Om C.J.L. Almqvist och Fredrika Bremer
Lefve våra författarinnor! De skola skrifva, det är min satts. Intet större nöje gifves för karlar, än att se hvad älskvärda fruntimmer samman-satt. (TF 8)
För eftervärlden framstår Almqvist och Fredrika Bremer som de två väsentliga litterära gestalterna från den svenska efterromantiska perio-den. De två förefaller balansera varandra: man och kvinna, två författare med olika själsläggning men likartade liberala värderingar. Flera fors-kare har emellertid funnit det märkligt och beklagligt att de två inte kunde dra jämnt, och ännu förefaller arten av de bägges inbördes för-hållande ofullständigt utrett. Det finns alltså utrymme för en studie av de offentliga och privata inslagen i vad som tycks ha varit en från åt-minstone ena sidan hänsynslös kamp. Klara Johanson och Ellen Kle-man säger emfatiskt att Almqvists syfte med kritiken av Bremers
Mor-gon-Väckter var ”att fullkomligt pulverisera Fredrika som
författarin-na”.1 Bremer å sin sida gjorde sitt bästa för att neutralisera Almqvists personangrepp, men hennes taktik gick ut på tystnad, försonlighet och en lätt gudlig anda av förlåtelse. I denna undersökning läggs tyngd-punkten vid de bägges mellanhavanden under 1840-talets första hälft. Konflikten mellan de båda tycks nämligen ha drivits till sin spets unge-fär vid den tid Almqvist utgav Tre fruar i Småland (1842–43). Forsk-ningen har inte tillräckligt kommenterat Almqvists kritik av Bremers plikt- och familjesyn i Smålandsromanen, och endast Stig Jägerskiöld har uppmärksammat ett intressant brev från Bremer till Wendela
Heb-be, ett brev där Bremer försöker rentvå sig från misstankar att hon skul-le ha haft del i ett satiriskt angrepp på Almqvist.
Det är Bremers etiska förhållande till litteraturen som fjärmar hen-nes författarskap från oss, liksom Almqvists relativism bidrar till att för-klara hans modernitet. Bremer står i mycket kvar i en äldre samhälls-uppfattning där människan har etiska och medborgerliga plikter att uppfylla och konsten svårligen kan frigöras från samhället. Som ärkero-mantiker förebådar Almqvist en ny tid av obunden individualism och autonom konst. Ändå tycks de båda i sakfrågor ofta ha stått varandra nära, för att inte säga mycket nära. Redan Werin konstaterade att de två stod varandra närmare politiskt än konstnärligt – båda var kristna libe-raler.2
Dömer man efter nyutgåvor och forskningsintresse kan Bremer idag tyckas liten vid sidan av Almqvist, och konstnärligt förefaller vissa av den senares texter ha större möjlighet att överleva. Men under 1830-och 1840-talen överglänste Bremer vida Almqvist, inte minst i kraft av sin svenska och utländska popularitet. Hon nådde en mycket omfattan-de och bred läsekrets och uppbar betydligt större honorar än Almqvist.3 Både Bremers kommersiella framgångar och samtidens respekt för hen-nes författarskap bidrog sannolikt till Almqvists med tiden allt mer ogi-na hållning mot kollegan. Den idylliska och konventionella samhälls-bilden i Bremers tidigare verk var förhatlig för den radikalt liberale Almqvist, och en del av Almqvists kritik riktades mot besvärande svag-heter i Bremers författarskap. Det ironiska och satiriska stråket hade dock rimligen som huvudmål att förlöjliga Bremers person och rikta om publikens intresse från henne till Almqvist själv. Tydligen berördes Bre-mer mycket illa av det som hon hos Almqvist uppfattade som oförklarlig ”fientlighet”, och tidigare forskning har velat ge intryck av att mamsel-len försökte ge tillbaka med samma mynt. Sanningen är emellertid att hon i det offentliga iakttog oavbruten tystnad och till och med, som vi skall se, försökte få Almqvist att förstå att hon inte delade vissa av sina umgängesvänners ringaktning för honom.4
Syftet med föreliggande studie är sålunda att korrigera den bild av de två författarnas ”fiendskap” som tidigare forskning har gett. Ett
vä-sentligt led i detta arbete är att rikta uppmärksamhet på de olika litterä-ra och journalistiska stlitterä-rategier som de två inblandade författarna till-grep. Min hypotes är att kombattanternas kön och samhällsställning av-gjorde hur kampen kunde föras. Bremer var omyndig, fångad i kvin-nans privatsfär inom en högborgerlig och aristokratisk samhällsklass, och hon tycks ha känt sig tvungen att tigande ta emot Almqvists an-grepp.5 En ogift kvinna i fyrtioårsåldern var socialt marginaliserad, och i
Tre fruar i Småland kallar Göran Edeling skämtsamt sin ogifta faster för
”ändamålslös” (TF 355). Bakom skämtet anar vi den ideologiskt radika-le Almqvists kritik av en orimlig och kvinnofientlig samhällsordning, men faktiskt också den emotionellt konservative diktarens tendens att främst se kvinnan som hustru och mor.
