Djävulen i flaskan

En incident i början av augusti 1945 fick poliskammaren att förstå att Signe var farlig, både för sig själv och för andra. Att denna kvinna som normalt sett i rapporterna betraktades som oförarglig och imbecill inte fick fängelse för kommande historia är förunderligt. Onsdagen den 1 augusti 1945 kl: 22.50 på kvällen inkom till kriminalpolisens station poliskonstapel Knut Sjögren med en ”av starka drycker synbart påverkad kvinna”.123 Kvinnan var Signe och hon hade omhändertagits hos maken Karl Svensson på Kirsebergsgatan 16. Karl å sin sida hade hittats gasförgiftad i sin bostad och avförts till sjukhuset i ambulans.

Vad hade egentligen hänt? Konstapel Sjögren, som hade patrulltjänst, berättar i polisrapporten om hur han sedvanligt traskade runt ute på Kirseberg då en man lopp ifatt honom och andtrutet bad om hans hjälp. Mannen ifråga hette Nils Nilsson och bodde också han på Kirsebergsgatan 16. Nu befarade han att allt inte stod rätt till på undervåningen, där Karl Svensson bodde, eftersom han och hans hustru hade känt en stark gaslukt. Männen begav sig snabbt till platsen och kunde konstatera att dörren var låst, men ljuset tänt. Genom fönstret

121

Övervakningsrapport under tiden 12/2 1946-1/8 1947, Malmö Stads nykterhetsnämnds personalhandling, MSA

122

Mail från Stebbe Buzancic, bouppteckningsenheten Malmö Stadsarkiv 2007-03-22 123

kunde de se Signe släpa Karl Svensson från lägenhetens kök in i rummet. Då konstapeln knackade på öppnade Signe omsider ”och en stark lukt av lysgas förmärktes”.124 Då konstapeln trädde in emellertid var gaskranarna stängda. De båda männen, konstapeln och vittnet, bar ut Karl Svensson och försökte få liv i honom, han luktade starkt av sprit.

Medan de bar noterade de att Signe gömde undan en del pilsnerflaskor som stått på bordet. Konstapeln tillkallade ambulans och Svensson fördes till sjukhuset. Då man undersökte lägenheten fann man en död kanariefågel i en bur i rummet, sannolikt gasförgiftad. Signe, som även hon var full, fördes i radiobil till kriminalpolisen. Dit hade även konstapel Sjögren levererat ett omslagspapper som funnits på bordet. Vad var nu detta? En olyckshändelse i form av gasolycka som var så vanlig förr då det var vanligt med gasspis? Kanske var det något ännu allvarligare än så. Då polisen började gräva i fallet kom den nyss nämnda papperslappen att användas som bevis. Lappen var skriven av Karl Svensson med darrig handstil och på uppenbart dålig svenska.

Malmö den 1/8 1945. Eftersom vi äro så förfölja så tycker jag ni tycker att ni är något här i livet fasten ni sitter här ock samlar på pengar på andra stackare, nog kan det vara men ni har edra själ, men di som verkligen behöver det inte,

Vi föls i dödden min Hustru och jag Karl Svensson

Signe Svensson

Allt vad som här är skall tilfala min doter Evylin ok hon skall ordna om begravningen du skal hänvenda dig till Ombudsmannen Alfred Larsson eller till någon stelföreträdare i förreningen

Karl ock Signe Svensson125

Det vi ser är alltså ett förment självmordsbrev skrivet av Karl och även signerat av Signe Svensson. Vad kunde få de två att vilja ta livet av sig medelst gasförgiftning? Vi får gå till vittnesförhören för att få en sammanhängande bild av dramat. Grannen ovanpå, han som kände lukten, berättade att Karl och Signe, som visserligen var skilda, brukade ses – åtminstone den 1 och 15 i varje månad då de tillsammans drack sprit och pilsnerdricka som mannen bjöd på. Det är inte orimligt att anta att de båda datumen är datum för pensionsutbetalningar. Nilsson berättar vidare att han, förutom gaslukten, även noterade att det hördes en hård duns från undervåningen på kvällen.

