Lösdriveri och tvångsarbete

Mellan åren 1899 och fram till sin död 1959, alltså under en period av 60 år, möter vi Signe i rullorna. Hon varnades, dömdes för lösdriveri, tvångsarbetade och hamnade på olika alkoholistanstalter om vartannat. Med jämna mellanrum dömdes hon också till övervakning av Malmö Stads Nykterhetsnämnd. Hennes hejdlösa supande upphörde under perioder då hon till synes har arbetat och levt som gift kvinna.

Försöken att hålla sig nykter i vissa perioder har spolierats. Hon har i omgångar valt spriten som därmed fått henne att åter falla djupt. Första gången vi möter Signe i Polisunderrättelser är 1899. Den 8/2 varnade stadsfiskalen i Helsingborg för första gången

85

Mail från Torgny Fransson, Helsingborgs stadsarkiv 2007-03-23 86

Fångvårdsanstalten i Norrköping, diverse handlingar tillhörande fängelseprästen, G:IV, Fånge no 55, Nordlund

87

Sveriges befolkning 1900 88

den 16-åriga Signe för lösdriveri. Drygt ett år senare dömdes hon för första gången, straffet blev två månaders tvångsarbete på länsfängelset i Malmö. Fängelsebyggnaden var belägen alldeles intill Malmöhus, mitt emot Hovrättsbyggnaden i Slottsparken. Av någon anledning avtjänade inte Signe hela straffet utan blev frigiven 3/6. Detta kunde komma på tal om man hade anställning som väntade eller om föräldrarna tog hand om den dömde. Med sina fem kronor som hon fått i arbetspremier på fickan hörde nu Signe fängelseportarna slå igen bakom sig och begav sig tillbaks till Helsingborg. Sannolikt var fängelsevistelsen till både straff och varnagel.

Att som sextonåring bli inlåst i ett skrämmande fängelse på främmande ort långt ifrån familjens trygghet borde ha varit en obehaglig upplevelse. Det dröjer nu till januari 1902 innan vi åter möter Signe i myndigheternas protokoll. I mitten av januari varnas hon av poliskammaren i Helsingborg men hörsammar inte varningen utan grips och döms 7/2 till fem månaders tvångsarbete. Återigen får hon stifta bekantskap med länsfängelset i Malmö. Inte heller nu behöver hon arbeta av hela straffet. Mitt i vårens blomning i medio av maj släpps hon ut i friheten igen, nu med 9 kronor och 50 öre på fickan. Söp hon upp pengarna? Högst troligt. Fortsatte hon att prostituera sig? Svaret måste bli ja eftersom det bara tar två månader till dess att Signe återigen står inför skranket och döms, denna gång till ett halvårs tvångsarbete.

Nu var det inte länsfängelset i Malmö som var anstalten där straffet skulle avtjänas. Länsfängelset som låg alldeles centralt i det krogtäta Malmö och där Signe säkert om natten kunde höra nattramlares sjungande och stojande från sin cell byttes mot det mer avsides belägna medeltida citadellet i Landskrona. Tomas Söderblom har detaljrikt beskrivit Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. När Signe anlände blev hon behandlad på samma sätt som de andra kvinnorna som dömts att arbeta här. Första badades hon och hennes personliga tillhörigheter togs om hand. Efter badet blev det läkarundersökning och installation i isoleringscellen, en rutin som man tillämpade på alla nya fångar för att lättare observera dem.89 I sin blårandiga fångklänning av bomull placerades sedan Signe ut på den avdelning där personalen tyckte att hon passade.

Här antecknade man hennes yttre företräden, hon beskrevs av personalen som brunhårig med blå ögon, med inåtsvängd näsa, låg panna och rundlagt ansikte.90 Denna gång var det inte tal om någon tidigare frigivning. Antagligen hade Signes mor och styvfar tröttnat på att ta hand om henne och tydligen hade hon inte något arbete att återvända till på utsidan

89

Söderblom, s. 53 90

murarna. Efter ett halvår utanför murarna 1903 är det dags igen. Återigen Landskrona, denna gång blir straffet 8 månader, även detta ett straff som avtjänas i sin fulla längd. Dessutom måste Signe, efter det att straffet är avtjänat, undergå ytterligare 8 dagars fängelse för böter. Det destruktiva livet i Helsingborg med fylleri och prostitution fortsätter. Vi har noterat att strafftiden för varje gång utökas vilket det även gör vid nästa resa då Signe döms till 10 månaders tvångsarbete i juli 1904.

