Anhörigcentrum är kärnan i Strängnäs kommuns anhörigstöd. Centret ligger i tätorten Strängnäs och det finns också en filial i Åkers styckebruk, men inte i de övriga småorterna.
Detta innebär att anhörigcentrum i hög grad är tillgängligt för de som bor i Strängnäs tätort och i Åkers styckebruk, men att tillgängligheten är sämre för de som bor på övriga orter.
Anhörigcentrum skall vara en gemensam mötesplats och här skall anhöriga kunna få råd och stöd samt erbjudas samvaro med andra anhöriga och därmed avlastning för den enskilde. När det gäller råd och stöd samt samvaro med andra anhöriga är personalen flexibel och anpassar telefonsamtal anhörigmöten etc. efter anhörigas behov och önskemål. En viktig fråga är dock hur samvaron med andra skall kunna tillgodoses för de anhöriga som har detta behov, men ej kan ta sig till Anhörigcentrums lokaler.
På Anhörigcentrum i Strängnäs tätort finns också en caféverksamhet för de anhöriga som vill träffas och prata. Caféet har öppet måndag – torsdag kl. 10.00–15.00 (lunch kl. 12.00–13.00).
Att bedriva en caféverksamhet är ett bra initiativ för att anhöriga skall kunna umgås under lättsamma former, men tillgängligheten är mycket låg om inte närmast obefintlig för den anhörig som förvärvsarbetar eftersom verksamheten varken har lunch- eller kvällsöppet.
I Strängnäs kommun erbjuds anhöriga även tillgång till IT-portalen Gapet där den anhörige kan få kontakt med andra i samma situation i Sverige. Gapet riktar sig till alla åldrar och mål-grupper och finns tillgängligt dygnet runt vilket underlättar tillgängligheten för de anhöriga.
Det finns dock en problematik kopplat även till detta och det är tillgängligheten för de som ej är så datavana. Här bör det finnas utbildning kring hur man använder sig av portalen.
De insatser förutom Anhörigcentrum som finns för att stödja och underlätta för anhöriga är hemtjänst, växelboende, avgiftsfri avlösning och anhöriganställning och dessa insatser anpassas i hög grad till den enskilde. Förutom dessa insatser har varje anställd inom kommunens socialtjänst ansvar för att informera om vilka stödformer som kommunen
erbjuder och förmedla kontakt mellan stödbehövande och de verksamheter som kan utgöra ett stöd för den anhörige. Personalen på Anhörigcentrum påpekar dock att inte alla verksamheter informerar om att Anhörigcentrum finns och att detta innebär att anhöriga ej får vetskap om verksamheten. Här behöver verksamheterna och dess personal ta ett större ansvar för att informationen om Anhörigcentrum ges till de anhöriga.
När det gäller anhörigstödet så framkommer det att det allra viktigaste stödet anses vara det mellan personal och anhörig och att stödet skall ses som en naturlig del av personalens arbets-uppgifter. Sammanlagt så finns det inom de tre områdena nitton olika enheter (tolv äldre, fyra funktionshinder och tre individ och familj) och av dessa är det tio stycken som svarat ja på frågan om anhöriga erbjuds stöd i någon form inom den verksamhet som de ansvarar för (fem äldre tre funktionshinder och tre individ och familj). Om det då är så att den viktigaste
stödformen är den mellan personal och anhörig så är det mycket allvarligt att nästan hälften av de tillfrågade verksamheterna över huvud taget inte erbjuder något stöd till anhöriga.
I Strängnäs kommun finns det en gemensam värdegrund som allt arbete skall utgå ifrån, även arbetet med anhörigstödet och de två verksamhetscheferna anser att arbetet bedrivs utifrån denna. Av de tio enhetschefer som besvarat denna fråga är det dock fyra som anser att det inte finns någon värdegrund att arbeta utifrån. På anhörigcentrum besvaras frågan med att ”Någon uttalad värdegrund finns inte för det arbete som bedrivs utan personalen arbetar med varje person på ett individuellt sätt”. När de gäller de nio enhetschefer som ej besvarat frågan är det svårt att veta om dessa känner till värdegrunden eller inte. Att så pass många enhetschefer inte är medvetna om den värdegrund som arbetet i kommunen skall utgå ifrån kan betraktas som tämligen allvarligt och verksamhetscheferna bör därför ta upp en diskussion kring detta med sin personal.
