7. Slutsats
7.1 Vilka effekter kan skönjas av regeringens åtgärder för ökad medling och
Denna uppsats har utvärderat den svenska ordningen med särskild medling i förhållande till en konflikts beståndsdelar och medlingens möjligheter. Den har även utrett effekter-na de lagändringar som infördes 2011 och som syftade till att öka användandet av för-likning och särskild medling.
Under de kommande rubrikerna, huvudrubrikerna har samma benämning som de frågor som jag ställde inledningsvis, kommer jag att redogöra för de slutsatser som jag genom mitt arbete nått.
7.1 Vilka effekter kan skönjas av regeringens åtgärder för ökad medling och förlikningsanvändning. De åtgärder som främst åsyftas är: införandet av lag (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga tvister och tingsrättens stärkta skyldighet att verka för en samförståndslösning i 42:17 RB (SFS 2011:861).
Rättens skyldighet att verka för förlikning har stärkts. Förlikningsprocenten är fortfa-rande hög men särskild medling används mycket sällan. Medlingslagen har inte haft nå-gon större inverkan på användandet av medling. Sammantaget ger resultatet av under-sökningarna att ansträngningarna för att öka medlingsanvändningen inte har gett någon avsevärd effekt.
7.1.1 Vilka kan anledningarna vara till att just dessa effekter ses /uteblir?
Anledningarna till att effekterna har uteblivit är att de inte adresserar de tre största med-lingshämmande faktorerna; lagstiftningsmässiga hinder, kostnadsaspekter samt brist på kunskap och förankring i svensk rättskultur.
7.2 Vilka ytterligare åtgärder bör tas för att öka användandet av särskild medling?
Mot bakgrund av materialet kommer jag till slutsatsen att medling måste finnas att tillgå kostnadsfritt. Kvaliteten på medling måste säkerställas, för att skapa legitimitet och för-troende för förfarandet. Kunskapen om medling måste öka både bland jurister, närings-liv och privatpersoner för att bli ett reellt alternativ till ordinarie process. Om vi ser till
lagstiftningen finns det en del hinder i denna med. Särskild medling blir fortfarande ofta ett subsidiärt förfarande till domstolens förlikningsverksamhet. Det behöver bli mer na-turligt att föra medling på tal under hela domstolsprocessen men särskilt under den muntliga förberedelsen. Eftersom de fördelar som kan nås med medling blir större desto tidigare i processen som medlingen inleds.
7.3 Utifrån resultaten, är införandet av rättsmedling en lämplig väg framåt för Sverige?
Att lagstiftningen i RB 42:6 p. 5 ger utrymme för att hålla breda samtal med parterna under förberedelsen skulle kunna ses som en öppning att rättsmedla redan i nuvarande lagstiftning. Dock skulle förfarandet bli tydligare, mer ändamålsenligt och rättssäkert genom att utforma en lagstiftning gällande rättsmedling.
För att öka användningen av medling och nå alla dess fördelar anser jag, mot bakgrund av mina resultat, att en ny ordning måste till. Förfarandet med domstolens möjligheter att hänvisa tvister till särskild medling används alltför sällan och förfarandet ses som underordnat domstolens förlikningsverksamhet. Domstolens förlikningsverksamhet är framgångsrik varför det är viktigt att den förblir ett lika kraftfullt verktyg i fortsättning-en. Dock kan rättsmedling avlasta domstolarna, spara tid för parterna samt ge mer håll-bara och ändamålsenliga lösningar på parternas tvister. Rättsmedling bör ses som ett komplement till den ordinarie förlikningsverksamheten. För att förankra medlingen i svensk rättskultur och öka användandet av förfarandet förespråkar jag att rättsmedling borde införas.
7.3.1 Överväganden angående rättsmedling
För att ordningen med rättsmedling ska nå sin fulla potential anser jag att följande över-väganden måste göras:
Mitt förslag är att göra ett inledande medlingssamtal ett obligatoriskt steg i förberedel-sen i dispositiva tvistemål. Eftersom medling är sparsamt använt i Sverige idag och inte ses som en fullt naturlig del i vår rättskultur skulle en ordning i vilket medling kom på tal i tvistemålsprocessen göra medling till en mer naturlig del som en alternativ konflikt-lösningsmetod. Samtalet skulle fungera som en information om vad medling är och
klargöra parternas inställning till förfarandet. Detta är en möjlighet som i stort sett redan finns inom ramen för RB 42:6, men det skulle finnas stora fördelar att lagstadga om en sådan ordning. Det skulle bidra till större klarhet och göra det naturligt att föra medling på tal.
