Om symboliken i Amalia Hillner
Ja, var säker, Göran, att våra personer jemte allt hvad vi upplefva, allt hvad vi se omkring oss på jorden, utgör idel allegorier, idel stora och hemlighetsfulla symboler, blott vi alltid förstode dem. Hela vårt lif bör fattas figurligt; ty hvad äro vi väl sjelfve? (TF 124)
Almqvists roman Amalia Hillner fick ett blandat mottagande av den samtida kritiken. Förvånansvärt hårt bedömdes den av O.P. Sturzen-Becker, som ju annars hade många gemensamma intressen med törn-rosdiktaren. Framförallt stöttes recensenten av det ”flinthårda juridiska thema” som Almqvist använt sig av.1 För Aftonbladets man var det alltså för mycket av krass verklighet i romanen.
På sommaren år 1840 reste Almqvist till Frankrike, endast några få veckor efter att Amalia Hillner utkommit. Från Paris besvarade han i ett personligt brev Sturzen-Beckers kritik. Almqvist menade att den myck-na juridiken inte var någon huvudsak i romanen men att den inte heller var någon ”tillfällighet eller parasitisk accessoire”. Istället är den ”det prosaiska eller reella fundamentet för stycket; men alldeles icke dess ideala och egentliga lif.”2 Som förkämpe för ”poesi i sak” försvarar Alm-qvist det ”prosaiska underlaget” för litteraturen, men han menar också att det under den spännande guvernantromanens yta finns underström-mar av – låt oss kalla det – högre verklighet.3
När författaren på detta sätt tar sin roman i försvar väcks naturligtvis läsarens intresse. Gör Almqvist efterhandskonstruktioner i sitt försök
att försvara en roman som inte i alla delar förefaller lyckad? Eller låter sig kanske intressanta och viktiga almqvistska tankemönster abstrahe-ras fram ur romanen? I brevet till Sturzen-Becker betonar exempelvis Almqvist att en bärande idé är den polygama kärlekens moraliska för-svarbarhet.
Likväl erkänner jag detta vara en så revolutionär idé (emedan man fullt och fast antagit den polyg[amiska] kärleken såsom oren, hvilket den också i de flesta fall är, ehuru jag här visat, att den också alltför väl kan vara ren), att jag tackar dig ganska mycket för att du i Rec[ensionen] icke framställt denna grundåder.4
Otvivelaktigt skall romanen Amalia Hillner, utkommen året efter Det
går an, ses som en fortsatt diskussion av samhällets
äktenskapskon-ventioner. Detta har kort berörts av Stig Hellsten, men även Gunnar Balgård har konstaterat att Almqvist på ett försiktigt sätt ställer männi-skans känslor mot samhällets lagar. Balgård säger om verkets komposi-tion att det ”finns åtskilliga konstgrepp som är avsedda att delvis undan-skymma den djupare tendensen.”5 Han utvecklar inte tanken men om Balgård med ”konstgrepp” möjligen menar symbolisk gestaltning av för Almqvist väsentliga frågor är målet med föreliggande kapitel att studera just dessa konstgrepp. Ännu hellre bör kanske studien kallas en under-sökning av en litterär strategi som Almqvist mer än en gång sökte sig till när han ville förena den spännande underhållningsromanens form med ett idealt-andligt innehåll. I själva verket handlar romanen nämligen mindre om samhällets äktenskapskonventioner och den polygama kär-lekens jordiska berättigande än människoandens och kärkär-lekens plats och villkor i en andlig värld. Huvudsyftet med föreliggande kapitel är att visa hur även Almqvists realistiska underhållningsromaner har en symbolisk dimension och att vissa grundläggande konstituerande drag i Almqvists tidigare författarskap finns intakta i Amalia Hillner.
