Motmakt, kontroll och övervakning

Varför kunde inte Signes alkoholism fått höra blott och bart henne till och inte valsa runt i offentligheten; i nämnder, på alkoholistanstalter och bland sladderglada grannar? Varför kunde inte hennes missbruk med tillhörande prostitution få vara hennes eget, något som andra människor inte behövde bry sig om?

Statliga ingrepp i det privata hade tidigare inte varit möjliga såtillvida inte personen ifråga hade begått ett straffbart brott. Denna föreställning förändrades under 1800- talet för att i början av 1900-talet diskuteras i form av statens preventiva uppgift. Invånarna visste inte alltid sitt eget bästa och därför skulle staten gripa in och visa på den smala vägen för sina medborgare. Olika marginaliserade grupper, däribland alkoholister, skulle avskiljas från det övriga samhället och tilltron till experter var stor. I ett samhälle där nykterhetsrörelsen haft stort genomslag instiftades 1913 en alkoholistlag.129

129

Ur ett utifrånperspektiv tyckte staten, vars ansvarsområden hade växt, att den borde ingripa för att skydda samhället. Så länge åtgärderna var preventiva ansågs de legitima. Dessa tankar fogades nu till de populära tankegångarna om degeneration och rasbiologi. Emellertid var de styrande överens om att alkoholistlagen skulle ses som en vårdlag. Redan 1913 ansåg man alltså att alkoholism i viss mån kunde ses som en sjukdom, vilket dock endast gällde på pappret. Ändå gavs det härigenom möjlighet att ingripa i det privata, den som är sjuk kan man ju vårda. Lagen kan ses som en tydlig klasslag. De som skulle vårdas var de som tidigare straffats för fylleri.

Arbetarklassens fylleri sågs som ett hot mot samhället och genom sin degeneration hotade fylleristen inte bara sin egen familj utan kommande generationer. Man tillsatte utredningar som visade hur alkoholisten levde, misär och våld var inte ovanligt. De som blev tvångsvårdade ansågs vara en fara för både sig själv och andra, en diagnos som bland annat ställdes på Signe efter incidenten med gasförgiftningen. Nykterhetsnämnden var helt klar över sin åsikt om Signe och konstaterade lakoniskt:

Hon hör till de oförbätterliga130

Hade man under så lång tid och vid så många tillfällen som Signe blivit dömd till tvångsarbete eller alkoholistanstalt var det naturligt att hon skulle stå under övervakning. Hon hade under sitt liv undergått sammanlagt åtta års tvångsarbete och fem gånger varnats enligt lösdrivarlagen. Likadant hade hon också mellan åren 1912-1935 ådömts böter för fylleri fem gånger.131 I enlighet med alkoholistlagen hade hon vid flera tillfällen varit föremål för gripanden och varningar. Signe var nu inte av det skötsamma slaget. Om än hon önskade att bli fri från sitt missbruk så lyckades hon inte.

Den 12/11 1949 skriver hennes övervakare Frida Andersson från Malmö Stads Nykterhetsnämnd till pensionsstyrelsen och anhåller om att Signes pensionspengar istället skall utbetalas till henne så att hon kan portionera ut pengarna till Signe efter behov. Då Signe fått retroaktiv pension med 500: - hade hon nämligen på en vecka supit upp merparten, 340: - efter att hon betalt hyra, bränsle och kläder. Andersson konstaterar att Signe missbrukar rusdrycker och framförallt har sitt umgänge bland likasinnade. Grannar hade rapporterat att Signe varit full varje dag och att hon i sin bostad haft tillhåll med diverse supkamrater, bland

130

Brev betr. Frånskilda hustrun Signe Nordlund till Nykterhetsnämnden, Malmö Stads nykterhetsnämnds personalhandling, MSA

131

annat från ungkarlshemmet i en angränsade fastighet. Fattigvården hade försökt spärra beloppet men utan resultat. Andersson avslutar med att förklara att:

Signe får anses vara ur stånd att taga vård om sig själv och sina angelägenheter.132

Men Signe begagnade sig av en strategi, tigandets taktik som medel för motmakt. Birgitta Svensson pekar på att maktrelationer bara kan uppstå där det finns ett motstånd. Detta inom ramen för en konflikt och då någon vill påverka någon annans handlande. Makten etablerar normer och definierar skillnader och den som har mycket med staten att göra lär sig efterhand dess uttrycksformer.133 Signe medgav visserligen att hon hade supit ”lite grand” och hade ingenting emot att ingå på Värnhem, men vägrade styvnackat, trots hot om påföljd, att uppge namnet på en enda av de herrar som besökt henne.