En annan fördel med att väcka frågan om medling tidigt är att ju tidigare i processen medling kommer in desto större kan de processekonomiska fördelarna bli. Parterna be-höver inte presentera någon bevisning, konflikten har heller inte hunnit eskalera och parterna är inte lika låsta vid sina positioner.
Erik Ficks uttalar att en av anledningarna till att medling inte används i Sverige är att domare, parter och ombud inte vet vad som kan förväntas av förfarandet.127 Jag håller med honom och anser att avsaknaden av lagstiftning är den största anledningen till att medling inte används i större utsträckning. Rättsmedling skulle kunna ge en möjlighet att lagstiftningsmässigt tydliggöra i vilken omfattning domstolen i huvudförhandling ska verka för en förlikning och vilka överväganden som kan göras i denna verksamhet, samt hur domaren kan agera. Exempelvis kan man uttrycka att om rättsmedling gjorts och misslyckats ska inte tid läggas på förlikning om det inte framkommer att det finns goda skäl för det. Det kan också begränsa vilken tid och vilka överväganden som ska göras om rättsmedling genomförts. En annan sak kan vara att man klargör i vilket mån enskilda samtal kan äga rum mellan parterna. I Norge har man förbjudit enskilda samtal i domstolsförhandlingarna. Kanske behöver man inte gå lika långt vid ett införande av rättsmedling i Sverige, men i vart fall bör tydliggöras att enskilda samtal ska ske med försiktighet.
Den medlare som handhar målet bör vara skyldig att informera parterna om medlingen och hur den kommer att gå till, om kostnaderna för förfarandet, att det är frivilligt, att de när som helst kan avbryta förfarandet och gå vidare till en ordinarie domstolsförhand-ling.
Vidare anser jag att det tydligare ska framgå i lagtexten i RB 42:17 att rättsmedling ska övervägas under hela processen. Även om en part inte har velat delta i rättsmedling efter
127 Ficks SvJT s. 499- 524.
den föreslagna inledande medlingsmötet ska domstolen ändå, om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i målet, överväga om medling skulle vara en lämpligare tvistelösningsmetod. Samtidigt finns det inget som jag ser som hindrar domaren från att när som informera eller påminna parterna om möjligheten till medling. Vad det gäller regler för själva förfarandet tycker jag att utgångspunkt kan tas i de privata medlings-reglerna.
7.3.2 Vilka bör medla?
Fördelar kan ses med en ordning där domare kan fungera som medlare. Domare är kun-niga om lagen, har en viss auktoritet gentemot parterna vilket kan öka samarbetsviljan, kan sia om utgång samt väga parternas argument och upplysa om dess styrka eller svag-het. Det är även lämpligt att en domare medlar då det finns, och bör finnas, en naturlig koppling mellan domstol och tvistlösning.
Mitt förslag bygger på att det, för att medlingen ska få ett genomslag och vara en möj-lighet som parterna på allvar överväger, krävs att förfarandet bygger på frivilmöj-lighet och kvalitet. Därför anser jag att det vid varje domstol bör finnas domare med speciell kom-petens och fallenhet för medling. Dessa skulle kunna åta sig att medla mellan parterna och även ha ansvar för de inledande medlingssamtalen ifall parterna inte har egna öns-kemål om medlare. Genom min intervju med Nicklas Söderberg fick jag en inblick i hur väl ett sådant förfarande kan fungera. En kompetent och inom juridiken kunnig domare kan spara mycket tid åt domstolen genom medling. Ifall det är en domare vid tingsrätten som medlar i målet ska denne tydliggöra för parterna att om medlingen inte lyckas kommer denne inte att ha någonting mer med målets handläggning att göra. Den höga andel medlingar som statistiken visar lyckas gör att jag ser risken för att det skulle upp-stå brist på domare vilka kan döma i mål som liten.
