Om manlighet i Tre fruar i Småland
en viss obegriplig snuskighet tyckes omgifva personen, ur stånd att hjelpas genom tvätt-ning, bad, tandpulver eller den enträgnaste borstning. (TF 255)
Det hör till de tragiska paradoxerna i Almqvists liv att hans slutliga undergång följde av förbindelserna med den avdankade militären och adelsmannen kapten J. J. von Scheven.1 Om Almqvist verkligen ville mörda den excentriske procentaren kan lämnas därhän. Anmärknings-värt är att han så många år umgicks på vänskaplig fot med en represen-tant för en kast som han tycks ha avskytt: adliga officerare. Intrycket av att Almqvist betraktade dessa som ultras och bakåtsträvare är starkt, och hans radikala motstånd mot ärvda privilegier och adelskap tycks allt som oftast koncentreras på representanter för det mest typiskt aris-tokratiska yrket av alla: officerens.2 Det måste ha känts bittert för Alm-qvist att från 1846 gå som regementspastor vid livbeväringen med dess anrika officerskår: att vara officerarnas vederlike men samtidigt ute-stängd från deras värld.
Hela sitt liv umgicks naturligtvis Almqvist med officerare. Något an-nat var inte möjligt i den lilla svenska överklassen. Janne Hazelius, Almqvists trofaste vän, gjorde en vacker militär karriär, och ett av skälen till att han aldrig kom att delta i bondelivsexperimentet 1824–25 var ett erbjudande om en inkomstbringande militär tjänstgöringsperiod.3 Värmlandserfarenheten ligger nog delvis bakom romanen Tre fruar i
Småland, och det varma porträttet av romanens Göran Edeling har
sä-kert drag av den revolterande, entusiastiske och temperamentsfulle subalternen Hazelius.4 Den religiösa lärftkramhandlarsonen hörde emellertid inte till den officerstyp som väckte Almqvists innerliga avsky. Det kan man väl istället tänka sig att en och annan självsäker och adlig kadett gjorde, när Almqvist efter Värmlandsvistelsen vikarierade som lektor vid officersutbildningen på Karlberg (1826–28).
I Tre fruar i Småland (1842–43) återfinns ett av Almqvists mest vällustiga hatporträtt av officeren och hans ytlighet samt moraliska och kroppsliga förfall. Attacken andas också åtskilligt av social och erotisk avund. Militärer har alltså icke sällan
skaffat sig en vana att tänka flackt, tvetydigt, kallt och ytterst obehagligt om flere saker. Såsom unga, vackra officerare bär det sig för dem: de kunna kasta en slöja af ytligt behag öfver sina tomma tänkesätt; och besitta de en skön organ [= röst], så intaga de härmed lätt fruntimmer i den oerfarna åldern. Man förlåter dem mycket, och man hör öfver åtskilligt. Men när militärer af denna stämning blifva äldre, när ögonen börja sjunka in och läpparne också, hvarigenom rösten förlorar af sin sonora vibration; då stiger obehaget af själens grunda tänkesätt dess mera fram, och en viss obegriplig snuskighet tyckes omgifva personen, ur stånd att hjelpas genom tvättning, bad, tandpulver eller den enträgnaste borstning. En djupare karakter kan icke hysa detta sinnelag, utan att tillika vara elak, nedrig i botten och infam; ty den är konseqvent. Men ett svagare, trubbigare lynne är till sin lycka också inkonseqvent: det kan förena – och gör det verkligen som oftast – mycken personlig godhet, redlighet och omtanka med all den nyss omtalade karakterssmutsen, hvilken här för det mesta blott består i dåliga vanor ifrån umgänget inom en korps, som en tid satte sin ära i osedlighet. (TF 255)
Gång efter annan återkommer officerare i Almqvists författarskap. En av de minnesvärda uppträder i Tre fruar i Småland i skepnad av kapten August von Mekeroth, till synes dum, pjåskig och beskedlig, i själva ver-ket lika mycver-ket en ”satan” som de övriga herremännen i romanens Smålandssocken. Mekeroth har emellertid en motbild i Göran Edelings
gestalt. Den martialiske Göran – avhoppad student, prostson och vida mindre letargisk än Mekeroth – drar ut för att befria Småland från alla rövare. Hans porträtt tecknas av Almqvist med lätt ironi, men fram-förallt stor välvilja. Göran representerar – vill jag påstå – den kämpande liberala ynglingageneration som Almqvist hoppades på. Därför är en granskning av de manlighetsideal som författaren laborerade med un-der sitt 1840-tal intressant. Göran räddas från den officerskarriär han planerar och blir istället länsman, och under fälttåget mot de småländ-ska rövarna är det Göran som för befälet. Almqvists skämtsamma sätt att beskriva en militär operation är litterärt såtillvida att han gärna gri-per tillbaka på den klassiska litteraturens fälttågsbeskrivningar – fält-herren är ju Uppsalastudent. I Tre fruar i Småland finns – till skillnad från i andra av Almqvists texter – en rad orationer. Talare är hela tiden Göran, och uppenbarligen är det retoriska inslaget föranlett av det klas-siska fältherreidealet. Föga förvånande visar det sig att Almqvist låter Göran använda sin egenartade talekonst för fler syften än att elda sina trupper.