Åsa Arping har i en intressant uppsats klargjort hur en ”fallisk” litte-raturhistorieskrivning med hjälp av dubbla mått och ”diminutiv reto-rik” tenderat att nedvärdera Bremer.6 Särskilt intressant är uppsatsens framdragande av jämförelser mellan Bremer och Almqvist – den senare är titanisk och kraftfull när den förra är förnöjsam och trivial. Här är dock inte platsen att teoretiskt diskutera en ”sexualiserad” litteraturhis-torieskrivning. Däremot är det viktigt att påpeka att redan Almqvist ut-nyttjade en könsstrategi. Målen för hans kritik är bland annat den gamla ungmöns bristande kärlekserfarenheter, hennes tveksamma teoretiskt-intellektuella förmåga, kvinnliga gråtmildhet, familjelojalitet och till och med – om än i förtäckt form – hennes fula näsa.
Bremer hade en stark men osäker ställning som populär författarin-na. Hennes sociala position byggde i hög utsträckning på familjeband, och som ogift kvinna under sin kusins, friherre Fabian Wredes förmyn-darskap var hon i svår beroendeställning. Offentlig polemik var uteslu-ten och vad som återstod var att diskutera sakfrågor i fiktionens form. Almqvist var man, familjefader, socialt rörlig, hatad men ändå med en stark och väldefinierad position i samhället. Rabulistens plats är i talar-stolen och maktspel med dolda dubbla syften hör till hans offentliga roll. Man får lätt en känsla av att Almqvist missbrukade denna sin friare manliga ställning.
Bremer mot Almqvist
Medan en rad forskare gjort jämförelser mellan Bremers och Almqvists författarskap har ”striden” mellan de två främst studerats av Algot We-rin (1926), Eva Remens (1939) och KaWe-rin Westman Berg (1966).7 Stig Jägerskiöld har 1987 kortfattat beskrivit de två författarnas förhållande och menat att Almqvist såg den ärkereaktionära C.E. Fahlcrantz som sin främsta motståndare. Med honom utkämpade Almqvist en strid ”om Fredrika Bremers själ”.8 I sin politiska analys bortser dock Jägerskiöld alltför mycket från den professionella konkurrensen mellan Almqvist och Bremer.
Algot Werin balanserar författarnas litterära självporträtt mot varan-dra; den erfarna och iakttagande Beata Hvardagslag ställs mot den till synes anspråklöse men demoniskt genialiske Richard Furumo. Werin menar att Almqvist lyckligt påverkades av Bremers realism, och att Bre-mer – med sämre resultat – påverkades av Almqvists romantik och se-nare av dennes realism.9 Mot denna syn har Eva Remens rest allvarliga invändningar och övertygande visat att Werin starkt överdrivit det in-tryck Bremer tog av Almqvist.10 Remens understryker att Bremer, delvis på grund av sin Norgevistelse 1835–40, var förhållandevis ointresserad av den då plötsligt så uppmärksammade Almqvist.11 Hon betonar vidare att Bremers avvaktande hållning mot Almqvist är etiskt betingad. I ett brev 14.3.1836 erkänner Bremer Almqvists genialitet, men tar avstånd från en typ av författare som stannar vid det brustna och disharmoniska. Remens visar att detta Bremers omdöme om Almqvist sedan blir bestå-ende.12 Remens understryker också att värderingen av Almqvists person bygger på Bremers kritik av romantikens geniuppfattning, tankar hon uttryckte i brev till sin nära vän Böklin redan 1832–33. Bremer söker där svar på frågan varför ”snillet” understundom pekar mot underjor-den istället för himlen, och hon kräver svar på frågorna: ”Är då icke det sköna och goda ett? Skall man kalla ett skälmstycke godt för det det är genialiskt? Borde icke beundran som gifves åt missbruket af en kraft stämplas till en kontrabands-vara, de par le Roi des Rois?”13 Det skall understrykas att dessa invändningar mot ”demonisk” genialitet finns
utbildade hos Bremer redan före hennes bekantskap med Almqvists skrifter och att hennes kritik i hög utsträckning riktar sig mot romanti-kens utlevande geni- och personlighetskult. När Bremer första gången hade mött Almqvist personligen skrev hon till Böklin och konstaterade:
Djupa blickar kastar han i det felande, irrande, lidande, ”brustna” Mensko-hjertat, det till renhet sträfvande, till klarhet längtande. Mindre väl förstår han det verkligt höga och ädla. Dygd, och det naturligt goda, älskliga, för-blandar han gerna. Detta omdöme hemtar jag från hans böcker. Honom sjelf har jag blott litet sett.14
