Elsektorns särart med prissättning och reglering

Elsektorn är annorlunda jämfört med industrisektorn då pålitlig och billig eltillför- sel i flertalet länder ses som en del i den grundläggande infrastrukturen och med stor strategisk samhällsnytta, både ur industriutvecklings- och ur

energisäkerhetspolitisk synpunkt. Elmarknaden är dessutom övervägande nationell och ofta inte konkurrensutsatt. Allt detta gör att elsektorn oftast regleras starkt av

och/eller ägs av staten. Priset för el är oftast reglerat under det pris som en fri marknad hade kunnat ge (marginalkostnaden) och kan dessutom vara satt på olika nivåer för t.ex. viktiga industrier och hushåll. I u-länder är det t.ex. vanligt att sub- ventionera elkonsumtion under en viss nivå (s.k. ”life-line tariffs”) och att låta industrier, som bedöms viktiga för landets utveckling och som ingår i landets indu- stripolitik, köpa el på långa kontrakt till priser som klart understiger marknads- priset.

En viktig del i åtgärdsstrategier brukar vara att föreslå en anpassning och korriger- ing av priset för el till marknadsprissättning för att skapa bättre incitament till ny- investeringar i produktionsledet, men även till energieffektivisering hos konsumen- ten.

Kvantitativa uppskattningar om subventioner till alla fossila bränslen (gas, olja, kol) pekar på att dessa i dag uppgår från 300 till över 500 miljarder USD/år (IEA 2006, IEA 2010). Den största delen av de stora beloppen av subventioner kommer från underprissatt naturgas i Ryssland och Iran, samt subventioner till drivmedel i de flesta u-länder. Fossilbaserad elproduktion subventioneras indirekt bl.a. via billigare råvaror såsom naturgas, olja och kol. Subventionerna kan dock ske i flera led (t.ex. brytning av kol, transport av kol eller prissättning) och är oftast svåra att mäta. Det andra och vanligaste sättet att subventionera konsumtionen av el är genom att reglera priserna. Det vanligaste sättet att mäta subventioner är att jämfö- ra priset som konsumenten faktiskt betalar med priset som hade uppstått på en fri marknad med marginalkostnadsprissättning. Med denna definition av subventioner så slutar Sverige att subventionera elanvändningen 1996 med avregleringen av elmarknaden. Att inte prissätta externaliteter såsom luftföroreningar, klimatpåver- kan m.m. brukar inte räknas som en subvention i dessa sammanhang.

Subventioner i form av reglerad prissättning fasas alltmer ut inom OECD. Av mil- jö- och energisäkerhetsskäl används riktade subventioner inom OECD för att stödja förnybar el, t.ex. inmatningstariffer, kvotsystem och miljöstöd.

I många snabbt växande u-länder som Kina och Indien har man fortfarande kvar kontrollen över prissättningen på elmarknaden, men priset anpassas dock alltmer efter vad marknaden skulle kunna ge. Utfasningen av för låga priser på el motive- ras bl.a. av ett stort behov att ge incitament till privatkapital för att bygga upp pro- duktionskapacitet. Sydafrika, Mexiko, Brasilien, Kina och även Indien har dock reglerade elpriser med varierande grad av subventioner till konsumtion inom hus- håll, landsbygd eller industri. Flertalet av dessa snabbväxande u-länder introdu- cerar i allt större grad även riktade subventioner mot förnybar el som t.ex. inmat- ningstariffer (t.ex. Kina för vindkraft) eller kvoter för förnybar el (på förslag i Indien).

6.6.3 Reduktionspotential på kort och lång sikt

Åtgärdspotentialerna inom elsektorn består i att energieffektivisera produktionen och distributionen av el samt att öka andelen CO2-fri eller CO2-snål (t.ex. byta från kol till naturgas) el i produktionsmixen. En av de normalt sett billigaste åtgärderna för att minska CO2-utsläpp från elsektorn är dock att effektivisera användningen av el.

Den sammanlagda potentialen till utsläppsreduktion är stor för elsektorn. Med en stor potential till en kostnad som understiger 100 USD/ton CO2. Höhne et al (2008) anger åtgärdspotentialen för elsektorn i de sex snabbväxande u-länderna i Figur 2 (Kina, Indien, Mexiko, Brasilien, Sydkorea och Sydafrika) till mellan 0,34 Gton ”no-regret” och upp till 2,5 Gton CO2e under en kostnad på ca 100 USD/ton CO2. McKinsey anger en högre potential och som jämförelse anger McKinsey (2009c) enbart Kinas åtgärdspotential i elsektorn till 2,8 Gton CO2 till 2030 jämfört med de 1,3 Gton för Kina som anges i Figur 4 ovan baserat på Höhne et al (2008). Förutom rena potentialstudier, likt Höhnes som visar hur mycket som är tekniskt möjligt att reducera, finns det ett antal utvecklade förslag och tankar kring hur en sektorskre- ditering inom elsektorn skulle kunna se ut.

Wathanyu et al (2008) gör en studie där man använder CDM-metodologier som grund för att sätta baselines för 7 stora u-länder och räknar ut att man då skulle kunna generera ca 0,41 till 0,45 Gton/CO2-reduktion per år mellan 2012 och 2020. Huvuddelen av reduktionerna sker i Kina.

IEA (2009) har också gjort en studie i hur sektorskreditering skulle kunna fungera inom elsektorn och resonerar mycket kring hur man skapar incitament till privata investerar med ett sektorsövergripande icke-bindande reduktionsmål (s.k. no-lose target), se även SNV (2009). IEA utgår till stor del från rent ekonomiska incita- ment (krediter) och visar på nödvändigheten att hantera situationen ifall sektorn som helhet missar målet men enskilda företag inte gör det. New Energy Finan- ce/Bloomberg tar även de upp denna fråga och man anser att en sektorsmekanism kan utformas så att den passar relativt väl in i ländernas inhemska politik. New Energy Finance/Bloomberg föreslår att värdlandet agerar ”kreditbuffert” och ger sedan incitament ner till enskilda aktörer på det sätt som passar in i landets över- gripande policyarkitektur (Bloomberg/NEF 2010). Detta skulle vidga möjligheter- na till att även kunna kreditera andra typer av styrmedelseffekter t.ex. resultat av inmatningstariffer, subventioner, kvotplikter och regleringar men även rena eko- nomiska såsom skatter och handelssystem.