Utgångspunkten i min undersökning är att belysa situationen som elever i svårigheter möter när de skall göra nationella prov. Avsikten är att genom litteratur och intervjuer beskriva de faktorer som påverkar dessa elevers skolgång. Förhoppningsvis kan jag med resultatet av mitt arbete dra ett lite strå till stacken i syfte att förbättra elevernas skolsituation. Jag kommer att diskutera ämnet utifrån mina frågeställningar. Dessutom diskuterar jag etiska aspekter och hur demokrati, rättvisa och kommunikation fungerar i skolan. Föräldrars och elevers upplevelser av proven diskuteras inte under en speciell rubrik eftersom de diskuteras successivt under diskussionens övriga avsnitt.
Nationella provens användning
Grundskolelagen (Glä’99) och myndigheters förordningar utgör ramen för skolverksamheten som förverkligas i grundskolans läroplaner. Nationella provens huvudsyfte är ”elevers stimulans och lärandestöd”. Pedagogerna i min undersökning anser proven först och främst vara ett mätinstrument för lärare och skolor för att kontrollera skolans kunskapsnivå och dess status i relation till andra skolor i syfte att förbättra undervisningen. Föräldrarna hade samma åsikter. Samtidigt framgår bland samtliga lärare att de inte tar så mycket hänsyn till resultaten som de borde göra eftersom de inte anser proven vara det enda mätinstrumentet. Enligt dem används resultaten inte tillräckligt för att förbättra undervisningen. Men resultaten ger en mycket noggrann information om vilka kunskaper och områden behöver förbättras. I min skola har ledningen använt dessa upplysningar som bland annat har resulterat i olika utvecklingsprojekt som skall förbättra elevernas läsförståelse. Eftersom jag bara intervjuade tre lärare är deras åsikter inte generaliserbara. Men om så vore fallet då tjänar proven inte som ”lärandestöd” och skolmyndigheter skulle verkligen behöva revidera syftet med proven.
Så länge nationella proven existerar tycker jag att man i skolorna bör ta del av det gigantiska arbete som man på Institutionen för bedömning har lagt ner i samband med rättningen av proven och dra lärdomar av detta för varje individ. Prov i någon form
kommer alltid att finnas och det är säkert rätt som skolchefen i min undersökning sade, att man inte kan förbise att det kommer alltid att finnas barn som får låga betyg i kärnämnen. Om proven har som avsikt att mäta skolornas kunskapsnivå tycker jag som läraren i min undersökning att de skall vara anonyma. Jag tycker dessutom att om proven skall kännas meningsfulla och utvecklande för varje individ bör man prova eleverna utifrån de mål som de i samarbete med lärarna har satt upp.
Nationella provens styrande faktorer
I litteraturen framgår det av Vígþórsson (2003) och Skidmore (1998) att proven är myndigheternas verktyg för att förverkliga läroplanen och bör därför betraktas som styrande. Langenfeld m. fl. (1996) menar att det används alltför mycket tid till att förbereda prov och fokus riktas för mycket på kärnämnena på bekostnad av de andra ämnena. Proven blir med andra ord för styrande i undervisningen. Scherp (2003) menar att varken betyg som rangordnar eleverna eller kvantifiering av skolans effektivitet gör undervisningen effektivare eller ökar kvaliteten i lärprocessen. Skidmore (1998) menar att standardiserade prov är diskriminerande för barn i behov av särskilt stöd. Alla pedagogerna i min undersökning menar att nationella proven har för stort inflytande på undervisningen och att skolarbetet oundvikligen präglas av det.
”Tyvärr har det blivit så i samhället att skolan får en stämpel som motsvarar
provens resultat fast man bara mäter nivån i vissa ämnen” så uttrycker sig
högstadieläraren i min undersökning och han menar att man för att motverka detta lägger tungvikten vid undervisningen i kärnämnena.
