Riktmärken

7.3.1.1 EU

EU kommer att ha utvecklat ca 55 till 60 riktmärken för europeiska industrier för att användas inom EU ETS. Detta är en öppen och transparent process med rikt- märken som är lätta att kommunicera och borde kunna ligga till grund för

internationella jämförelser, även om det kan det se olika ut för vissa industrisekto- rer i Asien och USA.

Riktmärken är också vanligt inom industri men det är olika krav på riktmärken om de används internt av företag eller om de ska användas externt av myndigheter och vid förhandlingar. Industrins interna riktmärken är oftast konfidentiella och väldigt specifika för att användas till att jämföra och förbättra produktiviteten, inte minska utsläpp specifikt (CEPS 2010).

Riktmärken som utvecklas av EU och andra offentliga aktörer kan användas vid (i) sätta mål/krediteringslinjer, (ii) vid tullar m.m. och (iii) vid åtgärdsstudier.

Det är inte enbart EU som tagit fram riktmärken på senare tid man EU:s process kommer nog när den är klar att vara den mest kompletta och transparenta. Asia Pacific Partnership (APP) har liknande riktmärkesmetoder och andra som jobbar med riktmärken är IEA inom framförallt energi.

7.3.1.2 INDUSTRIINITIATIV

Med sektorsansatser bör industrin förlita sig mer på hur värdlandet väljer att im- plementera sina interna policyer för att se vilka incitament man får till utsläppsre- duktioner. I utvecklandet av själva konceptet med sektorsansatser kan industrin dock engageras på andra sätt. Fujiwara (2010) föreslår att industrin engageras i konsultativa grupper vars främsta uppgift är att bistå med expertis till förhandlare och länder samt att sprida kunskap och engagemang inom de egna leden. Industrins roll hittills har mest varit att skaffa fram data och utveckla protokoll för att mäta och redovisa utsläpp av växthusgaser. Flertalet av dessa industriinitiativ till att bl.a. få fram riktmärken redovisas nedan.

7.3.1.2.1

Papper och massa

En sammanhållen statistik är svår att få till på anläggningsnivå då det sällan finns två lika pappers- och massaanläggningar avseende produktion och råvaror. Detta faktum avspeglas också i statistiken där det finns bra statistik på energianvändning och produktion (se IEA 2006) men mer begränsad kvantitativ data rörande CO2- utsläpp. Olika allokeringsmetoder för t.ex. biomassa (svartlut) och för kraft-

värmeproduktion, två ofta använda tekniker inom pappers- och massaindustrin, gör det svårt att hämta in data från energisidan och sedan beräkna CO2-utsläpp med någon relevant internationell rättvisa. Paprican och flertalet andra konsultföretag har arbetat fram metoder för riktmärken vilket är vanligt att använda sig av inom industrin.

CEPI, den europeiska pappers- och massaorganisationen, är ansluten till WRI:s globala rapporteringsinitiativ (GRI) där man försöker utveckla rapporteringsproto- koll. Pappers- och massaindustrin har inte uttalat sig specifikt om sektorsansatser.

7.3.1.2.2

Stål

Worldsteel har ett protokoll, som lanserades i februari 2010, för att rapportera ut- släpp av CO2 från ståltillverkning. Worldsteel (tidigare IISI) representerar 85 % av världens stålproduktion och inkluderar bl.a. 19 av de 20 största ståltillverkarna i världen (worldsteel 2010) och är således ganska välrepresenterat även i Indien och Kina. Worldsteels protokoll är uppdelat i 16 olika produktgrupper av stål och man har tidigare förordat transnationella intensitetsbaserade sektorsansatser (Japans förslag).

7.3.1.2.3

Cement

Cementtillverkning är relativt enkel och har en relativt väldefinierad produkt vilket gör den lämpligt för att utveckla riktmärken och indikatorer. Cementindustrin har inom ramen för “World Business Council for Sustainable Development”

(WBCSD) tagit initiativet till Cement Sustainability Initiative (CSI)

(www.wbcsdcement.org/). Detta projekt omfattar i dag 23 stora tillverkare med produktion i över 100 länder som omfattar 40 % av världsproduktionen. I decem- ber välkomnades de första 3 kinesiska producenterna i CSI. CSI utvecklar dels en ”roadmap” för att identifiera CO2-snåla utvecklingsvägar på lång sikt, men fram- förallt så driver man projektet ”getting the numbers right” där man samlar informa- tion och bygga indikatorer för att mäta CO2-utsläpp från cementtillverkning på anläggningsnivå. I dag omfattar GNI-databasen endast 31 % av den totala produk- tionen. Sammantaget verkar det inte särskilt svårt att kunna mäta och rapportera utsläpp inom cementindustrin.

