sköts till döds i Märsta i måndags. Polisen beskriver honom som

”springpojke” till ett kriminellt nätverk. (Mossige-Norheim 2020)

Återigen ses en beskrivning av en ung person som skjutits till döds. I stället för en framställning som en tragisk händelse, som sågs år 2015, hamnar fokus på att han var en springpojke, allierad med ett kriminellt nätverk. Det är möjligt att tolka uttrycket ‘springpojke’ som ett sätt att förmildra hans delaktighet i konflikterna. Att hans unga ålder, betonat ‘pojke’, gjort att han saknat förmågan att kunna göra moraliskt korrekta val och därmed utnyttjats av äldre kriminella. Denna tolkning hade känts mer rimlig om handlingen uttryckts på ett sätt som än mer belyst ett utnyttjande, som att delaktigheten var en följd av mutor och påtryckningar.

Oavsett hur man väljer att tolka uttrycket ‘springpojke’, att offret är allierad med- eller utnyttjad av kriminella nätverk, kvarstår faktumet att polisen beskriver offret som en förlängning av de kriminella nätverken, även något media valt att belysa. I nästa citat från Expressen ses följande.

Dagar senare mördades en 16-åring vid en bensinmack i Bromma i ett misstänkt hämnddåd. (Malmgren 2020)

De tidigare citat där media lyfter stadsdelen där skjutningen inträffade har samtliga kännetecknats av social utsatthet, förknippade med kriminalitet och invandring. Att skjutningen denna gång ägde rum i Bromma, ett allmänt uppfattat finare område, kan ses avvika från

21

tidigare citat. Detta ser vi skulle kunna leda till en legitimitet hos offret i likhet med Christies (2001:48) kriterium, en legitim plats. Citatet riktar däremot fokus på att mordet är ett misstänkt hämnddåd vilket initierar delaktighet i kriminalitet och sänker därmed en potentiell offerstatus.

I stället för att de facto poängtera att en ung man mördats hamnar fokus på tidigare misstankar mot det 16-åriga offret. Unga personer, särskilt barn och minderåriga uppfattas enligt Christie som ideala offer, med tanke på att offret benämns som en 16-åring är det märkligt att offret inte ges en mer framträdande roll som idealisk. Av citatet ses ingen antydan att beskriva offret utifrån en förlust då inga förmildrande omständigheter görs i relation till hans ålder.

Anmärkningsvärt i de båda redovisade citaten är att trots offrens unga ålder finns heller ingen antydan till att framställa dem som idealiska (Christie, 2001:48). Offrens unga ålder bör som sagt leda till en större betoning på ‘ung’ men här verkar den kriminella inblandningen väga tyngre, vilket också upplevs som ett medvetet val av media.

5.4 Rollblandning och skuldbeläggande

Temat behandlar artiklar som lyfter offrens rollblandning, det vill säga ett överlappande av brottsoffer/gärningsmannaskap, något även Brå (2020:10) konstaterar vanligt vid denna typ av förortsbaserade skjutningar. Eftersom en överlappning av offer och förövare ofta leder till ett skuldbeläggande blev det en naturlig del av temat. En likhet i de båda studerade årtalen är att rollblandning och skuldbeläggning ses i de båda, men mer explicit i det senare. Nedan presenteras hur media skildrar rollblandning och skuldbeläggande år 2015, följt av hur medierapporteringen såg ut år 2020.

2015. I en artikel från Expressen skildras ett offer som överfalls och besköts utanför sitt hem.

Av citatet framgår att han varit kriminellt belastad, men hans handlingar framställs förmildrande vilket går att läsa nedan.

XX ville hjälpa men det blev pannkaka när han försökte skaffa snabba pengar. (Moreno 2015)

I citatet förmildras offrets egen kriminalitet. Handlingarna framställs i stället ha goda avsikter och som giltig förklaring till gärningarna. Offret framställs som hjälpsam och sympatisk, vars enda syfte med brottsligheten var att hjälpa en närstående ta sig runt ekonomiskt.

Framställningen bidrar till att hans tidigare brottslighet i stället för att ses som förkastlig, mer uppfattas som en legitim aktivitet som går i linje med ett idealt offer (Christie, 2012:48). Hans handlingar framställs mer bero på omständigheterna, då de ger uttryck för en ekonomisk utsatthet, än en gärningsman som begått brott. Vidare i artikeln beskrivs konsekvenser för offret av utsattheten, som trots tidigare nämnda rollblandning läggs fram på ett sätt som förstärker honom som drabbad.

22

Innan XX blev skjuten [...] var han thaiboxare. Han gick flera matcher i Thailand.’, ‘XX skottskadades så illa [...] att han i dag är rullstolsburen’ och ‘XX tar fortfarande medicin mot smärtorna. (Moreno 2015)

Dessa samlade citat belyser konsekvenser i form av betydligt försämrad livskvalitet för offret, vilket Nilsson (2012:143) skriver är vanligt i medias offergestaltningar vars syfte är att belysa det lidande offret fortfarande har till följd av utsattheten. Beskrivningar som dessa är enligt Nilsson (ibid:149) något som framkallar sympatier av åskådarna, som tenderar till att läsarna ställer sig på dennes sida och kräver upprättelse. I nästa citat från samma artikel ses följande.

Nio månader och 450 polisförhör senare finns inga spår efter mördaren. (Moreno 2015) Av citatet framgår att gärningsmannen är okänd för offret, detta förstärker denna som stor, ond och skrämmande, vilket instämmer i det motsatspar Christie hävdar betydelsefullt för ett idealt offerskap (Christie, 2001:48). Att det framkommer att förövaren är okänd, framställer offret som hjälplöst i relation till den onda gärningsmannen. Beskrivna ovetskap och utsatthet gör att offrets rollblandning minskar. XX som överlevde attacken lider därmed även en fortsatt risk att bli utsatt, och vetskapen att den okända gärningsmannen troligt fortfarande går fri bidrar ytterligare till viktimiseringen. I nästa exempel från år 2015 då offrens rollblandning framställs mindre problematisk ses i följande två citat från Expressen.

I en brutal attack [...] skjuts den 29-årige ledaren för Backagänget till döds. (Edstam 2015) Vad finns det för fler motiv till en dödsskjutning? [...] Det kan också vara rena bagateller [...] Saker som inte står i proportion till brottet. (Nilsson 2015)

I första citatet där skjutningen benämns ‘en brutal attack’ mot ‘ledaren för Backagänget’ visar på att mordet ett övertramp och inget han förtjänade, trots hans kriminella identitet. I andra citatet impliceras att personer skjuts för inblandning i ‘bagatellartade’ konflikter. Citaten i sig lägger inte över offrens kriminella ansvar på omständigheterna, men tyder på en värdering att offrets egen kriminalitet inte kan likställas med att dödas. Med andra ord förmildras deras brottslighet till något som åtminstone inte var i proportion till brottet de själva utsattes för. Som nämndes i början av avsnittet samverkar ofta rollblandning och skuldbeläggande av offret vilket kan ses från Aftonbladet i följande citat.

Men håller de på som de gör kommer ju någon oskyldig att bli skjuten någon dag.

(Vidlund et al. 2015)

I citatet framställs gängskjutningar som ett problem enbart när det drabbar tredje man. Vilket speglar år 2015 då offren i sig sällan sågs skuldbeläggas, och när det väl skedde riktades skulden i de flesta fall i stället mot gängkriget.

2020. Vidare till artiklar som behandlar rollblandningen brottsaktiv/brottsoffer år 2020, i följande citat från Expressen ses offrens koppling till kriminalitet vara central i rapporteringen.