Målet med detta kapitel är alltså att studera hur Almqvist gestaltar sin vision av en nödvändig samhällsomvandling genom att noggrant ut-mejsla manliga huvudpersoner som representanter för olika samhälls-ordningar. Ett steg i denna undersökning är att uppmärksamma hur den klassiska traditionens vältalighetsideal utnyttjas. Kapitlet utmynnar i en diskussion av Almqvists patriarkalismbegrepp och av kvinnans roll i den utopiska nyordningen av världen.
I sitt författarskap återkommer Almqvist gång efter annan till ”offi-cersproblematiken” och för att fullt ut förstå porträtten av den förslöade kapten von Mekeroth och den friskt ungdomlige fältherren Göran Edeling krävs en bakgrund, som inte bara omfattar officersskildringar hos Almqvist, utan också karakteriserar Tre fruar i Småland och dess hjälte Alexander Medenberg. Undersökningen visar sig nämligen leda rakt in mot kärnan i Almqvists politiska 1840-tal – behovet av en radi-kal samhällsförändring.
Kompensationsromanen Tre fruar i Småland
Hjälten Medenberg i Tre fruar i Småland har flera gånger sagts vara för-fattarens självporträtt – Henry Olsson kallar Medenberg för en kontami-nation mellan Almqvist och Gud Fader.5 Det förefaller även mig som om denna biografiska läsning är rimlig. Medenberg får stå för ideal och idé-er som även Almqvist omfattade. Trots sitt enkla ursprung är han intel-lektuellt vida överlägsen socknens herrskap och prästerskap, men hans världsliga karriär är spolierad på grund av hans samvete, hans djupa och sanna insikter (som världen inte önskar) och allmänna förträfflig-het. Hans kyskhet är sådan att alla romanens kvinnor förälskar sig i ho-nom. Men ändå: ”Herr Medenberg egde ingenting annat framför sig, än att gå lifvet igenom som informator, och vinna dödens palm som en menniskornas lärare.” (TF 25) Det är uppenbart att Almqvist – aningen gråtmilt – tänker på sig själv.
Tre fruar i Småland är alltså en kompensationsroman, och Magnus
von Platen har lagt fram material som övertygar om att Almqvists infor-matorstid satte outplånliga spår hos den unge mannen. Diktaren torde hela sitt liv ha dragits med ett socialt mindervärdeskomplex. Detta ger sig till känna inte minst i teckningen av Richard Furumo, den oborstade och överlägset intellektuelle bonde som lägger jaktslottets aristokratis-ka innevånare för sina fötter. I en mildare variant, menar von Platen, återkommer denne överlägsne informatorstyp i form av Alexander Medenberg.6 Medenberg har flera gånger diskuterats i Almqvistlittera-turen. Däremot har mindre utrymme ägnats åt skildringen av hans soci-ala motståndare.
Magnus von Platen har påpekat att Almqvist fortfarande halvt om halvt var kvar i sin tjänst hos den adliga familjen Hisinger när han på-började Amorina, som innehåller eftertryckliga utfall mot de högre stånden.7 Nyligen har Eva Adolfsson i en feministiskt anlagd studie av manligt, kvinnligt och androgynt i Almqvists verk berört skildringen av Herman/Vilhelm Falkenburg i Amorina, greven och officeren som klär sig i paraduniform med fallisk värja inför mötet med Amorina. Adolfs-son vill visa hur officersidealet sammanfaller med en aristokratisk
kär-leksföreställning, en undergångsdömd krävande och bindande manlig kärlek. Officeren, uniformen, paraden och staten binds samman i en ge-stalt som är dömd att dö för att kärleken skall kunna leva.8 Vi kommer att se att en rad av de egenskaper som binds till Herman/Vilhelm Fal-kenburg ännu i Almqvists 1840-tal förblir karakteristiska för officeren: den ridderliga masken, det destruktiva ståndsmedvetandet och ett in-strumentellt förhållande till kvinnan.