Tidigare forskning om Amalia Hillner är obetydlig. Bertil Romberg är i princip den enda som gjort iakttagelser om romanens symboliska mönster. Mycket återstår att göra, och en hjälp i mitt arbete har varit Per
Olov Svedners och andras utredningar av symboliska inslag i Almqvists författarskap fram till Det går an.6 Svedner bygger sin framställning på de grundtankar i romantikens estetik som innebär att realism bör und-vikas och att verklighetsskildringar endast skall symbolisera den ideella världen eller ironiskt kontrastera det upphöjt sublima. Svedner beskri-ver Almqvists utveckling från romantisk symbolik till en allt större om-sorg om den konkreta detaljen, och han betonar att författaren i tillta-gande utsträckning använder psykologiska förklaringsmodeller.7 Ändå menar Svedner att mycket av Almqvists äldre ”idéstyrda människo-gestaltning” finns kvar ännu vid tiden för Det går an. Tekniken att låta idéer komma till uttryck i mänskliga egenskaper och handlingar kallar han ”symbolisk människoskildring”.8 Han ser i Det går ans miljöskild-ringar en ny exakthet och ”verklighetsglädje” även om trivialiteter här, liksom i äldre verk, ofta fungerar som komiska kontraster eller inslag i stämningsbilder.9 I mycket är Svedners bild av Almqvists utveckling tra-ditionell – diktaren går från romantik till realism och fyrtiotalsromaner-na lämfyrtiotalsromaner-nas åt sidan. Viktigt är dock att han betofyrtiotalsromaner-nar hur Almqvist i pro-gramskriften Om Poesi i Sak aldrig accepterar en reservationslös rea-lism: det himmelska anas ständigt i de enkla vardagliga tingen.10 Vad vi har att göra med är alltså en idealrealism av det slag som Aspelin utför-ligt har undersökt.11
Inom ramen för sitt ”poesi-i-sak”-tänkande krävde Almqvist en om-sorgsfull och realistisk människoskildring. Aspelin har visat hur Alm-qvist i Hvarför reser du? förespråkar en människoskildring som indi-vidualiserar personerna, gestaltar deras inre skiftningar och motsägelser samt visar att de är ”intressanta”. Att skildra något på ett intressant sätt är för Almqvist att poetiskt fånga det himmelska elementet i verklighe-ten. Alla typskildringar avvisas av Almqvist – det primära är att vara in-dividualiserad människa, inte baron eller biskop. Aspelin klarlägger emellertid inte bara det teoretiska fundamentet i Almqvists poetologis-ka tänpoetologis-kande, utan han visar också hur starpoetologis-ka inslagen av typisering av människoskildringarna ändå är i lysande noveller som Skällnora kvarn,
Målaren och Kapellet. Först i dessa ser man, konstaterar Aspelin, ”hur
att bygga upp mästerskapet.”12 Vi kommer snart att se hur Almqvist även i Amalia Hillner försökte tillämpa sina ideal om individualiserad män-niskogestaltning men samtidigt tenderar att falla tillbaka på typiseringar och symbolisk människogestaltning.
Aspelin har kraftigt betonat Almqvists ”utopiska mysticism” och un-derstrukit att diktarens verk är skrivna mot en fond av religiositet av fö-reträdesvis swedenborgskt snitt. Almqvist drömde om den nya världsål-der som skulle följa ur den av Swedenborg profeterade nya kristendo-men.13 Almqvist var en radikal samhällsdebattör, men främst skall han ses som en förkunnare som beskriver hur en egenartad andlig ordning borde speglas på jorden och i samhället.14 I motsättningen mellan det jordiska och andliga är det alltid de himmelska idéerna som är väsentli-gast för diktaren själv. Den tendens som har funnits till sekularisering av Almqvists författarskap vore honom själv främmande, och i delar av den nyare forskningen betonas åter starkt den religiösa grunden.15
Det finns alltså en märklig kontinuitet i Almqvists författarskap. För mer än ett sekel sedan hävdade Albert Lysander att ”Almqvists inre lif, ända ifrån ungdomsåren, saknar egentlig utveckling.”16 Senare forskning har gjort kraftfulla invändningar mot denna tes. Algot Werin frilägger sålunda utvecklingen från asket och svärmare till praktisk samhällsre-formator, men även han vidgår att det finns ett konstant drag i Almqvists tänkande.17 Det moderna utvecklingsperspektiv som karakteriserar så mycket av Almqvistforskningen leder lätt fel. Trofastheten mot vissa grundläggande mystiska religiösa föreställningar går genom hela förfat-tarskapet, och om man så vill kan MannaSamfund, bondeexperiment, pedagogisk verksamhet, svärmiska Songes och kommersiella underhåll-ningsromaner ses som en logisk succession av ”sätt att förkunna”.
