Kyrkoordningen är det regelverk som ytterst styr Svenska kyrkan, och då främst dess institutionella sida. I Kyrkoordningen finns även riktlinjer för dopet. Exempelvis finns en text om vilka som ska omfattas av dopet. I Kyrkoordningen från 2020 (KO, Femte avd., 19 kap, Inledn.) förklaras att
”Kyrkans uppdrag är att alla människor ska nås av erbjudande om dop. Såväl barn som ungdomar och vuxna kan ta emot dopet.” Det grundläggande syftet med dopet förklaras också i Kyrkoordningen. Det är att ”… människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.”
(Kyrkoordningen 2020, Andra avd. Inledning).
När det gäller den dogmatiska styrningen kan man i Kyrkoordningens första kapitel (2020, Första avd. §1), läsa att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära bygger på gamla och nya testamentet i Bibeln, den apostoliska, nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt på den oförändrade augsburgska bekännelsen, kommentarerna i Konkordieboken och ”andra av Svenska kyrkan bejakade dokument”. Kyrkoordningen slår alltså inte fast exakt vilka texter som styr.
Angående hinder och möjligheter för dop av konvertiter kan nämnas att Kyrkoordningens femte avdelning (2020, kap 19 §2) slår fast att ett barn får döpas endast om vårdnadshavarna begärt detta.
En vuxen får döpas när hen ”begär att bli döpt till kyrkans tro och vill leva med församlingen i Kristi gemenskap”. I samma avdelning och kapitel (2020, §6) förklaras också att dop av unga och vuxna ska föregås av undervisning.
Den i Kyrkoordningen omtalade Konkordieboken innehåller de texter av 1500-talsreformatorerna Martin Luther och Philipp Melanchton som Svenska kyrkan ser som auktoritativa. Här finns flera textavsnitt som berör vilka som ska döpas och varför. Den Augsburgska bekännelsen förklarar i artikel nio att dopet är nödvändigt för att få den så kallade
”saligheten” som erbjuds genom Guds nåd (Lindroth 1985, 59). Augsburgska bekännelsens apologi artikel 9 (Lindroth 1985, 184-185) påbjuder därför att dopet ”erbjuds alla slags människor” i samstämmighet med dopbefallningen i Matteusevangeliet. Gud har alltså befallt att alla ska erbjudas dop som ger nåd. För Luther och hans kompanjoner var tron av yttersta vikt. I den Augsburgska bekännelsens artikel tretton förklaras att den syndaförlåtelse som erbjuds genom sakramenten, erbjuds om sakramentet tas emot i tro (på Jesus Kristus). Trots detta ansåg Luther att ett dop är giltigt även när den döpta saknar tro, eftersom Gud genom Helig Ande ger den döpta en ny, daglig chans om nåd (Lindroth 1985, 61, 476–479). Det förklarar också varför han var positiv till dop av barn som var så små att de inte själva kunde uttrycka en tro.
De så kallade biskopsbreven är en samling skrifter utgivna av Biskopsmötet, som kontinuerligt samlar Svenska kyrkans biskopar. Biskopsbreven är tänkta att ge vägledning i aktuella frågor som rör Svenska kyrkans tro bekännelse och lära. Breven har ingen formellt uttalad status i Svenska kyrkan, men kan räknas in under de övriga bejakade dokument som kyrkoordningen nämner som
grund för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Leva i dopet. Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar från 2011 är ett biskopsbrev som diskuterar och reflekterar kring dopets rit, teologi och tradition. Inledningsvis konstateras att kyrkan fått i uppdrag av Gud att erbjuda dop till alla människor (Leva i dopet 2011, 7). Fokus ligger på barndopet, men dop av vuxna aktualiseras också. Hur ser man då på konvertiter? Begreppet nämns inte specifikt, men man konstaterar att dopet är en gåva från Gud som ska ses som startpunkten på det kristna livet. I brevet finns dock motsägelser när det gäller betydelsen av dopkandidatens genuina tro. Man poängterar trosbekännelsens del av dopriten och den lutherska tanken om att dopsakramentet är sammanlänkat med den döptas tro, därför att tron krävs för att den döpta ska få det som Gudsorden och vattnet utlovat. Samtidigt konstateras att den personliga tron växer under livets gång. Dopriten ska inte ställa krav, utan är snarare en manifestation för ”tillit, öppenhet och en nyfikenhet på livet” (Leva i dopet 2011, 58-59, 75).
Finns det då hinder för konvertitdop enligt detta biskopsbrev? Även här finns tvetydigheter.