124

Malmö Polis, kriminalavdelningen, rapport 1945-08-06, MSA, s 2 125

Då han och hans hustru hade misstänkt att allt inte stod rätt till hade de gått nerför trappan för att på så sätt spana genom fönstret in i Svenssons lägenhet. Där hade de uppenbarligen stått en lång stund eftersom de hade sett Signe komma in i köket i nattlinne, tömma ett nattkärl i vasken, röka en cigarett och dricka en flaska pilsner alltmedan Karl Svensson låg på golvet till synes livlös. Då Signe gick mellan rummen för att stänga av gaskranen var hon tvungen att trampa över sin man. Det är nu Nils Nilsson bestämmer sig för att få tag på en polis. Då han och polismannen återkom var Signe klädd i vardagskläder och släpade, som ovan berättats, på sin livlöse man.

Det är nu intressant att notera att grannen, Nils Nilsson, i förhöret beskriver Karl Svensson som ”en skötsam gammal man, som icke vore hemfallen åt alkoholmissbruk”.126 Detta bör ställas mot polisrapporten där det står att han luktade starkt av sprit. Signe däremot beskriver han som begiven på spritdrycker och vidare meddelar han att det var för att tillfredsställa hennes begär som Karl Svensson skaffade sprit och pilsnerdricka. Samma version vittnar hans hustru, Hilma Svensson, om. Jöns Ivarsson, Signes sambo, fick också tycka till om förhållandena. Han berättade om Signes korta äktenskap med Karl, om hur hon efter endast tre månader som gift hade kommit till honom med sin koffert, hon stod inte längre ut i Karl Svenssons sällskap. Trots det återvände hon jämt och ständigt till honom, framförallt för att supa under de två dagar i månaden då han var stadd vid kassa. Förhållandet var säkert komplicerat.

Ivarsson berättar hur Svensson brukade uppehålla sig i Rapsgatan där Signe och Ivarsson bodde för att med sprit försöka locka henne hem till Kirsebergsgatan igen. Oftast följde hon då inte med. Ivarsson berättar att Signe vanligtvis inte hade något begär efter spritdrycker, men så snart hennes make lockade henne hade hon inte kunnat motstå hans inbjudan. Ivarsson hade inte sett henne berusad under de senare åren och hon hade aldrig för honom uttalat någon leda vid livet. Båda vittnenas uppgifter är som vi ser förskönande till förmån för respektive tilltalad.

När nu Karl Svensson själv skall vittna om den olycksaliga dagen berättar han hur han redan vid 8-tiden på morgonen sammanstötte med sin fru i närheten av Rapsgatan. Han hade då bjudit hem henne, notera att datumet är den 1: e, på middag. Hon skulle få steka och tillaga två små kaniner som han köpt. Dessutom skulle han anskaffa en halv liter brännvin och några flaskor öl. Dagen avlöpte med måltid och intagande av supar och öl. Så hade paret suttit och pratat varvid Signe hade frågat Karl om han kunde gå i döden för henne. Då Karl

126

menat att han tyckte så mycket om henne att han visst kunde göra så hade Signe sagt att det lättaste sättet att dö vore att förgifta sig med gas. De hade därefter kommit överens om att dö tillsammans och så hade de skrivit det meddelande som citerats ovan. Då Svensson senare, efter ett besök på utedasset, hade kommit in hade han noterat att gaskranen stod öppen. Han hade då stängt den och Signe hade förklarat att ”jag glömmer så ofta att stänga gasen”.127 Inte långt senare hade Svensson gått till sängs. Därefter mindes han ingenting förrän han vaknade upp i ambulansen.

