Elev och mor i år 7

E7 är lite tystlåten, och inte socialt stark. Han har utsatts för mobbning. Skolan fick ta itu med det och det är slut nu, säger han. Eleven har haft svårigheter med att tillgodogöra sig teoretiska kunskaper, hans IQ ligger i nedre kanten av genomsnittet. Han arbetar långsamt, har dålig uthållighet och tar inga egna initiativ. E7 har diagnosen koncentrationssvårigheter utan hyperaktivitet. På senare tid har eleven varit ganska mycket borta från skolan på grund av sjukdom, och det förekommer att han försvinner under skoltiden. Han har en kompis i klassen men det är ingen riktig bästis. E7 tillhör gula gruppen både i matematik och isländska. Han har fått specialundervisning periodvis under sin skolgång. Det har varit svårt att få honom att acceptera att han behöver stöd.

På nationella proven i årskurs fyra fick 95 procent av eleverna bättre resulat än han i matematik och 90 procent i isländska. I årskurs sju gjorde han enbart provet i isländska. Han gjorde inga framsteg mellan de två proven. E7 fick sitta i en liten grupp, en anpassad situation under proven.

På frågan om hur de nationella proven skiljer sig från andra prov svarade han att de var svårare. Men han tyckte ändå att det inte var svårt att göra provet i isländska. Han var nöjd med att få sitta i en liten grupp. Han säger sig inte ha någon provskräck och säger sig ha mått bra under provet. Grunden till att han inte gjorde provet i matematiken sade han vara ”att läraren tyckte att det skulle bli för svårt för honom” men han var inte nöjd med det beslutet och skulle ha velat göra det provet och tycker det är viktigt. Han säger sig inte veta vad han fick för betyg i det nationella provet och att eleverna inte pratade om det sinsemellan.

E7 har nästan inga åsikter om prov och säger sig inte veta varför man har prov, sedan svarar han ” de är för att prova barnen”. Han tycker att det spelar roll vad man får för betyg, och att det är bättre att få höga betyg ” för att då lyckas man bättre i livet och kommer in i gymnasiet ”.

E7 säger att han inte vet vilket ämne som är roligast i skolan, men så småningom kom han fram till att hushållskunskap (matlagning) och målning var roligast. På min fråga om han skulle vilja ha flera timmar i de ämnena svarar han ”det gör det samma”.

E7 säger att han mår bäst i skolan när hela klassen är tillsammans och skulle vilja få det stöd han behöver där. Han tycker inte om att gå till den gula gruppen: ”det är inte roligt att vara i en så liten grupp” säger han. Han tycker sig inte störas av de andra i den samlade klassen. Elevtalet i klassen tycker han är alldeles lagom. E7 säger sig själv vara starkast i isländska men han tycker trots det att den inte är något speciellt rolig, ” det är roligare i samhällskunskap då är hela klassen samlad”.

E7 säger att då och då mår han inte så bra i skolan och att han känner sig slapp, att han ofta får huvudvärk speciellt under rasterna eftersom det blir för högljutt inne (eleverna i sjuan behöver inte gå ut). När jag går närmare in på detta säger han sig inte heller må bra när han får svårigheter med att förstå det som försiggår under lektionerna.

Intervju med M7

M7 arbetar som assistent på ett dagis. Hon var väldigt positiv inför intervjun men under intervjun yttrade hon sig lite försiktigt och eftertänksamt. Hon hade inte bildat sig en klar uppfattning av olika sidor av nationella proven. Men hon försökte inte dölja sin osäkerhet, och svarade ärligt på mina frågor.

M7 säger att elevens starka sidor är de som förknippas med språk, att han är duktig i isländsk grammatik, engelska och danska, han lyssnar mycket till engelska, gillar datorarbete, med andra ord, talspråket tilltalar honom mest. Hon är mycket medveten om hans svårigheter och tror också att han i en viss mån är medveten om sina brister och att det visar sig i irritation inför att gå till den gula gruppen, vilket han inte tycker om. Å andra sidan är hon nöjd med skolans sätt att möta eleverna och uttalar sig så här:

Jag tycker att regnbågsprojektet är ett väldigt fint alternativ och jag tror att där får eleverna mycket bättre hjälp. Där arbetar man i takt med elevernas förmågor och jag anser att eleverna får undervisning vid behov.

På min fråga om skolan kanske kunde gjort mera för att tillfredsställa hennes barns behov, eftersom han inte verkade nöjd svarade hon: ”han är av naturen inåtvänd och håller sig inte framme och det är naturligtvis svårt när läraren har så många elever.” M7 menar också att det skulle kännas mycket bra om hennes barn fick fler timmar i

hushållskunskap eftersom han är så road av att laga mat och det samma gäller de estetiska ämnena.

När det gäller nationella proven så tycker M7 att de är OK, men att de ibland är för svåra. Provens syfte enligt hennes mening är att kontrollera elevernas kunskapsläge, men hon har inte tänkt på om proven syftade till att förbättra undervisningen. M7 upplevde inget stress i hemmet inför proven och hon kunde inte märka att E7 var speciellt bekymrad. På min fråga om han uppfattade att nationella proven skilde sig från övriga prov svarade hon: ”han kan ha funderat över det men han yttrade sig inte om det”. Men å andra sidan tycker mamman att skillnaden var avsevärd när det gäller de nationella proven i tian. Det har hon upplevd med ett äldre barn och det kändes mycket stressigt för det barnet. Det var mycket viktigt för honom att få godkänt, först och främst med hänsyn till hans självbild. M7 kunde däremot inte ta ställning till om proven påverkade undervisningen på högstadiet, det tyckte hon sig inte veta.

Betygens betydelse har M7 inte heller tänkt så mycket på, utan att det är viktigt att bli godkänd och hon säger vidare: ”Det vore kanske inte så dumt om man kunde bedöma eleverna annorlunda än med siffror, att få ett skriftligt omdöme vid sidan om siffrorna vore kanske bättre, man är så van vid att se siffror”. Om nationella provens resultat sade hon:

Jag anade att det skulle bli så som det blev, jag blev inte överraskad, det var inget bra resultat. Vi förklarade för honom (E7) att han hade ju gjort allt han kunde... han var inte glad, han visste själv att det inte var bra betyg och han blev deppig, det blev han.... Jag tycker inte det är rättvist att utsätta alla för samma prov. De starka eleverna gör proven utan några svårigheter men för de svaga eleverna som kanske inte lyckas så bra kan det få negativa konsekvenser.