Tre fruar och en mamsell: om C. J. L. Almqvists tidiga 1840-talsromaner

http://uu.diva-portal.org

Citation for the published monograph:

Lars Burman

”Tre fruar och en mamsell: om C. J. L. Almqvists tidiga 1840-talsromaner"

Hedemora: Gidlund, 1998.

ISBN: 91-7844-271-0

Access to the published version may require subscription.

Abstract:

Burman, Lars, Tre fruar och en mamsell. Om C.J.L. Almqvists tidiga 1840- talsromaner (Three Ladies and a Governess. On C.J.L. Almqvist’s Novels from the early 1840’s) Almqviststudier 2. Gidlunds förlag, Hedemora.

ISBN 91–7844 271 0 ISSN 1402–1285. Swedish text. 254 pp.

Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866) was one of the leading Swedish authors of fiction in his time as well as a controversial radical in the religious and political debate. In six chapters the novels from his late period are studied, especially Amalia Hillner (1840) and Tre fruar i Små- land (1842–43). The approaches range from bibliographical to rhetorical.

The attempt is made made to show how certain ”constant perceptions”

pervade the writings of Almqvist. These are made manifest in, for example, symbols and metaphors, and they often pertain to his reformed and concealed Swedenborgianism, and to his view of women, with its mixture of extreme political radicalism och conservative romanticism.

Boken har tryckts med ekonomiskt stöd av Humanistisk-Samhällsveten- skapliga forskningsrådet och utges i samarbete med Almqvistsällskapet.

Den utgör volym 2 i sällskapets skriftserie Almqviststudier.

Omslagslayout: Marina Mattsson

Inlagans layout: Krister Gidlund & Anders Svedin

© Lars Burman, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, Slottet ingång A0, 752 37 Uppsala

issn 1402–1285 isbn 91 7844 271 0 Printed in Sweden

Fingraf tryckeri, Södertälje 1998

Förord

Flera personer har välvilligt läst detta arbete i olika stadier av dess till- komst. Jag vill varmt tacka docent Bertil Romberg, professor Johan Svedjedal, teol. dr Håkan Möller, min hustru Carina och min far Eskil.

Den sistnämnde svarar också för verk- och personregistret.

På förslag av Musikaliska Akademien/Svenska Akademien erhöll jag våren 1996 ett stipendium från Stina och Erik Lundbergs Stiftelse.

Detta underlättade väsentligt den vistelse i Cambridge under vilken bo- ken skrevs. Jag har forskningsmiljöerna i Uppsala och Cambridge att tacka för att boken blivit färdig. Volymen utges med tryckningsbidrag från Humanistisk-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet.

Uppsala i december 1997 Lars Burman

Bibliografisk anmärkning

I notapparaten används ett förenklat hänvisningssystem. Vanligtvis anges endast författarens efternamn, verkets tryckår samt sida. Fullständigare bibliografiska uppgifter återfinns i käll- och litteraturförteckningen. Texter av Almqvist citeras i första hand efter Samlade verk (SV). När ett verk ännu inte har utgivits där hän- visas till den äldre, nystavade och aldrig fullbordade utgåvan Samlade skrifter (SS). Till båda görs hänvisningar inom parentes direkt i texten med angivande av volym- och sidnummer. Till de av mig utgivna romanerna Amalia Hillner (= SV 23) och Tre fruar i Småland (= SV 25) hänvisas inom parentes med förkort- ningarna AH respektive TF. Till verk av Almqvist som inte finns utgivna i SS el- ler SV hänvisas i notapparaten med förkortad titel.

Samlade verk utges även i elektroniskt läsbar form och nås via Svenska vit- terhetssamfundets hemsida på internetadressen http://svenska.gu.se/vittsam/

almqvist.html.

Parallellt med Samlade verk utger Gidlunds förlag en nystavad urvalsutgåva Skrifter där både Amalia Hillner och Tre fruar i Småland finns utgivna. Sidhän- visningarna nedan gäller dock endast den gröna Samlade verk-utgåvan.

Av praktiska skäl citeras Det går an i allmänhet efter 1838 års edition som finns utgiven som SV 21. Denna radikalare version inhiberades ursprungligen av Almqvist, men jag har konsekvent undersökt om skillnaderna mot den i Samla- de verk ännu inte utgivna 1839 år edition haft relevans för mina resonemang.

Amorina citeras efter den grundligt omarbetade 1839 års version som var aktuell när Almqvist skrev sina första 1840-talsromaner. Även i fallet Amorina har jag tagit hänsyn till den första avfattningen – den från 1822.

Titlar på Almqvists viktigare tidskriftsuppsatser kursiveras, liksom titlar på färdiga och planerade verk av något omfång. Även samlingstitlar kursiveras. Ar- tikel- och dikttitlar sätts inom citationstecken.

Förkortningar i löptexten:

AH Almqvist, C.J.L., Amalia Hillner, utg. Lars Burman, Samlade verk 23 (Stockholm, 1995)

TF Almqvist, C.J.L., Tre fruar i Småland, utg. Lars Burman, Samlade verk 25 (Stockholm, 1998)

SS Almqvist, C.J.L., Samlade skrifter. Första fullständiga upplagan, med in- ledningar, varianter och anmärkningar under redaktion av Fredrik Böök.

Utg. av Olle Holmberg, Josua Mjöberg, Emil Olsson och Algot Werin. [Ut- gåvan fullbordades aldrig.] (Stockholm, 1921–38)

SV Almqvist, C.J.L., Samlade verk. Huvudred. Bertil Romberg (Stockholm, från 1993)

Innehåll

i n l e d n i n g 9

t r e f r u a r s y t t r e , a m a l i a s i n r e o c h t ö r n r o s e n s b o k s o m s j ä l s p o e m 1 5

Om boken som symbol och föremål

Från bok till manuskript 17 · Form och format 20 Typografin i Tre fruar i Småland 23 · Amalia som bok 31

Törnrosprojektet 35

p o e s i n u n d e r d e t s a k l i g a 4 0

Om symboliken i Amalia Hillner

Huvudpersonerna 44 · Amalia Hillner och Det går an 49 Idéer som människor 51 · Ute och inne, ringar och ädelstenar 62

Slottsträdgården 68 · Arten av Almqvists symbolik 72

p l i k t m o r a l o c h n yå r s s p e k ta k e l 7 7

Om C.J.L. Almqvist och Fredrika Bremer

Bremer mot Almqvist 80 · Almqvist mot Bremer 85

Bremer och Tre fruar i Småland 91 · Nyårsspektaklet hos mamsellen 95

o f f i c e r s i d e a l , s l a g fä lt s r e t o r i k o c h p at r i a r k a l i s m 1 0 1

Om manlighet i Tre fruar i Småland.