Att Signe inrättade sig i ledet och kunde tänka sig vård på Värnhem kunde också ses mot den bakgrunden. Genom att uppträda som överdrivet samarbetsvillig och försöka vara skötsam kunde hon kanske få fördelar som gav henne fördelar framöver. Att stå under övervakning innebar att man minst en gång per vecka fick besök i hemmet från nykterhetsnämnden. Ibland skulle Signe istället infinna sig på byrån. Det var säkert så att myndighetspersonerna från nykterhetsnämnden igenkändes då de kom på besök. Att vara alkoholist var inget man var i hemlighet. Grannar och kringboende kunde säkert sladdra om den supiga Signe som varje vecka fick hembesök av en företrädare för nykterhetsnämnden. Varje besök noterades noggrant. Om Signe inte var hemma då övervakaren kom noterade man var hon var och vad hon gjorde.

Vid ett tillfälle 22/2 1946 påträffades endast Ivarsson i bostaden och han fick då uppge att Signe hade arbete hos Wohlins i gatan intill där hon sköljde flaskor, men att hon väntades hem relativt snart efter kl: 17. Myndigheterna kontrollerade hur lägenheten såg ut, ifall den var städad och i bra skick och gjorde sina bedömningar och markeringar. Det ålåg Signe att under övervakningstiden enbart vistas i Malmö, att iakttaga fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker vartill räknades även pilsnerdricka. Staten valde att kontrollera sina medborgare på ett mycket noggrant och effektivt sätt.

132

Framställning till pensionsstyrelsen, Malmö Stads nykterhetsnämnds personalhandling, MSA 133

3.7 ”Hon är antagligen imbecill”- rösterna utifrån

De röster som hörs om Signe kommer mestadels från myndigheter; nämnder och poliskammare. Otaliga protokoll har upprättats för att kunna skaffa sig kunskap om en människa av Signes kaliber. Vad drack hon, vad åt hon, hur var hennes kroppskonstitution, hur hon kunde bli så här; prostituerad och alkoholiserad? Man försökte hitta svaren i barndomen. Signe medgav visserligen att hennes styvfar brukade rusdrycker i hemmet men hon såg honom aldrig bli berusad. Inte bara överhetens röster hördes. Detektiven allmänheten hjälpte gärna till. I Signes digra mapp i Malmö Stads Nykterhetsnämnd finns ett antal diarieförda och stämplade små anonyma lappar som kommit per post från okänd adressat. Kanske var det oroliga eller störda grannar som hörde av sig, vid ett tillfälle undertecknas lappen med ”ett afärsbiträde [sic] i närheten”.

Vad ville då de som hörde av sig anonymt? Var de oroliga för Signes hälsa, ville de hennes bästa och agerade de utifrån filantropi? Kanske, men inte desto mindre så reagerade de över uselheten i hennes levnadssätt och var indignerade över att hon fick stöd från fattigvården, hon som bara söp och säkert hade kunnat ta ett ordentligt arbete. Signe var inte respektabel och föreföll därför vara i behov av myndigheternas agerande. De som skrev lappar till nykterhetsnämnden kunde emellertid identifiera sig utifrån henne, deras skötsamhet blev synlig då de definierade hennes uselhet. Att Signe själv var dem överlägsen i skrivandets konst blir tydlig då man läser lapparna:

Herr Shjöhagen134 Malmö. Ville bara låta Sjöhagen veta att i Rappsgatan bor en som heter Ivarsson som handlar nog med sprit å vilket som Hoss honom har bott en som nog är känd för Nykterheten Hon heter Signe Kronberg så är hon för ett par Månader sedan gift Men nu för hon det gamla livet här Hoss Iverson nu har hon legat där å varit full i 4 ra dagar så går Han å får tag i henne å asar henne med hem till sig å fyllar henne så ligger hon där några dagar sedan går hon till den andre Han bor på

Backarna Skulle inte Nykterheten se efter sådan usellhet. Med största högaktning135[sic]

En annan brevskrivare skrev redan 1927 ett varnande brev om Signe till nämnden. I oförfalskad angiveriton berättas om Signes förehavanden:

134

Axel Sjöhagen var vid denna tid ordförande i Malmö Stads Nykterhetsnämnd 135

Eftersom jag har hört att Herr Sjöhagen är den förnämste i Nykterheten då vill jag bara berätta att där skall bo en fyllerist i Rappsgatan [---] Hon super å är full förgemt häromdagen såg jag henne komma ut då hon hade varitt å köppt bir å kemekaliafären å köpt sprit var så full så mäniskor stanna å såg efter henne å där är förgemt fyllerister hoss henne å super vore det inte en välgerning att ta hand om en sådan stackare som bara lever på uselhet136[sic]

En annan anonym lapp är daterad till den 3/5 1933. Kan den ha bidragit till att Signe bara tio dagar senare tas in på alkoholistanstalten Hagbyhemmet och vistas där under ett helt år?