Vad har ovanstående citat för konsekvenser i samhället för övrigt? När Institutionen för bedömning publicerar resultatet av de nationella proven får det stor uppmärksamhet. Detta har väckt stora kännslomässiga reaktioner speciellt bland skolor i socialt belastade och nybyggda områden. Trots det att Institutionen varnar för övertolkning av resultaten och säger att de inte är någon måttstock på skolornas kvalitet spelar resultatet enligt min mening en allt för stor roll, vilket kan ha socio/ekonomiska konsekvenser. Exempelvis när föräldrar skall välja en ny bostad väljer de ofta ett område där det finns ”en bra skola”. Hur mäts skolans kvalitet? Jag tror tyvärr att det finns en sanning i lärarens exempel ovan och att skolans rykte ofta beror på resultat av de nationella proven. Exemplet där en av de intervjuade mödrarna funderar på, om
hon överhuvudtaget skall låta sitt barn göra de nationella proven på grund av att det kunde sänka skolans genomsnittsiffror, stödjer också denna åsikt.
Med anledning av ovanstående är det enligt min mening av stor vikt att skolorna profilerar sig på ett annat sätt t. ex. genom att lyfta fram skolornas pedagogiska inriktningar, det utvecklingsarbete som eventuellt försiggår på skolorna och skolornas kvalificerade lärare.
Nationella prov som inträdesbiljett till gymnasiet
För amibitiösa föräldrar och elever kan det vara betydelsefullt att se att eleven är bland de bästa i landet i teoretisk kunskap. Men föräldrar och pedagoger tycker det är orättvistt att enbart mäta kunskaper i dessa ämnen, vilket kan leda till att elever i svårigheter gång på gång får uppleva sig som förlorare. Eftersom proven tjänar som inträdesbiljett till gymnasierna prioriteras de som har höga betyg och missgynnar dem som får låga betyg. Man skär ner de praktiska linjerna av ekonomiska skäl eftersom avhoppen blir så många (Hilmarsdottir 2006). Det framgår av högstadieläraren i min undersökning att elever som har tröttnat på det teoretiska tragglandet har tappat självförtroendet och lusten till vidare utbildning när de lämnar grundskolan. Detta stämmer helt och hållet med Deweys teori om frånvaron av interaktion mellan eleven och läromedlen där eleven tvingas arbeta med material som inte alls tilltalar honom eller som inte är anpassad efter hans behov (Noddings,1997). Jag tror att ovanstående kan vara en av förklaringarna till avhoppen i gymnasieskolorna.
I mitt resultat framgår av högstadieläraren att gymansieskolorna borde ta över ansvaret för de nationella proven från grundskolan. Gymnasieskolorna skulle kanske i stället använda sig av någon form av diagnostiska prov för intagning i skolorna. Detta är en idé som skolmyndigheter borde fundera på eftersom man på Island de kommande åren skall revidera hela skolsystemet. Revideringen skall vara slutförd i år 2010.
Är proven förenliga med individuella undervisningsplaner?
Förespråkarna för nationella prov anser proven vara likvärdiga och rättvisa eftersom alla elever gör samma prov på samma tid ( Jónasson i Hilmarsdottir, 2006). Å andra sidan finns det både i litteraturen och i intervjuerna motstånd mot de nationella proven.
Emanuelsson m.fl. (2001) anser läroplanen och nationella prov som ett pedagogiskt och utbildningspolitiskt dilemma. Rektorn, lärarna och föräldrarna tycker att nationella prov inte är förenliga med individuella läroplaner .
Deweys teori om att bygga skolors läroplaner på elevernas erfarenheter hör mycket väl hemma i dagens skola med individuella undervisningsplaner (Noddings, 1997). Han menar att genom upplevelsen av de fyrdelade intressena: utförande, upptäckt, konstnärligt uttryck och kommunikation, kommer eleverna att lära sig de traditionella ämnena. Detta bygger på hans syn om att ”intellektet är dynamiskt”. Det framgår tydligt i mina intervjuer både bland pedagoger och föräldrar att man i skolan borde använda metoden ”learning by doing” mera och inte vara så fixerad vid läroplanens styrande mål .
Dewey talar om att utbildning är synonymt med växande (Noddings, ibid). Han ansåg att ”en erfarenhet bara är utbildande om den för till växt”. Växten kan enbart bära frukt om den får riktig näring. Samma gäller elevers utveckling. Vad är det för näring vi bjuder eleverna på? Hur skall man tolka elevens uttryck när han säger : ”I skolan tittar
man mera på elevernas svaga sidor än de starka, kanske på grund av att de behöver förbättras, jag vet inte..”? Eleverna bör enligt Deweys teori få vara med och formulera
mål för sitt lärande, ta ansvar för att kunna utvecklas utifrån sina starka sidor. Sigurgeirssons (2003) lyfter också fram vikten av ansvarstagandet och aktivt deltagande i sin beskrivning av begreppet individuella läroplaner. Gardners (1994) teorier talar också för det samma.