Det bör dock stå parterna fritt att utse vilken medlare som helst från domstolsverkets lista. Listan bör förändras på så vis att en ackreditering krävs för att komma med på denna lista. Om parterna önskar en annan medlare, bör de i så fall förmås motivera var-för. Ett exempel på en situation där en icke ackrediterad medlare skulle vara mer ända-målsenlig som medlare är då en tvist rör ett område som är särskilt komplicerat och
par-terna anser att viss sakkunskap krävs av medlaren för att tvisten ska kunna lösas på bästa sätt.
7.3.3 Kostnadsaspekter
Rättsmedling som erbjuds i domstolens regi bör vara kostnadsfri för parterna. Vi har i denna uppsats sett att en av de största anledningarna till att särskild medling används så sällan är just för att parterna får bära kostnaden för den. Det finns ekonomiska incita-ment för domstolen att bära kostnaderna för medlingen eftersom den höga frekvensen av lyckade medlingar skulle avlasta domstolarna och därigenom vara ekonomiskt för-svarbar.
Frågan blir mer komplicerad angående huruvida externa medlare ska bekostas. Den ordning som är rådande i Norge är att dessa inte bekostas. Jag anser att det finns viss problematik kring statens konkurrens med privat medling. Den statliga konkurrensen riskerar att hämma utvecklingen av medling i privat regi. Dock kan främjandet av med-ling som förfarande samt koppmed-lingen av medmed-ling till domstol fungera statushöjande för branschen överlag. Det finns även möjligheten att utvecklingen också leder till en högre specialiseringsgrad bland de privata medlarna. Sammantaget tycker jag att fördelarna med rättsmedling väger tyngre.
En risk finns att denna ordning kan fördröja processerna i viss mån om medlingsför-handlingarna pågår under en tid för att sedan misslyckas. Dock anser jag att resultaten i denna uppsats visar att denna ordning överlag skulle minska belastningen på domstolar-na och därigenom förkorta handläggningstiderdomstolar-na hos domstolardomstolar-na. En andomstolar-nan sak är att medlingsförhandlingarna kommer ha hjälpt parterna att förstå och tydliggöra sina ståndpunkter, vilket bör leda till att själva huvudförhandlingen blir mer effektiv.
7.3.4 Kunskap och kultur
I och med att medlarna tvingas bli ackrediterade och medling blir ett naturligt steg i en domstolsprocess för dispositiva tvistemål anser jag att medling kommer få mer upp-märksamhet. Om detta sker krävs att medling få mer utrymme på juristprogrammet, bland utbildning av advokater och domare då de kommer att bli tvungna att lära sig mer
om medling och förhandling. I takt med att medling får en större roll i rättssystemet kommer tillgången på medlare inom alla affärs – och kunskapsområden att öka.
7.4 Avslutande reflektion
7.4.1 Access to justice
Slutligen skulle jag vilja sätta in frågan om rättsmedling i ett något större perspektiv.
Nämligen det om medborgares rätt till en ändamålsenlig rättskipning, access to justice.128 Begreppet brukar traditionellt definieras att omfatta de åtgärder som öppnar upp rättssystemet och gör det mer tillgängligt för de mest socialt utsatta grupperna i samhället. Jag anser att begreppet även innefattar en medborgares rätt till den mest ändamålsenliga tvistlösningen. Möjligheten att få sin rättstvist behandlad i ett ordinarie domstolsförfarande är självklar och mycket tillgänglig i Sverige. Dock anser jag att Sve-rige borde erbjuda sina medborgare mer än så. Om rättsmedling skulle bli verklighet skulle tvistande parter få ytterligare ett verktyg att använda sig av vid lösningen av sina tvister. Vidare skulle medlingsförfarandet kunna göra att en part som är i ekonomiskt underläge vågade försöka få sin rätt tillgodosedd genom medling där parterna kommer överens om att bära sina egna kostnader. Att inte erbjuda ett förfarande som visat sig vara så framgångsrikt är att beröva medborgarna ändamålsenlig tvistlösning. Jag har ovan beskrivit varför jag ser rättsmedling som den lämpligaste åtgärden för att öka och stärka medlingens attraktionskraft.
128 För en spännande diskussion se Lindblom SvJT 2002 s. 531.