Diskussionerna om att inkludera avskogning i ett framtida klimatavtal har lett till att avskogningens klimateffekter under de senaste åren alltmer kommit till allmän- hetens kännedom, men avskogningen har också en hel del andra effekter, bl.a. påverkas andra ekosystemtjänster så som skydd mot erosion, markens förmåga till vattenrening och vattenreglering samt den biologiska mångfalden. Dessutom utgör skogens resurser en viktig källa till försörjning för en stor del av världens befolk- ning, inte minst den allra fattigaste delen.
Klimatet
För närvarande täcks ca 30 % av jordens markyta av skogar som lagrar dubbelt så mycket kol jämfört med vad som finns i atmosfären. Människans aktiviteter i sko- gen har därför stor betydelse för kolbalansen i atmosfären. Växande skog binder in koldioxid från atmosfären i trädens biomassa både ovan mark och i rötterna under mark. Samtidigt släpper träden ifrån sig koldioxid till atmosfären genom andning och respiration. Skog som växer så att mängden biomassa ökar per arealenhet bin- der in mer koldioxid än vad som släpps ut genom respiration. Det gör att skogen fungerar som en så kallad sänka för atmosfärens koldioxid. Vid avskogning blir skogen i stället en källa för koldioxidutsläpp. Orörd skog är varken en källa eller
sänka för koldioxid sett över tiden så länge inte de klimatiska eller näringsmässiga förhållandena eller risken för brand eller insektsskador ändras på något sätt. Det finns forskning som visar att vissa förhållandevis gamla skogar fortsätter att i långsam takt binda in mer koldioxid än vad som avges (Luyssaert m.fl., 2008). Det kan förklaras av att kvävenedfall och varmare klimatförändringen nu ger förutsätt- ningar att hålla ett större lager i skogen. Avsaknaden av naturliga bränder kan ock- så bidra till att det tar många sekler att nå balans eftersom markens produktivitet ofta sakta förbättras i ett tempererat och varmt klimat när kolinnehållet i marken ökar (upp till en viss nivå).
Även marken innehåller organiskt (kolhaltigt) material, både som rötter men fram- för allt genom mer eller mindre nedbrutna gamla växtdelar. Marken lagrar därför stora mängder kol. Om marken dikas, plöjs eller markbereds ökar nedbrytningen när luftens syre får tillträde och en del av den lagrade kolen släpps då ut som koldi- oxid.
Enligt IPCC (2007) minskade kolinnehållet i biomassan i tropiska skogar med 1,6 miljarder ton per år under 1990-talet, vilket motsvarar ett koldioxidutsläpp på un- gefär 5,8 GtCO2 per år. Utsläpp av koldioxid från avskogning och utarmning av skog främst i tropikerna, beräknas därmed stå för närmare en femtedel av de totala globala koldioxidutsläppen. Osäkerheten i skattningarna är stora och IPCC uppger därför ett spann på mellan 2,9 – 8,8 GtCO2 per år.
Nyttjas skogen på ett hållbart sätt kan den indirekt ha positiva effekter på klimatet genom att den utgör en resurs för att producera trävaror och biobränsle. Trävaror kan i vissa fall ersätta betydligt koldioxidintensivare material som cement och betong och biobränsle kan ersätta fossila bränslen.
STÖRRE KLIMATEFFEKT VID AVSKOGADE TORVMARKER
Klimateffekten av avskogning skiljer sig högst väsentligt åt beroende på typ av mark som skogen växer på. Utsläppen av växthusgaser kan vara flera tiopotenser högre vid avskogning som inkluderar markavvattning på torvmark jämfört med bara avskogning på fast mark. Torv består av icke nedbrutet organiskt material och när torvmarkerna dikas för t.ex. odling av oljepalmer tar nedbrytningen fart genom att luftens syre får tillträde, torvens kol oxideras och det bildas koldioxid. Ofta bränner man dessutom torven innan plantagen anläggs. Det innebär som ett exem- pel att omvandling av torvregnskogar (peat rainforest) till palmoljeplantager får sådan stor klimateffekt.
Förutom koldioxid är de två växthusgaserna metan och lustgas intressanta här. Metan bildas vid nedbrytningen av organiskt material (löv, trä, mossor) om till- gången på syre är för låg, t ex om marken ständigt är våt. Lustgas kan bildas under liknande omständigheter om markens kväveinnehåll är högt. Metan har en klimat- påverkan som är ca 20 gånger högre än koldioxid per kilo gas medan lustgasens
klimatpåverkan är ca 300 gånger högre. Dikningens effekter på utsläppen av växt- husgaser varierar mycket beroende på vilken typ av torvmark det är. Ofta innebär dikningen av torvmarker att utsläppen av koldioxid och lustgas ökar medan utsläp- pen av metan minskar.
Av 27 miljoner hektar torvmarker i sydöstra Asien har nära hälften avskogats eller utarmats de senaste 10 åren (Kanninen m.fl. 2007). Särskilt i Indonesien är avs- kogning på torvmark mycket vanligt enligt ovan nämnda mönster.Man bränner ofta den ursprungliga skogen, ibland efter att först ha tagit tillvara de mest värde- fulla träden, och dikar sedan ut marken för att anlägga plantager. I en rapport upp- skattar Hooijer et al. (2006) att dränerade torvmarker resulterar i koldioxidutsläpp på ca 0,6 GtCO2/år i Sydostasien. Dessutom tillkommer koldioxidutsläpp från an- lagda eller av misstag uppkomna torvbränder. Detta innebär att det totala koldiox- idutsläppet från dikad/bränd torvmark uppgår till ca 2 GtCO2/år, vilket motsvarar ca 8 % av de globala utsläppen från förbränning av fossila bränslen. Den största delen av dessa utsläpp sker i Indonesien.
