Efterfrågan och utbud efter

Då inget nytt bindande åtagande undertecknades i Köpenhamn så har en del osä- kerhet spridits på marknaden för CDM. Nyregistreringen av CDM-projekt har sjunkit då framtida värde i dag är osäkert (IGES 2010). Bristen på ett globalt avtal betyder dock inte att det inte kommer att finnas en handel med krediter. Istället kan en marknad för utsläppskrediter som bygger på bilaterala avtal och åtaganden utan- för UNFCCC-processen växa fram efter 2012.

EU har säkerställt åtminstone en del av marknaden för framtida projektmekanismer genom att: (i) godkänna alla krediter genererade efter 2013 i projekt godkända före 2013; (ii) godkänna krediter från projektmekanismer för projekt utvecklade efter

2013 från de minst utvecklade u-länderna samt (iii) öppna upp för möjligheten att sluta bilaterala avtal med länder om krediter som kan godkännas inom EU och driva på för att sluta avtal om sektorsmekanismer.

EU ETS kommer troligtvis långsiktigt att vara det system som driver hur mycket CERs som kommer ut på marknaden av det faktum att systemet representerar den högsta prisnivån ger det möjligheter till vinst som finns i systemen. EU ETS kom- mer, oavsett klimatavtal, att fortsätta med ett första mål om reduktion med 20 % till 2020 och med en möjlighet att öka ambitionen till – 30 %. EU KOM:s analys av den förväntade medelprisnivån (marginalkostnaden inom systemet) medräknat den finansiella krisen och nyligen fattade beslut ligger på 16 euro år 2020 vid dagens ambitionsnivå (– 20 %). Vid en ambitionshöjning till – 30 % så ökar priset i deras bedömningar till mellan 25 och30 euro/CO2e beroende på vilka begränsningar av användningen av utsläppskrediter man beslutar om (EU KOM 2010).

Med dagens beslut (– 20 %) får det sammanlagt användas 1,6 Gton utsläppskredi- ter ackumulerat fram till 2020 inom handelssystemet och ca 0,7 Gton CO2e inom icke-handlande sektorn, d.v.s. totalt ett utrymme på 2,5 Gton CO2e till 2020. Med en ambitionshöjning till – 30 % och samma princip för begränsning av använd- ningen av flexibla mekanismer, d.v.s. hälften av ansträngningen, så kan man an- vända 2,64 Gton CO2e inom handelssystemet och ca 1,1 Gton CO2e i icke- handlande sektorn, d.v.s. ett totalt utrymme på 3,75 Gton CO2e till 2020.

7.1.2.1 DISKONTERING OCH UTESTÄNGNING AV VISSA KREDITER

Den nya EU KOM diskuterar i sin analys av en uppskalning till – 30 % att diskon- tera eller utestänga krediter från vissa sektorer i vissa länder. Skälen som nämns är bl.a. att minska den snedvridning av konkurrensen som ett stort flöde av krediter till t.ex. Kina ger gentemot EU:s industri. EU KOM nämner bl.a. järn- och stålin- dustri. Ett annat skäl är att reducera det producentöverskott som uppstår i u-länder när man reducerar t.ex. industrigaser till en kostnad om 1till 2 USD/ton CO2 och kan sälja krediterna till EU för 8 till 10 euro/ton CO2.

I och med att EU är den prisledande marknaden för krediter skulle en generell dis- kontering troligtvis få konsekvensen att antalet projekt minskar på längre sikt då den ekonomiska drivkraften, som utgörs av skillnaden mellan kostnaderna för åt- gärder i u-länder och försäljningspriserna som kan fås inom handelssystemet, minskar. Speciellt vid en bibehållen ambitionsnivå om – 20 % där EU KOM:s prognostiserade medelpris på 16 euro/utsläppsrätt redan är lågt, givet att projektut- vecklaren måste ha en riskpremie också. Utestängning av vissa projekttyper skulle inte få denna konsekvens.

7.1.2.2 ÖPPNA UPP EGET EU-SPÅR FÖR FLER KREDITER?

konkurrenssnedvridning och sedan öppna upp eget ”spår” utanför UNFCCC- processen för krediter som kan godkännas inom EU.

Detta kan, ifall man hittar intresserade u-landspartners, vara ett bra första steg till sektorsmekanismer mer allmänt. Det är dock viktigt att detta sker i samklang med utvecklingen inom UNFCCC så att man inte stänger ute framtida koppling till ett avtal. Det är även bra om man kan bygga allianser redan för vilken typ och hur de ska krediteras med andra eventuella marknader, t.ex. Japan och USA så att man kan länka olika system för krediter till olika handelssystem i framtiden.

7.1.2.3 EN FRAGMENTERAD FRAMTIDA UTSLÄPPSRÄTTSMARKNAD ?

Även USA, Australien, Japan, Nya Zeeland och Korea kan bli en framtida marknad för krediter, där framförallt stora volymer kan förväntas i USA ifall man lyckas lansera en övergripande klimatpolicy baserad på ett handelssystem (och inte på strikt reglering av enskilda utsläppskällor).

