Om brevretoriken i Svensk språklära och Amalia Hillner
Nu gnägga hästarne – mjuka tjenare, Henriet-te! jag bockar mig för mitt bref; det vill säga, att när du läser det, så nig också du framför brefvet, så hafva vi gjort hvarann vår kompli-mang. (SV 8:44)
Almqvist hör till den svenska litteraturens framstående skapare av ”lit-terära brev”. I begreppet innefattar jag såväl rent fiktiva brev som om-sorgsfullt komponerade verkliga brev till familj, vänner och fiender.1 Bertil Romberg har karakteriserat Almqvists egna brev som mindre präglade av ”stilistiskt överdåd” än Strindbergs och Tegnérs. De är ofta utredande, pedagogiska och analyserande istället för spontana, bildrika och expressiva. Samtidigt understryker Romberg att Almqvists brevstil både är överraskande och har en ”enastående bredd” – pennföring och pennformering ”ombesörjes av Ormus och Ariman i oregelbunden väx-ling”. Romberg noterar också hur påtagligt Almqvists brev anpassas till mottagare och situation.2 Redan här anar man den skicklige brevretori-kern som vet att forma sin text efter de krav som omständigheterna stäl-ler.
Brevskrivningskonsten utnyttjade Almqvist gärna i de litterära ver-ken. Det överflödar av fiktiva brev i Almqvists författarskap. Första bo-ken i Drottningens juvelsmycke (1834) består av tio brev växlade mellan Clas Henrik och Mauritz, Adolfine och Amanda, Clas Henrik och Ferdi-nand (SS VI:13–35), och den mästerliga Araminta May (1838) är till sin huvuddel en brevväxling mellan den unge grosshandlarsonen Fabian
och hans fostersyster Henriette. (SV 8:41–92.) Ibland fungerar breven i Almqvists författarskap som fristående ”noveller”, som i fallen Ifrån
Leonard (SS XIII:181–190) eller Friherrinnan (SV 8:383–388). Ibland
förekommer brev som integrerade delar i berättelser – exempel ger
Amorina men också 1840-talsromanerna.3 Brevintresset kryper in i tit-lar som De dödas sagor. Med ett föregående bref om den skandinaviska
nordens betydelse för Europas fornhistoria (1845), och det avspeglas
storslaget i den brevform som givits åt Europeiska missnöjets grunder (1850). Det som emellertid skall stå i centrum för denna studie är de föregivet autentiska mönsterbreven i Almqvists Svensk språklära (1832) samt breven i romanen Amalia Hillner (1840).
I Amalia Hillners första bok leds läsaren in i berättelsen genom sex långa brev där huvudpersonerna karakteriserar sig själva genom sin brevstil. Med sina sjuttio sidor är detta Almqvists längsta sammanhäng-ande skönlitterära bruk av brevformen. Den mot 1840-talsromanerna kritiske Fredrik Böök talar om de ”graciösa, af slående sanning fulla brefven”.4 Av skäl som så småningom blir uppenbara skulle jag dock hellre vilja tala om brev som ger ett övertygande intryck av sanning.