Kompensationsromanen Tre fruar i Småland 104 Officersbilden i Almqvists författarskap 105 · Symmetri och idéer

i Tre fruar i Småland 107 · Mekekekeroth – det fåret 109 Att erövra världen 113 · Den småländske S:t Göran 119

Slagfältsretoriken 122 · Officersidealet 133

Den kvinnliga läsaren och de två slagen av patriarkalism 134

d r ö m m e n o m k v i n n a n s s t i l 1 4 2

Om brevretoriken i Svensk språklära och Amalia Hillner

Almqvist och retoriken 146 · Det litterära brevet 151 Svensk språklära 154 · Autenticiteten 161 · Brevromanen 164 Brev för kärlek och bestraffning 166 · Den kvinnliga stilen 171

h ä x o r , f r u a r , j u n g f r u r 1 8 1

Om kvinnor och kärlek i det sena författarskapet

Den kvinnliga informatorn 183

Änkan med det harmoniska kraniet och andra småländskor 187 Själens kärlek 192 · Kvinnoskor och svart hårsvall 197

Den krossade cigarren 206

Noter 211

Käll- och litteraturförteckning 236 Verkregister 249

Personregister 251

Inledning

Vi lefva i en betänklig tid. Låtom oss taga en vanilj innan vi begynna, och sedan genast gå till verket med kärleksfullt öfverseende och varmt sinne. (TF 9)

1840-talet var Almqvists sista decennium i Sverige. Med åtskillig rätt brukar det betraktas som hans konstnärliga förfallstid. Men det var ock- så en period med avsevärda publikframgångar. De underhållande roma- ner som han förträdesvis ägnade sin litterära förmåga åt var inbringan- de, men gav också diktaren möjlighet att nå en ny och större publik. I blickfånget för denna bok står framförallt Amalia Hillner (1840) och Tre fruar i Småland (1842–43).

De två romanerna har sinsemellan många beröringspunkter: båda utspelas i herrskapsmiljö i södra Sverige, det nationella perspektivet betonas, huvudpersonerna är sociala amfibier – guvernant respektive informator – och romanerna tycks båda vara riktade till en kvinnlig publik. Det förefaller därför rimligt att ägna mindre uppmärksamhet åt Gabrièle Mimanso (1841–42) med dess sydländska spelplats, detta i all synnerhet som romanen förhållandevis utförligt har uppmärksammats av Johan Svedjedal och andra.¹ Perspektivet i den kommande undersök- ningen kan emellertid inte begränsas till enbart de två herrgårdsro- manerna, utan dessa kommer att ses i relation till den övriga 1840-tals- produktionen, till Amorina i dess andra avfattning (1839) och naturligt- vis till Det går an (1839).

Almqvists ungdomsdiktning är grundligt utforskad och likaså den våg av diktning som ledde fram till Det går an och första delen i imperi-

aloktavserien av Törnrosens bok, vilka publicerades i stort sett samtidigt i december 1839. Men med 1840-talets ingång avtar forskarnas intresse.

Olle Holmbergs avhandling från 1922 sträcker sig fram till Colombine (1835) och Henry Olsson mäktiga levnadsteckning femton år senare når fram till 1836. I Algot Werins C.J.L. Almquist. Realisten och liberalen (1923) lämnas 1840-talsromanerna åt sidan av estetiska skäl.² Karin Westman Berg ser i sin avhandling om Almqvists kvinnouppfattning (1962) Det går an som krönet på hans kvinnoskildringar, och från det följande årtiondet behandlar hon främst journalistiken. Kurt Aspelin koncentrerade sina omfattande och i förtid avbrutna studier (tr. 1979–

80) till åren kring 1840. Särskild vikt lades där vid idéerna i program- texter som Europeiska missnöjets grunder (tryckt först 1850), Svenska fattigdomens betydelse (1838) och Menniskoslägtets saga (1839). Förfat- taren hann bara i mycket begränsad utsträckning ägna uppmärksamhet åt de skönlitterära verken.

Almqvists litterära produktion från 1840-talet – främst sex romaner om sammanlagt flera tusen sidor – har alltså av forskningen betraktats med förströddhet och inte sällan huvudskakningar. Undantag utgör främst Bertil Rombergs studier av Almqvists romankonst (1973, 1975) och Johan Svedjedals undersökningar av berättarstrategier och bok- marknad (1987, 1993). Viktiga insatser har också gjorts av Arne Melberg (1978, 1985), Jon Smidt, (1977), Yvonne Leffler (1991) och Anders Öh- man (1990). Vad gäller det biografiska har Stig Jägerskiölds forskning (1970, 1987) givit nytt material, och de två volymerna av Almqvists Jour- nalistik (1989), utgivna av Bertil Romberg, har kastat friskt ljus över diktarens 1840-tal. Det bör också påpekas att i Rombergs levnadsteck- ning (1993) sätts för första gången romanerna på allvar in i Almqvists biografi.

Trots de sista årens insatser kvarstår delvis bilden av Almqvists dikt- ning efter Det går an som ett öde landskap. Ytterligare forskning är på- kallad. Den litterära triumf och personliga katastrof som kortromanen utgjorde har medfört att Det går an blivit en bekväm vattendelare mel- lan ”före” och ”efter”. Verkligheten är emellertid mer komplicerad.

1840-talsproduktionen är på gott och ont ett resultat av tankar som allt

tydligare formulerades under 1830-talets andra hälft; det som Aspelin beundrande kallade en ”omfattande och genomtänkt idésyntes.”³

Almqvist åtnjöt vid 1840-talets början fortfarande respekt i många läger. Hans självförtroende var obrutet och arbetsförmågan stor. Att tvingas lämna Nya Elementarskolan innebar förmodligen en befrielse, även om utkomsten som fri skribent var synnerligen osäker.⁴ Skall en glidande gräns sättas för Almqvists fall bör den placeras över åren 1842–44: märkeshändelser var hans avsked från rektoratet på Nya Ele- mentarskolan hösten 1841, striden med domkapitlet 1840–1844, samt de av hans tidningsartiklar som antog karaktär av hätska personangrepp – mest bekant är ”dådet” mot August Blanche i juli 1842. Med händel- ser som dessa tycks diktaren ha förlorat det sociala anseende han trots allt länge haft inom det svenska etablissemanget. Aftonbladet blev allt mer försiktigt, Almqvists finansiella problem ökade och de sista tre ro- manerna – Smaragd-Bruden (1845), Syster och bror (1847) och Herrar- ne på Ekolsund (1847) – är konstnärligt svaga. Ändå rör det sig om ett nedförslut, inte om en avgrund. Samma grundläggande idéer återkom- mer under hela årtiondet. Och i samtliga romaner finns ögonblick då Almqvist fortfarande visar enastående litterär vigör.

De tre första romanerna från 1840-talet – Amalia Hillner, Gabrièle Mimanso och Tre fruar i Småland – måste placeras på den almqvistska diktningens centralplatå. Liksom de flesta av Almqvists verk är roma- nerna ingalunda helgjutna. Otillfredsställande är de knappast heller, även om det blev längre mellan de almqvistska knalleffekterna när dik- taren övergick till att skriva arkarvoderade långromaner i realistisk stil.

Den större nakenheten är emellertid ofta avslöjande, och det är lättare att ge relief åt vissa grundläggande tankebanor och berättarsätt i roma- nerna än i den konstnärligt högtstående diktningen från tidigare decen- nier. Korsningen mellan romanernas programmatiska realism och dik- tarens radikalmysticism leder till förbluffande resultat. Idé- och tros- mässigt märks ingen avgörande förändring i Almqvists tänkande, även om hans politiska, intellektuella och konstnärliga sökande naturligtvis ledde till omformuleringar, nya tyngdpunkter och friska strategier. I ett brev till vännen Janne Hazelius från december 1841 – alltså vid en tid-

punkt när Amalia Hillner publicerats och Tre fruar i Småland bör ha koncipierats – försäkrar Almqvist att han i sina huvudtankar ”icke yttrat ett ord, som jag icke i 25, kanske 30 år begrundat, i alla riktningar och vrår.”⁵

Almqvist propagerar från och med 1830-talets slut för en tendenslit- teratur, men en konstnärlig sådan där tendensen är en organisk del av verket. I Poesi och politik (1839) understryker han vikten av att ”målet icke ligger utom, men inom verket.” (SV 9:80) Det finns alltså skäl att läsa Amalia Hillner och Tre fruar i Småland som idéromaner där dikta- rens ”budskap” växer samman med litterär form och gestaltning. Det är med detta i tankarna som mitt intresse ofta koncentreras på formella och symboliska företeelser som tycks ”tolkningsbara”. Många av mina borrhål är med andra ord gjorda på ställen där Almqvists politiskt-reli- giösa ”mål” på rikast tänkbara sätt har integrerats med sättet att berätta.