Signe verkar ha skött sig tämligen väl under fängelsevistelsen. Bara en gång på alla år finns hon upptagen i bestraffningslistorna.91 Hon tillhör i stort alltså inte dem som visat olydnad genom arbetsvägran, haft opassande uppförande, varit våldsam, grälat eller varit vanvördig. Men i april 1905, strax innan hon skulle frigivas blev hon dömd till 14 dagars ljus cell utan arbete för gräl med kamrat och störande av ordningen.92 Ett rent disciplinärende var orsak till bestraffningen.

Under middagsmålet kommo nr 96 Signe Kronberg och 144 Josefina Kullberg i gräl och då Kullberg slutligen ville gå ned på befälhavarkontoret och anmäla att hon ej fick vara i fred, rusade nr 16 Albertina Söderman och 96 Signe Kronberg på henne, men endast Albertina Söderman hann slå till henne innan de blefvo skilda åt.93

Att fångarna sinsemellan kom i handgemäng var ingenting ovanligt. När man närmare studerar protokollen finner man att många kvinnor återkommer många gånger, med varierande straff. Vanligt var att man fick sova på hårt nattläger, inte ha sängkläder eller vistas i mörk cell. I maj 1905 frigivs Signe och nu vet vi vad som händer. Efter att inte fått smaka starkt på tio månader ser hon till att få sig en lång och höggradig fylla. Som vi sett ovan slutar det med en allvarlig alkoholpsykos på Lunds sjukhus där hon vårdas i fem veckor. Åter till det gamla livet och kamraterna som hon inte mäktade bryta med.

I augusti varnas hon åter men därefter dröjer det ända till 1910 innan vi återfinner henne i rullorna. Nu är det poliskommissarien vid detektiva polisens avdelning i Malmö som tar fram sitt block och plitar ner en varning som sedan hamnar i Polisunderrättelser. Vad hände då under de år som vi inte finner Signe i myndigheternas anteckningar? Frånvaron stavas kärlek, eller åtminstone ekonomisk stabilitet. Någon gång

91

Förteckningar över bestraffningar vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona, april 1905 92

Konceptjournal för de månatliga uppgifterna till Kongl. Fångvårdsstyrelsen juli 1896-1911 93

1906 träffade Signe sin förste man Berndt David Nordlund och blev, enligt egen berättelse, oerhört förälskad. Att kärlekens kraft därmed fick Signe att, om än tillfälligt, sluta med prostitution vittnar om att hon fått sin ekonomi tryggad på grund av sitt äktenskap.

I april 1908 gifte paret sig och flyttade till Malmö där Signe tog tillfälliga arbeten. Den äktenskapliga lyckan varade dock inte så länge. 1910 varnades Signe två gånger och dömdes nu åter till tvångsarbete. Än en gång skulle citadellet i Landskrona under åtta månaders tid vara hennes hem. Men det gick inte att bryta mönster heller efter denna frigivning. Signe dömdes till ett års tvångsarbete för lösdriveri och överfördes från länsfängelset i Malmö till fångvårdsanstalten i Norrköping. Nästa resa, då Signe inte heller nu hållit sig innanför lagens råmärken, blev ännu längre. Strax före jul 1913 blev det 1 år och 3 månaders tvångsarbete och nu åter i Norrköping. 1915 blev Signe återigen en fri kvinna.

Hon var nu 33 år, drömde kanske om en annan tillvaro, men mindre än ett år senare skulle hon återigen dömas, denna gång till 1 år 6 månaders tvångsarbete. Den sista gången vi möter Signe i Polisunderrättelser är 1920.94 Det som man kan tycka är remarkabelt är att Signe som så ofta blev straffad och dömd inte var inskriven vid prostitutionsbyrån i Malmö. Tommie Lundqvist har emellertid i sin undersökning visat att det fanns många prostituerade kvinnor i Malmö som inte var inskrivna vid byrån. Osäkert är varför. Detektiva polisen som varnade och såg till att Signe dömdes var densamma som upprättade liggaren över lösaktiga kvinnor. Kanske kan kvinnornas registrering ha berott på polisens godtycke.