På frågan om hur anhörigstödet är organiserat och vem som har befogenhet att fatta beslut om att anhöriga ska få stöd så råder en viss förvirring. Den ena verksamhetschefen anser att det inte finns någon specifik organisation utan att det ingår i de olika verksamheternas ansvar medan den andre verksamhetschefen har en tydlig bild av hur stödet är organiserat. De flesta enhetscheferna anser däremot att det inte finns någon specifik organisation. På frågan om vem som har befogenhet att fatta beslut svarar en del Anhörigcentrum en del biståndshandläggare och en del socialsekreterare och det kan nog vara så att alla dessa professioner har denna befogenhet, men det är inte lätt för den som är anhörig att veta. Eftersom det råder en viss förvirring kring detta så är det ändå positivt att de intervjuade samstämmigt anser att Anhörig-centrum är ovärderligt eftersom det ofta är svårt att veta vart man skall vända sig och då är det jättebra att so anhörig kunna ringa dit för att fråga om var man kan få den hjälp man behöver.
Här behöver Strängnäs kommun föra en diskussion kring hur anhörigstödet skall organiseras och vem som har befogenhet att fatta beslut om det så att det blir lättare för anhöriga att veta vart de skall vända sig vid behov av stöd.
Tyvärr så finns det inte heller något uttalat mål för stödet till anhöriga vare sig det gäller äldre, personer med funktionsnedsättning eller anhöriga inom individ och
familjeverksamheten. Varje enhet inom äldre- och funktionshindersverksamheten har dock en egen verksamhetsplan där anhörigstödet ska tas upp och prioriteras. Det finns inte heller några handlingsplaner för stöd till anhöriga och när det gäller stödplaner så är det endast två
enhetschefer inom individ och familj som uppger att sådana finns. Några stödplaner upprättas inte heller för de anhöriga som söker sig till Anhörigcentrum. Däremot så följer
Anhörigcentrum upp sitt stöd kontinuerligt vilket inte sker inom övriga verksamheter och även detta bör förbättras.
En annan sak som är värd att diskutera är personalens utbildning i anhörigstöd där några av de intervjuade grupperna lyfter fram utbildning kring bemötande och hur man ska tänka när det gäller anhöriga som ett av de främsta utvecklingsbehoven. Båda verksamhetscheferna och de flesta enhetscheferna menar att personalen inte har någon specifik utbildning kring
anhörigstöd och frågan är varför utbildning i ämnet inte är prioriterat då det ju inte är
alldelens enkelt att sätta sig in i en anhörigs situation och veta hur man skall ge ett kvalificerat stöd. Av tradition har det ju i de flesta verksamheter varit så att fokus har legat på den
närståendes behov och inte på den anhörige. Några av intervjupersonerna lyfter dock fram att anhörigstödet fungerar bra i de verksamheter som från början är till både för den enskilde och för anhöriga och att detta troligen beror på att personalen från början är inställda på att man samarbetar med anhöriga. Så med andra ord verkar olika verksamheter ha olika kulturer kring detta med anhörigstöd och här behöver verksamheterna jobba vidare med att utveckla sin anhörigkultur.
När det gäller rutiner för hur man handskas med anhörigas synpunkter om eget stöd så råder det delade meningar om det finns några eller inte och en av de två verksamhetscheferna säger nej medan den andra säger ja. Enhetscheferna ger också ett splittrat intryck eftersom tre av nio säger ja medan resterande sex säger nej. De anhöriga anser att deras synpunkter lyssnas på och att enkäterna ”säg vad du tycker” är ett sätt att göra anhörigas röster hörda eftersom de går raka vägen upp till kommunledningen som får ta del av synpunkterna. Här behöver
verksamhetschefer och enhetschefer utarbeta rutiner som gäller för hela organisationen för hur synpunkterna skall tas tillvara eftersom synpunkterna måste anses som mycket viktiga för utvecklingen av anhörigstödet.
När det handlar om samverkan anser Anhörigcentrums personal att denna fungerar mycket bra med kommunens biståndshandläggare, men att den behöver förbättras gentemot andra yrkeskategorier. Även samverkan med frivilligorganisationer behöver förbättras och när det gäller verksamheternas samverkan med ideella organisationer så behöver samverkan stärkas inom området äldre medan funktionshindersområdet och individ och familj har en väl utarbetad samverkan. Samverkan med landstinget verkar dock fungera mycket bra inom alla tre områden. Det verkar med andra ord som att den externa samverkan till viss del fungerar bättre än den interna.