Men eftersom romangenren krävde anpassning till decorum och till den läsande allmänhetens åsikter och fördomar är det ofta svårt att vaska fram verkets ”tendens”. Ännu svårare ställer det sig förstås att entydigt frilägga Almqvists ”åsikter”.⁶ Det faktum att författaren älskade att mystifiera, för att inte säga vilseleda, gör inte saken enklare.

Understrykas skall att Almqvist själv aldrig medgav att det inkomst- bringande romanförfattandet kunde innebära en dagtingan med det konstnärliga samvetet. Av de bevarade arbetsanteckningarna ”Posito”

(c. 1840) framgår att Almqvist som fri författare tänkte söka sig till gen- rer som uppfyller tre villkor: ”a) de äro helt och hållet poetiska ehuru med reell bas. b) i de lefvande menniskornas tycke och smak c) lätt för mig att skrif[va].”⁷ Medan de två senare punkterna behandlar nödvändi- ga förutsättningar för marknadsskribentens framgång, handlar den för- sta om omutlig konstnärlighet och politisk-religiös tendens.

Denna bok har tillkommit som svar på frågor jag ställt mig under ar- betet med utgivningen av Amalia Hillner och Tre fruar i Småland. Jag har inte systematiskt undersökt hur de av Aspelin frilagda heroiska idé- synteserna och ideologiska ställningstagandena speglas i romanerna – detta skulle nog ge ett ganska beklämmande resultat eftersom visionä- ren Almqvist på 1840-talet tycks ha haft problem att anknyta till verk-

ligheten, även en fiktiv sådan. Istället har jag koncentrat mig på intres- santa tyngdpunkter i de två romanerna. Inte sällan har jag lockats att ställa skäligen enkla frågor. Till exempel: ”Varför heter Alexander just Alexander?”, ”Varför är Amalia svartlockig?” eller ”Varför lämnar sig Celestine så gärna i armarna på en god bok?” Frågor som dessa visar sig ofta vara luckor till hemliga förbindelsegångar, inte bara inom utan ock- så mellan verk. Undersökningar av symboler och metaforer öppnar blicken för ”konstanta gestaltningar” i Almqvists diktning. Bokmetafo- riken och användningen av symboliska hårfärger är exempel på sådana.

Konstansen i Almqvists författarskap är ofta förbunden med hans tro på ett poetiskt och religiöst bortom och hinsides. I själva verket är rygg- raden i hans diktning den ur Swedenborgs läror utvecklade mystiken.

Henry Olsson har insiktsfullt formulerat sig på följande sätt:

Finns det då någon enhet i detta författarskap, som med sådan virtuositet rör sig i de mest skilda genrer och luftstreck? Kanske ligger kontinuiteten i den swedenborgska tro på ett hinsides, som endast är en annan sida av hans starka främlingskap i tillvaron och som kommer även hans alldag- ligaste gestalter att röra sig i ett sällsamt överjordiskt sken.⁸

Också 1840-talsromanerna präglas av denna enhet, även om den mys- tiska och omstörtande tendensen skickligt hålls i schack för att böcker- na fortfarande skall vara ”i de lefvande menniskornas tycke och smak”.

Ännu efter att Tre fruar i Småland var färdigutgiven talar Almqvist pro- grammatiskt i ett brev till Carl Säve om ”det poetiska sträfvandet till en skärare förmedling emellan det Himmelska och Jordiska i verlden”.⁹

Men uppmärksamheten kan inte uteslutande ägnas Almqvists försök att litterärt gestalta sin religiösa mysticism. Också den samhällsreforma- toriska tendensen i 1840-talsromanerna måste föras in i undersökning- en, liksom författarens berättarteknik – det litterära hantverket. Inte minst kommer intresset att ägnas retoriska spörsmål.

Undersökningens texter behandlar skilda typer av problem, och in- fallsvinklarna är av olika karaktär. Därför har varje kapitel utformats så att det kan stå för sig själv. Samtidigt finns ett större mönster. I det för-

sta, tredje och femte kapitlet väljs metodiska synvinklar ”utifrån”: ana- lytisk bibliografi, litteratursociologi och retorikhistoria. I det andra, fjär- de och sjätte kapitlet är arbetssättet omvänt: iakttagelser i texterna väcker frågor som bara kan besvaras genom att sättas in i ett större sam- manhang.

Samtliga undersökningar cirklar kring ett för Almqvist centralt tema: förhållandet till ”kvinnan”. Redan 1902 konstaterade A.H. Berg- holm att kvinnan näst Gud var ”den intressantaste punkten” i Alm- qvists känslo- och tankeliv.¹⁰ Varje försök att komma åt centrala fråge- ställningar i 1840-talsromanerna leder tillbaka till kvinnotematiken, och med föreliggande studier hoppas jag att en delvis ny bild av Alm- qvists kvinnouppfattning skall framträda. I någon utsträckning har jag velat korrigera Karin Westman Bergs och andras tendens att alltför mycket betrakta Almqvists kvinnosyn som förhållandevis enhetlig, ra- tionell och med tiden modern. Den utveckling mot en alltmer progres- siv, alltmer radikal feminism som Westman Berg urskiljer, visar sig tvek- sam när romanerna från 1840-talet lyfts in i diskussionen. Inte så att Almqvist skulle vara antifeminist – tvärt om – men vid sidan av engage- manget för en ny tids kvinnor finns ett starkt metafysiskt och ibland ärkeromantiskt stråk i hans kvinnobild.

Det boken vill fånga är just hur reformatorisk idealism och mystiskt- romantisk spekulation bildar grunden för den bedrägliga upplevelsen av nykter realism i 1840-talsromanerna.

Tre fruars yttre, Amalias inre och Törnrosens bok som själspoem

Om boken som symbol och föremål

På det min far icke måtte beklaga sig öfver, att stycket är alldeles olikt våra förriga törn- rossaker, så har jag med min hand satt motto öfver hvarje kapitel. (TF 7)

Begreppet ”bok” är flertydigt. Det används inte bara för att beteckna det språkliga verket, utan också för det fysiska föremål som den språkli- ga gestaltning ryms inom. Det är inte heller överraskande att just boken, som på något sätt förkroppsligar den västerländska föreställningen om kultur, har kommit att få en så framskjuten plats som symbol.¹

Litteraturens symbolspråk speglas i arkitekturens. Fortfarande byggs de stora biblioteken som anspråksfulla och arkitektoniskt betydelse- mättade boktempel. Renässansens slott var inte bara försedda med ett kapell utan också med ett ståndsmässigt bibliotek, vilket skulle utrycka slottsherrens karaktär och personlighet – hans ethos. Varje herrgård un- der ståndssamhällets långsamma avveckling hade likaså ett bibliotek som uttryckte social hemmahörighet, samtidigt som det tillfredsställde behov både av underhållning och skönhet. Det var ett sådant bibliotek som den unge Almqvist katalogiserade när han var informator på Fager- vik i södra Finland, och det är i det rika herrgårdsbibliotekets väl låsta skåp som friherrinnan Eugénie Guémarez – i Almqvists roman Amalia Hillner – gömmer sina ”märkvärdiga papper och rara saker.” (AH 84) På ett likartat sätt beskrivs den liberale reformmannen Alexander Meden- berg i Tre fruar i Småland av sitt enkla handbibliotek på Mariendal lik-

som hans vän länsmannen i sin tur beskrivs av sitt: bibel, psalmbok, räknebok och Ossian. (TF 472, 474)

