Om kvinnor och kärlek i det sena författarskapet
Ögonen, kinderna, blomman – de skola älskas af själen, och för själens skull i dem. Ty de hafva en själ! Och den kärleken varar. (TF 464)
Almqvist brukar ofta ses som romantikern stadd i stark utveckling mot realism, den religiösa mystikern som blir verklighetsnära samhälls-reformator och den romantiskt kvinnodyrkande yngling som utvecklas till kvinnosaksman och jämställdhetsförespråkare. Forskningen visar dock att det romantiska stråket i Almqvists författarskap fortfarande är starkt ännu under 1840-talet: under detta årtionde utkom ju äntligen
Songes, Mythopoiesis och De dödas sagor. Likaså är det viktigt att
min-nas att den sociala reformatorn döljer en swedenborgskt inspirerad mystiker; Almqvists övertygelse är att himlen skall avbildas på jorden. 1840-talsproduktionen väcker emellertid känslan av att verklighetens komplexitet får marken att skaka under den systembyggande Almqvist. Under hela 1840-talet tycks han ha varit sysselsatt med arbetet på
Euro-peiska missnöjets grunder (1850), ett verk som väcker beundran som
ideologisk syntes men tveksamhet som realistiskt reformprogram. Konflikten mellan verklighet och politisk dröm formade 1840-talsro-manerna och gav dem deras särpräglade och ibland stötande svävning mellan varm realism och kylig och tillrättalagd ideologisk marionettea-ter. I Smaragd-Bruden (1845) har den auktoritära reformviljan förvand-lats ända till en eskapistisk dröm om ett mångmiljonarv, som en
mora-lisk och rättänkande ung man använder till mänsklighetens förbättring. I de tidigare 1840-talsromanerna görs dock ännu försök att peka ut mer verklighetsnära riktningar för människans räddning. Precis som äkten-skapsfrågan är grunden i Almqvists program för samhällsreformer –
Europeiska missnöjets grunder – är kärleken det centrala momentet i
1840-talsromanerna: den sanna mystiska kärleken till en eller flera (Amalia Hillner) eller den förlåtande och stödjande allmänna männi-skokärleken (Tre fruar i Småland).
I och med romanerna gav sig Almqvist ut på en kommersiell bok-marknad där han i viss mån tvingades anpassa sitt skrivande till publi-kens smak och förväntningar. Ändå är kontinuiteten bakåt stark.1 Aspe-lin menar att Almqvist under åren kring 1840 på djupet återknöt till sin ungdoms idéengagemang och till verk som Hvad är kärlek? eller skrif-terna om Manhemsförbundet. Aspelin betonar dock att idéerna får en ny funktion – ”den nya helheten är insatt i ett radikalt nytt samman-hang.”2 Med detta tycks Aspelin mena att Almqvist utvecklats från inåt-vänd andlighet till ett utåtriktat socialt reformmedvetande – från törn-roseri till taggig radikalliberalism om man så vill. Det är dock samma idéer och föreställningar som förblir väsentliga, och det tycks därför vik-tigt att studera hur kärlek och kvinnoroller gestaltas i de romaner som följer på Det går an, inte minst för att det är i romangenren som Alm-qvist kunde hoppas att möta en publik där kvinnorna dominerade. Till och med romanernas titlar understryker att det är ”Kvinnan” som är ro-manernas huvudperson – förkroppsligad som Amalia Hillner, Gabrièle
Mimanso, Tre fruar i Småland eller Smaragd-Bruden.
Syftet med detta kapitel är inte att framlägga en uttömmande studie i ämnet; till detta krävs mer omfattande utredningar. Istället vill jag un-derstryka det komplicerade i Almqvists kvinnouppfattning med ut-gångspunkt från Amalia Hillner och Tre fruar i Småland, romaner som var färdigskrivna inom 24 månader efter utgivandet av Det går an. Ka-rin Westman Berg såg Det går an som en uppgörelse med romantikens ensidiga kvinnosyn, men hon konstaterade samtidigt att Almqvist för vissa drag vidare, till exempel kärleksuppfattningen och dyrkan av kvin-nan som känslovarelse.3 Vad jag främst vill betona här är inte
uppgörel-serna i Almqvists författarskap utan det faktum att han fortsätter att va-riera och pröva fyra olika teman och föreställningar som ständigt var centrala för honom: intersexualiteten, den romantiska kvinnan, den swedenborgska kärleken och slutligen den skuldbelagda könsdriften. Konservatism blandas med radikalitet och mysticism med politik.
