Sedan en tid tycks forskare inom det ecklesiologiska fältet ense om att teologi måste förstås i ett större perspektiv än det som formas teoretiskt. Teologi är det som hela tiden pågår i vardagens levda praktik. För att undersöka kyrkans hela liv, måste forskarna därför också studera den levda teologiska verkligheten (Ideström och Kaufman 2018, 1-3). Ett sätt att göra det är att utgå från det
Sune Fahlgren, docent i kyrkovetenskap, kallar ”ecklesiologisk praktik”. Inspirerad av William T Cavanaugh menar Fahlgren att detta är en distinkt praktik som formas av kyrkans sociala kropp.
Predikantskapet ser Fahlgren som en ”fundamental ecklesiologisk praktik”, en slags ”kyrkans DNA”. Det innebär att kyrkan och predikantskapet förutsätter och skapar varandra i ett ömsesidigt utbyte som både uttrycker och genererar en levd kyrklig identitet. Samspelet påverkas av predikobudskapet och den kontextuella situation som formas av rummet, tiden, kulturen, religionen etc. Gällande kopplingen till tro, så ser Fahlgren den eklesiologiska praktiken som tecken och verktyg för gudsriket. Teorin om predikantskapet som kyrkans DNA har Fahlgren sedan utvecklat till en ecklesiologisk kommunikationsteori, som bygger på att kristna församlingar formas av verbala och ickeverbala kommunikationssystem som kontinuerligt skapar, strukturerar och konserverar församlingens karaktär. Detta kommunikationssystem börjar i predikantskapets praktik och sprider sig sedan till den gudstjänstfirande församlingen, som sedan kan formas till en strukturerad församling, där slutligen predikanten hämtar näring för att återigen praktisera sitt predikantskap. För Fahlgren är det betydelsefullt att förstå kyrkan från ”insidan”. Därför har han studerat predikantskapet utifrån frikyrkornas egna material från det dagliga församlingslivet (Fahlgren 2015, 89-90, 92-93, 97-98, 100, 102, 104).
Jag har i denna studie inspirerats av Fahlgrens teori. Därför har jag analyserat mina intervjuer med predikanters tankegångar, och församlingsmedlemmar i form av de intervjuade konvertiterna, vilka lyssnat på predikantens predikningar. På så sätt kan jag undersöka predikantens tankegångar och se om de tycks ha påverkat församlingen, dvs konvertiterna. Detta blir extra viktigt när det gäller de intervjuade i pingstförsamlingen, eftersom församlingen nedskrivna normerande dogmer.
När det gäller analys och teoretiserande kring de ensamkommande flyktingungdomarnas tankegångar, har jag utgått från religionsfilosofen Jeff Astleys teori ”Ordinary Theology”, som kan översättas med ”vardagsteologi”. Det är en teologi kopplad till tro, som synliggör de tankar, göranden, mönster och processer som uppstår när människor utan religiös skolning tolkar och agerar sin kristna tro, i samspråk med sig själva, med varandra och med den kristna traditionen och alla dess texter, doktriner, ritualer och symboler (Astley 2002, 1, 3, 52-53, 56). Teologen är en människa som börjar reflektera kring religion genom att lyssna på och följa andra människors exempel. Astley citerar Nicholas Lash tanke om att ordet ”gud” inte dyker upp från ingenstans, utan istället härstammar från de tillbedjandes historia. Astley ser därför teologi som något kontextuellt, som växer fram ur den kristna traditionens tro, dogmer och symboler, men också ur det samtida levda språket och praktiken i nära relationer, och den troendes samröre med detta språk och dessa praktiker (Astley 2002,3, 6, 8, 17-19, 24). Inspirerad av Wittgenstein menar Astley att religiös inlärning initialt startar i vår sociala miljö, där vi relativt objektivt lär oss att förstå de generella begrepp som har med religion och gudomlighet att göra. I nästa stadium av religiös inlärning följer vi inte längre en allmängiltig trosuppfattning. Istället omfamnar vi känslomässigt en
egen, reflekterad och personlig tro. Enligt Astley (2002, 25-29, 34-36) är det som att gå från förståelsen av hur kärlek fungerar, till att verkligen uppleva den.
