Vägen från en nyfikenhet inför den kristna religionen till ett dop kan se ut på många olika sätt. Här finns både möjligheter och hinder. Viljan och skälen till att konvertiterna vill döpas är en del av processen. Men lika viktigt är vad präster och pastorer ser i dopet, vad som driver dem att säga ja eller nej till dop av en konvertit. Det har hänt att pastor John sagt nej till dop. Då har det handlat
om svenskar eller flyktingar som känns halvseriösa i sin inställning. Men han säger nästan alltid ja.
Helt enkelt därför att dopet enligt honom kan rädda människor från att bli fördömda:
Jesus varnar ju för att man kan gå förlorad, och det är väldigt jobbiga frågor. Han varnar ju för det, att man inte får komma in i himmelriket. Man skulle ju bara önska att det inte vore så, men… Och då har jag försökt att tänka så här att domen tänker jag inte uttala mig om, den överlämnar jag i Guds händer, vem han vill rädda. Och skulle han rädda alla, så är det hans grej. Men det kan jag inte lova. Jag tänker att lovar man det, så lovar man mer än vad Bibeln lovar. (…) Jag tänker så här; frälsning, eller räddning att komma till himlen då, eller nya himlen och nya jorden, som det står i Uppenbarelseboken, det bygger på Guds löften. Och Guds löften är kopplade till tro och dop (Pastor John 2020).
För prästen Pär finns ingen tanke om att dopet innebär räddning. Han ser människors längtan till dopet som en kallelse från Gud. Därför döper han konvertiter utifrån sitt löfte som präst, som han ser som tvingande:
Jag kan inte låta bli, det går inte… (…) Du håller ju på att bli präst. Ja, men det liknar ju… Det är inte så stor skillnad mellan kallet och.., att känna sig kallad till att bli präst eller att bli kristen. Det vet ju du, det är en massa olika orsaker. Som kan vara, om vi går tillbaka till dem, det kan vara en önskan om ett bättre liv, men är det inte det Jesus är ute efter? (Prästen Pär 2020).
Både Pär och John refererar alltså till Jesus, men ur olika synvinklar. Pastor John i den pentekostala miljön menar att dopet är viktigt ur frälsningsgrundad teologi; att människan blir räddad av Gud. Prästen i den svenskkyrkliga miljön tycks utgå från en befrielseorienterad dopteologi, där Gud kan ge de döpta ett bättre liv. Svenskkyrkliga kyrkoherden Tomas, tycks delvis utgå från konkreta faktorer som medlemskap, när han beskriver dopets syfte. Men han anser också att dopet är ett erbjudande om Guds nåd, som vi får söka efter:
Man blir ju medlem. Men, i sakramentet ligger ju också att det här är ett mysterium. Det går inte att sätta ord på. Vi kan inte förklara ett mysterium fullt ut, utan Gud handlar med oss, och vi får löftet om att vi har del i Kristi död och uppståndelse på ett sätt vi inte kan förstå, och vi påminns om det också i dopet. Och symboliskt så använder vi vatten och det finns ju så jättemånga symboler i det, och där tror jag att prästerna betonar olika saker, men att vår dopteologi är detta att dopet är gratis, det förtjänas inte, Gud lovar att finnas med oss under livet, och sen så får vi under vårt liv arbeta med att fördjupa vår relation till Gud (Kyrkoherde Tomas 2020).
Kyrkoherden Tomas lyfter fram dopet som ett mystiskt skeende. Något obeskrivbart händer under dopet, Gud gör något med dopkandidaten. Prästen Pär pratar också om ett mysterium, men han tycks mena att mysteriet snarare handlar om symboliken i dopriten. Dopet är en helig lek som visar på det fantastiska i att vara människa. Riten i sig är det som betyder något, och det finns inget transcendent som sker på grund av det liturgiska skeendet:
Jag förstår inte varför man måste prata om att ”där kommer det en ängel eller en ande eller nåt sånt där och flyger in i vattnet”. Det har jag faktiskt ingen aning om. (…) Orsakerna är i grunden att detta är ett mysterium, och vi har ord, symboler, sånger, rörelser, tecken och allt möjligt för att gestalta allt detta. Och detta är för mig stort nog. Verkligen. (…) För dopet är, tänker jag, en slags
påminnelse. För när vi föds lämnar vi en trygg tillvaro, bokstavligen, och möjligen andligt också, religiöst, men vi lämnar det och kommer ut hit. Och då vill dopet påminna oss om att det som föräldrar gör tillsammans med sina barn är att försöka hjälpa in dem i ett tillitsfullt liv. Och det är ju det som Guds kärlek handlar om (Prästen Pär 2020).