Till biblioteket på godset Fagervik i Nylands län upprättade Almqvist 1815 en katalog.² Hans utgångspunkt var därvid att: ”Allt ting, det må vara av större eller mindre vikt, bör för att kunna lyckas verkställas efter en given princip.” (SS II:7) Och det problem som förelåg Almqvist var om katalogiseringsprinciper skulle väljas utifrån bokens ”innehåll” eller dess fysiska form. Han valde denna gång att ordna böckerna efter ban- dens utseende och böckernas format. ”I följe härav måste böcker, om de också innehålla de skönaste och förträffeligaste saker, likväl bekväma sig att stå bakom i någon mörk vrå, om de genom sin ägares eller händelsens kapris, icke erhållit en inbindning, vars prydlighet kan rekommendera dem en plats på främsta raden.” (SS II:7) Hur beklagligt detta än är, me- nar Almqvist, är det nu så i både människornas och böckernas värld: ett anspråkfullt yttre kan dölja en inre andlig fattigdom och vice versa. Re- dan i den unge Almqvists katalogtext anas således några för diktaren ty- piska tankar: bokens abstrakta innehåll ställs mot dess fysiska utform- ning och böcker uppfattas som metaforer för människor. Huvuduppgif- ten i föreliggande kapitel är att peka på hur boken som föremål och sym- bol har en tematisk roll i Almqvists författarskap. Vidare vill jag exem- plifiera hur drömmen om boken som uttryck för sublim konstnärlighet konfronteras med bokmarknadens och bokhantverkets mer realistiska krav. Hela Almqvists 1840-tal präglas av en kamp med förläggarna och marknaden om kontroll över böckerna. Denna gällde inte bara de ekono- miska och litterärt estetiska spörsmålen, utan även den konkreta typo- grafiska utformningen. Johan Svedjedal – som frilagt det komplicerade spelet mellan Almqvist och hans förläggare – påpekar att Almqvist fann sig väl tillrätta med S.I. Laseron och att ”frihet från anpassning” är be- tecknande för diktarens samarbete med denne, så småningom konkurs- drabbade förläggare.³ I det följande kommer jag att exemplifiera hur Alm- qvist sökte denna med tiden allt mer kringskurna frihet. Men gransk- ningen av Almqvists böckers fysiska gestaltning är endast ett trappsteg i en undersökning, som syftar till att klargöra hur Almqvist ser människan metaforiskt gestaltad i bokform – människan gestaltad som ”själspoem”.

Från bok till manuskript

I tre texter kommenterar Almqvist utförligt manuskript, böcker och boktryckarkonst. Det sker i det tolfte kapitlet av Hinden (1833), i Alm- qvists första artikel i Aftonbladet från början av 1839 vilken så småning- om skulle komma att ingå i Om svenska uppfostringsväsendet (1840), samt i inledningen till Amorina (1839).⁴

I Hinden drömmer herr Hugo om en gryende manuskripttid. Hans vision av Törnrosens bok är visionen av ett mäktigt allkonstverk som skall omfatta skrift, musik och måleri. Tryckkonsten förmår inte produ- cera verket – som nästan skall ge ”en bild av hela universum” – utan det är istället det präntade och illuminerade manuskriptet som står för herr Hugos inre blick. Sonen Frans bekymrar sig för denna exklusivitet och tror på boktryckerikonsten ”som dagligen allt mer fullkomnar sig både till stilar, färg, papper och elegans – ja, själva bokbinderiet, det skall min far bli varse, tar snart en hög och oväntad schwung.” (SS V:480) Den tekniska sidan av bokframställningen är alltså den avgöran- de punkten, både för Frans och hans far. Herr Hugo finner det helt i sin ordning att trycka skolböcker och andra nyttiga kunskapsspridare. Men något helt annat gäller för konsten, som skall fångas i en sublimt upp- höjd fysisk form som den tryckta boken inte är mäktig. I medeltida illu- minerade handskrifter fanns, enligt herr Hugo, en vilja till samklang mellan innehåll och yttre form, och detta är just vad han själv drömmer om: ”Men något helt annat är likväl, då själva boken behandlas och ut- arbetas som ett konststycke, just den. Man finner icke då behag blott i de sanningar och lärdomar, boken innehåller, och som skulle kunna stå att bekomma lika bra i vilket exemplar därav som helst; utan boken själv är ett artistiskt objekt, rikt, underbart och eget i sitt slag för betrak- taren.” (SS V:483) Herr Hugo önskar alltså en fulländad yttre form långt från den marknad, där massupplagor och konkurrens leder till att bo- ken förfaller till kommersiell ”vara”. Räddningen är den ”manuskript- tid” då ”det sublima kommer att rädda sig ur vimlet genom att söka en himmelsk enslighet”. (SS V:484 f.)

Samhällsdebattören Almqvist kommenterar i januari 1839 boktryck-

arkonsten i Aftonbladet. Han ser tryckkonsten som en avgörande förut- sättning för den ”folkuppfostran” som samhällsutvecklingen är på väg mot. Det religiösa livets nödvändiga andaktsböcker och det politiska li- vets tidningar motsvaras av familjelivets poetiska skrifter – och då främst romanen och dramen.⁵ Den väsentliga nyheten är betonandet av skönlitteraturens roll i den enskildes moraliska fostran. Romanen och dramen ger en möjlighet att beskriva ”det karakteristiska, det personli- ga, det som hvar menniska dock är och måste vara.”⁶ Almqvists beskriv- ning av romankonstens uppgift är viktig att uppmärksamma, eftersom programtexten når publiken samtidigt som Almqvist förbereder sitt ro- manskrivande 1840-tal. Romangenrens dragningskraft förklarar Alm- qvist med dess realism och utrymme för identifikation: läsarna ”återfin- na sig: de lära sig något verkligt, se någonting sant.”⁷ Det förtjänar att påpekas att romanformen betraktades med misstänksamhet av samti- dens etablissemang. Kyrkliga dignitärer rasade över floden av romaner och annat som hotade den andliga litteraturen, allt under det att roman- konsumenterna snabbt blev fler.⁸ I Tre fruar i Småland påstår den in- skränkte kapten von Mekeroth att socknens damer blivit ”nervsvaga genom litteratur”. (TF 13)

Enligt Almqvist fungerar romanen och dramen dock som individua- litetsutvecklande och moraliskt fostrande, vilket sker genom att genrer- na förmår formulera den individuella människans goda och dåliga sidor och därigenom gestalta läsarens liv. Almqvist berör inte de problem en hänsynslöst realistisk hållning skulle ha inneburit i en tid av hoppfull människotro, men herr Hugos tankar om en exklusiv manuskripttid vi- sar att Almqvist knappast ansåg drömmen om boktryckarkonsten som förmedlare av människokunskap oproblematisk. Det gör han inte heller i inledningen till Amorina.

Amorina utkom som bekant i sin andra avfattning på hösten 1839.

När omarbetningen skett är osäkert, och det är omöjligt att tidsbestäm- ma tillkomsten av det ”Utgifvarens företal” som lagts till i denna andra edition.⁹ Företalet är dock daterat i april 1839, vilket väl måste vara ter- minus ante quem. I den kostliga utgivarfiktionen beskriver Almqvist åter manuskriptens dragningskraft. En spöklik åskvädersnatt hittar en

prudentlig bibliotecarius vid Uppsala universitetsbibliotek en hand- skrift i rött saffianband. Liksom herr Hugo i Hinden är den kufiske bib- liotekariens stora intresse manuskript, inte minst eftersom dessa bär på stora hemligheter och förskräckliga bekännelser. ”Tryckta böcker äro på långt när icke så demoniska som manuskripter”. (SS X:7) Boktryck- arkonsten – tror bibliotekarien – är kommen från andevärlden, och dess uppfinning förklarar det allt mer avtagande spökandet i världen.