En utgångpunkt för undersökningen av Almqvists brevretorik är mönstertexterna i stilistikkapitlet i Svensk språklära, vars reviderade tredje upplaga utkom samma år som Amalia Hillner. En undersökning av dessa pedagogiska provtexter ger intressanta resultat, i synnerhet i frågan om ”manlig” och ”kvinnlig” brevstil. Almqvist skrev gärna under en kvinnlig mask, men i den mån han skall betraktas som kvinnosaks-man är han särartsfeminist. Han uppskattar kvinnligt författande, inte minst för det han ser som ett annorlunda perspektiv på tillvaron. I
Af-tonbladet skriver han 9.1.1844 om ”den egna dager, vari kvinnohjärtat
förnimmer världen”. Han menar att kvinnans framställningssätt är an-norlunda; hennes ande lägger sig i andra karakteristiska veck än man-nens. ”Man må icke tro, att saker alltid äro desamma, för att de yttras med ungefär samma satser. Den färg, vari skribenten framställer dem, blir stundom det avgörande, tvärtemot satserna. Denna hemlighet är särdeles kvinnans.”5 Min hypotes är att Almqvists sätt att reproducera kvinnlig stil skall förstås mot en bakgrund av så olika företeelser som
romantisk kvinnosyn och retorisk tradition. Frågor som måste ställas gäller till exempel följderna av Almqvists modellering av ideala kvinnli-ga röster. Usurperar han kvinnligt språk och vidareför schabloner som hänvisar kvinnan till ett intimt, privat och icke-professionellt skrivan-de? Eller uttrycker de fiktiva kvinnobreven hans identifikationsförmå-ga? Handlar det om förtryck eller emancipation? Svaren visar sig motsä-gelsefulla.
I sin stora undersökning av Almqvists kvinnouppfattning uppmärk-sammar Karin Westman Berg synen på kvinnligt skrivande: Almqvist försvarar kvinnors författarskap mot belackare men har själv en ljum inställning till sina kvinnliga konkurrenter.6 I tant Eleonora, dagboks-skrivaren i Baron Julius K* (1835), porträtterade han den halvbildade mamsellen och ger henne ett karakteristiskt sätt att uttrycka sig. Hon brister i fackkunskaper, och här finns inslag av manligt överlägset skämt. Redan Henry Olsson har karakteriserat Eleonoras skrivsätt som en skickligt fångad kvinnlig stil som utmärks av omständlighet och skygghet för precision.7 Westman Berg påminner om att Eleonora häm-tar liknelser från hushållet (Omberg som en limpa) och att hon gärna glider över från exakta upplysningar till känslouttryck. Eleonora hör, med Westman Bergs ord, ”hemma i känslans värld mer än i förstån-dets”, vilket är i enlighet med den romantiska uppskattning av kvinnans subjektivitet och intuition som Almqvist utvecklade redan i ungdoms-skriften Hvad är kärlek? Westman Berg påpekar att när Almqvist teck-nar Eleonora som osäker och fylld av mindervärdeskänsla uppmärk-sammar han problemet med den kvinnliga halvbildningen, dock utan att kritisera den.8 Westman Bergs övergripande bild av Almqvist präglas av en positiv syn på Almqvists utveckling från en konservativ till en emancipatorisk och radikal kvinnosyn. Helt uppenbart gör sig Almqvist i allt högre utsträckning till tolk för progressiva idéer om kvinnans plats i samhället, men samtidigt finns hela tiden ett starkt drag av idealiserad dyrkan av en viss romantisk kvinnotyp, detta vid sidan av en viss över-lägsenhet mot verklighetens skrivande kvinnor. De fiktiva kvinnotyper som skriftligt formulerar sig i Almqvists författarskap är framförallt den unga kvinnan och den prövade modern – och så den aningen löjliga
mamsellen i Eleonoras gestalt. Den enda kvinna i författarskapet som planerar en skrivarkarriär är Helene i den sena romanen Syster och bror (1847). Hon skall bli författare – ”Artist på bokstäver” (SS XXIX:219) – och hon är uttryckligen jämställd. Lite beklämmande är att den känslo-samma och vackra Helene med sitt böljande svarta hår ger upp sitt för-fattarskap när hon inser sin egen ringhet. (SS XXIX:222) Förmodligen speglar ännu denna sena, fysiskt attraktiva men konstnärligt kantiga kvinnogestalt Almqvists vacklan mellan hans idealistiska strävan till jämställdhet och emancipation och hans fångenskap i romantisk kvin-nodyrkan. I litteraturens värld av roller och stilar fanns emellertid frihet att skapa kvinnor som – kanske till skillnad mot verklighetens kvinnor – förenade de motstridiga dragen i hans kvinnouppfattning. Helenes skäl till att vilja bli författare, nämligen att dikter ”dock icke ljuger mera än ifrån begynnelsen till slutet”, (SS XXIX:218 f.) antyder att Almqvist i vissa stunder klart såg konflikten mellan verklighet och ideal, även om han regelmässigt gör anspråk på att gestalta ”sanning”.