Pastor John förklarar att hans pingstförsamling tillhör den baptistiska traditionen som betonar att tro och dop hör ihop. På så sätt undviker man det John kallar ”namnkristendom”, dvs att en människa blir döpt utan att tro på Gud. Han ser dopet som ett sakrament där Gud verkar i dopet.
Men han ser även dopet som en rituell lydnadshandling där dopkandidaten ger sitt hjärta till Jesus:
…när jag har dop, så säger jag ofta att, nu är det ungefär som att du går och gifter dig. Alltså, ringen på mitt finger är en symbol för att jag tillhör någon. Och dopet för mig är en symbol för att jag tillhör någon annan. (…) Jag har blivit döpt till Kristus, jag tillhör honom (Pastor John 2020).
Vägen till dopet för de intervjuade konvertiterna har vissa likheter. Allihop har vänner som redan hittat till kyrkan, och som de kunde gå dit tillsammans med. Allihop har också varit nyfikna på att lära mer om den största religionen i det nya landet. En av de intervjuade säger att han såg kyrkan som ”en dörr till kristendomssamhället”. Det fanns alltså en stark vilja att lära mer. Allihop har också gått i dopundervisning. Källa två, som döpts i den pingstkyrkliga församlingen, förklarar att han gick i bibelstudier flera månader innan dopet. Eftersom läraren också hade rötter i Afghanistan fick han undervisning på sitt eget språk. Läraren var också den som talade om att det fanns möjlighet att döpa sig:
… han berättade att när ni tänker själv, och när ni bestämt er, och jag kan prata med prästen sen fixar vi en dag för dop. Eller ni vill döpa er på söndagar, ja det är gudstjänstdag och det kommer mycket folk, eller om ni vill döpa (er) ensam. Men det bestämmer (du) själv. Och jag tänker att söndagar är en bra dag för dop. Det är en sån dag då alla säger som grattis, välkommen till kristen(dom) och jag tänker själv att det är bra (Källa 2 2020).
Varför det är bra med att bli döpt och välkomnad till kristendomen, förklarar källa 2 med att det ger en total tillgång till Gud, som sedan finns där om det uppstår bekymmer i livet:
När jag fick dop, jag tänker att Gud alltid är, tittar på mig, och Jesus är en del av mig, nära mig.
Och när jag vill prata med Gud, eller ber för kompisar eller människor med problem, de lyssnar på mig alltid. Ja, när jag har problem med livet, jag alltid pratar med Gud eller Jesus. De hjälper mig och jag hittar bra… lösningar, de fixar problemet (Källa 2 2020).
Källa 1 tillhör samma pingstkyrkliga församling som källa 2. Det som först fick källa 1 att börja fundera på dop, var en upplevelse av Gud som han hittills inte berättat om för någon. Ett tydligt ljus kom till honom på natten. Det gjorde att han började längta efter att bli en del av det kristna livet, som han såg som en motvikt till den stora existentiella ensamhet han kände. Denna längtan gjorde att han började gå i bibelstudier och sedan dopundervisning. Även de intervjuade från den svenskkyrkliga församlingen berättar att bibelläsning och gemenskap bidrog till att skapa intresse för dop. Församlingslivet och bibeltexterna formade en gudssyn som de allihop upplevt som mer
positiv än den de haft tidigare. Svenskkyrkliga källa 3 beskriver det som en längtan efter en gudssyn som rymmer mycket kärlek och förlåtelse:
Han (Jesus) blir död på grund av oss och han tar alla synder. Så. Och sen han berättar att om någon slår dig på ena sidan du ska göra andra sidan. Så jag kollar på, som, en Gud ska vara så. En Gud som Jesus Kristus som är människa som visar till oss att man ska vara, som snäll och så. Men inte samma som våran (muslimernas) Gud som straffar. Det finns ingenting som man känner man kan prata med honom om. Gud kommer inte att slå oss, Gud kommer inte att straffa oss, om man gör lite fel eller såna grejor. Det är det (Källa 3 2020).