Andarna har oroats över sina gömda arbeten och burit på dem som på brott. Först flitiga antikvarier som läser och sprider handskrifterna för- mår exorcera de andar vars mystiska närvaro lämnar svedda märken i manuskripten. ”Boktryckarkonsten, som mäktigare än alla andra medel bidragit till människornas frihet och arbetar på dess upprätthållande, giver i samma mån sin stora gärd till andevärldens pacifierande, emedan den gör det allt mindre angeläget för spöken att hitkomma.” (SS X:11) Almqvists drift är härlig och full av gott humör. Samtidigt döljer sig tveklöst någon slags självinsikt i denna passage. För den swedenborgskt anstuckne Almqvist är dualismen andevärld/jordeliv en realitet. Män- niskosjälens mörka hemligheter måste friläggas, och frågan är om inte den väldiga våg av skrifter som Almqvist lät trycka från 1830-talets slut kan ses som en stor bikt.¹⁰ Almqvist både skrämdes, skämdes och tillta- lades av boken. Manuskriptet är tryggt, hemligt och privat; boken är något väsensskilt. Den namnlöse bibliotekarien i Amorina säger:

Så snart jag befinner mig mitt ibland en stor samling av tryckta böcker, tycker jag mig vara på torget eller på en marknad, full av levande männi- skor; ty de böcker, jag skådar omkring mig, hava tusentals ögon redan sett, se, eller skola se: det är någonting offentligt, bekant och solklart. Men ibland manuskripter drages mitt hjärta tillsammans, jag ser mig som i en krypta, i en cell eller i ett stort fängelse med hundratusen tankar liggande i bojor […]. (SS X:8)

Manuskriptet versus boken är alltså en tematisk underström i Almqvists författarskap. Tematiken är tydligast utmejslad i begreppet Törnrosens bok, som ju i herr Hugos värld är en samling manuskript. Spänningen mellan det tryckta och det otryckta finns kvar under 1840-talet och även

senare – Europeiska missnöjets grunder omtalas betydelsedigert som

”gröna manuskriptet”.¹¹ Ellen Key har påpekat att författaren för att uppnå en samklang av fantasi och sensationer skrev ”vissa scener med svart, andra med rödt, andra med blått bläck, och beklagade att icke äga bläck i alla färger.”¹² I autografsamlingen på Kungliga Biblioteket ligger en fragmentarisk handskrift, kanske från tiden efter landsflykten. Rich- ard och herr Hugo diskuterar här hur dialoger skulle kunna återges med kolorerat bläck – en färg för varje talare. Richard säger: ”Ju flere personer i dialogen, ju grannare, utmärktare, illustrare.” Det skulle bli något ”som ingen menniska i denna verld förr sett i Msc väg.” Almqvists egenhändiga manuskript från Amerika-tiden har också ett märkligt me- deltida utseende – de är skrivna med flera sorters bläck, med anfanger och linjer dragna längs marginalerna. Man får en känsla av att det i dessa böljande ordmassor – och i manuskriptet som sådant – ligger en underlig personlighets hemligheter förborgade. Läsaren frestas låna Amorinabibliotekariens ord: ”jag känner mig inkommen i ett myste- rium”. (SS X:8)

Form och format

Både Amalia Hillner och Tre fruar i Småland hör till den populära gen- ren ”guvernantroman”. Genren erbjöd en tacksam bakgrund av slott och herresäten – en effektiv miljö eftersom guvernanter som Amalia och in- formatorer som Alexander Medenberg var ”amfibier” och varken hörde till tjänstefolket eller herrskapet.¹³ Istället hade de utmärkta möjligheter att röra sig på den sociala stegen och slutligen förbättra sin ställning.

Amalia Hillner gifter sig förstås med arvtagaren på godset medan det – åtminstone i Almqvists ögon – går ännu bättre för Medenberg. Efter att lyckligen undgått att gifta sig med någon socknens tre vackra och rika godsägarinnor – alla nyblivna änkor – gifter han sig med en enkel präst- dotter och startar ett kristet idealistiskt kooperativ i Smålandsskogarna:

en falangstär befolkad av svärmiska läsare och omvända banditer.

Varken Amalia Hillner eller Tre fruar i Småland är framstående som bokhantverk. De liknar i stort andra romaner som utkom vid denna tid.

Ändå lade naturligtvis förläggaren ned ett visst arbete på att ge böcker- na en effektiv fysisk form. 1800-talsförläggaren koncentrerade sina om- sorger till papper och tryck, eftersom böcker såldes häftade i omslag och var tänkta att av köparen lämnas till bokbindare. Varje exemplar av en bok kunde därför få sin individuella inbindning. Till och med formatet skilde sig i någon mån eftersom bokbindaren kunde beskära bokens marginaler mer eller mindre hårt och därmed anpassa bokens storlek till köparens önskemål. Ett gott exempel på inbindningens sociala bety- delse finns i ett brev från Almqvist till brodern Fridolf 4.8.1840. Här ber författaren sin bror att lämna ”ett fint bundet ex.” av Svensk Språklära till kronprinsen, och bokbindaren Virsell sägs komma att göra sitt bästa om han får veta vem som skall få boken.

Dagens bokindustri ställer stora krav på förläggarens sinne för form- givning. Eftersom alla exemplar är identiska måste formgivaren ge bo- ken en grafisk form som tillfredsställer både kommersiella och estetiska önskemål. Den skickliga bokkonstnären förmår formge en bok så att det grafiska samspelar med innehållet, och detta gäller i lika stor ut- sträckning facklitteratur och skönlitterär kvalitetslitteratur som enklare underhållningslitteratur. Den moderna formgivaren står därmed i en månghundraårig tradition, eftersom det ännu finns en klassicistisk före- ställning om harmoni mellan bokens form och innehåll. Sällan har väl det retoriska kravet på överensstämmelse mellan res och verba, saken och orden, varit mer bokstavlig än i den professionella formgivningen av litterära verk.

Trots att en boks yttre gestaltning är starkt betydelsebärande – val av typsnitt, papper, inbindning, etc. – utnyttjas sällan detta teckensystem vid litterära analyser. Som vi har sett tillhör emellertid Almqvist de dik- tare som ägnade uppmärksamhet åt boken både som föremål och sym- bol. Vi återkommer strax till hur han tänkte sig att hans livsverk skulle rymmas inom Törnrosens boks abstrakta ram – boken som inte finns som föremål utan bara som en drömd sammanfattning av ett livsverk och som en ordnande estetisk princip. Först skall vi beröra förhållande- na inom boktryckarhantverket strax före 1800-talets mitt.

Almqvist var uppenbarligen kunnig inom det boktekniska området,

liksom han väl förstod förläggarbranschen. Han läste ofta själv korrek- tur och var uppenbarligen omsorgsfull när det gällde utformningen av sina verk.¹⁴ Det är en stark symbolisk laddning i att en ny serie Törnros- ens bok år 1839 började utges i det anspråksfulla imperialoktavformatet i stället för det tidigare mindre och vanligare duodesformatet.