Minnesvärt har Bremer formulerat sin åsikt om Almqvist när hon säger att ”Almqvist har hvarken reda på himmel eller hellvete”, och lika min-nesvärt har hon gjort avbön när det gäller Songes: ”Jag har orätt! Jag har hundra, tusen, millioner gånger orätt. Almqvist förstår himmelen; han har sjelf varit der och der hört – ej hvad han gifvit oss i romaner och philosophemer – men hvad han säger i toner, i Musik. Han har hört himlarnas Chörer.”15 Remens understryker dock att citatet fortsätter med en reservation: ”Det är det enda af A. . . . s ande som trängt mig in i själens innersta, det enda af hans i hvilket jag utan en fråga, utan en tve-kan, utan ett men kunde tillbedja i stilla förtjust hängifvenhet.”
I en Hertha-artikel 1966 skriver Karin Westman Berg om det ”labila jämviktsförhållandet mellan dem med både missförstånd, elakheter och uppskattning från båda hållen”.16 Hon tar i artikeln Almqvists parti och ser honom som en martyr i kvinnofrågan. Hans ”missförstånd” och ”elakheter” går opåtalade, medan Westman Berg bland annat vidareför och utvecklar en intressant hypotes från Werin. Det är välbekant att Bremer porträtteras som ”Angelika Rönnquist” i Almqvists Baron
Juli-us K* (1835), och Werin framlade 1926 en försiktig gissning att detta var
ett svar på en biperson som Bremer tecknat i Presidentens döttrar 1834: den unge flickjägaren och konstnären Hugo L. Denne är inte bara över-lägsen och hånfull, utan har också en ”glödande” och ”oren” blick. Fredrika Bremer skulle alltså redan 1834 angripit den ganska oprövade Almqvist i form av ett nidporträtt som snarare borde höra hemma på
1840-talet. Redan Remens klargjorde att det är mycket litet som talar för att gestalten skulle vara tecknad efter Almqvist.17 Lika svagt stöd tycks det finnas för Westman Bergs antagande att den kallblodige förfö-raren St. Orme i Bremers En dagbok (1843) skulle föreställa Almqvist.18 Här krävs emellertid en undersökning eftersom Westman Berg implice-rar en återkommande strategi hos Bremer – att gå till hårda personan-grepp genom nidporträtt i romanerna.
Det var först Alf Kjellén som mycket försiktigt framförde gissningen att Bremer hade Almqvist ”en smula i tankarna”, när hon tecknade es-teten och extremindividualisten St. Orme. Men han påpekade också att i gestalten är många ”klichéartade drag sammanförda”, och att St. Orme framför allt är en kritik av den egoistiska dekadens som Bremer och andra såg i sin samtid.19 St. Orme är hur som helst en spindelliknande, feg, oärlig och spefull gestalt som lånar pengar. På ett oförsiktigt sätt anammar Westman Berg Kjelléns hypotes och talar om en ”ganska fruk-tansvärd karikatyr, som Almqvist inte svarade på.”20 Kjelléns konstate-rande att det främst handlar om ett schablonartat typporträtt tycks mig balanserat och rimligt, men det är faktiskt möjligt att Almqvist kände sig träffad. Han nämner nämligen envoyén St. Orme och dennes tvetydi-ga förhållande till fröken Flora i sin recension i Aftonbladet av Bremers bok, och i omedelbar anslutning till detta talas om en Signora Luna och en viss Alexander vilka förekommer i samma roman.21 De två senare namnen förekommer som bekant i Almqvists egen produktion och att Almqvist mystifieras framgår av ett oroligt brev till Wendela Hebbe, skri-vet en dryg månad tidigare. Där ställer han frågan: ”hvad menar Fr. B. med Signora Lunas och Alexanders personer? De göra i hela händelsen platt intet annat, än några betydelselösa visiter. Men att förf:nan ändock härmed velat peka, kan jag svårligen låta bli att tro, då hon begagnat dessa namn.”22 Det skall noteras att St. Orme inte alls nämns i brevet till Hebbe. Almqvist kände sig dock stucken av Bremers lån av namnen Signora Luna och Alexander, och han tycks inte begripa sig på Bremers sätt att tänka – varför göra snälla anspelningar utan polemiska poänger? Hur som helst tog den för kritik ytterst känslige diktaren illa upp, och kanske bidrog misstanken om Bremers avoghet mot hans person till det
överlägsna förakt som några år senare skulle komma till uttryck i arti-kelserien Tråkigheten, stadd på uppvaktningar.