Hjälten Mannerskog i Smaragd-Bruden (1845) räknar sig till de människor som ”erkänna både anden och materien; men anse anden
för det rådande, giva den företrädet i universum och lägga materien
under dess välde.” Detta står i samklang med romanens tendens och Almqvists hela författarskap, och Mannerskog belönas för sin kristna idealism med omätliga rikedomar vilka skall användas till världens för-bättring. (SS XXVIII:189) Citatet från Smaragd-Bruden beskriver,
me-nar jag, hur Almqvists fyrtiotalsromaner skall läsas. De uttrycker dröm-mar om en ny världsordning, byggd på en reformerad kristendoms reli-giösa ordning. Den revolution som Almqvist önskade i samhällslivet var inspirerad av den revolution som den swedenborgska världsförklaring-en innebar. Just dvärldsförklaring-en typiserade och idealrealistiska, mvärldsförklaring-en samtidigt djupt symboliska människogestaltningen är kanske det viktigaste sättet för Almqvist att ge sina idéer en form som var kommersiellt säljbar.
Huvudpersonerna
Amalia Hillner är om man så vill en kompensationsroman i traditionen
från Richardsons Pamela. Vi möter den artonåriga Amalia när hon kommer till baron Migneuls skånska gods som guvernant för dennes tioåriga dotter Constance. I briljanta brev skildrar Amalia sina möten med herrgårdens folk, främst den franskfödda friherrinnan Eugénie och de unga baronerna Oscar och Malcolm Ekensparre, friherrinnans styv-söner från ett tidigare äktenskap. Baron Migneul gör sin dramatiska en-tré först i romanens sjätte brev som börjar ”Mamma! mamma! nu har jag något att berätta – herrn sjelf är hemkommen – jag har sett baron Migneul!” (AH 72) Amalia håller dock både oss och sin mor i spänning i nästan tjugo sidor innan hon presenterar den vackre medelålders ba-ronen med den genomträngande blicken. Migneul är en byronsk gestalt med stark utstrålning, inte så olik Bruno i Fredrika Bremers Grannarne. Hans aristokratiska och svårmodiga karaktär behärskar hela omgiv-ningen. I ett brev till mamma berättar Amalia om den laddade scen som utspelades första kvällen baronen är hemma. Amalia hade ensam dröjt sig kvar i salongen, och plötsligt kom Migneul in:
Han trädde rakt fram till mig. Jag kan icke beskrifva uttrycket i hans åt-börder. Den utmärkta höfligheten var borta, men i dess ställe låg en hög innerlighet, ett förtroende, måladt i blicken. […] Han ställde ljuset ifrån sig på bordet, tog mina bägge händer, betraktade mitt hår, min panna – säkert slog jag ned mina ögon, men jag slog dem åter upp. Jag tror icke att
jag darrade; han sade intet; men aldrig har jag sett så bleka kinder. Hvad menade han? Efter ett ögonblick tryckte han min ena hand och gick. Han kom ännu en gång hastigt tillbaka, tog en af mina lockar, kysste den häftigt och gick för andra gången, under en med svårighet dold, häftig rörelse. (AH
95)
Den starkt erotiskt laddade scenen kan tyckas ominös, och ännu mer oroande (inom romanens fiktiva ram) torde den ha framstått för Ama-lias brevläsande mor Beate Sofi, som till skillnad från Amalia vet att Migneul i själva verket är Amalias far, August Hillner. Bankruttören Hillner hade före Amalias födelse utgivit sig för död och flytt landet. Hans bokhållare, den trogne Rutfors, lät förstå att Hillners första hustru Beate Sofi hade avlidit, och Hillner gifte därför om sig med baron Eken-sparres änka Eugénie med vilken han fick en dotter. Amalia och Con-stance är alltså halvsystrar. En av huvudintrigerna i romanen är således triangeldramat Hillner/Eugénie/Beate Sofi. Den andra viktiga hand-lingstråden är den nyss myndige Oscar Ekensparres försök att med juri-disk hjälp återerövra det arv, som han menar att styvföräldrarna lurat av honom. Medan romanens första två tredjedelar är både spännande och i långa stycken utomordentliga, är dess upplösning måhända svagare. Intrigen löses upp på ett förutsägbart sätt: Friherrinnan Eugénie dör i lungsot, Amalias identitet avslöjas och Hillner kan återförenas med sin Beate Sofi. Slutligen gifter sig Amalia med Oscar. Tillsammans får de unga tu hälften av Migneul/Hillners egendomar, och därigenom be-höver Oscars vänner hovrättsnotarierna – med den lundensiske Carl Elbers i spetsen – aldrig gripa in i handlingen.