Under första hälften av 1800-talet började boktillverkningen indu- strialiseras, och Almqvist stod mitt i en period av stora tekniska föränd- ringar inom tryckerinäringen. Ända fram till denna tid hade papper till- verkats i ganska uniform storlek, och beteckningen duodes innebär att standardarket viks så att 24 trycksidor uppstår, medan oktavformatet innebär en vikning om 16 sidor. Men även något större pappersark till- verkades, vilket ledde till att oktaver formatmässigt kunde närma sig det traditionella kvarto- eller till och med folioformatet – därav den kejser- ligt klingande beteckningen imperialoktav. När den äldre hantverks- mässiga tillverkningen av papper ersattes av modern fabrikstillverkning kunde större tryckark tillverkas utan merkostnader, vilket gjorde bind- ningsarbetet billigare och snabbare. Smaragd-Bruden (1845) utgjorde häftena 12 till 18 av ”Original-Bibliothek i den Sköna Litteraturen af Utmärkte Författare och Författarinnor inom Fäderneslandet” (utgivet av Östlund & Berling i Norrköping) och omfattar huvudsakligen ark vikta i 32 sidor.

Men det äldre sättet att benämna bokformat dröjde kvar, även om antalet vikningar av arket snart blev irrelevant. Beteckningar som duo- des eller kvarto kom istället att gälla standardformat – det vill säga i praktiken ryggens höjd – och var vägledande vid bibliotekens katalogi- sering och signering. Fortfarande är beståndet av böcker i Europas äldre bibliotek oftast ordnat efter format. Frågan diskuterades livligt, och på 1700-talet hade Henrik Gabriel Porthan, då bibliotekarie vid Åbo uni- versitet, övergivit realprincipen för formalprincipen. Ännu fyra år efter att Almqvist ordnade biblioteket på Fagervik försvarade F. W. Pipping Porthans biblioteksordning i en dissertation.¹⁵

Föreställningarna om bokformatets betydelse dröjde också kvar länge. Redan under den västerländska bokens barndom förbands stora folianter med lärt eller fromt arbete i kloster och universitet. Mindre

format användes för praktiska ändamål och lättare läsning – minnesvärt exemplifieras detta i den unge Werthers glädje över en fickutgåva av Ho- meros.¹⁶ Ännu under 1800-talets första hälft ansågs duodesformatet lämpligt för romaner och annan underhållning, och när Fredrika Bre- mers förläggare önskade ge ut hennes Hertha i det större oktavformatet protesterade hon livligt: ”profarket har ett format alldeles för stort för min Hertha”. Hon vill ha boken tryckt i samma format som sina övriga teckningar ur vardagslivet. Ett större format passar, enligt henne, inte för ”mindre berättelser.”¹⁷ Almqvists imperialoktavutgåva är i sin fysiska utformning en högmodig och betydelsemättad handling, vilket förläg- garen Laseron betonade i förlagsbroschyren: ”Denna, äfven i typo- graphiskt hänseende utmärkta bok, är högst passande till Julklapp eller Nyårsgåfva.”¹⁸

Johan Svedjedal har understrukit att Almqvist under sitt sista decen- nium i Sverige alltmer fick anpassa sig till förläggarnas kommersiella önskemål.¹⁹ Från romaner i två eller tre volymer övergick utgivningen så småningom till småhäften. Almqvists sista roman Herrarne på Ekolsund (1847) gavs ut i inte mindre än tretton häften som förmodligen snabbt utkolporterats. Svedjedal säger träffande att man i alla författarens 1840-talsromaner spårar ”arkhonoreringen, sensationalismen och radi- kalismen”.²⁰ Man kan möjligen tillägga att spåren av det sista blir allt svagare medan spåren av de två förstnämnda hela tiden blir tydligare.

Typografin i Tre fruar i Småland

Tre fruar i Småland (1842–43) är en av de få 1840-talsromaner av Alm- qvist där andra överväganden än de rent kommersiella tilläts spela en roll vid bokens utformning. Det är också den enda av romanerna som infogats i törnrosramen. Kanske drömde Almqvist om att en gång även infoga denna roman i imperialoktavutgåvan. Så skulle som bekant ske med Det går an. Smålandsromanen trycktes emellertid aldrig om på svenska under Almqvists livstid, utan den enda edition som utgavs hade det duodesformat som samtiden menade passa en roman.

Förläggare var J.P. Lundström i Jönköping. Han var en driftig affärs- man och ägde inte bara det Marquardska tryckeriet utan också Stens- holms papperbruk och Jönköpings Tidning. Johan Svedjedal har visat hur Lundström redan 1836 närmade sig Almqvist med en önskan att få utge något av honom. Isidoros af Tadmor släppte Almqvist inte ifrån sig;

istället skulle Lundström få Amorina. Sättningsarbetet påbörjades 1838 och verket utkom året därpå.²¹ Några år senare var det dags för nytt sam- arbete. Tre fruar i Småland gavs ut i tre separata volymer, ett förfarings- sätt som var vanligt vid denna tid. Den första och andra volymen kom i april respektive december 1842 medan den tredje utgavs i maj 1843.

Vad jag i det följande främst vill uppmärksamma är valet av typsnitt, den ordning som romanens ark kan tänkas ha tryckts i, kapitelinledningar- nas struktur samt erratalistans utformning och funktion.

I törnrosramen till Tre fruar i Småland samlas akademien i jaktslot- tet. Ett stort brev anländer med södra posten och bryts. Det befinns vara från Frans som är på lustresa i Småland tillsammans med Richard Furu- mo. Den senare har berättat en roman för Frans eftersom det ”näst nöjet att polera jern och äta smultron, fins intet högre, än att lyssna på roliga tilldragelser”. (TF 6) Frans har låtit skriva ut romanen hos en skrivare i Jönköping, och i denna manuskriptfiktion finns en elegant kommentar till romanens typografiska utformning:

Faksimil ur originaleditionen (TF 6 f.)

I själva verket handlar det inte om en handstil utan om det typsnitt som Lundström i Jönköping använde till romanen. Typsnittet är starkt sam- manpressat (kondenserat) och av Didot-typ. Det rör sig således om en ganska extrem kusin i den familj av nyklassicistiska typsnitt som efter franska revolutionen gjorde sitt segertåg över Europa och i många olika varianter skapades vid det tidiga 1800-talets stilgjuterier. Liksom inom boktryckerinäringen överhuvud taget skedde vid denna tid stora för- ändringar vid gjuterierna. En väldig flora av nya typsnitt växte fram un- der 1800-talets första hälft och man skulle senare komma att betrakta perioden som en förfallstid för bokhantverket. Perioden bör emellertid snarare betraktas som en period av snabb förändring, styrd av en ny lä- sande medelklasspublik som inte i samma utsträckning som en tidigare mecenat-klass var villig att betala för bokens estetiska utformning.