Det råder total samstämmighet bland de intervjuade när det handlar om information om anhörigstöd och här anses det att denna måste förbättras avsevärt. Informationen om det stöd till anhöriga som finns i kommunen sker direkt genom personalen, per telefon, via broschyr, muntligt vid möten. i samband med hembesök, information vid inflyttning vid första
vårdplaneringen, via biståndshandläggare, via kommunens hemsida och genom Anhörigcentrum, men trots detta anser många att informationen är dålig. En annan
problematik kring detta är att trots vetskap om Anhörigcentrums existens så tror somliga att centret endast är till för anhöriga till äldre och inom individ och familjeomsorgen tror man att Anhörigcentrum endast hör till vård och omsorg. Därför är det viktigt att informera mer och då framförallt internt till de som arbetar inom kommunen så att de i förlängningen kan informera medborgarna.
Ett bra informationssätt är uppsökande verksamhet och det finns en väl fungerande uppsökande verksamhet inom äldreområdet, men inte inom vare sig funktionshinder eller individ och familj, något som efterfrågas av flera i de grupper som intervjuats. Den uppsökande verksamheten kan anses fylla två syften. Dels att ge information om det anhörigstöd som finns och dels är det så att det ibland är svårt för anhöriga att ta en första kontakt och medge att de behöver hjälp och stöd. Med en utökad uppsökande verksamhet skulle både informationen öka och den första kontakten underlättas.
Något som måste anses som mycket bekymmersamt är att cirka hälften av de 27 anhöriga som besvarat COAT-enkäten uppger att de inte alls är nöjda med den information de får om sin närståendes sjukdom och behandling, om vilken sorts hjälp och stöd som finns vad gäller ekonomi, anpassning av hemmet, tekniska hjälpmedel eller vem de kan kontakta i akuta situationer. Fyra av de intervjuade tror också att det finns stöd som de inte har idag som skulle kunna underlätta för dem.
När det gäller de olika stödformer som erbjuds anser Anhörigcentrums personal att gruppverksamheten är ett väl fungerande anhörigstöd vilket även uttalas i de
fokusgruppsintervjuer som gjorts. Här menar man att anhörigträffarna både de som finns på Anhörigcentrum och de som finns i de olika verksamheterna är ett mycket bra stöd. Detta motsägs dock av några som intervjuats av NkA och de anser att anhöriggrupperna i kommunen inte fungerar. En problematik avseende anhörigstödet är avlösning som är individuellt anpassad och då handlar det om att det kan vara svårt för anhöriga som vill bli avlastade med kort varsel. Inom funktionshinderområdet lyfts även fram att stödet förändras allteftersom barnet med funktionsnedsättning utvecklas och att detta kräver en hög grad av flexibilitet på anhörigstödet. Ett annat problem att fundera över är de anhöriga, framförallt på äldresidan som menar att de ibland tackar nej till en insats fast de behöver den för att de inte har råd. Här behövs en översyn både vad gäller flexibilitet och kostnader för olika insatser.
När det kommer till anhörigas livskvalitet som NkA undersökt via COAT-enkäten är det tämligen dystra resultat. Visserligen anser hälften av de som svarat att de mer än hälften av tiden, den mesta tiden eller hela tiden anser att de är glada och på gott humör, lugna och avslappnade, aktiva och starka, pigga och utvilade samt att de har ett liv fullt av saker som intresserar dem. Men den andra hälften anser att detta inträffar mindre än hälften av tiden, sällan eller aldrig. Nästan en tredjedel anser även att de har en dålig eller till och med mycket dålig hälsa och livskvalitet och cirka hälften är missnöjda med det stöd och den hjälp de får.
Ungefär hälften av de tillfrågade anser att den hjälp och det stöd som erbjuds bidrar till att göra livet bättre för den anhörige och dess närstående medan den andra hälften anser att den hjälp och det stöd som erbjuds inte bidrar till detta. Samma förhållande råder på frågan om i vilken mån den hjälp och det stöd som erbjuds bidrar till att ge den anhörige ett avbrott i vårdandet och när det handlar om kvalitén i den hjälp och det stöd som erbjuds anser cirka hälften att de inte alls är nöjda. Dessa resultat behöver följas upp och diskuteras inom kommunen för att på så sätt kunna komma fram till hur stödet för de anhöriga som inte är nöjda skall kunna förbättras.