Redan recensenten i Dagligt Allehanda, Per Olof Bäckström, mena-de att upplösningen av romanen var svag.18 Det är emellertid tvivel underkastat om Almqvist själv såg verkets avslutning som misslyckad. Tydligen var det författarens övertygelse att de idéer som romanen ut-trycker var vida viktigare än en realistisk intrig, och gång efter annan kan uppenbara konstnärliga svagheter förklaras av att Almqvist betona-de andra värbetona-den än publiken. I brevet till Sturzen-Becker kommenterar Almqvist Bäckströms kritik:
Att detta intresse [för romanens innehåll] skulle sluta med Eugenie Gué-morez’s[!] död, kan jag (med Bäckström i D.A.) svårligen finna, emedan det som utgör sista Afdelningens innehåll – tvenne makars återseende, som icke träffats på 18 år – visserligen [= med visshet] rör hvarje sinne och hjerta, och spänner intresset, emedan man föreställer sig, att den moraliska och känslofulla BeateSofi icke skall kunna förlika sig med, att Hillner älskar Eugénie ännu i själ och hjerta. När hon dock slutligen icke blott förlåter honom för detta, utan sjelf älskar sin rival, Eugénie, – så utgör allt detta tillsammans en tafla, såsom jag tycker, af mensklig och varm poesi.19 Almqvist underförstår här en möjlig och ideal förening av tre människo-själar – Hillners, Eugénies och Beate Sofis – alla tre innerligt förbundna av kärlek till varandra i ett himmelskt ménage à trois.20
Förberedelserna för den hinsides kärleken är väsentliga i romanen, och en av de avgörande scenerna utspelas vid Eugénies sjukläger. Fri-herrinnan säger: ”Jag dör. Alla skal brista och alla slöjor falla bort. Då är han min, och han behöfver frukta intet för att visa mig huru han äls-kar den han älsäls-kar.” (AH 231) Men hon oroas av tanken på att någon annan eller något annat skall komma emellan henne och Migneul. Där-för vill hon Där-försäkra sig om Amalias hjälp, ty guvernanten skall efter dö-den bli det ”som inom sekten kallas ängel, en god ande, en seraf” (AH 231). ”Sekten” måste här förstås i anslutning till swedenborgsk mysti-cism, och det är påfallande hur nära Eugénies tankar om kärleksfulla andars himmelska ingripanden står Almqvists Murnisföreställningar.21 Friherrinnan försöker få Amalias löfte om hjälp i himlen, Amalia står i begrepp att avge löftet, och berättaren får tillfälle att kommentera ”hur utomordentligt förskräckligt” ett sådant löfte skulle vara för hennes egen mor. Amalia hejdar sig dock och lovar att bara göra det som Gud tillåter. Med detta låter Eugénie sig nöja, och det sista hon får säga i ro-manen är: ”vi råkas i en bättre verld, hjelp och frid förestår oss alla. Hvad vi här upplefva, är blott en liten episod.” (AH 232)
Och det är utifrån scener som denna som vi måste förstå Almqvists författarskap. Här finns en mystiskt färgad religiositet som innebär att allt det jordiskt konkreta, som Almqvist med sådan bravur förmår skild-ra, blott är tillfälligt och i högre mening ointressant. Även kärleken hör
hemma i en överjordisk sfär, men förlorar därför inte sin sinnliga kraft; jag påminner om den starkt sensuellt färgade himmelska kärleken i
Murnis. Ständigt oroande och ständigt fascinerande är Almqvists
förmå-ga att hemvant röra sig i alla jordiska miljöer samtidigt som hans vid-öppna blick är fångad i en högre verklighets azur.
Hillners och Beate Sofis kärlek ställs aldrig i tvivelsmål, och allt ef-tersom romanen utvecklas visar författaren hur Hillners kärlek till sin andra hustru är lika sann som den till hans första. En ångestriden Hill-ner utbrister i bokens nattliga klimax: ”ty jag är brottslig, ensamt brotts-lig, ty – ty – ha – ty jag älskar Eugénie ännu!” (AH 203) Den slutliga be-kräftelsen på ömsesidig kärlek mellan sköna själar ges i ett av slutkapit-len där Beate Sofi, återförenad med sin man, får läsa Hillners och Eugé-nies brevväxling. ”Denna skatt af korrespondens bar vittne om den mest lefvande ömhet, den renaste kärlek: den enda, som adlar mannens och qvinnans sätt med hvarandra: den, hvarförutan allt är intet eller last. Och den rätta kärleken varar för lifvet, för evigheten.” (AH 320) Det finns anledning ännu än gång att betona Almqvists perspektiv på kärle-ken – den är sedd sub specie æternitatis.