Istället lades vikt vid läsbarhet och ekonomi. De små duodessidorna i Almqvists 1840-tals produktion sväljer förbluffande mycket text.²²

Almqvists omsorg om typsnitten framgår av hans korrespondens med förläggaren P.M. Lindh i Örebro. För sin Ordbok öfver svenska språket önskar sig författaren att alla ”stilslag” är nya. Med detta menar han rimligen att de inte är slitna. Han fortsätter: ”men kan detta icke blifva utaf, vore oumgängligt, att åtminstone de Versaler och Capiteler, som skola begagnas (vid hvarje styckes början) för sjelfva ordet, hvarom hvarje gång är frågan, blefve särdeles vackra och nya. Detta ensamt ger behag åt det hela. Jag skulle kunna få ett stilprof.”²³

Den bibliografiska analysen kommer att visa att det är fullt möjligt, kanske till och med troligt, att Almqvist läst korrektur på de första arken i romanen innan han författat den ironiska törnrosinledningen där ”pik- turen” kommenteras. Han bör därför ha slagits av det ovanligt höga och smala typsnittet (om han nu inte valt det själv). Särskilt anmärknings- värd är den s-liknande slinga som ersätter prickarna över ä och ö. Denna för tanken till 1700-talets bildade handstil och bidrar till att typsnittet får en manuskriptprägel. I sin kommentar av typsnittet visar sig Almqvist väl insatt i hantverket. Han noterar att det inte liknar de fetlagda engel- ska snitten och tänker väl då på den tradition av förklassicistiska typsnitt som främst representeras av William Caslon och John Baskerville på

1700-talet. Istället identifierar han tydligen snittet som kontinentalt. När han ironiskt kallar stilen ”framtidsbokstäver” tycks det mig som om han vore medveten om att ”moderna typsnitt” – Bodoni, Didot – blev popu- lära efter franska revolutionen och föredrogs i många av upplysnings- rörelsens väsentliga skrifter.²⁴

Att typsnitten har en egen estetik visar Albert Kapr i sin stora hand- bok på området. Han menar här att Didots efterrevolutionära typsnitt först förefaller intellektuella, nyktra och kalla, men vid närmare betrak- tande befinns vara fulla av ”witziger Köstlichkeiten”.²⁵ På detta sätt låter han således bokstävernas form uttrycka estetiska ideal och mänskliga kvaliteter. Egentligen gör Almqvist detsamma i sin lekfulla kommentar till typsnittet i Tre fruar i Småland. Baskervilles och Caslons typsnitt på- minner honom tydligen om välmående och feta engelsmän medan Jön- köpingstryckeriets stilsort leder hans tankar till slanka ynglingar, uppenbarligen med vilja att forma en bättre framtid. På detta sätt har han i en liten skämtsam kommentar givit en fingervisning om bokens tendens: romanen handlar om den etablerade överklassens fall och medelklassungdomens vilja och förmåga att forma framtiden (eller mer specifikt: ynglingarna Alexander och Göran som söker skapa ett kristet kollektiv i det inre av Småland).²⁶ Att så är fallet understryks av att herr Hugo återkommer till typsnittet i jaktslottsinledningens avslutning.

Få se på stilen? Ja, minsann, Frans har rätt; ganska egna bokstäfver. Stor- artade, sturska, stolta, högvuxna. Det var ena kanaljer! jag har aldrig sett maken. Jag förmodar och hoppas då, att det, som de hafva att säga, måtte vara desto ödmjukare, vackrare och beskedligare. Vi lefva i en betänklig tid. (TF 9)

Herr Hugos förhoppning om en ödmjuk och beskedlig berättelse kom- mer dock på skam, och den lugnande vanilj som det aristokratiska säll- skapet inmundigar före läsningen är välbehövlig.

Romanens subversiva prägel är väl dold, men liksom Almqvists övri- ga författarskap syftar romanen till fostran i en ny och sannare sam- hällsordning. Bokens titel – som ju även den står utanför den egentliga litterära ”texten” – exemplifierar Almqvists sätt att ge läsaren något an-

nat än vad hon väntar sig. De tre fruarna tycks i förstone vara de rika och adliga änkorna Mekeroth, Zeyton och Abelcrona. I romanens slut visar de sig i stället vara de flinka hustrurna till Medenberg, prästsonen Edeling och drängen Jeppe.²⁷ Den gamla världen har fallit genom de tre i dålig mening patriarkala aristokraternas död, och en ny ordning har upprättats med Medenberg, Edeling och Jeppe som andliga och världs- liga ledare.

I normalfallet trycktes en bok i hela ark, men det är ju inte säkert att texten fyllde ut bokens sista ark. Därför kunde tryckaren välja att trycka på ett halvt ark eller till och med ett enstaka blad som sedan klistrades fast på det sista vikta arket vid inbindningen. Likaså trycktes gärna smutstitelsida och titelsida som ett separat ”vik” – två i innermargina- len sammanhängande (konjugata) blad. Ett rimligt och vanligt förfaran- de var att en boks brödtext sattes och trycktes löpande på hela ark och att titelsidor och eventuella ”sladdtexter” färdigställdes sist. Förfarandet gav författaren/förläggaren möjlighet att först när själva boken var fär- dig besluta om eventuella extra förord. Detta utnyttjade Almqvist i Amo- rina, där inledningen tydligen är tryckt väsentligt senare än huvudtex- ten.²⁸ Däremot var detta inte fallet när Hierta tryckte Det går an och Gabrièle Mimanso. Den förra är ekonomiskt tryckt som en broschyr: ti- telsidor och inledning ingår i första arket. I den senare ingår titelsidorna i det första arket i andra och tredje volymen, och det inledande brevet i första volymen ingår i första arket.²⁹ Detta innebär att Almqvist hade små möjligheter att göra tillägg i bokens början efter att manuskriptet var lämnat och tryckningen påbörjad, något som förmodligen var en ir- riterande omständighet för en noggrann författare, förtjust i mystifika- tioner och ramtexter.

Fallet Tre fruar i Småland påminner istället om Amorina. Analyserar man hur den första volymen rent boktekniskt är uppbyggd finner man att det inledande viket (om två blad) följs av ett tredjedels ark om åtta sidor, vilka är paginerade romerskt. Dessa åtta sidor omfattar den inle- dande interiören från jaktslottet. Själva romanen är arabiskt paginerad och börjar på ett helark.³⁰ Allt talar således för att jaktslottsinledningen

trycktes i särskild ordning, och min hypotes är att inledningen skrivits först efter att Almqvist sett de första arken i korrektur. Kanske hade han beslutat sig för att bokens tendens eller kvalité var sådan att den hörde hemma inom ramen för Törnrosens bok? Saken är omöjlig att avgöra men problemet är ändå värt att uppmärksamma, eftersom ingen annan av 1840-talsromanerna uttryckligen infogats i Törnrosens bok. Det kan tilläggas att även de ”Akademiska tankar” som innehåller den avslutan- de delen av jaktslottsramen samt erratalistan är tryckta på separata ark.

Även här förefaller det möjligt, kanske till och med troligt, att stycket skrivits först efter att resten av boken förelåg färdig.

En viss möda har lagts ner på kapitelinledningar och erratalista.³¹ Varje kapitel har ett med bokstäver angivet kapitelnummer som huvudrubrik (satt i en versal stil som är fet, kondenserad och med den för de nyklas- sicistiska typsnitten karakteristiska kontrasten mellan smala och tjocka linjer) men är också försett med en rubrik i kursiv. Så kan ”Adertonde kapitlet” heta ”Ankomsten till Bergkulan” eller ”Sjette kapitlet” heta

”Mor Ellin”. Underrubriken har givetvis en berättarteknisk funktion.

Den väcker nyfikenhet, spänning och förväntan, och till detta bidrar också de högerställda motton som följer på varje kapitelrubrik och är hämtade ur det aktuella kapitlets text. I sjätte kapitlet presenteras den märkliga gumman Mor Ellin som har trollkrafter och förefaller synsk.

Redan i mottot skapas spänning och en känsla av mystisk kunskap: ”Ni kommer ifrån sjön, herre? Merlsjön, herre? Ni kommer ifrån den drunk- nades blåa böljor!” (TF 47) I själva verket är motton ett ständigt åter- kommande typografiskt knep i Almqvists (och andras) skrifter vid den- na tid. Som en del i berättartekniken är de värda att uppmärksamma, eftersom denna intresseväckande berättarinformation når läsaren främst via den tryckta boksidan, knappast genom högläsning. Mottona hör hemma på verkets typografiska betydelsenivå, och genom sin ut- formning signalerar de sin funktion av ”egencitat”, vilka driver läsaren vidare in i nästa kapitel. Men mottona har uppenbarligen en annan och viktigare funktion. I Tre fruar i Småland avslöjas att de är strukturella kännetecken i Törnrosens bok. Frans skriver till herr Hugo: ”På det min

far icke måtte beklaga sig öfver, att stycket är alldeles olikt våra förriga törnrossaker, så har jag med min hand satt motto öfver hvarje kapitel.”