Forskningen har ofta i förbigående berört Almqvists brevskrivning, men någon särskild studie av hans brevkonst föreligger inte, allra minst från en retorisk och retorikhistorisk utgångspunkt. Aspelin har kom-menterat den argumenterande brevformen i Europeiska missnöjets
grunder, och därvid lite maliciöst kunnat konstatera att brevfiktionens lydiga och lättövertygade brevvän väsentligt skiljde sig från verklig-hetens mer svårbenade brevmottagare – till exempel Atterbom.9 Marga-reta Wirmark har i en kortare uppsats behandlat det emancipatoriska draget i Araminta May och därvid gjort intressanta iakttagelser om Alm-qvists och hans hjältinnas sätt att utnyttja brevformen. Längden på Ara-mintas brev avgörs till exempel av kärlekstaktiska skäl, och de är fulla av eggande luckor som ger utrymme för mottagarens fantasi.10 I uppsat-sen polemiserar Wirmark mot Johan Svedjedals mening att Araminta
May, trots den friare kvinnosynen, inte som Det går an är
emancipato-risk, utan domineras av eskapism och esteticism: ”Kärleken till kvinnan innebär kärleken till illusionen.”11 Båda läsarterna förefaller möjliga. Här är inte platsen att välja tolkningsväg, men idén om illusionens bety-delse har naturligtvis sin plats i en undersökning av retoriska strategier.
Åsiktsbrytningen mellan Wirmark och Svedjedal fäster emellertid upp-märksamhet på problemet med den almqvistska idealkvinnans möjlig-het till självständigmöjlig-het, för det är en Araminta May eller en Amalia Hill-ner som är diktarens drömda ideal – knappast den förnumstigt folkliga Sara. Frågan är: kan den kvinnliga rösten hävda sig – ens i fiktionen?
Almqvist och retoriken
Man skulle kunna säga att långnovellen Målaren (1840) egentligen skildrar författandets villkor. Elias långsamma tillägnande av måleriets hemligheter under målarmästarens ledning kan läsas som en bild av diktning som hantverk. I företalet till Svensk språklära önskar Almqvist att man mer än förr skall lägga vikt vid stilistiken som ”gifver färdighet, att väl och för hvarje sak tjenligt uppsätta sina tankar i skrift.” Stilför-mågan är ”profvet på, att bildningen inträngt i lärjungens väsende, och är ett säkert fäste deraf, när den hunnit dit.”12 Både hantverksallegorin och stilkapitlet i Svensk språklära visar i vilken hög utsträckning den till synes moderne Almqvist vilar i en retorisk språktradition. Han beto-nar funktionsaspekten och språkets formbarhet. Han skiljer mellan att språkligt uttrycka sig ”rätt” och att uttrycka sig med ”stil” och talar om de ”oräkneliga Skrifsätt” som finns. Utgångspunkten är klassicistisk, och kravet på överensstämmelse mellan res och verba – saken och or-den – uttrycker Almqvist på följande sätt: ”Stilen kan, för att vara riktig, ej undgå att följa ämnet”.13 Almqvist ansluter sig också till den traditio-nella retoriska pedagogiken – regler, förebilder och övning – även om han understryker att regler egentligen bara kan ges för ”det rätta”, alltså inte i stilfrågor. Den främsta stilistiska regeln är att ”sjelf vara fullstän-digt inne i det, hvaraf man vill göra en framställning” – ett inlevelsekrav som redan klassiska retorikauktoriteter framförde, men som här vigts samman med den romantiska konstsynen. Värd att notera är den tradi-tionella vikt Almqvist lägger vid goda förebilder: ”Man skall betrakta och i synnerhet sentera goda mönster i de skrifarter, man önskar sig ega” och: ”Hvad nu fattas, skall vinnas genom en fördomsfri, djup och
ren betraktelse af det goda, som förut finnes till. Således hänvisas man till Bibliotekerna.”14 Almqvists pedagogik i ”skapande svenska” kan alltså sammanfattas: 1) formell språkriktighetsträning, 2) inlevelse i äm-nets natur, 3) studerande och efterbildande av goda mönster.