Min tes i den följande undersökningen är att Amalia Hillner kan lä-sas som en slags allegori över romantiskt mystisk himlasträvan, och att Amalia i själva verket förkroppsligar kärleken, dygden och endräkten. Hennes namn (av lat. amare = älska) pekar i den riktningen, och det gör också en metafor som gärna används för henne. Amalia är ”boken”, ett själspoem, en det andliga livets bok.22 Hennes mamma Beate Sofi personifierar, som namnet antyder (Beata = salig, Sofia = vishet) den saligt insiktsfulla kvinnan som känner den gudomliga kärleken. Det skall redan här konstateras att Beate Sofi och Amalia på det symboliska planet är två gestaltningar av en och samma idé – mor och dotter be-skrivs koncist som första och andra upplagan av samma verk; den första visserligen med nötta pärmar, men båda i felfria editioner. (AH 300)
Friherrinnan Eugénie skiljer sig markant från Beate Sofi och Ama-lia. Hon förkroppsligar en människotyp som i sitt fasthållande vid ratio-nalism och det materiellt påtagliga vandrat fel, men som i bästa fall kan komma till insikt. Hillner-Migneuls kvinnor – Beate Sofi/Amalia och
Eugénie – är idealtyper, medan han själv representerar människan som slits mellan olika vägar men vinner genom faustisk himlasträvan. Den-na har i romanen visserligen nedtransponerats till en borgerligt idyllisk miljö – jag påminner om hur Hillner, långt från svartkonsterna i Auer-bachs källare i Leipzig, inleder sitt nya liv med ett glas sockerdricka i den friska luften på Fjälkinge backe. (AH 279 ff.) Om allegorin skall lyf-tas till ytterligare ett plan så låter sig Hillner konstrueras som diktaren mellan kraftpolerna fransk upplysning/almqvistsk romantik. Hillner själv beskriver sig som en märklig litteraturälskare: ”Jag värderar poesi outsägligt: men höra den, det duger för andra.” (AH 139, jfr s. 138) Skä-let till detta är att paret Migneul själva förkroppsligar skönlitteraturen. Migneul säger: ”Hon [Eugénie] är, liksom jag, en roman sjelf. Förstå mig blott: man älskar icke att läsa sig sjelf.” (AH 139) Som redan har framgått är även Amalia en bok, men en bok av icke-intellektuellt slag. Helt i enlighet med Almqvists tro på känsla och instinkt läser den oskuldsfulla Amalia sig själv naivt omedvetet och därför korrekt.
Om man så vill exemplifierar motsättningen Amalia–Eugénie den motsättning mellan essentialism och och formalism som Almqvist ut-tryckte redan i ett brev till Janne Hazelius 1.10.1819. Här sägs den sista spetsen av Europas äldre ”bildning” vara den formalistiska Gallicismen medan den nya tyska litteraturen (Germanismen) är början på en epok där Tankens välde har ersatts med Viljans.23 Därmed förstår vi varför Amalia är rädd för att behöva undervisa i franska men i gengäld känner sig mer hemmastadd i tyska – även om det är svenskt språk och svensk geografi som är hennes främsta ämnen. Hon har lämnat gallicism och germanism bakom sig och förkroppsligar – förutom kärleken – även den känslodyrkande essentialism och den nya poesi som Almqvist ville ana i den inträngade kulturepoken och som han ville förverkliga i sin egen diktning.
Amalia Hillner och Det går an
En samhällskritisk tendens lik den i Det går an finns även i Amalia
Hill-ner, och profileras bäst i en jämförelse med föregångaren. Man noterar snabbt att den sociala kritiken har dolts bättre, och skälen till detta är väl till del marknadsmässiga. Dessutom ville han undvika att lägga yt-terligare bränsle på Det går an-brasan. I juni 1840, just då romanens första volym publicerades, hade Almqvists stora konflikt med Uppsala domkapitel börjat. Domkapitlets sammanträde 10 juni ledde till att Almqvist uppmanades förklara sin inställning till bland annat äkten-skapsuppfattningen i Det går an.24 Förmodligen är det emellertid också så att Almqvist i Amalia Hillner förskjutit tyngdpunkten i sin kritik. Han lämnar flera av de brännbara men vardagliga frågorna i Det går an därhän och gestaltar istället i förtäckt form existentiella och religiösa frågor som föreföll honom viktigare.
Likheterna mellan Det går an och Amalia Hillner är dock många: en käck kvinnlig huvudperson, poesi i sak och en varm realism. Den stora skillnaden finner man i den sociala miljön. Medan Sara Videbeck rör sig i fältet mellan underklass och småborgerlighet – hon är ju varken