Men enligt mina samtal med alla intervjuade är vi i en mycket långsam utveckling mot dessa målsättningar och det råder en stor skillnad mellan skolmyndigheternas förordningar och skolans verklighet som Haug (1998) kallar ”fenomen av politisk overselling” av reformer, man lovar mer än man i verkligheten kan utföra. Pedagogerna i mitt resultat menar att det isländska skolsystemet är alltför akademiskt inriktat.
I ljuset av ovannämnda är Deweys syn på ”den teoretiska kunskapens överhöghet” för närvarande högaktuell fast den skrevs under förra halvan av nittonhundratalet (Gustavsson, 2000). Samtidigt varnar Dewey för skolans uppdelning i praktiska och teoretiska inriktningar. Det gäller att finna en balans, ta utgångspunkt i elevernas nivå och hitta material som tilltalar eleven.
Skolans rektor menar att man med individuella undervisningsplaner kan möta de barn som behöver mer praktiskt/estetiskt arbete utan att man ökar lärotimmarna (veckotimmarna) i de praktiska/estetiska ämnena. Det framgick av skolchefen att skolorna i Reykjavik har en viss möjlighet att förändra timplanen, men att skolorna sällan vågar göra denna förändring eftersom det kunde resultera i lägre betyg på de nationella proven.
Jag anser att man måste våga satsa på intellektes dynamik och öka antalet lärotimmar i de praktiska/estetiska ämnena för att möta alla barn. Resultatet kommer utan tvekan att visas i en form av bättre lärandemiljö och fler nöjda elever.
Inneboende paradox
”Det här har du aldrig lärt mig”. Så uttryckte sig en elev under nationella provet i
matematik. Hur skall det tolkas? I och med att Glä´99 förespråkar både att eleverna skall kunna ta till sig kunskap i egen takt och att de skall göra samma prov på samma tid menar (Sigþórsson, 2005) att det finns en inneboende paradox i läroplanen. Alla pedagogerna i min undersökning delar denna åsikt.
Lärarna upplever elevernas frustrationer när de gör proven och får uppgifter som de inte kan lösa, eftersom de aldrig har lärt sig metoden. De yngre eleverna som jag intervjuade hade inga åsikter om proven och var inte stressade inför proven. Men den äldsta eleven tyckte att proven var orättvisa och att han inte var tillräckligt förberedd för dem. Han var också stressad över sina betyg, om de skulle bli godkända av gymnasiet. ” Detta är en gigantisk press och därför tycker jag att de nationella proven bör avskaffas” säger han. Han är säkert inte ensam om denna upplevelse och jag tror att han är representativ för barn i svårigheter som ser provens avskaffande kanske som den enda utvägen för att slippa både stress och försämrad självförtroende.
Rädsla för minskat självförtroende
Självförtroende och en bra självuppfattning samt intresse för den uppgift man står framför är viktiga faktorer i lärandet. Detta kommer tydligt fram hos Dewey som menar att om elever inte får arbeta med meningsfulla uppgifter tappar de tron på sig själva (Noddings,1997). I resultatet framgår drastiska beskrivningar av hur elever som har svårigheter med den teoretiska delen tappar modet och vissa elever ger upp. De
upplever sig enligt en av lärarna som ”förlorare” eftersom de känner att de inte kan uppfylla kravet att uppnå målen på nationella proven. Vissa elever upplever väldigt starkt under sin skolgång att de inte duger som de är och ett av skälen är de nationella proven. ”Min” skola anser sig försöka möta dessa elever genom att de får individuella undervisningsplaner. Hur man kan förverkliga detta diskuteras i avsnittet ”Bättre service” under nästa rubrik.
Anpassad provsituation och undervisning
Emanuelsson m.fl. ( 2001) anser att eleverna inte får göra sig rättvisa beroende på provens utformning. Hur kan eleverna göra sig rättvisa? Görs det med en anpassad provsituation eller skall eleverna få olika prov? Så länge som de nationella provens syfte på Island bl.a. är att normalfördela eleverna kan jag inte se att man kan ha två olika nationella prov.