Herr Derektör Pallin jag bara undrade om derektören har reda på vad dett är för en Meniska som fattig vården Hjellper hon heter Signe Kronberg henes Mor blev begravd i söndags hon bor å är hoss en förfallen Gubbe som heter Ivarsson å bor i Rappsgatan där har alla uslingar tillhåll där drickes Dunder från morgon till qvell i söndag när hon kom hem var hon så full i Fredags jick hon å ramla på Föreningsgatan så där var två kara som jelpte henne upp till Iversson sedan var där slagsmål där drikes blå spritt å påttaska. Polisen har ofta varit å hämtat Dåliga qvinner där så nestet är nog välkänt men vore dett inte bettre att setta in på Arbetsinrettningen en sådan än att låta henne gå å få hjelp till att bara från morgon till qvell lega å vara full ibland alla kara. Ibland kan hon knapast gå upp för trapperna här är hygliga som behöver hjellp än att fattigvården hjellper en sådan förfallen med största Högaktning några som har reda på det137[sic]

Brevskrivaren är uppenbart irriterad över att Signe uppbar stöd ifrån fattigvården. Frågan man ställer sig är: hur kunde brevskrivaren veta så många detaljer om Signe? Var det kanske en granne som bodde i samma trappuppgång, var det någon släkting – vi vet att Signe hade syskon som bodde i Malmö. Detaljerna om hur Signe denaturerade och drack sprit med pottaska stämmer vilket jag tidigare redovisat. Någon med uppenbara kunskaper om den prekära situationen måste det i alla fall ha varit. Vi får också reda på att Signes mor, som dött i en ålder av 80 år, begravts och att Signe därefter kommit hem i ett väldigt berusat skick.

Här finns också en tydlig vink om prostitutionen. Signe beskrivs som en som ligger och är full bland en massa män och att polisen ofta varit och hämtat dåliga kvinnor i

136

Anonymt brev till Malmö Stads Nykterhetsnämnd, inkom 1927, MSA 137

lägenheten. Axel Sjöhagen, själv van vid utanförskap då han var uppväxt som utomäktenskapliga barn i Stenbrohult,138 mottog brevet och beordrade Signe att låta sig läkarundersökas den 8/5 1933. Läkaren fyllde i intyget som behövdes för att Signe skulle kunna intagas å allmän alkoholistanstalt. Han hade då aldrig tidigare träffat henne och vinnlade inte sig heller om att försöka förstå hennes problem. Hans uppgift var att fylla i läkarbetyget.

Här angav han att Signe drack ”allt, även dunder”, att hennes alkoholmissbruk varit ihållande och att hon av alkoholen blev rusig och fort redlös. Läkaren kunde också lakoniskt konstatera att Signe ”ligger fattigvården till last och är ur stånd att taga vård om sig själv”.139 På frågan om hennes karaktärsdrag har läkaren skrivit:

Hon är antagligen imbecill140

Att Signe skrev på ansökan om frivillig internering var en sanning med modifikation. Ställd inför alternativet att bli tvångsinternerad var det nog enkelt att ansöka om frivillig vård. Hur kunde då denna kvinna som framställs som en veritabel fyllkärring och på flera ställen beskrivs som mindre begåvad, denna fetlagda med ”pussigt och slappt ansikte” och darrningar, tremor, i händerna, denna kvinna med förstorad lever och gulsot, hur kunde hon på felfri svenska och med ett briljant uttryckssätt skriva sin levnads berättelse med både flyhänt penna och schwung?

Hur kunde hon skriva småroliga lappar till sin övervakare när hon var på alkoholistanstalt och be om att man skulle skicka hennes koffert dit och att man för allt i världen inte skulle glömma att betala frakten? Vem är det som ger hennes eftermäle och vem skall vi tro på? Skall vi lyssna på vördade herrar myndigheten eller skall vi lägga örat mot marken och lyssna till den tunna rösten från Signes eget förgångna?

Birgitta Svensson har i Bortom all ära och redlighet berättat om hur tattarna utsattes för ett statligt överförmynderi då myndigheterna försökte registrera alla Sveriges tattare och vidare utgick från att deras barn inte fick den omsorg som krävdes. Man konstituerade tattarna som ett samhälleligt problem, precis som man gjorde med prostituerade och alkoholister. Här man följa en korrespondens ur ett utifrånperspektiv där man talade om

138

Sveriges befolkning 1900 139

Rapport av Malmö Stads Nykterhetsnämnd, 1933, MSA 140

tattare som mindre begåvade, per definition tjuvaktiga och inte kapabla att klara att normativt leverne.

