Det finns följaktligen en hel del aktuella studier som visar att genom att kompense- ra u-länder för endast skogens möjligheter att binda koldioxid skulle man kunna få till stånd en reell minskning av avskogningen. De globala intäkterna av att låta skogen stå kvar består dock av ytterligare egenskaper hos skogen, förutom skogens klimateffekt, och detta skulle kunna innebära att en högre kompensation, som in- kluderar flera av skogens andra nyttigheter, skulle behöva göras tillgängliga för att minska avskogningen mer permanent. Att ta hänsyn till synergieffekter av minskad avskogning handlar inte enbart om den moraliska aspekten och om att ta hänsyn till andra internationella konventioner, utan synergieffekterna kan komma att vara viktiga för att öka incitamenten för minskad avskogning. I kapitel 2 har tidigare en rad potentiella positiva synergieffekter av minskad avskogning beskrivits. Dessa effekter utgörs exempelvis av ekosystemtjänster så som skydd mot jorderosion, bättre vattenreglering och vattenrening samt ökad biodiversitet eller bättre levnads- förhållanden och minskad fattigdom för lokal- och ursprungsbefolkningar som till stor del livnär sig på de ekosystemtjänster och produkter som skogen kan ge. Trots att diskussionerna om REDD hittills främst handlat om att skapa en meka- nism för att hindra just växthusgasutsläpp från avskogning höjs nu alltfler röster om att de globala klimatförhandlingarna faktiskt rör mer än endast en reducering av växthusgaser. Artikel 2 i UNFCCC fastslår att det främsta målet med konventionen är att stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären och samtidigt för- säkra att matproduktionen inte hotas och att ekonomisk utveckling fortsätter på ett hållbart sätt. I de internationella förhandlingarna om en framtida REDD-mekanism har det uppmärksammats att REDD måste vara förenlig med andra internationella konventioner, såsom exempelvis konventionen om att hindra ökenspridningen, konventionen om biologisk mångfald samt med FN:s ”Forum on Forests” (UNFF). Exempelvis slår artikel 20 i konventionen om biologisk mångfald fast att den eko- nomiska och sociala utvecklingen samt fattigdomsbekämpning är de viktigaste prioriteringarna för utvecklingsländerna och internationellt stöd måste utformas enligt dessa kriterier. Det finns också en oro över att REDD kan komma att innebä- ra negativa konsekvenser när det gäller skydd av mänskliga rättigheter. Detta på grund av att ett ökat värde på land kan skapa incitament för regeringar och kom- mersiella intressen i u-länder att förneka lokal- och ursprungsbefolkningars rättig- heter. Om institutioner inte byggs upp finns en risk att nya finansiella flöden kan skapa nya konflikter och ge ökade möjligheter för korruption i de länder där detta redan är ett stort problem. På grund av detta finns det anledning att också länka REDD till internationella överenskommelser som handlar om att skydda och respektera mänskliga rättigheter.
Ett problem i utformningen av en REDD-mekanism som endast bygger på att sätta ett pris på koldioxid är att de områden som är mest intressanta kommer att vara de områden med lägst alternativkostnad av marken eftersom fokus kommer att vara att minska koldioxidutsläppen till lägsta möjliga kostnad. Dessa områden behöver nödvändigtvis inte överensstämma med de områden som är särskilt viktiga för att exempelvis bevara biologisk mångfald.6
Det är här viktigt att poängtera att frågan om huruvida hänsyn ska tas till synergief- fekterna inte endast handlar om moraliska hänsyn eller hänsyn till andra internatio- nella konventioner. Tidigare erfarenheter av olika biståndsprojekt för att bevara skog har visat att det har stor betydelse för projektens hållbarhetseffekt huruvida lokalbefolkningen direkt gynnas av, och känner sig delaktiga i projekten, eller inte.7 För de lokala aktörerna kan de positiva synergieffekterna av att bedriva ett hållbart skogsbruk vara viktigare än den direkta kompensationen för skogens möj- ligheter att lagra kol. Detta innebär att projekt som bidrar med positiva synergief- fekter, både i form av officiellt erkänd nyttjanderätt av skogsresurserna men också ekosystemtjänster som skydd av viktiga avrinningsområden, har större potential till att verkligen ändra de lokala aktörernas beteenden än projekt som endast tar hänsyn till skogens kollagringsförmåga. Att aktivt involvera lokalbefolkningen har också visat sig vara effektivt för att komma tillrätta med illegal avverkning, eftersom det annars kräver enorma offentliga resurser i form av bevakning för att kunna stoppa illegala aktiviteter (och de offentliga institutionerna är inte sällan inblandade i des- sa aktiviteter). Om de lokala aktörerna får tillförlitliga brukanderättigheter till mar- ken och har tydliga incitament för att driva ett hållbart skogsbruk kommer de också verka för att bevaka att ingen illegal avverkning sker i området.
I de internationella förhandlingarna förs diskussioner om hur man kan skapa en balans i att å ena sidan inte göra en REDD mekanism alltför komplicerad, med risken att den i så fall inte kommer att implementeras alls, och å andra sidan hur man kan beakta de positiva synergieffekterna eftersom dessa också är viktiga för att kunna garantera effektiviteten och varaktigheten av REDD.
6 Ebeling och Yasue (2008) konstaterar i en studie att områden som är särskilt värdefulla för att bevara
biologisk mångfald i regel inte sammanfaller med de områden som har hög inkomst-potential från REDD-aktiviteter som syftar endast till markens förmåga att binda kol. Exempelvis visar studien att länder i torra områden, som tenderar att ha relativt kolfattig skog, förmodligen inte kommer kunna dra nytta av en REDD-mekanism, trots att deras skog kan ha ett betydande värde i form av bevarande av biologisk mångfald. På liknande sätt visar studien att länder med de största utvecklingsbehoven inte är
e länder som kommer att kunna dra nytta av REDD. d
7
Exempel på detta kan hittas både i litteraturen om ”protected areas” och ”community based owner- ship”. Se exempelvis Campbell m.fl. 2008 och Ribot 2008. I Brasilien har man funnit bevis på att i natur- reservat där lokalbefolkningen tillåts bo kvar hindras avskogning och skogsbränder i större utsträckning än i obefolkade naturreservat (se Nepstad m.fl. 2006).