Den kvinnliga informatorn
I en översiktsartikel har Lisbeth Larsson studerat kvinnornas och femi-nisternas reception av Almqvist och beskrivit synen på hans verk som vägen från kvinnoförräderi till frigörande dekonstruktion. De samtida kvinnornas hårda reaktion mot Det går an har länge förbluffat kvinno-litteraturforskare, och Larsson betonar att Eva Borgström i en avhand-ling 1991 försöker läsa de kvinnliga 1800-talskritikerna solidariskt.4 Borgström menar att man förstått dessa fel, och att även de hade kritis-ka invändningar mot äktenskritis-kapet men inte betraktade äktenskritis-kapsinsti- äktenskapsinsti-tutionens upplösning som det saliggörande svaret. I grunden delade de alltså Almqvists kritik.5 Larsson menar att Borgströms ”förståelsehori-sont är den likhetsideologi som Almqvist står för, vilket försätter henne i en komplicerad situation.”6 Med detta menar hon att Borgström läst Almqvist ohistoriskt: samtiden – men enligt både Borgström och Lars-son inte Almqvist – förstod könen som i grunden väsensskilda. ”Sär-skildhetstänkandet” är alltså en kvinnohistorisk realitet, och Lisbeth Larsson vill hellre förklara kvinnoattacken mot Det går an med att de samtida kvinnorna såg mannen som problemet snarare än äktenskapet. Följden av resonemanget, visserligen inte utfört av Larsson, är att Alm-qvists skildring av Albert är kraftigt idealiserande.
Av min undersökning av officersideal och patriarkalism i Tre fruar i
Småland framgår att det finns åtskilligt i Almqvists sätt att konstruera mansroller som inte låter sig förenas med en modern ”likhetsideologi”. Det är i själva verket i det envisa påståendet att Almqvist entydigt före-språkar ”likhet mellan könen” som problemet tycks ligga. I många sam-manhang formulerar sig journalisten och debattören Almqvist tydligt i
denna riktning – kvinnans myndighet och rätt till arbete o.s.v. – men med en noggrann läsning av hans verk blir bilden betydligt mer komp-licerad. Det är min övertygelse att 1800-talets ”särskildhetstänkande” var väsentligt även för Almqvist, och att könstänkandet tydligt speglar sig i hans författarskap. Själva orsaken till hans intresse för kvinnan var hennes ”olikhet”, och mycket av kraften i hans författarskap vilar på det intersexuella spelet mellan polerna kvinnligt och manligt. Utlopp för denna dröm om sammanblandning av olika könsbundna egenska-per är både den himlastormande Henrika i Amorina och androgynen Tintomara, men drömmen speglas också i Almqvists maskkonster som brevskrivare i Araminta May och Amalia Hillner. Här har Almqvist med åtskillig förtjusning lånat sin röst till unga, kvinnliga idealgestalter.
I både Amalia Hillner och Tre fruar i Småland definieras polerna kvinnligt och manligt, samtidigt som Almqvist ger några av de enskilda gestalterna möjlighet att glida mellan ytterligheterna. Den rationella fri-herrinnan Eugénie visar sig ha kvinnliga känslor dolda under en ratio-nell manlig yta, medan guvernanten Amalia döljer sitt förnuft under in-nerlig känsla. Hillner-Migneul är nära den manliga polen medan hans första hustru Beate Sofi närmar sig den kvinnliga.7 I Tre fruar i
Små-land, med dess större persongalleri, är polariseringen ännu tydligare,
samtidigt som vissa av gestalterna även här rör sig fritt över fältet. I Smålandsromanen finns en underlig scen där kvinnligt ställs mot manligt. Den unge Göran – brottsbekämpande riddare med aktiv, posi-tiv manlighet – gör upp med vännen Medenberg att de två skall slå följe på sina resor. Överenskommelsen sker i den trolska och ensliga små-ländska skogen och beseglas med en så kraftig omfamning att de två fal-ler omkull i mossan tillsammans. I samma ögonblick hörs från berget en ren och klar altröst som ropar: ”Karlar! karlar! karlar!” Göran undrar om det är mor Ellin, häxan på Dädemohult, som gör narr ”för det, att vi lågo i famnen på hvarann.” Och retsamt ropar han med ”förfärlig och vild röst, upp emot berget tillbaka: ’Kärngar! kärngar! kärngar!’ ” (TF 50) Scenen har en slående uppbyggnad. På bergstoppen står mor Ellin och ropar med klar altstämma sitt tre gånger upprepade ”karlar” ner i dalkjusan medan Göran med ”förfärlig och vild” röst ropar sitt svar upp
mot bergstoppen. Och under detta korta samtal mellan himmel och jord vilar Medenberg i Görans famn.