Officersbilden i Almqvists författarskap
När Almqvist skildrar officerare i ett positivt ljus handlar det gärna om sådana som drabbas av kärlekens insikt och därför ifrågasätter sin ståndsidentitet och sitt stånds praktiska förhållande till könet. Exempel på detta kan hämtas från Drottningens juvelsmycke eller varför inte från den märkliga texten Ifrån Leonard, publicerad i första volymen av im-perialoktavserien av Törnrosens bok (1839), men troligen skriven redan under senare delen av 1820-talet. Det är en berättelse i form av ett brev från Leonard till officerskollegan Eduard. Leonard avslöjar att han haft ett längre förhållande till en flicka av enkel härkomst, och att hon nu vårdas på veneriska sjukhuset. Smittad har hon blivit av en tredje per-son. ”Vem vet jag nog, men den bryr jag mig icke om: ingen hade för-mått sådant utan hennes eg–”. Meningen avslutas inte. Leonard förkla-rar att han skall älska henne för evigt, trots allt, och hennes kärlek är lika oändlig. Hon är – rimligen i kraft av sin kvinnlighet – utan skuld. Alltså vet han inte vad han skall anklaga. ”Det är ett vad jag forskar om, och som jag icke fattar. Ack!” (SS XIII:188) I ett brev till Lénström 14.1.1840 utlägger sig Almqvist över novellen och berättar att den byg-ger på en verklig händelse. Den ”psykologiska sanning” han velat skild-ra är att den kvinnliga partens kärlek kan vaskild-ra trofast och ren även om hon tillfälligt överrumplas av känslor för en annan.9
Den unge kyske officeren, som drabbats av den romantiska kärleken, tycks sakna någon att anklaga, men frågan är om inte brevet till Eduard trots allt är en anklagelseskrift. Den ytterst korta texten är tät och
intro-ducerar bara tre personer: Leonard, flickan och Eduard. Allt talar för att Eduard är den ytlige förföraren och att officerskastens överklassmässiga lättsinne är målet för Leonards förtvivlan. Läsningen ges stöd av att Eduard faktiskt får kommentera det inträffade – Leonard supplerar hans repliker: ”Du vill väl att jag skall skjuta henne för pannan, eller mig själv – såvida jag icke är karl nog att skratta åt hela äventyret, och giva bedragerskan –” (SS XIII:187 f.) Eller ” ’Vad djävulen! drag på uni-formen, kom hit ut och var karl!’ ” (Ibid. 186) I båda fallen är karlaktig-het förbunden med lättsinne och förljugna hedersbegrepp. I unifor-mens yttre sitter klass- och kastidentiteten. Eduard skall inte oroa sig för att Leonard vanärat denna, för Leonard gick civil till sjukhuset: ”var utan fruktan för uniformen, Eduard!” (Ibid. 188) Det är samhällsord-ningen som skiljer människorna åt, i novellen bildmässigt gestaltat ge-nom ”den långa, långa, långa bron emellan där hon bor och jag bor.” (Ibid. 190) Som så ofta målas ”det kvinnliga” i himmelskt ljuva färger medan officerskasten dömer sig själv till undergång. Brevet slutar: ”Skicka mig en kula, Eduard, om du har någon som du icke behöver åt dig själv – –”. (Ibid. 190)
Almqvist kan för all del skildra officerare på ett sympatiskt sätt. Ex-empel hämtas lättast från Araminta May där både en åldrig överste och en sjuttonårig kadett förekommer. (SV 8:60 ff., 81 f.) Men temat för no-vellen är ju just lögnens charm, och den brummande gamla översten med guldtandpetaren och kadetten bakpå kappsläden blir trivsamma och lättkontrollerade accessoarer i Henriettes fiktion. Ingen av dem ut-gör heller ett erotiskt hot mot den stackars Fabian.