Astley anser att det finns goda skäl att se teologi som vardagsteologi, snarare än akademisk dito.
Ett skäl är att det goda livet enligt kristendomen utgår från människors vardagliga göranden. Ser vi teologin som en väg mot att hitta det goda, så är alltså den vardagliga dito närmare sanningen än den skolade (Astley 2002, 49-50). Ett annat skäl är att teologi behandlar det gudomliga, något som är radikalt annorlunda och mystiskt ogreppbart. Att då utgå från dogmer och system är svårt enligt Astley. Han föredrar därför den flytande vardagsteologin, som ständigt tillåter sig att omformas (Astley 2002, 61). Ytterligare en vinst med vardagsteologi är att den är tydligt personlig och konkret.
Därmed blir den viktig på ett annat sätt än den akademiska, som ofta kan vara helt irrelevant för den enskilda individen. Astley ser det personliga i vardagsteologin som ”sant frälsande”. Han menar att varje människa har unika problem som hen behöver frälsas från. Dessa kan inte angripas normativt. Varje individ behöver sin egen unika frälsning, vilket vardagsteologin erbjuder (Astley 2002, 40, 66, 70, 73). Utifrån dessa tankegångar ska jag undersöka upplevelser, föreställningar och reflektioner hos de ensamkommande flyktingungdomar som vill konvertera och döpas.
I en organisation har människor olika sociala positioner. En kyrklig församling är inget undantag. Dessa olika positioner, men också faktorer som ålder, kön, bakgrund, utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar bidrar till att skapa över- och underordning mellan individerna.
När man gör en fältstudie där fältet inkluderar människor som befinner sig i olika sociala positioner, är det därför viktigt att förstå att dessa positioner besitter olika former av makt (Helgesson Kjellin 2016, 58). Här finns kopplingar att dra till den här uppsatsen. Utifrån Helgesson Kjellins tankar kan man anta att ensamkommande flyktingungdomar utan högre utbildning och ekonomiska möjligheter eller stark social plattform befinner sig i en underordnad position, medan präster och pastorer i kyrkan utifrån sin högre ålder, långa utbildning, stadgade ekonomi och relationella bas återfinns i en högre social position.
För att synliggöra de intervjuades maktpositioner, använder jag mig av den sammanhållande teorin i antologin Church in an Age of Global Migration. Den bygger på en interkulturell kyrkosyn där alla människor är migranter, på väg mot det gudomliga. Det teoretiska anslaget handlar om att kyrkan i form av Kristi kropp är ”a moving body”, ”a liquid church”; maktöverskridande, levande och sårbar, ständigt i förändring och på väg. Antologins författare anser därför att kyrkan har ett kall att omtolka följande grundläggande kristna begrepp; Pilgrimsgemenskapen som måste bli gränsöverskridande, gudsriket som måste utmana ojämlikhet, och kristna som måste leva tillsammans med ”de andra” (Snyder 2016, 3–4, 7–10, 12–13). Med utgångspunkt i detta kommer denna studie att reflektera över i vilken mån kyrkan som den framstår i stoffet är en rörlig kropp, dvs ett alternativt, gränsöverskridande och relationellt utrymme där gängse maktordning ständigt utmanas.
De teoretiska begrepp jag vill förtydliga är två; dels teologi, som jag i den här uppsatsen använder för att beskriva den gudssyn som människors kroppar, göranden och tänkanden utgår från, dels
konvertit, som här står för en person som har bytt en muslimsk religionstradition till en kristen dito, men som också ibland står för en person som är på väg från en muslimsk tradition till en kristen.