Medenberg är en figur som förbluffat och irriterat flera forskare. Han har av Hjalmar Grape kallats en don Juan utan amorösa äventyr och av Henry Olsson en kontamination av Almqvist och Gud Fader – Olsson finner att redan med hans entré i andra kapitlet blir romanen olustig.8 Gösta Attorps har raljant sagt att Tre fruar i Småland handlar om ”tre utmärkt förträffliga fruntimmer i Småland – fyra med herr Medenberg kunde man kanske tillägga”.9 Förmodligen träffar formuleringen närma-re målet än vad Attorps insåg, och närma-redan Werin har i förbigående påpe-kat att den feminine Medenberg liksom Sara Videbeck är ett ”animal coeleste” – på en gång kylig och himmelskt entusiastisk.10 Tillsammans med Tintomara är Alexander således en av de mer framträdande i det almqvistska författarskapets könsmässigt svävande syskonskara.11
Lisbeth Larsson har påpekat att ”Almqvists tvetydiga, undanglidan-de och androgyna kvinnogestalter” har tilltalat 1980- och 90-talens feminister och att detta står i samklang med den modernaste genus-teorins betonande av könsidentiteten som en ”konstruktion och maske-rad.”12 Medenberg ger ytterligare material för diskussion – men hans porträtt är så himmelskt rent skinande att läsaren har svårt att acceptera gestaltningen av en idealt förkvinnligad man. För onekligen har Alm-qvist i Medenberg velat skapa en idealtyp för ett idealt samhälle: en kysk man som i sekteristisk religiositet och i en idealisk samhällsbygg-nad kan leva i samklang med kvinnor. Kanhända skall Medenberg ses som den man som skall klara det som 1800-talets kvinnor inte tilltrodde Albert i Det går an, nämligen att kunna leva lyckligt och troget med en kvinna. Konstnärligt kan det ha varit ett försök att förena den irrationel-la drömmen om det androgyna med ett politiskt budskap; men till skill-nad från vad Almqvist tycks ha avsett väcker Medenbergporträttet var-ken sympati eller tilltro, detta inte minst för att läsaren aldrig lär sig lita på Medenbergs ädelmod och idealism. Det finns något drabbande i Fridholms påstående att Almqvist var oförmögen att på allvar komma verkligheten nära, liksom i hans bryska konstaterande att ”oskuld” för Almqvist var ”medvetslös sexualitet”.13
I själva verket torde Tre fruar i Småland i hög utsträckning kunna ses som en mottext till Fredrika Bremers Hemmet, ett återkommande mål för Almqvists avsky.14 I Smålandsromanen bryts det feodala familje-systemet upp och en ny storfamiljsordning upprättas: hemmets tvång ersätts med kollektivets frihet. Tydligast blir kanske karaktären av ”mottext” i porträtten av de två romanernas informatorer. I Hemmet uppträder en glad student och dryckesbroder som familjens informator. Och inte nog med det. Han försöker förföra sin husmor, som dock trots sin mottaglighet för hans ungdom och passion domesticerar honom. Efter ett lämpligt antal år får han gifta sig med dottern i huset.15 Den charmige slarvern och förföraren in spe skiljer sig på alla punkter från Medenberg. Som student levde Jacobi trivsamt och oordentligt, medan den asketiske Medenberg med ”jernhård flit” bedrev sina studier och blev sina kamraters älskling för sitt ”milda och förståndiga lynne” – illa tåld bara av ”några svirare”. (TF 25) Medan den förre får hyfs och fason genom kvinnans ingripande vill den senare genom moraliskt ledarskap visa fruarna i Småland vägen från deras trista feodala tillvaro till en kysk ny världsordning.
Jon Smidt har med rätta påpekat att det hela tiden går erotiska un-derströmmar i Tre fruar i Småland. Medenberg är, enligt Smidt, en kvinnornas allierade som ”kan tilfredsstille deres hemmelige lengsler utenfor ekteskapet.”16 Smidt menar att det var en absolut nödvändighet för både den hårt kritiserade författaren och hans kvinnliga läsare att inte gå utanför etablerade samhällsnormer, och att detta förklarar varför Medenberg skildras som närmast ”kjønnsløs”.17 Jag ställer mig emeller-tid ytterst tveksam till detta sätt att förstå romanen. Istället tycks den mig spegla en aldrig löst och delvis för diktaren omedveten konflikt mellan ideala föreställningar om kärlek och kyska mansroller på den ena sidan och driftslivets realiteter på den andra.