I Det går an ([1838] 1839) låter Almqvist som bekant den gode ser-geanten Albert inse att hans officersdrömmar är honom ovärdiga. ”Fråga aldrig” säger Sara ”efter att bli officer, löjtnant, och dylikt skralt säll-skap. Hvad göra de dagtjufvarne, annat än tala strunt med mamsellerna om dagarne, och om qvällarne med jungfrurna. Skräp! krås och kragar, tomma magar.” (SV 21:39) Första och främsta målet för kritiken är åter-igen officerskastens ytlighet, inte minst i sexuella ting. Alberts uppfost-ran går ut på att han skall ge upp bördssamhällets lockelser. Det förtjä-nar att påpekas att han tror sig ha utsikter att gå officersvägen eftersom
han har höga beskyddare. Antydningarna är sådana att läsaren tycker sig ana att Albert faktiskt är av adlig börd, om än född utom äktenska-pet. (SV 21:39)
Den övergripande tendensen – den dynamiska medelklassens upp-ror mot ett statiskt, aristokratiskt och militärt samhälle – återkommer i
Tre fruar i Småland, men i skickligare förklädnad.
Symmetri och idéer i Tre fruar i Småland
Almqvists 1840-talsromaner har ansetts vara snabbskrivna och brista i planering. I viss utsträckning finns fog för kritiken, men Tre fruar i
Små-land är kanske den roman som är mest genomtänkt, både idémässigt
och till uppbyggnaden. Berättandet är enkelt och rakt på sak, men un-der ytan finner man en symmetrisk struktur med många parallellise-ringar. Flera forskare har understrukit att den idylliska romanen ut-trycker ett radikalt program för samhällsomvandling.10 För mig förefal-ler romanen allegoriskt beskriva mänsklighetens uppbrott ur feodalis-men och dess väg in i ett utopiskt kristet och vagt radikalliberalt system. Första kapitlet skildrar den letargiska överklassens vardagstillvaro med meningslösa promenader i den idylliska trädgården under väntan på middag. Kapten von Mekeroths favoriträtt vankas: skivlax och spritär-ter. Det sista kapitlet skildrar också en idyll, men en utopisk motbild till herrgårdsscenen. Medenberg leder en vandring genom den nygrundade falangstär där alla tycks leva i klasslös demokrati och där rövare får vara hederligt folk; besökarna ser en ny och sannare världsordning i funk-tion. Medan första kapitlet avslutas med att den ”onde” Mekeroth med hustrun vid sin sida går in i herrgården för en ståndsmässig middag, slu-tar romanens sista kapitel med att den himmelskt goda Joachima bjuder in besökarna på ett glas mjölk i sin enkla stuga.
Men symmetrin i romanen märks också på andra sätt, kanske i syn-nerhet i personuppställningen. I spelplatsens hörn grupperar sig tre de-struktiva adelsmän (Abelcrona, Mekeroth, Zeyton), tre goda adelskvin-nor (Ebba, Aurora, Celestine), tre idealistiska ynglingar (Alexander
Medenberg, Göran Edeling och folkets sluge representant Jeppe Jons-son) och dessa tre ynglingars tillkommande hustrur (Maria, Ellin och Dorothea). I romanens näst sista kapitel visar det sig att de tre fruarna i Småland egentligen är just Maria, Ellin och Dorothea. De filantropiska adelsdamerna är ersatta av representanter för en folkligt stödd medel-klass, precis som deras ondskefulla män givit plats åt välvilliga reform-män.
Almqvist var som bekant road av att hitta lämpliga namn till sina fik-tiva gestalter, och i förordet till Godolphin bekänner herr Hugo att till hans största nöjen hör ”passande namngifningar”. (SV 8:199) Ett antal av namnen i Tre fruar i Småland är avslöjande. Sålunda sägs utryckli-gen att Zeyton – liksom de övriga adelsmännen – är en ”satan”. (T.ex.
TF 124) De filantropiska damerna har namn som påminner om deras kvinnlighets förbindelse med det himmelska (Aurora ”morgonrodna-den”, den celesta Celestine och Ebba som är en form av Elisabeth – Jo-hannes Döparens mor). Att namnet ”Medenberg” hänger samman med att han tillhör ”medelklassen” eller snarare ”mellanklassen” har flera gånger påpekats av andra forskare. Dock har det inte sagts att namnet ”Alexander” antyder att hans idealistiska reformprogram skall erövra världen. Hans hustru Maria bär det kanske kvinnligaste av alla namn: Jesu moders, Maria Magdalenas och Almqvists egen hustrus. Det är ock-så det namn som Almqvist ett flertal gånger använder i mer eller mindre kryptiskt omkastad form för sina kvinnliga hjältinnor: ”Amorina”, ”Ara-minta”, ”Amalia”, till och med ”Tintomara”.