Den bild av Almqvist som träder fram ur Svensk språklära är alltså den stilistiskt mångsidige, inte den stilistiskt obundne författaren. Den litterära mönstersamling han presenterade i skolboken visar att han tänkte i genrer. Den på sitt sätt traditionellt retoriska synen på stilens möjligheter bidrar förmodligen till att förklara hans snabba litterära omklädningsnummer. Och ändå står naturligtvis Almqvist i opposition till det äldre ”lärda” retoriska systemet. Han vill inte formulera regler, utan betonar romantiska honnörsbegrepp som ”naturlighet” och ”känsla”. Till skillnad mot den klassiska traditionen lär inte Almqvist ut
hur man skriver en text – mönster skall ersätta formell träning i t.ex.
argumentsökning och disposition. Tonvikten läggs på retorikens tredje huvudmoment, elocutio, som behandlar hur man klär sin skelettartade text i en behaglig och stilistiskt väl tillskuren dräkt. Men återigen: han avstår från att förklara hur det går till, och en begreppsapparat i stilfrå-gor lyser med sin frånvaro. Mönstren i Svensk språklära från stilistiskt så kvalificerade och svårhärmade författare som Tegnér, Franzén, Wal-lin, Atterbom, Geijer, Ling och Almqvist själv får stå okommenterade.
Ordet retorik undviker Almqvist gärna. Han kan möjligen tala ned-sättande om invecklade periodbyggnader som ”rhetoriska lån ur främ-mande land”, och i Smaragd-Bruden nämna ”retoriska formler” som något som kvinnor inte vet mycket om.15 ”Retorik” har alltså med språklig onatur att göra. Dock har han ingenting emot ”talarekonsten”. I Aftonbladsartiklar 1839 – senare tryckta som broschyren Om svenska
uppfostringsväsendet (1840) – talar han om vältalighetens stora förmåga
att påverka. Den har ett inflytande som nästan är ”af elektrisk verkan, der det bär sig rätt åt”.16 Talekonsten kommenteras i samband med bok-tryckeriets utveckling, och Almqvist menar att den lidit avbräck genom att det tryckta ordet så mycket lättare sprids till en stor publik. Dock understryker han att vältaligheten bör förbli en ”medtävlarinna” till det tryckta ordet. Professorer och präster brister i elokvens, och Almqvist
lägger ut sitt ideal: det naturliga, extemporerade talet som bygger på liv-lighet, fast övertygelse och grundlig ämneskunskap.17 Typexemplet i Almqvists författarskap skulle kunna sägas vara den unge prästens pre-dikan i Kapellet. (SV 8:128 ff.) Almqvist skrider alltså i själva verket till kraftfullt försvar för det han kallar talekonst. Förmågan att tala måste övas upp, ”naturen gifver merendels blott anlaget”. Ändå är talekonsten ”en af de angelägnaste att få lära”. Och talekonstens brister skylls på skolsystemet – uppmärksamheten ägnas åt fel ämnen.18 Någon aning om hur Almqvist tänker sig undervisningen utformad får vi emellertid inte i Om svenska uppfostringsväsendet, och inte heller finner vi en dis-kussion om hur det skrivna ordet förhåller sig till det talade vad gäller effekten. Det måste emellertid stått klart för Almqvist – likaväl som för tidigare generationers retoriker – att sätt att tala väl lätt låter sig anpas-sas till sätt att skriva väl. Den klassiska retoriken uttrycker främst en språksyn: texten (talet) påverkar sin publik genom att skickligt anpassas till ämne och publik. I centrum står funktionaliteten – textens förmåga att uppnå sitt syfte. Almqvists skrivande pendlar hela tiden mellan reto-riska medhårs- och mothårsstrategier. Ibland döljer han sina försök att övertyga under långt gående anpassning till publikens fördomar och förväntningar – som i Tre fruar i Småland – ibland provocerar han ge-nom att utmana publikens uppfattning om förhållandet mellan res och
verba – som när Sara Videbeck, i samtidens ögon asocial och omoralisk,
skildras på ett sommarlätt, charmfullt och idylliskt sätt.