Änkan med det harmoniska kraniet och andra småländskor
Kvinnorna i Almqvists 1840-talsromaner placerar sig företrädesvis i tre traditionella grupper: ömma mödrar, charmfulla oskulder och goda häxor. Till den första gruppen hör till exempel Beate Sofi Hillner, de tre fruarna i Småland och den madonneliknande Joachima; till den andra Amalia, Maria och unga Ellin. Vid sidan av ”Häxan i konung Karls tid” är gamla mor Ellin i Tre fruar i Småland det mest magnifika exemplet på häxa hos Almqvist. Hon är en andlig släkting till andra halvt folkligt enkla, halvt mystiskt visa kvinnor i hans författarskap, som till exempel Granris-Kajsa i Amorina eller Bakelse-Jeanna och fru Cornelia Björn-ram i Herrarne på Ekolsund.18 I grunden återgår skildringen av mor El-lin på romantikens föreställningar om äldre tiders häxor, utstötta ur samhället av ett auktoritärt system. Jules Michelet skulle senare komma att kodifiera henne i La Sorcière (1862). Det är dock Walter Scott som torde ha givit Almqvist direkt inspiration, för Medenberg talar om den-nes mästerligt skildrade spågummor: ”delaktiga af ortens hemligheter och skickliga uti att bota, likasom att förderfva boskap.”19 I romanen un-derstryks dock att Mor Ellin till skillnad från Scotts häxor inte är av ut-ländsk härkomst. Göran konstaterar att hon är ren småut-ländska, och vi har därmed ytterligare ett exempel på hur Almqvist vid början av 1840-talet gör Sverige till en plats med särskild bestämmelse i den hemliga och gudomligt styrda världsutvecklingen. Kurt Aspelin har visat att inte bara Almqvist utan många samtida forskare hävdade att människosläk-tet föddes i Asien och sedan i civilisatoriska steg rörde sig västerut. Vad Almqvist främst lade till föreställningen var att Sverige med sin fattiga men fria och demokratiska bondeklass hade en särskild och viktig plats i detta schema.20 Det är inte otroligt att Almqvist fått impulser till skild-ringen av sin Smålandshäxa från vännen Peter Wieselgren. Denne skul-le i sin Ny Smålands Beskrifning (1844–45) komma att återge historier om landskapets häxväsende – i hans ögon en kvarleva av en urgammal moderskult.21
Mor Ellin är organistdotter och alltså av bättre klass, men omstän-digheterna har placerat henne i en backstuga i samhällets utkanter.
Hon är visare än andra, har folkets respekt och står i opposition till makten. I en minnesvärd scen trollar hon vid den fattiga kolbondens mila – en scen som på 1840-talet ännu torde ha haft åtskillig skrämsel-effekt. (TF 313–323) Scenen understryker den inre likheten mellan tre av romanens huvudpersoner: unga och gamla Ellin samt Medenberg. Unga Ellin predikar trots konventikelplakatet medan hennes mor trol-lar med döda kattor och välsignar milan för att kolbondens barn skall få mat till vintern. Även Medenberg är både en Ormus och en Ariman – i Dädemohäxans trolleriscen tycker sig sällskapet bli ”ertappadt midt i sin hedendom af tomten sjelf, som klädt ut sig i hatt och syrtut, och såg ut som en ljusets ängel för att så mycket säkrare kunna förderfva milan.” (TF 318) Men det övernaturliga väsendet i herrskapskläder är ingen mindre än Medenberg.
Den goda demonin hos Dädemohäxan sammanställs med änglalik-heten hos Medenberg. Alexander identifierar mor Ellin som en stygga, men ”en snäll och beskedlig stygga”. (TF 323) Redan tidigare har svens-ka häxor lisvens-ka paradoxalt svens-karakteriserats som ”förträffliga troll” och ”ut-märkta plågoandar.” (TF 48)
Det egendomligaste draget i Almqvists idealiserade självporträtt är Medenbergs erotiska oemottaglighet. Kyskheten är emellertid i linje med Almqvists program. I C.J.L. Almqvist. Monografi försäkrar han att
det-går-an-systemet har till syfte att utrota ”orgiasmen”. Med detta be-grepp menar han ett skapelsevidrigt begär, sinnesrus eller sinnesyrsel, vilket befordras av det auktoritära samhällssystemets tvångsmässiga for-mer. Orgiasm ställs mot sinnlighet. ”När sinnet lägges under andens befäl, men erkännes, qvarbehålles och aktas såsom godt […] då fram-står sinnet sjelf icke upproriskt, är hvarken rus eller yrsel. Orgiasmen är utrotad då.” (SV 26:224) Om man så vill lägger Almqvist här fram ett li-beralt program där andlig sympati leder till passionsfri sexualitet. Medenberg är ett försök att gestalta den kyska erotik som Almqvist drömmer om.