Men på det här stadiet av framställningen är det särskilt August von Mekeroths och Göran Edelings namn som är intressanta. Till skillnad från August den starke saknar kaptenen all manlig kraft. Han är inte bara dum utan också kvinnligt svag. Ordet ”mjäkig” användes under 1700-talet i formen ”mekig”, en form som dröjde kvar i dialekter. En ”mek” är enligt J.E. Rietz’ Svenskt Dialektlexikon (1867) en ”fleper, mes, stackare”, någon som är ”omanlig i later och enkannerligen i tal”.11 Göran Edeling är förstås en S:t Göran som drar ut för att förgöra rövar-na i Småland (den drake som skall dödas är egentligen de sociala orätt-visorna och en feodal samhällsordning). Men han är också en ”Ädling”;
det vill säga en riktig adelsman till skillnad från Mekeroth. Zeyton talar ironiskt om den ”välborne herr kapiten S:t Göran Edeling”. (TF 377) I namngivningen friläggs romanens underliggande tendens. Bokens enda militäriska ”von” är ett våp och går under medan den modiga och god-hjärtade avhopparen från Uppsala är den sanne adelsmannen: börds-adel kontrasteras mot själsbörds-adel.
Vi återvänder ett ögonblick till romanens struktur. Jag påpekade att romanen i sin helhet beskriver samhällets förändring från patriarkalt adelsvälde till någon slags kristet välvillig vänsterliberalism. Omfångs-mässigt faller romanens mittpunkt i 27:e kapitlet; det som kallas ”Stora nyheter i Prostgården”. Här når inte bara budet om kapten von Meke-roths död prostgården, utan läsaren får också uppleva hur den krigiske Göran anländer i spetsen för sex rövare (nu visserligen omvända). Sam-tidigt som Mekeroth dör av rädsla för att socknens herrgårdar skall brinna ner skall Göran åter dra ut på sitt fälttåg mot rövare och för soci-ala reformer. Den revolutionära tendensen är dold men stark, och den avgörande vändpunkten sker således mitt i boken där Göran ersätter Mekeroth i rollen som traktens krigare. Göran står bokstavligen i spet-sen för de rövare som brände ner hovmarskalk Abelcronas Evershult.
Mekekekeroth – det fåret
Flepern August von Mekeroth representerar alltså det krigiska adels-ståndet i socknen, och ett av Almqvists konststycken är att samtidigt beskriva honom som en oförarglig mes och som en djävulens inkarna-tion. Svängningarna förklaras av Almqvists realistiska anspråk samt hänsynen till den läsande överklassen – författarens klasshat döljs bak-om ett till synes sympatiskt porträtt av en oförarglig nolla.
Kapten August von Mekeroth är den första som läsaren möter i in-ledningskapitlets bedrägliga idyll. Hans historia berättas ekonomiskt: Mekeroth är medelålders, inom det militära älskad av kamraterna, och han tog avsked efter att ha sårats i antingen 1808–9 års krig eller Carl Johans kampanjer i Napoleonkrigen. Han ”anmälde sig som friare” hos
den 16-åriga Auroras far, fick ja, fadern dog och bruket gick i arv till Mekeroth och hans hustru. Almqvist berättar alltså här en enkel och rörande historia, som hos någon annan kunde ha varit romantisk, men som man anar är Almqvist djupt förhatlig. Något ”äkta” äktenskap kan det i Almqvists ögon inte röra sig om, och författaren ironiserar försik-tigt över kaptenens obetydliga krigsblessyr: skadan gällde högerarmen ”hvilken smakfullt hängde i sitt band.” (TF 12) På Aronfors lever sedan paret i största tråkighet. Den lojala hustrun har svårt att dölja sina gäsp-ningar under de enformiga promenaderna, och lever inte upp förrän hon får återgå till sina hushållsbestyr. Det är alltså en falsk herrgårds-idyll vi möter, och även om upproret mot den stillastående feodala ord-ningen är mycket väl dolt, så återfinns det redan i inledningsmeord-ningen: ”En skön svensk septemberafton vandrade en herre och en fru arm i arm förtroligt och ledigt öfver en bro, som bar ned till en genom kol och grönsvart slagg mörk väg; deras afsigt var tydligen att bese smedjorna och påhelsa sitt arbetsamma, beskedliga folk dernere i hamrarne.” (TF 11) Herrskapet däruppe ställs i motsats mot folket därnere. Vägen från den soliga idyllen bär ned genom en smutsig och förmörkad väg, som till yttermera visso leder över en bro. Liksom i Ifrån Leonard står bro-symbolen för den tillfälliga kontakten över de egentligen oöverbryggba-ra klassgränserna. Det förtjänar att påpekas att medan publiken väntade på andra delen av Tre fruar i Småland kunde de läsa en