Samma behandling blev Signe och hennes likar utsatta för. Svenssons resonemang går alltså utmärkt att applicera på Signe. Vi vet att hennes man, Karl Svensson, anmälde henne för att föra ett supigt leverne, men att ärendet avskrevs som ett utslag av Svenssons svartsjuka.141 Då han emellertid hade anmält henne gjordes förhör med grannar i Rapsgatan. Fyra olika personer förhördes, ingen hade emellertid vid tiden för denna anmälan sett henne onykter och från lägenheten hade det ej kommit något väsen.

Signe själv blev med anledning av anmälan också förhörd. Hon berättade om sitt äktenskap med Svensson som hon betecknade som ett stort misstag, han var elak och underlig och brukade gå omkring och stjäla. Polisen i sin tur hade betecknat Svensson som ”icke fullt normal”.142 Signe själv var mycket upprörd över att ha med nämnden att göra igen, hon ansåg sig inte vid rubricerat tillfälle nyttja rusdrycker:

Även om jag förr i tiden varit dum och oförsiktig så har jag nu med Guds hjälp blivit en bättre människa143

Signes öde rönte ingen sekretess och ingen diskretion. Ivrigt förhörde man grannar om Signes leverne. Fru Elna Olsson som bodde i lägenheten under Jöns och Signe på Rapsgatan intygar på hösten 1939 att det numera inte finns någon anledning att anmärka på Signe och Jöns leverne ”ehuru de säkerligen icke äro absolutister”.144 Fru Olsson fick även berätta att hon hade hört sägas att Signe köpte mycket pilsner, men hon hade inte sett det själv och visste heller inte om det verkligen var Signe som drack pilsnern. Däremot hade hon vid flera tidigare tillfällen sett Signe full och att hon då endast med möda kunde klara sig uppför trapporna. Av detta vittnesmål drog nykterhetsnämnden slutsatsen att Signe inte var alldeles pålitlig i nykterhetshänseende. Redan 1935 då Signe också bodde hos Ivarsson, skrev poliskammaren en notering om deras förhållande:

Ivarsson är en gammal oförbätterlig ”dundergubbe” som varnats många gånger. Han bör interneras om han fortfarande ligger fattigvården till last. Signe Kronberg har bott hos honom i flera år. Hon har varit internerad två gånger, båda gångerna efter

141

Anmälan till Malmö Stads Nykterhetsnämnd, 1943-03-08, MSA 142

Anmälan till Malmö Stads Nykterhetsnämnd, 1943-03-08, MSA 143

Signe Kronberg, kommentar till anmälan till Malmö Stads Nykterhetsnämnd, 1943-03-08, MSA 144

föregående sjukhusvård för alkoholpsykos [---] Kronberg kan icke taga vård om sig själv.145

Man bör notera styckets andra mening. Ord och inga visor – om man inte skötte sig skulle man interneras. Sladder och löst prat kunde således få en avgörande betydelse för Signes fortsatta liv. Även kyrkan behövde få känna till lärjungarnas alkoholvanor. Då Signe ibland dömdes till, och ibland själv valde, vård på alkoholistanstalt skulle ett prästbevis för ändamålet utfärdas liksom ett läkarbetyg för denna särskilda ansökan.

Prästen noterar att hennes kristendomskunskap är försvarlig och den unga kvinnliga läkaren Ella Fjellander146 gjorde en grundlig genomgång av Signes person. Hon noterade att hon, förutom undersökningen, fått vissa uppgifter av assistent Sjöhagen vilka låg till grund för hennes bedömning. Hon karaktäriserar Signe som ”snäll men svag”147 och konstaterar att Signe sörjer över sitt förfelade liv och att hon frivilligt vill gå in vid alkoholistanstalten Hagbyhemmet. Vidare är hennes kroppsform pyknisk med massiv fettvävnad och korta extremiteter och hon är fetlagd, pussig och slapp i ansiktet.

I ett annat läkarutlåtande från Malmö Stads sinnessjukhus beskrivs Signe återigen ovanifrån; hon beskrivs som en kvinna med dålig karaktär, med darrningar i händer, tunga och ögonlock och med neuritiska smärtor i underben och armar. Då Signe ombeds berätta om sitt alkoholberoende blir hon inte trodd. Att läkaren ordinerat henne konjak och söt mjölk går inte hem hos läkaren som sätter ett frågetecken i kanten efter uttalandet.