Själv förklarar Bremer sin inställning till personangrepp i ett brev till Almqvistätaren Fahlcrantz, förmodligen från februari 1843. Där igenkänner hon något djävulskt och därmed ormliknande i en del av Almqvists skrifter men samtidigt respekterar hon hans goda verk. I cita-tet finns anspelningar på såväl Almqvists Kapellet som hans
Grimsta-hamns nybygge. Bakom hennes formuleringar skymtar ett av hennes
fa-voritordspråk: ”där Gud bygger en kyrka, där bygger Hin Onde ett Ka-pell”.23
Vid betracktandet af mina likar ser jag ofta ett heligt ”Kapell” ett ädelt ”Nybygge” ett skönt ”Helsans Evangelium” stå bredvid ett orent och afskyvärdt ”det går an” eller andra Orm-hviskningar, och icke blott Christlig kärlek, utan mensklig rättvisa och billighet fordra att man vid bedömmandet af meniskan gör lika mycket afseende på hans goda som på hans onda verk, om äfven man starkt och skarpt uttalar ogillande öfver de sednare.24
Bremer kritiserar Fahlcrantz för hans bristande rättvisa gentemot Alm-qvist, och i samma brev tar hon avstånd från satiriska personangrepp: ”bestraffning genom satyr och ironi, der denna icke är verkl. godmodig, älskar jag ej, då den användes mot personer”.
Det är mot denna bakgrund fullt möjligt att Signora Lunas och Alex-anders personer ”godmodigt” pekade mot Almqvist, men knappast tro-ligt att Bremer porträtterade Almqvist som den lömske St. Orme. En helt annan sak är att Almqvist, och kanske också sentida apologeter, väntade sig offentliga och fientliga motattacker, attacker som vår under-sökning visar att Bremer undvek av personliga, sociala och könsmässiga skäl.
”Ormen” är för Bremer Bibelns lede frestare, och namnet St. Orme är därför rimligt för en djävulsk personlighet. När hon i det ovan citera-de brevet talar om Det går an som en orm-viskning, uttrycker citera-detta hen-nes religiösa uppfattning om det ondas uttrycksformer. Det handlar up-penbarligen inte om Almqvist som person. Bremer brukar sägas vara
den som först menade att Almqvist hade en ”skallerormsblick”. Bre-mers sätt att använda bilden visar emellertid att hon inte gör det med Almqvists yttre i tankarna. Uttrycket återfinns i ett brev 29.12.1841 till Adolf Lindblad, Bremers och Almqvists gemensamma vän. Bremer skriver här apropå huvudpersonens sinnesstämning i Bremers operali-bretto Blända: ” ’Skallerormsblicken’ är den dämoniska tjusningen, som kan gripa äfven de ädlaste sinnen, men som de uppresa sig emot och vilja besegra i kamp på lif och död; ty de känna att den är en
af-grundsdrift.”25 Till denna mening har hon fogat en not med den redan citerade karakteristiken: ”Almqvist har hvarken reda på himmel eller hellvete.” Som synes sägs det aldrig att det är Almqvists blick som är skallerormsliknande. Istället tycks Bremer i den lite kryptiska noten mena att Almqvist saknar insikt i helvetiska och himmelska ting, och kanske därför också saknar den demoniska tjusningen.