Anpassad provsituation för elever i svårigheter är en självklarhet. I mitt arbete som specialpedagog på skolan har jag under årens lopp haft ansvar för förberedelsen av ansökan om anpassad provsituation, vilket innebär att man under de nationella proven får sitta i en liten grupp samt ha en bandspelare där man kan lyssna till instruktioner och frågor. ”Ansökningsprocessen” är ganska tidskrävande i och med att man skickar ansökan både till Institutionen för bedömning och till föräldrarna som måste ge sitt samtycke. Förutsättningen för att elever får en anpassad provsituation är att de har diagnoser från en godkänd specialist, antingen läkare, psykolog eller specialpedagog. Jag tycker att denna process är alldeles onödig och är enligt min uppfattning segregerande för barn i svårigheter eftersom eleverna måste ha en ”stämpel” för att bli godkända för anpassad provsituation. Lärarna på skolan vet precis vilka elever som behöver anpassad provsituation och kan avgöra denna sak. Men det är reglerna som gäller och Institutionen för bedömning skaffar en tillsynsman på varje skola under den tid som proven görs som skall kontrollera att allt försiggår enligt reglerna.
De sista månaderna innan proven görs känner man på lärarrummet en ”darrande stämning” speciellt bland högstadiets lärare. Lärarna måste lära barnen göra proven och vissa drillar barnen – låter de träna på gamla prov. Men enligt skolchefen i min undersökning finns inte några bevis på att det förbättrar elevernas resultat. Jag anser att all den tid som man använder i detta syfte skulle man byta ut mot mer kreativ
undervisning t.ex. att eleverna lär sig föra dialog och argumentera för det de lär sig eller att eleverna får uttrycka sig mer visuellt eller estetiskt.
”Det är som att bryta båda benen och enbart gipsas på det ena”
På det viset uttrycker sig skolans rektor när vi diskuterar de nationella provens anpassning, då speciellt med tanke på läsförståelsedelen där eleverna bara får lyssna till instruktioner och frågor, men behöver läsa den långa texten själva. Både föräldrar och pedagoger var mycket kritiska när det gäller denna delen av provet. Eleverna visade också sitt missnöje. Jag ställer mig också mycket kritisk till argumenten ”detta är läsförståelse, då måste man kunna läsa själv”. Om man har läs- och skrivsvårigheter är det enligt min förståelse lika svårt att läsa instruktioner, frågor och en lång text, som dessutom innehöller många faktauppgifter. - Jag kan varken se likvärdigheten eller
rättvisan som förespråkas i Glä’99 i detta bemötande av eleverna.
”Bättre service”
Vad kan skolan göra för att möta alla elevers behov? Som redan har framgått hos alla pedagoger bör skolan försöka möta varje individ enligt hans/hennes behov. För att åstadkomma det finns olika vägar. I skolan där jag gjorde min undersökning fattade skolledningen beslut om att göra ett försök att dela upp en del av eleverna i pojk- och flickklasser på högstadiet och införa regnbågsprojektet (jfr. m. 5.3.2.) i isländska och matematik på mellanstadiet. Detta beslut förknippar många med segregering. Föräldrarna i min undersökning var nöjda med denna organisation men både eleverna i fyran och sjuan var inte nöjda med att tillhöra gula gruppen vilken är den minsta gruppen. De tyckte att de mådde bättre när hela klassen var samlad. Orsaken tror jag kan bero på att de upplever sig särbehandlade och den känslan är starkare än behovet av stöd och arbetsro. Den äldsta eleven efterlyste däremot mer stöd ( gärna specialundervisning i liten grupp) på högstadiet.
Skolledningens ansvarstagande är beroende av både myndigheters förordningar och lärarnas kompetens. Hur man möter alla elevers behov beror på varje skollednings pedagogiska syn och vilka behov som prioriteras. I ”min” skola anser rektor att regnbågsprojektet är en anpassad skolsituation och att alla elever får ”bättre service”.
Hon anser också att detta system är fullkomligt förenligt med ideologien ” en skola för alla” och individuellt lärande.
Det som jag anser viktigast under alla omständigheter är att skolan strävar efter att finna de mest gynnsamma lärandemiljöer för varje individ och att det inom ”en skola för alla” måste finnas olika lösningar. Om eleverna skall tillhöra en liten eller stor grupp tycker jag måste bestämmas utifrån varje individs behov. Jag kan se både nackdelar och fördelar med ”regnbågsprojektet” och tycker att det är viktigt att man med jämna mellanrum utvärderar hur eleverna mår för att skolan skall kunna agera på ett lämpligt sätt så att eleverna verkligen upplever systemet som”bättre service”.