Brevet lyfter Apostlagärningarnas berättelse om en etiopisk hovman som träffar Filippos, en av Jesu lärjungar. Hovmannen ber om vägledning och Filippos berättar om Jesus. Sedan frågar hovmannen vad som hindrar att han blir döpt. Uppenbarligen finns inga hinder, för Filippos döper honom omgående i ett vattendrag invid vägen. Utifrån detta förklarar texten att det är en ”viktig hållning i vår tid” att ha en öppen och inbjudande attityd till dopet. Samtidigt beskrivs två konkreta hinder för dop. Ett formellt sådant är om dopkandidaten är under arton år och en av kandidatens föräldrar eller andra vårdnadshavare nekar till dop. Ett annat hinder är om man tidigare döpts i ett samfund vars dop godkänns av Svenska kyrkan. Något som inte formuleras som ett krav men som ändå beskrivs som ett sådant, är undervisning i samband med dopet. När det gäller dop av unga eller vuxna, hänvisas till Kyrkoordningens ordalydelse om att undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ska ske innan själva dopet (Leva i dopet 2011, 61-62, 82-83).
Det finns också ett biskopsbrev som tydligare berör frågan om konversion. Det är De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext. Ett brev från Sveriges biskopar. Detta biskopsbrev gavs först ut 2012, men uppdaterades och omformulerades 2019, med ett förord av ärkebiskopen Antje Jackelén som hänvisar till hur Sverige påverkats av att ha tagit emot ”ovanligt många” människor från andra länder, och hur detta bland annat inverkat på dopundervisning för konvertiter. I 2012 års upplaga konstateras att Svenska kyrkan är en symbol för det svenska och därför kan dop ses som ett steg på vägen mot att ”bli svensk”. Biskopsbrevet refererar övergripande till allmänna riktlinjer från Sveriges kristna råd (SKR), som bland annat lyfter vikten av att människor varken får tvingas till eller hindras från att konvertera. Syftet med religionsöverskridande samarbeten och religionsdialog är därför inte att få människor att konvertera till kristendom, utan att mötas. Biskopsbrevet (De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext 2012,16, 21, 27-28) ger tre övergripande råd för pastoralt handlande i samband med kyrkliga handlingar:
1. Konsekvenskriteriet, som innebär att den valda lösningen utifrån kärleksbudet ska förbättra livet för den det berör.
2. Konfessionskriteriet, som säger att den goda lösningen inte får strida mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
3. Det ekumeniska kriteriet, som utifrån Charta Oecumenica och SKR:s Tio tumregler för god ekumenik ska vägleda både ekumeniska och interreligiösa kontakter.
När det gäller själva dopet konstateras att det hör ihop med undervisning. Eventuella misstolkningar kring kristen tro bör då redas ut, samtidigt som undervisningen ska knyta an till den tidigare religionen. Vid dop av barn till föräldrar med annan trostradition ska man försäkra sig om att båda föräldrarna godtar och förstår dopets innebörd. Konvertitdop nämns i texten och man konstaterar att människors erfarenheter av andra religioner kan vara positivt för församlingen. Att dopkandidaten ibland kan verka ta avstånd från sin tidigare religion, nämns som ett problem. I dessa fall uppmanar biskopsbrevet till samtal om huruvida konvertiten går till eller från något. Man föreslår även samtal som kan leda till försoning med den tidigare trostraditionen. I biskopsbrevet förklaras att asylsökande är lika välkomna till kyrkan som alla andra. Dock konstateras att dop av asylsökande och papperslösa ger upphov till svårigheter av ”pastoral, etisk och kyrkorättslig natur”
för kyrkan. Ett problem är den risk för förföljelse som dopkandidaten kan utsättas för om hen blir utvisad till ett land som fördömer konvertiter och kristna. Därför bör prästen undersöka om dopkandidaten riskerar förföljelse, och om hen förstår riskerna med dop. Prästen bör vidare lyfta det faktum att ett dop inte ökar möjligheten till asyl i Sverige (De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext 2012, 30, 33, 35).
I den reviderade upplagan från 2019 finns vissa skillnader gentemot 2012. Nytt är att det ska finnas en adekvat handlingsplan för människor som vill undervisas och döpas. I 2019 års brev lyfts också kyrkans uppdrag att missionera. Missionen ska dock inte ske för att ”vinna över” människor av annan tro. Den bör ske respektfullt genom att Svenska kyrkan deltar i Guds egen mission där kyrkan är kallad att dela Guds omsorg om världen, men också att förkunna evangeliet och vittna om treenig gud (De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext 2019, 24, 31-32).