Bremer förblir konsekvent i sitt förhållande till Almqvist, och när hon skriver till Fahlcrantz 1846 kommenterar hon dennes uppgörelse med Almqvist i skriften C.J.L. Almqvist såsom författare i allmänhet och
såsom theolog isynnerhet skärskådad (1845). I boken har hon för sitt
”eget nöje vikit af månget blad […] der innehållet ej var af polemisk syftning.”26 Som vanligt har hon sålunda invändningar i sak mot Alm-qvist, men tar avstånd från alla tendenser till personangrepp. Hon säger sig ”klart inse det orena, det sophistiska och det oredliga hos Almqvist” men samtidigt försvarar hon det goda i hans verk: ”Men Kyrkan, men
Vingarne de finnas dock hos honom heliga och sköna, i hans själ, i hans skrifter. Det måste och vill jag erkänna af hela mitt hjerta […] och jag gör det dessto hellre som jag haft personligt att lida af honom”.27 In i det sista försvarar hon i sina brev Almqvist, och fem år efter hans landsflykt kallar hon honom en komet som i en vild bana lämnar vårt solsystem men ”icke kan gå förlorad för Guds rike.”28
Almqvist mot Bremer
Under 1840-talet blev Bremer ett av de främsta målen för Almqvists penna, och intensifieringen av hans kritiska hållning sammanfaller med tiden för hans försök att bryta sig in på det litterära område där Bremer dittills drottninglikt regerat – bästsäljande romaner i vardagsmiljö.29 Intensifieringen sammanfaller också med Bremers återkomst från den långvariga Norgevistelsen. Det är emellertid viktigt att uppmärksamma de plötsliga svängningarna i Almqvists syn på Bremer. Ibland är han uppmuntrande och använder Bremer som meningsfrände i sina sam-hällsdebatterande artiklar, ibland är han hänsynslöst elak. Förklaringen till hans beteende skall inte bara sökas i hans psykologiska läggning och förmåga till rolltagande, utan också i litterär och journalistisk taktik. Hans skrifter ger en provkarta på hans förmåga att formulera samman-hängande men ibland inbördes motsägelsefulla hållningar.
Almqvists vacklan i förhållandet till Bremer speglas väl i en länge ouppmärksammad ändring i Amalia Hillner. Romanen föreligger i två olika stater, eftersom författaren efter publiceringen föranstaltade om så kallade kancelleringar. Fyra blad har skurits ut ur häftena och ersatts med nya. I åtminstone tre av fallen är det uppenbart att Almqvist velat mildra personliga anspelningar.30 Första delen av romanen har formen av brevroman, där Almqvist maskerar sig till den kvicka och söta guver-nanten Amalia. Hem till mamma skickar hon bland annat en teckning av det skånska herresäte hon vistas på och har då markerat sitt fönster med ett märke, ”en allrasomnättaste näsa”. Hon fortsätter: ”Jag skall icke just påstå, att näsan är synnerligen väl gjord, hon är motsattsen till – men alltid duger hon till fönstermärke.” (AH 96) Ursprungligen hade Almqvist låtit den hjärtegoda Amalia visa elaka anlag, för istället för tankstrecket står i originaleditionens oreviderade version ”Petræas”. Petrea är namnet på en av huvudpersonerna i just Bremers Hemmet, som hade utkommit året dessförinnan (1839). Hon har starka drag av författarinnan själv och hennes näsa är verkligen inte välformad. Fred-rika Bremer låter flickans mor presentera henne på ett tidigt stadium i romanen: ”Hvad skall ödet göra af min Petreas näsa? Den är för
närva-rande det märkvärdigaste af hennes lilla person. Vore icke den så stor, så vore hon ett vackert barn. Vi hoppas hon skall växa i den.”31 Sitt karak-teristiska utseende beskriver Bremer själv i en passansökan 1857 som ”jag är liten till växt, har blå ögon och stor näsa”.32
Innan han åtrade sig byggde alltså Almqvist upp en föga chevaleresk jämförelse – försiktig och indirekt men ändå omisskännlig – mellan den åldrande mamsellen på glasberget och den svarthåriga skönheten Ama-lia. Det är anmärkningsvärt att det enda ordet ”Petræas” ledde till ett kostsamt och tidsödande merarbete på tryckeriet. En möjlig förklaring till kancelleringen kan vara att Almqvist fortfarande höll sig för god för detta slag av sexualiserad kritik och ångrade sitt tilltag.