Jämlikhetskraven-etiska aspekter
När det gäller nationella provens jämlikhetskrav blir det enligt Proppé (1987) ”naivistisk” eftersom det bemöter eleverna primärt ”jämlikt” på bekostnad av ett humanitärt bemötande dvs. mäter alla med samma måttstock Sigþórsson (2005). Samma åsikter kommer fram i intervjuerna. Föräldrar och lärare tycker detta bemötande är förödmjukande samt orättvist att utsätta alla barn för samma prov.
Enligt min mening handlar detta om etiska aspekter. Hur långt kan man gå i jämlikhetens namn? Jag tycker det är etiskt oförsvarbart att mäta alla med samma måttstock eftersom måttstocken utgörs av de andra elevernas prestationer. Som argument tillåter jag mig att använda Emanuelssons (2000) åsikter där han säger, att trots att elever i svårigheter presterar optimalt utifrån sina förutsättningar räcker det inte för att nå målen. Eleverna känner sig mindre värda och tappar lusten till vidare utbildning vilket också stämmer med attitydundersökningen på Island bland elever som har gjort prov i år tio (Námsmatsstofnun, 2005). Där fanns det starkt samband mellan betyg och intresse för fortsatt utbildning. Detta stämmer mycket väl med min personliga erfarenhet av skolan. Jag tycker att proven kan fungera och kännas stimulerande för ressursstarka elever men för elever i svårigheter är de ofta nedvärderande och destruktiva.
Det tycks diskutabelt om barn i svårigheter skall avstå från att göra proven eftersom det också kan anses som ”icke önskvärd särbehandling” jfr. m. vad både en av mödrarna i min undersökning säger och vilket också framgår av Skolverkets rapport
(2004). Jag ser ingen annan utväg för att alla barn skall kunna göra sig rättvisa beträffande omdöme än att man strävar efter att finna en annan form för bedömning.
Demokrati, rättvisa och kommunikation i skolan
Hur visar sig demokratin i skolan? Visas det i enlighet med Glä´99 om de demokratiska värdena: att man tar hänsyn till alla människors lika värde, har respekt för varje individ och med gemensamt ansvarstagande? Eller visas den i rättvisa lärandeprocesser enligt Gunnarsson (1999) vilka tar utgångspunkt i ett pedagogiskt inflytelserikt ledarskap och en värdegrund som bygger på demokrati och ett personligt ansvarstagande?
Visserligen upplever man inte alltid i skolan lärandeprocesser som är rättvisa för alla elever. Men jag tycker med individuellt lärande som implementeras så småningom i skolan får eleverna möjlighet till att utvecklas i takt med sina förutsättningar och ta ansvar för sitt lärande. De kommer att ha större möjlighet att välja enligt sina intressen vilket i sin tur kräver ett starkt pedagogiskt ledarskap och handledning så att inte eleverna faller mellan båt och brygga.
I skolan kan det ibland upplevas som orättvist att inte alla elever får göra samma saker på samma tid. Dewey lägger stor vikt vid elevernas olikheter och varje individs ansvarstagande i ett demokratiskt samhälle, vilket i klassrummets sammanhang betyder att elever bör bemötas på olika sätt (Noddings, 1997). I detta sammanhang anser jag det av stor vikt att man i hela skolans arbete diskuterar med eleverna vad ordet demokrati innebär och att det synliggörs i praktiken ( jfr. m. Åberg och Taguchi, 2005). Jag har redan diskuterat jämlikheten med hänsyn till humanitärt bemötande som enligt min mening delvis ger en bild av hur demokratin i den isländska grundskolan fungerar.
Deweys syn på demokrati ”att mänsklig kunskap ingår i ett socialt sammanhang
och utvecklas i kommunikation människor emellan” (Gustavsson, 2000, s. 149),
sammanfattar mina åsikter om hur jag skulle vilja se demokratin genomföras i skolan. Genom mitt arbete med denna uppsats både i litteraturen och i intervjuerna betonas
vikten av kommunikation och dialog människor emellan och dessa faktorer anses vara
förutsättningar för skolans utveckling. Sigurdsson (2002) antyder att genom berättelsen skapar man sin identitet. Jag anser det som en av skolans viktigaste uppgifter att