7.3.1.2.4

Aluminium

IAI representerar 70 % av den globala primärproduktionen och har som mål 80 % reduktion av PFC och 10 % effektivisering för IAI medlemmar mellan 1990 och 2010. IAI utvecklar standardiserade mät och rapporterings metoder för växthusga- ser, se www.world-aluminium.org/statistics . IAI stödjer i stort sett EU:s linje med sektorskreditering och påstår att medlemmarna kan presentera riktmärken baserade på IAI-data. PVC-utsläpp från icke-medlemmar, framförallt i Kina, växer inom aluminiumindustrin. En högprioriterad fråga för IAI är att öka antalet rapporter- ande medlemmar.

7.3.1.2.5

Raffinaderier

Riktmärkesstudier finns och används brett inom industrin men är sällan offentliga. Det är oklart om liknande studier finns och används i u-länder, säkerligen för län- der som Kina, Brasilien och Indien. Det finns inga kända egna initiativ på interna- tionell nivå för att offentliggöra siffror för internationella riktmärken.

8 Slutsatser

Konceptet med sektorsansatser fortsätter att utvecklas både inom UNFCCC- processen och av EU. För att driva frågan framåt har en hel del landsspecifika studier och förslag till pilotprogram eller kapacitetsuppbyggnad initierats, bl.a. av tyska miljöministeriet, Storbritannien och IEA. De flesta initiativ fokuserar på Kina.

8.1

Sektorsansatser och 2-gradersmålet?

Med Köpenhamnsackordet har flertalet u-länder lämnat in bud på vad man frivilligt kan åta sig för utsläppsreduktioner till 2020. Siffrorna i absoluta utsläppsreduktio- ner som verkligen kommer att uppnås med Köpenhamnsackordet är svåra att ut- värdera, men vår analys indikerar att buden i ackordet för de studerade icke-annex 1-länderna motsvarar att deras utsläpp avviker med ca 12 % från BAU samtidigt som annex 1-länderna reducerar med 9 till 21 % jämfört med 1990. Detta är en generellt betydligt lägre insats än vad som krävs för att nå 2-gradersmålet. För avancerade u-länder har buden i Köpenhamnsackordet samlat vad EU tidigare ansett borde vara dessa länders ”egna bidrag” utan möjlighet till kreditering. Sek- torsansatser borde alltså generellt fokusera på att kreditera utsläppsreduktioner

utöver vad som angivits i Köpenhamnsackordet av de aktuella länderna ifall vi ska

ha en möjlighet att nå 2-gradersmålet enligt EU:s bördefördelningsprincip. Det finns dock ett antal avancerade u-länder som angivit mer ambitiösa bud i Köpen- hamnsackordet där det skulle vara aktuellt att kreditera delar av vad de angivit i Köpenhamnsackordet.

Tiden för att implementera sektorsansatser anses dock av de flesta seriösa bedöma- re bli lång och sektorsansatsernas bidrag i form av genererade utsläppskrediter kommer troligtvis på längre sikt bortom Köpenhamnsackordets 2020-tidsram.

8.2

Hur implementerar vi sektorsansatser?

De flesta studier från året före Köpenhamnsmötet drog slutsatserna att sektorsan- satser måste var anpassade till värdländernas specifika behov, inhemska politik och tradition för att bli accepterade och implementeringsbara (CCAP 2009, 2010; IEA 2009; SNV 2009). Denna rapport stärker dessa slutsatser.

En sektorsansats kräver betydligt större engagemang från värdlandet än vad nuva- rande projektbaserade mekanismer gör. Sektorsansatser som genererar utsläppskre- diter innebär att en del av värdlandets klimatpolitik blir ansvarigt inför en obero- ende aktör (t.ex. UNFCCC) som får rätt att granska. Detta har hittills har varit en av de stora stötestenarna.