Hur ser då de unga konvertiternas tankar om dopet ut? Vad tänker de att man uppnår teologiskt genom att döpas? Intressant är att de fyra som intervjuats har en tydligt likartad syn på detta, trots att de fått undervisning och döpts in i två olika trostraditioner. Det de allihop nämner, är att dopet är starten på ett nytt liv. Genom dopet föds man till en ny människa. I det nya livet kan man bli en bättre människa som hjälper andra och gör mer gott än man gjort förut:
När jag döpte mig så kände jag att nu är jag helt fri. Nu är jag nyfödd. Så jag kan säga att det finns två olika mig. En innan dop, och en efter dop. Jag vill att folk ska lära känna mig efter dopet. För jag kan säga att dopet har ändrat mitt liv. Kristendomen har ändrat mitt liv. Nu försöker jag till hundra procent att bli en kristen. En god människa (Källa 4 2020).
Men bara för att man önskar dop kanske man inte blir döpt. Innan källa 4 från den svenskkyrkliga församlingen fick börja i dopundervisning, upplevde han ett i hans ögon stort och märkligt ifrågasättande från prästen. Han själv tyckte det var mycket betydelsefullt att för första gången i livet vara fri att välja sin egen religion. För honom hade det ingenting med asylprocesser eller uppehållstillstånd att göra. Men hans intresse för kristendomen som rätt väg att vandra väckte skepsis hos några av de präster han mötte. Några förklarade att om källa 4 kom till kyrkan av asylskäl, så var han inte välkommen:
En del var lite rädd, jag vet inte varför. De sade ”om du är här bara för att få stanna så, dra iväg igen, du behöver inte komma hit”. Det var inte meningen att jag skulle göra det (döpa mig) bara för att få stanna. Jag kan säga att jag har hittat den vägen, alltså jag tycker det är rätt (Källa 4 2020).
Rädslan för att döpa konvertiter har även prästen Pär märkt av bland kollegorna i den aktuella församlingen. Framför allt har det handlat om ett motstånd mot att döpa personer utan permanent uppehållstillstånd. Olikheterna i uppfattningen av hur konvertiterna skulle bemötas gick så långt att Pär nästan blev ovän med en av sina kollegor. Pär tror att kollegans uppfattning delvis handlade om ett etiskt ställningstagande, där man var rädd att den döpta skulle utvisas till ett land där muslimer som konverterat till kristendom blir förföljda och riskerar att dödas. Men han har svårt att acceptera det argumentet, eftersom det kristna inte syns på utsidan. För Pär blir det märkligt att kyrkan döper vissa ungdomar, men ratar andra:
Om de kommer och säger sådana saker (att de vill bli döpta) så beror det ju på en längtan. Och den längtan kan ha massor med orsaker. Vi möter ju konfirmander, som ska bli konfirmander i fjorton-femtonårsåldern. När de kommer och säger att de vill döpas, vi frågar ju inte om det är för att de ska få en moped eller nåt sånt där (Prästen Pär 2020).
Trots sin positiva attityd till konvertitdop har även prästen Pär nekat en flykting att döpas. Skälet var att han inte kunde acceptera den svenskkyrkliga traditionen med undervisning innan dop av vuxna. Och för Pär är det viktigt med dopundervisning innan dopet, så att viljan att döpas inte är
”hittepå”. Även pastor John och kyrkoherde Tomas har sagt nej till dop av konvertiter, som inte upplevts som genuina i sin vilja att döpas. Men vad innebär det att vara genuin, och hur viktigt det är att dopkandidaten verkligen har en tydlig gudstro? Kyrkoherde Tomas konstaterar att tro inte går att mäta. Att vilja men inte veta är också en slags tro, en förtröstan, säger han. En tydlig vilja är ändå något slags grundkrav han ställer på den som ska döpas:
Men skulle du däremot komma och säga att ”Jag tror inte ett dugg på detta men jag vill bli döpt”, då skulle jag som präst inte förrätta ett dop utav en vuxen. Det är ju skillnaden med barndopen, där har man ju, där har vi ju, även om den urholkas i och med att färre konfirmerar sig, men där är ju tanken att vi ska ju inte döpa barn utan att ha dopundervisningen (Kyrkoherde Tomas 2020).
Att kyrkoföreträdare upplever en dopkandidat som oäkta i sin vilja att döpas kan alltså vara ett hinder för dop. Samtidigt kan dopkandidater tvingas bli oäkta i sitt beteende för att bli döpta. Ett exempel är källa 4, som blev helt ställd när dopprästen bad att få hans personnummer och adress.