I detta reviderade biskopsbrev utvecklas också de tidigare omtalade pastorala, etiska och kyrkorättsliga svårigheterna som konvertitdop medför. Förutom de problem som nämns i 2012 års upplaga, uppmärksammas risken att konvertiten drabbas av skadade relationer till släkt och vänner i den tidigare religionen. Ett annat problemområde är förmågan att kommunicera på svenska. I de fall där dopkandidaten inte alls kan svenska är tolk en möjlighet. Texten konstaterar dock att ”det förstås begränsar möjligheterna till undervisning”, vilket gör att det kan ta lång tid innan dop kan ske. Biskoparna förklarar dock att hindren inte får skymma att dopet är ett uttryck för Guds förekommande nåd. För att klara denna balansgång ges två råd som inkluderar dessa tankar (De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext 2019, 43-44, 46-47):
1. Dopkandidaten bör få ett inledande samtal med information om dopprocessen och det faktum att dopet inte underlättar för asyl. I detta samtal ska dopkandidaten förklara varför hen vill döpas.
2. Efter detta bör dopkandidaten ingå i församlingens gudstjänstliv i minst sex månader.
Under denna period bör personen få undervisning i kyrkans tro och tradition, samt få inblick i kyrkans roll i samhället.
Den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan är episkopal och i varje stift finns en biskop i ledningen.
Enligt Kyrkoordningen har biskopen ansvar för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning. Biskopen ansvarar också för ledning och tillsyn. Inom vilka områden denna ledning gäller är dock ospecificerat (Kyrkoordningen 2020, Tredje avd. åttonde kap. §1) I de intervjuer som den här uppsatsen omfattar, refererade både kyrkoherde och präst till ett brev från juni 2016, som deras dåvarande biskop skickade till alla präster i stiftet med anledning av flyktingsituationen. I brevet (Hagberg 2016) konstateras inledningsvis att biskoparna på senare tid fått en mängd frågor om hur man ska möta personer som vill konvertera och döpas. Biskopen uppmanar därför i sitt brev till förnyad läsning av biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext från 2012, som delvis också återges i detta brev. Brevet avslutas med fem pastorala råd till de präster som får frågor om konversion och dop. Dessa råd inkluderar de två pastorala råd som senare kom att bli del av det reviderade biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext från 2019, se ovan.
Biskopens brev (Hagberg 2016) inkluderar dock ytterligare tre råd: En punkt gäller att Svenska kyrkan har ett öppet nattvardsbord, vilket innebär att ingen nekas nattvard, samtidigt som man ska ha en lojalitet mot den ordning som säger att nattvard ska föregås av dop. En punkt tar upp att dopundervisning kan ske under de minst sex månaderna som dopkandidaten ska ingå i gudstjänstlivet. Begreppet ”minst” förtydligas med rådet att undervisningen med fördel kan följa kyrkoåret från advent till domsöndag. Dopundervisningen kan ske öppet, men också mer privat ifall kontakten med kyrkan skapar problem för dopkandidaten. Slutligen finns en punkt som fastslår att undervisningstiden till ett år; ”Under detta år av undervisning kan, om personen fortfarande önskar dop, den sista förberedelsen ske inför dopet.”. Under den sista förberedelsetiden kan personen få en mer framträdande plats i gudstjänstlivet och det offentliga vittnesbördet bli tydligt.
Efter de pastorala råden avslutas biskopens brev med en text som säger att det bör ta minst ett år från första kontakten med en konvertit, tills dess att dop kan ske. Detta därför att konversionen aktualiserar kulturella, religiösa och språkliga frågor, samt att människor i traumatiska situationer behöver tid för livsavgörande beslut. Den minst ettåriga prövotiden gör också att ”relationer får tid att byggas upp, nödvändig kunskap ges och allvaret i önskan prövas” (Hagberg 2016).
Angående prästers enskilda ansvar för dop och den teologi som omger dopet, så säger Kyrkoordningen att prästens uppdrag är att ”genom dopet föra nya människor till kyrkans gemenskap”. Här slås också fast att präster ”fullgör sina uppdrag i trohet mot avgivna
vigningslöften och är i detta hänseende underställda biskopen och domkapitlet.” (Kyrkoordningen 2020, sjunde avd. inledn.). När det gäller vigningslöftena, så säger första vigningslöftet att prästen ska utöva uppdraget så att ”Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen”.
Det andra prästlöftet handlar om att prästen ska stå fast i kyrkans tro på det sätt som den beskrivs
”i den heliga Skrift och så som den är omvittnat i vår kyrkas bekännelse”. Prästen ska dessutom förvalta sakramenten rätt. I det tredje vigningslöftet lovar prästen att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. Och i det fjärde ska prästen bli vittne till Guds kärlek och försoningens hemlighet (Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan 2014, 43-50).