Liksom Tintomara är Alexander åtrådd av fyra personer: de tre vack-ra fruarna Celestine, Ebba och Aurovack-ra samt prostdottern Maria. I en scen, kostlig för sin ironi och underlig i övertoner, berättas hur den
unga hovmarskalkinnan vänligt sätter sig i soffan hos Medenberg. Hon uppträder som den varmaste själsfrände, men ”i en kropp af is; ehuru en ganska vacker is.” (TF 220) Hennes erotiska kyla öppnar för en ofar-lig förtroofar-lighet om själsofar-liga ting:
Han kände, att det i detta ögonblick icke gafs någon mystisk region […] om hvilken han ej öppet och utan svårighet skulle kunna yppa sina hem-lighetsfullaste tankar i sällskap med ett väsen af detta slag. Man kan vara qvinna utan att alls vara qvinna. Man likaså. Man är då theosofisk. Det endaste man i sådant fall icke fullkomligen besitter, är grace. Men den betyder också här intet. Den tillhör något helt annat – ” (TF 220)
Den mystiska asexuella föreningen har övertoner av andarnas förening i himlen, men övergår snart i något annat. Ebba tycks nämligen långti-från vara fri långti-från den ”grace” som hör till den jordiska erotikens domä-ner. Hovmarskalkinnan är insatt i tidens psykologi och smickrar Medenbergs person genom att med ett ”mildt, frenologiskt leende” handgripligen spåra själsförmögenheter i hans skallform:
Tillåt mig – var så god, blif icke ond – vänd örat till. Alldeles! jag kunde förmoda det: mycket courage […] tillåt mig känna, nej! knappt något Öfverdåd alls. Häruppe på hjessan framåt pannan till – hvilken Veneration! Men här vid sjelfva vertex – kän! en liten nedsänkning – full brist på Egen-kärlek! (TF 220 f.)
Förhållandet mellan de tre änkefruarna och Medenberg svävar hela ti-den mellan själsligt kamratskap och erotiskt intresse. Så småningom neutraliserar emellertid Almqvist de tre fruarna, dels genom att låta dem stå för moderskap (vilket tycks minska deras erotiska potential vi-savi Medenberg) och dels genom att allegorisera dem: Celestine är den vingbrutna Poesin, Ebba den stärkande Religionen och Aurora det nyt-tiga Praktiska livet. (TF 435 f.)
Av de tre änkorna som lägger sig ut för Medenberg är den knappt trettioåriga Aurora intressantast, och det är henne som Medenberg sät-ter främst. Till skillnad från Amalia Hillner har Aurora ingen boklig
bildning. Det praktiska och jordiska livet är hennes allt – om än skött på ett idealiskt, oegennyttigt och himmelskt sätt: ”Auroras själ hänger icke fast vid någonting telluriskt, oaktadt hon endast sysselsätter sig med det telluriska, efter hon blifvit försatt i denna ställning i lifvet.” (TF 219) I sin skildring av förhållandet mellan Medenberg och Aurora försöker Almqvist ännu en gång beskriva själarnas kärlek. Aurora är uppenbart förälskad, ty hon har i Medenberg träffat ett föremål för himmelsk kär-lek: ”Huru höjer det icke själen, att under promenaden öfver jorden slutligen ändock träffa en annan själ?” (TF 256) Och denna själarnas överensstämmelse leder till ett umgängessätt präglat av svalka, pas-sionsfrihet, lugn – men ändå värme. ”Hon fann honom alltid på en och samma gång högst intresserad, eldig, upprymd för den sak, hvarom för tillfället rådslogs, men derjemte helt och hållet ointresserad för hennes person såsom qvinna. Ingenting drager ett rent hjerta så mäktigt till sig, som denna frihet.”22 Till skillnad från i Amalia Hillner undertrycker Almqvist här den polygama tendens, som dock vid en noggrann läsning är tydlig. Under all Medenbergs kyskhet och passionsfrihet ligger en dröm om de många sköna själarnas sinnliga förening i andevärlden.
I kraft av själiskhet kombinerad med huslighet skildras Aurora såle-des som en idealkvinna. Själv känner hon försiktigt på sin skalle utan att träffa på någon enda upphöjning eller fördjupning och tvingas