Eftersom källa 4 är papperslös hade han ingetdera. Istället uppgav han numret från det utgångna ID-kort han fått från Migrationsverket under asylprocessen, och en kompis adress. Han vågade helt enkelt inte säga att han var papperslös utan uppehållstillstånd. Källa 4 var rädd att prästen skulle tro att han ville bli döpt för att öka chansen till asyl, och därmed neka honom dop.
Ett annat dophinder som dyker upp i intervjuerna är språket. De intervjuade prästerna och pastorerna har visserligen gett de ensamkommande flyktingarna biblar på deras eget språk. I Pingstkyrkan har man dessutom dopundervisning på dari och persiska. Men kyrkoherden Tomas menar ändå att språket är ett krav som skiljer konvertiter med utländsk bakgrund från svenskfödda som vill vuxendöpas. Som dopkandidat måste man förstå undervisningen och då krävs det att man kan det svenska språket bra.
Ytterligare ett hinder för dop har att göra med dopkandidatens ålder. Kyrkoherden i den svenskkyrkliga församlingen förklarar att när det handlar om en person under arton år så ska båda vårdnadshavarna enligt Kyrkoordningen godkänna dopet. Att döpa mot föräldrarnas vilja, kan nämligen skada familjerelationerna, vilket på sätt och vis trotsar kärleksbudet. Pastor John är inne på samma spår just när det gäller ensamkommande flyktingar. Han vill helst att de ska vara över arton år, även om han medger att han döpt några som varit yngre. Flyktingungdomarnas ålder kan dock vara svår att tydliggöra. En del vet inte hur gamla de faktiskt är, eftersom födelseår och ålder inte är relevant i de länder de kommer ifrån. Och utan personnummer finns ingen samhällsinstans
som slår fast deras ålder. Många ensamkommande har ändå gått i skola i hemlandet, och har därför papper på hur gamla de är. Flera av dem har också kontakt med sina föräldrar i hemlandet. Om de vore minderåriga skulle det därför vara möjligt att fråga föräldrarna om de godkänner dop. Men kyrkoherde Tomas har aldrig varit med om att man talat med ensamkommandes föräldrar i hans församling. När jag frågar om han ibland grunnat över om det är ett barn eller vuxen han döper, så kan han inte påminna sig att någonsin ha behövt fundera över det. Men om så skulle ske, är hans idé att avvakta med dop. Samma sak säger pastor John.
En av dem som uppenbarligen blivit döpt som minderårig är källa 2. Han döptes av pastor John som sjuttonåring. Källa 2 berättar dessutom om fler kamrater som varit både sexton och sjutton när de blivit döpta. Jag frågar honom om pastorn borde försökt få tag på de minderåriga killarnas föräldrar för godkännande. Men det tycker han inte alls:
Nej, de bestämmer själv. Ja, de var under arton men de bodde ensamma i Sverige, de bestämmer själva. I pingstkyrkan de tänker inte att de måste prata med föräldrar och du måste bli arton år. De tänker att när de kommer en kille som vill byta religion vi hjälper henne eller honom. Vi berättar allt i Pingstkyrkan (om) Jesus. Och om han sen tycker bra, ja, då bestämmer själv (Källa 2 2020).
Källa 1 var över arton när han döpte sig i den pingstkyrkliga församlingen. Men även om han enligt svensk lag kunde bestämma själv, så tog det lång tid innan han berättade för sina föräldrar i Iran. Och när han väl gjorde det, så förklarade hans pappa att familjen aldrig mer ville ha kontakt med honom. Föräldrarna såg honom som kafir, en som förnekar islam, och källa 1 trodde att han förlorat dem för alltid. Men han gav inte upp, utan fortsatte att höra av sig. Till slut gav det effekt:
… efter typ kanske ett år nånting så blev nästan allting lugnt. Lugnare. Och jag försökte ha kontakt med dem och jag sade till dem att det är mitt val. Så; ”jag respekterar er, och jag tycker att ni…
alltså… måste respektera på det som jag valde. För det är mitt val. Så jag är lyckligare i det här lite religion och med Jesus och så. Ni vill också att era barn ska känna sig lite lyckligare, och det som gör honom lugnare och så”, och det gör jag nu (Källa 1 2020).