Nu var det Signes tur att vittna. Inledningsvis berättar hon om sin barndom, om fattiga förhållanden och kringflackande sökande efter arbete. Kanske insåg Signe att goda råd nu var dyra och därför valde hon en strategi, hon förvanskade uppgifter som kanske var svåra att kontrollera. Till exempel angav hon att hon var äldst i syskonskaran, något som vi vet inte stämmer och att hon skulle ha haft tolv halvsyskon, en uppgift som även den saknar riktighet. Hon ändrar lite i sin levnads historia när hon anger att hon börjat använda rusdrycker först i 25-årsåldern. Vi som nu har ett hum om hennes liv vet att Signe redan som 15-åring drack stora mängder av sprit. Nu berättar hon också om hur Karl Svensson, efter det att hon flyttat ifrån honom, dagligen uppehållit sig i närheten av Rapsgatan där han stått och vaktat och så fort hon lämnat lägenheten antastat henne och bett henne komma hem till honom. Svensson hade också ofta frestat henne med att han haft brännvin och öl hemma, vilket hon skulle bli bjuden på. Att slitas mellan nykterheten och djävulen i flaskan har säkert varit prövande för henne och ibland har hon också fallit igenom, fallit för frestelsen och följt med Svensson för att supa. Signe hade, som vi ser av dokumenten, säkert svårt för att säga nej till alkoholen.

Den 1 augusti berättar hon inledningsvis samma historia som Karl Svensson, hur hon gått hem till honom för att äta och dricka och hur de delat brännvinsflaskan mellan sig. När de satt och samtalade, erinrade hon sig, hade Svensson sagt att han inte vore rädd för att dö. Hon mindes inte att hon skrivit under något papper, men kände igen sin egen handstil som undertecknat pappret. Själv hade hon vaknat till då hon hörde en duns utanför köket. Då hon gått upp för att kontrollera ljudet hade hon sett Svensson ligga på golvet. Därutöver kom hon ingenting ihåg.128 Signe ansåg sig, som ett svar på en direkt fråga, inte vara alkoholist eller i behov av vård. Vad säger oss denna historia egentligen? Var det ett förtvivlat rop på hjälp, ett utslag av förvirring under fylledille eller ett kallblodigt försök av Signe att helt enkelt bli av med mannen som förorsakat henne mycket lidande. Jag tror på det senare.

127

Malmö Polis, kriminalavdelningen, rapport 1945-08-06, MSA, s 8 128

Signe såg sin chans när Svensson blev full och började då föra självmord genom gasförgiftning på tal. Att hon själv skrev under lappen är sant, men vad säger att hon inte hade tänkt sudda ut sin egen namnunderskrift, om hon bara hade hunnit? En död kropp, en gaskran som stod på, ett brev till dottern. Säkert skulle ingen polis tänka tanken att själva olyckan var arrangerad. Om det verkligen förhöll sig så får vi aldrig veta. Vad vi däremot vet är att Signe dömdes till tvångsvård på alkoholistanstalt och när hon kom hem igen trädde skilsmässan från Svensson snart i kraft. Vittnen menar att de inte sett paret interagera under hemskillnadsåret och det finns ingen anledning att tvivla på de uppgifterna. Signe och Karls stormiga förhållande upphörde med all säkerhet den natt sommaren 1945 då ambulansen for iväg med Signes gasförgiftade man.

Varför blev hon själv inte påverkad? Det kan man faktiskt undra. Kanariefågeln var ju död, dessa fåglar som man använde i engelska gruvor eftersom de är så känsliga för koloxid. Om kanariefåglarna dog måste i regel hela gruvan utrymmas eftersom gasen i övrigt inte så lätt märks. Kanariefågeln på Kirsebergsgatan dog, men Signe var vid fullt medvetande. Hade hon använt någon form av skyddsmask? Väntade hon till dess att maken somnade på grund av alkoholintaget och satte därefter på gaskranen? Vi får aldrig veta. Men eftersom inte ens polisen i sin rapport spekulerar i att det kunde vara frågan om ett mordförsök utan anför det som ett utslag av alkoholisters leverne får frågan kvarstå som obesvarad.