Marknaden för utsläppskrediter kan bli osammanhängande när den bygger på bila- terala avtal. De olika handelssystem som är på gång i bl.a. Sydkorea, Japan, USA, Nya Zeeland och Australien kommer troligtvis att acceptera, i olika grad, att aktö- rer använder utsläppskrediter eller andra typer av krediter för att uppfylla sina för- pliktelser inom respektive system. Vissa (t.ex. USA) kan komma att använda dis- kontering av utsläppskrediter vilket även föreslagits i EU KOM:s meddelande som ett alternativ vid uppskalning till 30 % reduktion (EU KOM 2010). Vissa preferen- ser för speciella typer av krediter kan också finnas i de olika systemen, t.ex. verkar USA och Australien mer intresserade av krediter som REDD+ än, t.ex. EU. I de flesta fall verkar det som att EU:s handelssystem kommer att ha de högsta priserna och därför vara den drivande marknaden. Så även om de framväxande handelsy- stemen inte är direkt länkade så kommer de via handeln med utsläppskrediter vara indirekt länkade.

7.1.2.4 HUR MYCKET SKULLE SEKTORSANSATSER KUNNA BIDRA MED?

Ett av de främsta skälen till sektorsansatser är att öka utbudet av utsläppskrediter. Hur mycket handelsbaserade sektorsansatser skulle kunna bidra med skiljer sig åt. SNV 2009 identifierade den tekniska/ekonomiska potentialen från litteraturen till betydligt högre nivåer:

• Inom industrisektorer ger olika uppskattningar för den totala potentialen upp till 3 Gton CO2e för en samhällsekonomisk kostnad under 100 USD/ton CO2. Denna potential gäller för de 6 stora utvecklingsländerna och 4 stora industrisektorerna. Cirka hälften av denna potential kan nås till en negativ eller mycket låg kostnad (s.k. no-regret).

Det sannolika och praktiskt genomförbara utbudet av krediter från sektorsansatser lär vara betydligt lägre fram till 2020 givet utgången i Köpenhamn och det relativa svala mottagandet sektorsansatser från de länder som skulle kunna bidra med de

största flödena (Kina och Indien). Prognoser på vad sektorsansatser praktisk skulle kunna bidra med varierar kraftigt. IEA trodde 2009 (Baron et al 2009) att sektors- ansatser skulle kunna bidra med 1 Gton/år till 2020 medan t.ex. Point Carbon (2009) trodde att högst 0,2 Gton CO2e/år skulle kunna genereras av sektorsansatser till 2020.

7.2

Förutsättningar för handelssystem

i u-länder

För att u-länder ska kunna delta i och utnyttja den framväxande utsläppsrättsmark- naden för att finansiera sina utsläppsreduktioner så krävs att värdlandet kan veri- fiera utsläppsreduktioner med hög integritet för köparen (internationella samfundet eller i framtiden kanske ett enskilt land i en bilateral överenskommelse). Med pro- jektbaserade mekanismer ligger ansvaret på den enskilda projektutvecklaren att, med hjälp av godkända metodologier, visa för CDM styrelsen att projektet uppfyl- ler alla de krav på additionalitet, rapportering och verifiering som ställs. Kraven på kapacitet i värdlandet ligger främst i att godkänna olika projekt. Projektägaren är ansvarig för rapportering och att verifiering sker.

Med en sektorsbaserad mekanism är det annorlunda jämfört med projektbaserade ansatser då staten måste ta ansvar för att sektorsmålen nås, rapporteras och verifie- ras. Med sektorsansatser ställs således betydligt högre krav på att staten har institu- tionell kapacitet för att samla in och bearbeta statistik för att kunna mäta, rapporte- ra och även tillåta att statistiken får verifieras av en oberoende part.

De flesta u-länder, och framförallt de snabbt växande u-länderna, har ett behov av att kontrollera och följa upp program och åtgärder för flera utsläppsrelevanta sekto- rer. Framförallt vad som händer inom industri- och energisektorerna är viktigt. Behovet att mäta och rapportera utsläpp av växthusgaser har inte varit motiverat om man inte har en klimatpolicy. Flertalet stora u-länder har en starkt federal be- slutsstruktur med ansvar för implementeringen av program och policyer decentrali- serad ut på delstats- eller lokal nivå. T.ex. portionerar Indien ut ansvaret för att implementera sina beslutade energieffektiviserings-, och även planerade, förnybar- hetskvoter på delstatsnivå (Fujimoara och Egenhofer 2010). Erfarenheterna visar att i ett starkt federalt system är det inte självklart att varje region/provins väljer samma rapporteringsformat eller struktur för att följa upp sina mål, d.v.s. att senare aggregera statistik centralt kan visa sig svårt (t.ex. Kina, Indien och Brasilien). För att delta fullt ut i en internationell utsläppsrättsmarknad krävs också att en oberoende part ska kunna granska och verifiera utsläppsreduktioner. För de pro- jektbaserade mekanismerna (CDM) har CDM-styrelsen ansvar att granska enskilda projekt. Att vid sektorsmekanismer flytta upp ansvaret skulle ge CDM-styrelsen, eller motsvarade institution, rätten att granska staten. Verifieringen och att den

Hittills har vissa u-länder varit öppna för principen att åtgärder som är finansierade med internationella medel ska kunna verifieras av en oberoende institution.