Almqvists verksamhet i olika sällskap och förbund under åren före Värmlandsvistelsen visar hans engagemang för det övertygande talet. Henry Olsson har karakteriserat MannaSamfund som en ”talklubb” och visat att den fungerade som ”en dialektisk övningsskola, där deltagarna genom ’talöfningar’ tränas till vana vid personligt uppträdande i debat-ten och förmåga av självständig syn på ämnena.” De reformer som Alm-qvist drev fram inom Pro fide et caritate och Manhemsförbundet syftade även de till en livligare debatt- och talverksamhet. Olsson uppmärksam-mar också vittnesbörd om Almqvists dialektiska och retoriska förmåga. Han kunde eldigt tala för en åsikt och i nästa ögonblick lika övertygan-de tala mot övertygan-densamma. Detta skulle emellertid inte ha försiggått för att
briljera i vältalighet utan som ett led i ”sanningssökandet”. I ett brev till Hazelius 11.9.1822 diskuterar Almqvist denna sin läggning efter att ha blivit kallad för en ”helvetes dialecticus” av Pehr Lagerhjelm.19
Det som skedde i till exempel MannaSamfund påminner mycket om tal- och disputationsövningarna i 1600- och 1700-talens skol- och uni-versitetsmiljöer. Omsorgen om kreativ argumentinventering och språk-lig form gör också de av Almqvist drivna ”talklubbarna” till länkar i den långa retoriska traditionen. Banden bakåt tycks emellertid under ro-mantikens epok ha gjorts alltmer osynliga. För ungdomarna i kretsen kring Almqvist förefaller inte talandet ha uppfattats som ceremoniellt och rollbekräftande och inte heller som medel i kampen för uppmärk-samhet och inflytande på samhällslivets arena. Istället betonas ”san-ningsökandet”. Beata Agrell har understrukit att på dialektikens grund utvecklades inom MannaSamfund ”retoriska tekniker för en indirekt meddelelse, där sanningen blev till genom spelet mellan motsatser”.20
I 1807 års skolordning betonas fortfarande behovet av disputations-och talövningar. Dessa får visserligen inte ta för mycket tid från de van-liga lektionerna, utan eforus – biskopen i sin egenskap av skolornas uppsyningsman – skall avgöra i vilken utsträckning gymnasisternas tid kan avsättas. Ändå understryks att de retoriska övningar är ett sätt att ”närmare tillämpa och i utöfning sätta hwad de [gymnasisterna] i Språk och Wetenskaper lärdt”. Övningarna skulle försiggå på latin, eller – i fal-len naturkunnighet, ekonomi och historia – på svenska. Fortfarande understryks momenten pronuntiatio och actio. Skolordningen talar om ”ett rent och lämpeligt uttal” och ”wärdig anständighet i åtbörder.”21
Under Almqvists rektorstid på Nya Elementarskolan tycks disputa-tionsövningar ha betraktats som viktiga. I protokoll från 2.9.1836 stad-gas att talövningar skall hållas en gång i veckan, dels på svenska, dels på latin, franska eller tyska. Enligt Henning Wijkmark hade Almqvist ett påtagligt intresse för dessa övningar och hans närvaro verkade stimule-rande. Wijkmarks källmaterial räcker emellertid inte till för att måla en klargörande bild av Almqvists retorikverksamhet på Nya Elementarsko-lan.22