(TF 7) Återigen ser vi Almqvists förtjusning över redaktionell mystifika- tion i spel. Den ursprungligen muntliga romanen sägs föreligga i ma- nuskriptform, präntad av en Jönköpingskrivare, men Frans gör redak- tionella tillägg i form av motton, innan skriften skickas till herr Hugo för kommentarer och rättning av errata. På detta fiktiva sätt växer ver- ken in i Törnrosens bok.

Almqvist hade som bekant höga krav på korrekturläsningen. Lase- rons dåliga utgåva av trettonde duodesvolymen av Törnrosens bok ledde inte bara till att Almqvist skrev ett ilsket brev till sin bror 2.12.1840: ”I arbeten af estetisk hållning är det otroligt hvad tryckfel kasta för en da- ger af Carricature öfver det hela, och intrycket hos läsaren går förloradt, oagtadt han ser att han har ett tryckfel framför ögonen.”³² Laserons slarv ledde också till att Almqvist satte in en ilsken kommentar i Aftonbladet i form av en annons. Han höll vidare tillbaka manuskript till Mennisko- slägtets Saga (1840).³³ Smaragd-Bruden ger ytterligare ett exempel på Almqvists irritation, men samtidigt tilltagande uppgivenhet. Eftersom denna roman utgavs i häften hade Almqvist förmodligen inte skrivit fär- digt verket innan de första delarna lämnades till tryckaren. Erratalista saknas, men romanens sista ord gäller det dåliga trycket. Historien är färdigberättad, och berättaren vänder sig direkt till läsaren:

Således, min läsare, stanna vi nu. Och då du gjort mig det nöjet att följa mig förbi så många tryckfel och andra fel, om vilka vi öppenhjärtigt skola språka när vi komma för oss själva, så låt mig vid avskedet få bjuda dig ett glas uppriktigt sodavatten, eller två, hos Carlmarkens! Behagar du saft uti?

(SS XXVIII:476)

I både Amorina (1839) och C.J.L. Almqvist. Monografi (1845) finns erra- talistor, och även i Tre fruar i Småland återfinns en sida med rättelser av tryckfel. Boken är den enda bland 1840-talsromanerna som har en så- dan, och att en erratalista finns är ytterligare ett tecken på att Almqvist fortfarande förfogade över sin tid och hade inflytande över sina texters

utformning. Av erratalistan framgår att Almqvist sett åtminstone huvud- delen av romanen i färdigtryckt form före publiceringen. Den sista rät- telsen gäller s. 181 i tredje volymen, vilket väl innebär att åtminstone tolv ark av tredje volymen var färdigtryckta. Eftersom det inte finns någ- ra större tryckfel i tredje volymens sista ark är det omöjligt att veta om Almqvist hade möjlighet att läsa dessa i färdigtryckt skick innan han lämnade erratalistan.

Det är svårt att slutgiltigt avgöra om Almqvists möjlighet att påverka bokutformningen hos provinsförläggaren Lundström var större än hos Hierta i Stockholm. I flera verk, C.J.L. Almqvist. Monografi och De dö- das sagor (1845), ursäktar Almqvist tryckfelen med sin frånvaro från tryckorten, och i Stockholm fanns ju Hierta nära till hands. De många sättnings- och tryckfelen i Hiertas utgåva av Amalia Hillner visar dock att korrekturarbetet sköttes slarvigt, och allt tyder på att den produktive författaren försökte få förläggarna att ta över ansvaret för korrekturläs- ning.³⁴ Intrycket är att det för Almqvist så viktiga korrekturarbetet och framställandet av errata-listor sköttes med större förståelse av Lund- ström, och det är väl inte omöjligt att just svårigheterna att in i det sista kontrollera utformningen av böckerna bidrog till att Almqvist tacksamt tog emot anbud att publicera sina böcker på andra håll än hos Hierta.³⁵ Erratalistan i Tre fruar i Småland är också intressant av berättartek- niska skäl. En osynlig och utomstående ”kommentator” lägger fram själva listan, men sedan glider denne kommentator samman med herr Hugo. De ”akademiska tankarna” tillåts fortsätta in i erratalistan där herr Hugo uttalar sig om huvudpersonernas karaktärer och påpekar att Göran på ett fasligt sätt blandat ihop de antika författarna Curtius och Justinus. Dessutom läggs i Herr Hugos mun en anmärkning om små korrekturfel och om skiftande skrivsätt för vissa ord vilka smugit sig in i texten ”oaktadt all Frans’ omsorg vid prentningen.” Ännu i erratalistan uppehålls därmed manuskriptfunktionen, och herr Hugo antar på sätt och vis utgivarens kritiska roll.

Men erratalistan har också en annan funktion. Inte mindre än sju av de tolv ändringarna är justeringar av själva berättelsen, förmodligen fö- retagna när Almqvist, efter publiceringen av de första två delarna, upp-

täckt svagheter i intrigen. Sålunda rättar han exempelvis till hovmar- skalkinnan Abelcronas ålder genom att låta henne se ut som ”närmare trettio eller fyratio år, än tjugo” (TF 146; kursiv anger tillägget). Svårare för Almqvist att rätta till var historien om Joachima, rövaren Nickolsons madonnelika mor och i många år hemligt och kärleksfullt inspärrad i källarvalven på Zeytons Karmansbol. Det förefaller av erratalistan som om Almqvist först under skrivandets gång fått idén att låta henne stå upp från de döda, för ännu i tjugonde kapitlet låter han Nickolson tala om det gröna gräset på hennes grav. Eftersom Nickolson inte kan ha varit närvarande vid begravningen – Joachima lever ju – tvingas Alm- qvist lägga till ”Det var allegoriskt taladt”, och senare, när Nickolson talar om att han sett Zeytons hustru gråta på ”min mors graf” ändras detta till ”min mors graf i en aflägsen socken”. (TF 183) På detta sätt av- slöjar erratalistan dels något om Almqvists omsorg om intrigen, dels något om hans arbetsmetoder. Tydligen utformades personer och intrig slutgiltigt först under själva skrivprocessen.

Sammanfattningsvis tycks Almqvist ha haft påfallande lätt att kom- ma med tillägg och ändringar vid färdigställandet av Tre fruar i Små- land. Annorlunda var det både med romanerna utgivna hos Hierta och i de senare 1840-talsromanerna; dessa tycks alla präglas av större ma- skinmässighet. Också den bibliografiska analysen understryker tidens allt mer kommersialiserade förlags- och tryckeriverksamhet. Som bröd- författare fick Almqvist i allt högre grad lära sig acceptera förläggarnas krav.

Amalia som bok

Den symboliska gestaltningen i Amalia Hillner skall ägnas en särskild studie, men det finns starka skäl att redan här behandla ett av de vikti- gaste metaforiska komplexen: böckerna. Som vi redan sett går temat som en röd tråd genom Almqvists författarskap och konkretiseringen av den metaforiska boken kan ta sig drastiska uttryck. I Tre fruar i Små- land lever Zeytons hustru Celestine i ett kärlekslöst förhållande. Trak- tens herrskap menar att hon är nervsvag av överdriven romankonsum-