En vanlig förklaring till att avskogning sker i u-länder är att den alternativa an- vändningen av mark och timmer ur ett privatekonomiskt perspektiv ger högre kort- siktiga intäkter än att låta skogen stå. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv där- emot finns det andra värden, utöver de privatekonomiska, av att låta skogen stå kvar. Det kan exempelvis vara värden i form av skogens förmåga att lagra kol, bevara biodiversitet, leverera ekosystemtjänster eller ge inkomster genom småska- lig användning på landsbygden.
Ekonomiska och finansiella styrmedel kan användas för att påverka den relativa avkastningen gällande olika typer av markanvändning. Ur en ekonomisk synvinkel kan sådana instrument internalisera de negativa externa effekterna förknippade med avskogning och utarmning, eller alternativt de positiva externa effekterna förknippade med att bedriva ett hållbart skogsbruk. Man kan dela in denna grupp av styrmedel i två olika typer, dels eliminering av subventioner och andra sned- vridande prispolicys som gör att avkastningen från avverkning och konvertering till jordbruk är högre än vid ett hållbart skogsbruk, och dels de som syftar till att skapa nya incitament för att skydda skog genom upprättandet av en ny marknad och/eller en finansieringsmekanism.
A) ELIMINERING AV SUBVENTIONER SOM DRIVER AVSKOGNING OCH UTARMNING AV SKOG
Exempel på några vanligt förekommande subventioner som motverkar bevarandet av skogsmark är:
- Subventioner av insatsvaror i jordbruket som driver på jordbruksexpansion - Subventioner för vägar och transport
- Subventioner för avverkning och till skogsindustrier som sysslar med de- struktiv exploatering.
Att eliminera nuvarande subventioner är dock inte alltid tillräckligt för att stoppa avskogningen. Exempelvis i Brasilien och Centralamerika har avskogningen ökat stadigt trots att man har tagit bort subventioner för att bedriva boskapsuppfödning. Ett aktuellt exempel på en subvention som har lett till ett nytt tryck på avskogning i de tropiska länderna är subventionerna av biobränsleproduktion i exempelvis EU.
B) SKAPANDET AV NYA EKONOMISKA OCH FINANSIELLA INCITAMENT
När det gäller att skapa nya ekonomiska och finansiella incitament i syfte att ge- nom prissignaler ändra individuella markanvändares beslut kan några exempel vara:
- Skogsvänliga subventioner – t.ex. lägre skatter på mark där skogen bevaras.
- Produktmärkning – beroende på konsumenters preferenser skulle fö- retag kunna öka marknadsandelen eller införa ett prispremium för skogsprodukter som produceras på ett sätt som är i linje med ett hållbart skogsbruk.
- Offentliga och privata investeringsflöden (t.ex. mikrokrediter) kan öronmärkas för aktiviteter som inte medför avskogning eller utarm- ning av skog.
- Transfereringssystem som innebär en direkt kompensation för att antingen minska avskogning eller för att plantera ny skog. Oftast fi- nansieras dessa genom fonder, men ett annat alternativ för finansie- ring skulle kunna vara att koppla avskogning till den internationella växthusgasmarknaden.
Regleringar
För att användningen av ekonomiska incitament ska vara lyckosam måste aktörerna ha säkra ägande- och nyttjanderättigheter för marken och förmåga att faktiskt kon- trollera vad som händer med skogsresurserna. I många områden är dessa villkor inte uppfyllda. I sådana fall kan direkta regleringar av skogsanvändning vara ett bättre alternativ än ekonomiska styrmedel.
Direkt reglering är idag den vanligaste formen av styrmedel inom markanvändning. På detta sätt försöker man direkt komma åt avskogning och utarmning av skog genom att göra sådana aktiviteter olagliga, exempelvis genom att införa förbud mot avverkning eller genom att etablera nationalparker.
Det finns åtskilliga exempel på där direkta regleringar dock inte fått den avsedda effekten på avskogningen eller där regleringen har lett till andra negativa bieffek- ter. Generella förbud mot avverkning har visat sig vara overksamma på många håll och många länder har idag stora problem med illegal avverkning. Det finns också exempel som visar att i flera länder leder skärpt lagstiftning till att småskaliga skogsanvändare stoppas medan de mäktiga affärsmännen, tjänstemännen och poli- tikerna bakom en stor del av de olagliga skogsaktiviteterna går fria. I vissa länder har kommersiella intressen för storskaligt skogsbruk fått företräde av regeringen framför mer småskalig skogsskötsel. Det finns dock studier som visar på att små- skaligt skogsbruk har större potential att uppnå en hållbar skogsskötsel, och speci- ellt att uppnå en minskad fattigdom, än större skogsbolag.
Det finns också flera fall från exempelvis Indonesien där man har trängt undan lokalbefolkningen för att skapa nationalparker och sedan inrättat totalt förbud mot all sorts användning av marken inom det skyddade områdets gränser. Detta får ofta förödande konsekvenser för lokalbefolkningens levnadsförhållanden eftersom de ofta är mycket beroende av skogens resurser för sin överlevnad. Det finns en rad aktuella studier som visar att det är betydligt mer effektivt att göra lokalbefolk- ningen delaktig i planeringen av skyddade områden Det finns exempel på lyckade projekt där lokalbefolkningen blivit direkt involverade, bl.a. i form av ”community management schemes”. I dessa områden tillåts ofta en viss (hållbar) användning av skogsresurser och man ser till att lokalbefolkningen får direkt ta del av de fördelar som projekten inbringar. Att göra lokalbefolkningen delaktig har också visat sig vara mycket viktigt för att komma tillrätta med illegal avverkning. Det har visat sig mycket svårt för regeringen att kontrollera att illegala aktiviteter inte förekommer i skyddade områden såväl som i annan skog. Att göra lokalbefolkningen direkt del- aktig och ge dem incitament att använda skogen på ett hållbart sätt har visat sig vara betydligt mer effektivt ur denna synvinkel. (Banana m.fl. 2000, Nepstad m.fl. 2006, De Oliviera 2008).