konsten att tala väl, och hans litterära texter visar att han fortfarande vilar i retorikens språksystem, även om han i romantiskt radikal anda tar avstånd från regelvälde och onatur. Med största säkerhet ingick åt-skillig traditionell retorikundervisning i hans utbildning, och uppenbart levande är retorikens föreställning om personlighetens och karaktärens avtryck i språket. Ethos-begreppet måste ha varit honom välbekant, och egentligen är det retorikens optimistiska språksyn som ger trovärdighet åt äldre tiders romanförfattare när de gör anspråk på att sannfärdigt kunna skildra personer genom deras språk. Upprepade gånger menar Almqvist att han tecknar efter livet och att hans realistiska återgivande av verkligheten är sant. I själva verket är det programmet i Poesi och
politik som han försöker förverkliga: konsten skall erbjuda
individuali-serade karakteristiker av människor och miljöer, sannfärdiga analyser av sakernas tillstånd vilka i sin tur kan ligga till grund för politiska be-slut. Aspelin har kommenterat tendensproblemet och visat att Almqvist är medveten om att konst och vetenskap befinner sig på olika kunskaps-mässiga nivåer, men han konstaterar också att Almqvist ibland rubbar sina gränsdragningar och betraktar sina skildringar som vore de veten-skap.23 Det förefaller mig som om det är den argumenterande retorikens effektiva men moraliskt dubiösa anspråk på att det sannolika är lika gångbart som det sanna som ytterst och för Almqvist kanske omedvetet ligger bakom det verklighetsskildrande programmet i Poesi och politik. Det ligger även bakom undertiteln till Det går an: det bekanta ”En tafla ur lifvet”. I Almqvists företal till 1839 års edition sägs att det som man måste utgå från är ”trogna berättelser, taflor ur lifvet […]: exempel, in-samlingar, rön. […] Men äro rönen dock verkliga, så utgöra de, oaktadt hvilken egenhet som helst, just de nödiga för-grunderna, de oundgäng-liga vilkoren för en rätt kännedom om ämnet.”24 I ett brev till Sturzen-Becker apropå Amalia Hillner menar Almqvist på ett likartat sätt att han genom realistisk personteckning bevisat den polygama kärlekens renhet: ”men om karaktersskildringen af nyssnämda 3 personer är sann, hvilket jag tror ingen skall neka, så är ifrågavarande Factum prak-tiskt visadt i min lilla roman.”25
talar om Det går an; teckningen av Sara Videbeck är sannerligen så konstnärligt övertygande att hon kan fungera som ett klassiskt retoriskt
exemplum. Genom evidentia – den retoriska figur som syftar till närva-ro- och ögonvittnesupplevelse – skapas fiktiva sanningsvittnen i littera-turens och retorikens verkstad. Läsaren har verkligen sett den kavata Sara och vet att hon klarar sig utan både makens och samhällets stöd, precis som läsaren har sett det lyckliga förhållandet mellan Eugénie, Beate Sofi och August Hillner. Almqvists politiska användning av språ-kets förmåga till sanningsupplevelser påminner mycket om traditionella retoriska sätt att utmåla företrädare för samhällseliterna som dygde-speglar. Almqvist visste naturligtvis att han riskerade angrepp för sin tendensdiktning. I noterna till Det går an-trycket 1850 försvarar han den realistiska människoskildringen, och går till angrepp på typskild-ringar, nämligen det han med tillgripande av retorikens begrepp kallar ”locicommunes-menniskor”.26 Det är lite paradoxalt att Almqvist på detta sätt kritiserar retorisk schablonisering och gör anspråk på ”san-ning” när han i själva verket söker fullända en retorisk strategi. Han åskådliggör människans inre genom en till synes realistisk verklighets-skildring för att därigenom uppväcka den dömande läsarens sympati.