Osäkerheterna är stora i dessa studier men de belyser det faktum att avskogning kan ha extremt varierande klimatpåverkan beroende på var, hur och varför den sker! Detta är angeläget att beakta när man analyserar olika styrmedel för att be- gränsa avskogningen.
Andra ekosystemtjänster
Samtidigt som skogen har en viktig roll för klimatet på jorden fyller den också många andra ekonomiska, sociala och biologiska funktioner. Den tropiska regn- skogen är en av de viktigaste habitaten för biologisk mångfald och den tillhanda- håller även andra viktiga ekosystemtjänster, exempelvis som vattenbuffert och som skydd mot jordförstöring.
BIOLOGISK MÅNGFALD OCH REDD
Om avskogningen och utarmningen av skogen minskar har detta överlag positiva effekter för biologisk mångfald. Men om man vill maximera nyttan av REDD för biologisk mångfald bör man beakta följande.
Urskogar har generellt större kolförråd och biologisk mångfald än plantager och naturskogar som blivit påverkade av mänsklig aktivitet. Därför bör man i första hand skydda relativt opåverkade urskogar för att både maximera klimatnyttan och biologisk mångfald. Det är en fördel för den biologiska mångfalden om återbe- skogning av avskogad mark till stor del sker genom en blandning av inhemska trädarter.
Biologisk mångfald varierar mycket globalt sett. På ett fåtal s.k. hotspots finns mycket stora naturvärden i form av hög biodiversitet och ett stort antal endemiska arter. Det är en fördel för den biologiska mångfalden om man i första hand fokuse-
rar på att skydda dessa områden. Exempel på sådana områden är Amazonas, sko- garna i Kongobäckenet och Papa Nya Guinea.
Att minska utarmningen av skogar är också positivt för biologisk mångfald. Skogars anpassning till klimatförändringar kan underlättas genom skogsåtgärder. Genom att prioritera åtgärder som minimerar fragmentering, bibehåller korridorer mellan skyddad skog och annan skog samt bibehåller ekosystemtjänster, underlät- tar skogars anpassning till ett förändrat klimat.
VATTENBALANSER, JORDFÖRSTÖRING M.M.
Skog är en effektiv buffert i ett områdes vattenbalans och avskogning leder till både översvämningar och torka (och efterföljande bränder). På vissa håll, t ex Amazonas är avskogningen så omfattande att även det regionala klimatet påverkas genom att avdunstningen reduceras, molnbildningen minskar och nederbörden minskar. Torrare och varmare klimat är resultatet.
Att ta bort växtligheten får ofta till effekt att jorden förs bort vid kraftiga regn. Ju mer kuperat det är desto större är problemen med jorderosion.
Regnskogar har typiskt mycket av sitt näringsförråd bundet i biomassan ovan jord. Avskogning medför att det mesta av näringen förs bort vilket återspeglas i att mar- ken duger för jordbruk eller bete endast ett fåtal år efter konverteringen, sedan är den utarmad varefter den normalt överges. Att tillföra näringsämnen genom göds- ling, som vi gör på våra breddgrader, är oftast för kostsamt jämfört med alternativet att istället avskoga en ny bit mark. Avskogning av torvmark (Indonesien) skiljer sig eftersom näringsinnehållet i marken där är relativt högt.
Skogen utgör en viktig källa till försörjning bland lokala befolkningar
Majoriteten av världens fattiga som lever på landsbygden använder dagligen skogs- resurser av olika slag. Det finns uppskattningar på att så mycket som två tredjedelar av Afrikas befolkning är direkt eller indirekt beroende av skogens resurser för sin överlevnad (Anderson m.fl. 2006). Detta handlar om lokalbefolkningar, ofta ur- sprungsbefolkningar, som i regel inte har någon formell äganderätt till marken som utgör deras levebröd. Detta innebär att skövlingar av skog för att i kommersiellt syfte utvinna timmer eller omvandla skogsmark till jordbruksmark kan ha förödan- de effekter för lokalbefolkningen som lever i dessa områden.
Det är inte bara de storskaliga kommersiella intressena som driver avskogning som utgör ett hot mot lokalbefolkningen, utan de försök som gjorts av regeringar värl- den över att bevara större skogsområden har i många fall också visat sig utgöra ett hot mot lokalbefolkningens försörjningsmöjligheter. Det finns åtskilliga exempel på när ursprungs- och lokalbefolkningar har drivits iväg på grund av bildandet av nationalparker eller andra skyddade områden.
Samtidigt som lokalbefolkningarnas levnadsförhållanden till stor del påverkas av hur andra aktörer använder eller förvaltar skogen, är lokalbefolkningarnas eget brukande av marken inte heller alltid förenat med ett hållbart skogsbruk. Skogar bränns exempelvis för att få näringsrik jordbruksmark som sedan brukas så hårt att den blir oduglig inom några år och då flyttar man till nästa område. Vid låg befolk- ningstäthet är problemen med svedjebruk begränsade och kan i princip betraktas som en hållbar brukandeform eftersom marken hinner återhämta sig. Men med växande befolkningar blir belastningen större och svedjandet ett skadligt inslag i skogarna. En betydande bidragande faktor till ohållbart brukande av mark är att befolkningen inte ser någon mening med att bruka marken på ett hållbart sätt efter- som de inte är säkra på att få behålla marken på sikt.