Från dualism till intersubjektivitet

Under lång tid var den dualistiska vetenskapssynen förhärskande inom samhälls-vetenskaperna. Descartes skapade sitt filosofiska system som en dualistisk

åskådning som förstår och ger mening åt olika fenomen genom en kvalitativt ra-dikal åtskillnad, som har sin grund i helt olika principer. Dessa olika principer handlar om att polariteten mellan subjekt och objekt har präglat den västerländs-ka synen på kunsvästerländs-kapens natur och på männisvästerländs-kan som en sorts solitär, utan för-bindelse med de objekt som omger henne. Uppdelningen av världen i dessa ex-ternt relaterade delar, utan inbördes relationer, har i vetenskapsteoretiska avseen-den försvårat och motverkat ett helhetstänkande (Israel 1980). Samhällsveten-skaplig teoribildning har också, förenklat uttryckt, i många stycken kretsat kring två olika perspektiv med sin grund i denna dualitet: det ena med utgångspunkt i ett objektivistiskt perspektiv och med samhällsanalys i ett strukturperspektiv och det andra med en subjektivistisk position och med analysen riktad mot aktörens handlande.

Avhandlingsarbetet försöker fånga de interna relationerna inom den diskursi-va praktikens dimension i gymnasieskolans pedagogiska praktik. I detta finns in-fluenser från filosofin i det dialektiska tänkandet. Några grundläggande och för arbetet centrala drag i dialektikens tankemönster har att göra med synen på språ-ket a) som grundval för kunskapsprocessen¹⁹, b) som konstitutivt för verklighe-ten och c) som varande icke-privat, d.v.s. alltid allmänt och intersubjektivt. Nå-gon skarp åtskillnad mellan språk och konkret verklighet framhävs inte, men därmed accepteras heller inte ett monistiskt tänkande, som skulle innebära att verkligheten på ett idealistiskt sätt reducerades till enbart språk eller det motsatta att språket förvandlades till ett naturalistiskt fenomen. Med ett avstamp i dialek-tikens helhetstänkande blir det möjligt att betona beroendet mellan diskursiv och samhällelig praktik.²⁰ Vad som i den diskursiva praktiken alltså tillskrivs unga människor står i förbindelse med vad deras medborgarroll i vidare mening kan innebära.

I kunskapsteoretiska avseenden tas utgångspunkten i språket. Konsekvenserna av detta innebär bl.a. att den traditionella kunskapsteoretiska förankringen i psy-kologin överskrids, att den privata erfarenheten via perceptionen ersätts med kunskap på språklig intersubjektiv grund. Språket ger vårt tänkande och vårt handlande innebörd och mening. Tal och handling står i en intim relation till var-andra, vilket gör det möjligt att tala om språk- eller talhandlingar som formar och omformar, förändrar och överskrider verkligheten. Trots medvetenheten om att avståndet mellan tal och handling kan vara stort (att säga ett och göra ett annat) är det på språkfilosofisk grund möjligt att hävda, att språkligt formulerade per-spektiv och värderingar inte utan vidare kan överges i konkret handlande. Aktö-ren är i sitt sätt att handla starkt socialt bunden till innebörden i sina egna yttran-den. Samma bundenhet gäller för den som lyssnar till andras utsagor och sam-tycker till dessa.

Meningsteorin, så som den grundlagts av filosofen Frege och utvecklats av exempelvis Wittgenstein och Dummett, definierar semantik utifrån relationen

–––––––––

19I den kunskapsteoretiska traditionen var inte språket grunden för kunskapssökande utan perception och sinneserfarenheter (Israel 1980:27).

20 Detta beroende uppmärksammas i ett annat sammanhang av Bourdieu (1977) som sätter ljuset på utbildningsinstitutioners mer eller mindre dolda beroende av de samhälleliga strukturerna.

mellan språket och omvärlden. Meningsinnehåll separeras inte från frågan under vilka villkor detta innehåll är sant (truth-conditional semantics). Austin (1962) och Searle (1969) utvecklade talaktsteorin med dessa utgångspunkter. I arbetet med den kommunikativa handlingstoerin tar Habermas (1998) fasta på Austins begrepp ”illocutionary acts” och definierar det på följande sätt: ”Through illocu-tionary acts, the speaker performs an action by saying something” (a.a.:122). De illokutionära talhandlingarna kan gälla påståenden, löften, uppmaningar, önsk-ningar etc. Genom att t.ex. påstå något – ”Det kommer att gå bra för Kalle” – har talaren handlat genom att säga något. ”... to act by saying something” (a.a.:122).

Den som lyssnar på yttrandet kan å sin sida antingen samtycka eller bestrida in-nebörden i yttrandet. Genom ett ”ja” eller ”nej” tar lyssnaren ställning, ”that is, he accepts or rejects the speech-act offer; ...” (a.a.:122). Vad som yttrats och rea-gerats på blir styrande för det fortsatta handlandet.

…; and in consequence of an achieved agreement, the hearer di-rects his action according to conventionally fixed obligations to act in a certain way” (a.a.:131).

Den illokutionära kraften i ett yttrande kan alltså föra den som lyssnar och säger

”ja” eller tiger och samtycker in i ”... a rationally motivated binding and bon-ding relationship (Bindung)” (a.a.:110).

Då man i ett avhandlingsarbete ger sig in i den pedagogiska praktikens kom-plicerade mönster av fenomen och interna relationer, t.ex. olika diskursivt kon-struerade begrepp och utsagor om medborgarskap eller kanske osynliga allianser och diskursordningar²¹, ligger den väsentliga innebörden i dessa inte omedelbart öppen utan måste granskas och efter hand stegvis förstås i en vetenskaplig pro-cess. Som ”forskare” är det långt ifrån säkert att jag omedelbart förstår vad som möter mig. I vilken mån ett samtal svarar upp mot de villkor som det kommuni-kativa handlandets bindande konsekvenser förutsätter, är exempelvis en empirisk fråga som också behöver problematiseras från teoretiska utgångspunkter.

En metodologisk princip som betraktar den vetenskapliga processen (kun-skapsproduktionsprocessen) som en rörelse i flera faser tar fasta på den interna relationen mellan teori och praktik, mellan forskare och praktiker. Figur 1 nedan åskådliggör de olika faserna (Fritzell 2003b:95):

–––––––––

21Begreppet diskursordning diskuteras i kap.3.2.11.

Figur 2. Forskningsprocessens olika faser.

I förhållandet mellan teori och praktik etableras en kontakt i termer av ett eller flera ”samtalsämnen” eller ”problem” som forskare och praktiker gemensamt diskuterar. Samtalet koncentreras inledningsvis kring ett visst fokus i praktikerns praktik, som båda sidor har intresse av att ventilera, men avgränsas efter hand till att gälla en viss abstrakt aspekt av den praktiken. Efter hand som forskare och praktiker stegvis bearbetar det aktuella ”problemet” i en gemensam kunskaps-process är det forskarens uppgift att introducera mer principiella argument och tolkningar baserade på teoretiska överväganden. I sådana fall överskrids den lo-kala praktikens kontext och ”problemet” placeras in i ett vidare och mer allmänt teoretiskt ramverk. I denna successiva process relateras teori och praktik till var-andra i riktning mot en fördjupad förståelse av problemet (Fritzell 2003b).